Fredagslistan 2017, vecka 26: Fem skivor som är med i racet om platser på årsbästalistan 2017

fredag, juni 30, 2017

Gott folk!

Vi har nu hunnit halva 2017, och jag kan garantera er att det inte finns någon musikskribent som inte har börjat fundera på den där fina årsbästalistan som närmar sig med ökande fart. Jag började fundera på den här listan för ett bra tag sedan, och tanken med just den här fredagslistan är lika mycket för mitt eget anbelangande som för er lyssnarnjutning. Jag skapar alltid en spellista över innevarande år. I takt med att tiden går, och fler skivor släpps desto mer omfattande blir den. I skrivande stund har listan en speltid på 28 timmar, och den kommer såklart bli längre.

Jag har valt ut fem skivor som jag anser har en mer än rimlig chans att få placeringar på min personliga årsbästalista - i skrivande stund - det vill jag verkligen påpeka, haha!

"Lykaia" av SOEN.

Jösses vilken magisk skiva det här är.
Jag var hårt övertygad om att SOEN redan på förra skivan, "Tellurian", hade hamnat på årsbästalistan för 2014 om det året inte hade varit så vanvettigt starkt. Med "Lykaia" har bandet åstadkommit ytterligare en skiva som kanske är lika stark som "Tellurian", om inte starkare. Bandets mörka och eklektiska musik försätter mig i känslolägen så magiskt njutbara att det är svårt att inte tycka att det här bandet har något alldeles speciellt. Trots att bandet tar och lånar element från många olika håll, så blir det något verkligt eget av alla dessa intryck. Att bandet dessutom har en sångare i Joel Ekelöf vars stämma fullständigt glöder hjälper också till.


"Emperor Of Sand" av MASTODON

Det tog inte speciellt många lyssningar på "Emperor Of Sand" för att fatta att det här är den bästa skivan MASTODON har gjort sedan "Crack The Skye" från 2005. Och det är en insikt som är helt ljuvlig att komma fram till. I stort sett allt klaffar på den här skivan. Här finns ett underbart driv, rent episka refränger, nyfikenhet, plus att samtliga sångares insatser ligger på riktigt bra nivåer. Detta plus att gitarrarbetet formligen briserar i låt på låt på låt gör att jag blir helt lyrisk när jag ens tänker på skivan.



"Reflections Of A Floating World" av ELDER

Det var Susanne som tipsade om ELDER i en fredagslista. Sedan dess är jag mer eller mindre fullständigt begeistrad av den här psykedeliska doomorkestern från Brooklyn. Ringer det varningsklockor om att detta är hipstermetal? Sådana reservationer kan ni kasta överbord, för detta är musik skriven och framförd med så mycket känsla och övertygelse att det inte går att tänka tanken "detta är inte trve". Mycket fokus på gitarrspel, och galna tempoväxlingar gör att "Reflections Of A Floating World" kräver ganska mycket lyssnartid, men är inte svårlyssnad för den sakens skull.


"Soothsayer"  av DIRT FORGE

Det här köpenhamska bandet har styrt upp den fetaste gitarrtonen detta året. Mest av allt visar DIRT FORGE på möjligheterna med triospel, och hur bra det kan bli när kommunikation mellan bas, trummor, gitarr och sång ligger på den här våglängden. Alexander Kolbys majestätiska stämma knyter ihop den här oheligt förträffliga sludgegrytan på ett sätt som borde få andra bands sångare att avundsjukt undra hur fan människan gör. Att DIRT FORGE låter så här bra redan på debuten gör att jag sannerligen undrar hur i hela helvetet de ska kunna toppa "Soothsayer".


"Black Drapes For Tomorrow" - SHORES OF NULL

Italienska sidoprojektet SHORES OF NULL imponerar sannerligen med sin fina hybrid av melodisk black och doom. Det är dystert så det räcker och blir över, men här finns en kärna av innerlighet och kärvhet som jag finner så rackans tröstande. Ibland behövs det sådana skivor också, och jag har återvänt ganska ofta till "Black Drapes For Tomorrow" sedan den släpptes i mitten av april. Det här är en skiva som gjord att lyssna på i hörlurar, gärna när barnen har somnat och du behöver en skiva att själv varva ner till.


/Martin

Martins tekniska tisdagstips, vecka 26: Origin

tisdag, juni 27, 2017

Gott folk!

Idag ska vi prata om ORIGIN som är ett brottartungt band som bedrivit verksamhet sedan 1997. Ständige medlemmen - ORIGIN har såklart haft svängdörrar på samtliga positioner som nästan alla tekniska dödsmetallband - på gitarr är numera den ende originalmedlemmen. Men sedan 2011 har medlemmarna stannat kvar. Och det är inget dåligt gäng. John Longstreth på trummor är ett formligt monster bakom kaggarna, Mike Flores trakterar den fullt hörbara basen och Jason Keyser har en grymt löd i pipan.

ORIGINs musik handlar inte speciellt mycket om finess, men helt utan nyanser är den inte. Inte minst visade bandet på senaste skivan "Omnipresent" att det är fullt möjligt att utveckla den ganska rigida formen som teknisk dödsmetall har.

Gott folk, detta blir det sista tekniska tisdagstipset på ett tag - jag går på semester i nästa vecka och planerar att återkomma med ett nytt rungande tips tisdagen den 15 augusti. Fredagslistorna fortsätter däremot som vanligt hela sommaren!

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 25: Copenhell

fredag, juni 23, 2017

Gomorrn fredagsvänner!

Den här dagen är ingen vanlig veckodag, inte nog med att det är fredag - det är även midsommar, en god vän till mig fyller ojämt (grattis Tony!), samt att jag och Martin räknar ner timmarna inför sommarens stora urladdning - COPENHELL! Själv har jag förberett mig genom att tänka på öl, packat en regnponcho och insett att jag behöver växla pengar. Hur min vapendragare och kollega har förberett sig låter jag vara osagt men imorgon bär det av mot det förlovade landet i syd oavsett vilket. Hygget! Pölsen! Stämningen! Och så vidare!

Min tanke var att köra en vanlig hederlig "kill your darlings"-femlåtarslista inför detta men se det lät sig icke göras. Jag hyser ju en ohälsosamt stor faiblesse för såväl MINISTRY som MYRKUR och SLAYER och lallar dessutom gärna med i DEVILDRIVERs hockeyrefränger. Länge försökte jag, jag la till och drog ifrån en massa låtar, högg och klippte och friserade men nej. COPENHELL ska vara  som att komma hem, vi göttar därför ner oss i en alldeles extra lång fredagslista med hela FEMTON låtar där exakt varje stycke har en sorts speciell andemening för undertecknad. EUROPE inräknat, det ni!

To be continued... Ha en synnerligen otroligt strålande bra midsommar tills vi hörs nästa gång!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 25: Copenhell





Martins tekniska tisdagstips, vecka 25: Braindrill

tisdag, juni 20, 2017

Gott folk!

Idag ska vi verkligen kolla bakåt i historien och säga hej till amerikanska BRAINDRILL som jag tar upp av ett huvudsakligt skäl: det här är bandet som startade mitt intresse för teknisk dödsmetall på allvar. Det var 2008 och jag hade fått en promo av bandets första skiva, "Apocalyptic Feasting" att recensera för WeRocks räkning. Idag vet jag att det finns gott om andra band som är mer originella, bättre och mer intressanta än BRAINDRILL, men bandet kommer alltid att ha en lite speciell plats i mitt hjärta. Två år efter debuten kom "Quatum Catastrophe" och den håller fortfarande sin plats som bandets hittills bästa skiva enligt min åsikt.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 24: 1997

fredag, juni 16, 2017

Gott folk!

Det är dags att ta en tur down memory lane som det heter, och kolla in år 1997.

1997 är ett år då bland andra "Spår i Mörker" släpps. Denna film var den åttonde i Beck-serien där Martin Haber spelar den luttrade och inkännande kommisarien. Samma år släpps "Con Air", "Djävulens Advokat" och "Scream 2".

Och så släpps det en försvarlig mängd musik. Enligt Metal Archives släpps det 778 skivor som kan klassificeras som hårdrock/metal. Jag vågar knappt tänka på hur lång tid det hade tagit att lyssna igenom all den tonkonsten, haha!

Jag har valt ut 5 skivor som jag tycker är väl värda att kolla in från 1997.

Vi kör!

ENTOMBED släpper "To Ride, Shoot Straight and Speak The Truth!" på Music For Nations i slutet på oktober 1997. Man fortsätter här oförväget på den inslagna vägen som etablerades på "Wolverine Blues". Jag hade folk i min bekantskapskrets som dyrkade "To Ride..." i mycket högre grad än några andra skivor i bandets diskografi. Själv har jag ändrat uppfattning om skivan. Jag kramade nästan ihjäl "Wolverine Blues", och kände väl att "To Ride..." var en bra skiva, men inte i närheten av skivan från 1993. Idag är jag inte lika säker. Låtmässigt så finns det flera svinbra låtar på "To Ride...". Vi pratar då om Like This With The Devil, Damn Deal Done och Somewhat Peculiar. Att skivan kanske inte har samma "hit-status" (jösses vad det känns galet att använda den termen när det gäller death metal!), men här finns det gott om bevis på att ENTOMBED i allra högsta grad var ett fläskigt relevant band.

Under lunchen häromdagen dök SYMPHONY X upp som samtalsämne, och då inte med Susanne faktiskt, utan med en av våra timvikarier här på Stadsbiblioteket. Det vi kom fram till var att SYMPHONY X är ett band som trots att gitarrspelet tillåts ta så stor plats så ballar det inte ut och blir gitarr+band, utan att SYMPHONY X alltid har vinnlagt sig kring att skriva riktigt bra låtar. "The Divine Wings Of Tragedy" var skivan jag upptäckte bandet med. Jag tycker fortfarande att det är en magiskt bra platta som jag gärna återvänder till när jag blir lite nostalgisk (vilket faktiskt händer mer ofta nu än för ett decennium sen!) Har du hört det här bandet tidigare så kommer du märka att den formula som bandet kör på, ja, den var ju etablerad redan tidigt i bandet karriär. För er andra är det bara att koppla in bettskenan och njuta av det formidabla lir som den här skivan bjuder på.

Jag och Susanne pratade häromdagen om DIMMU BORGIR som hon inte har ett bekvämt förhållande till. Och visst, jag kan hålla med om att bandets massmarknadsblack sticker i ögonen för folk som håller sig som mer trve, men som ingångsband till tyngre och svårare black metal är DB rätt svårslagna. "Enthrone Darkness Triumphant" släpptes i slutet av maj på ansedda Nuclear Blast och innehåller hits som A Succubus In Rapture, Spellbound By The Devil och Mourning Palace. Förutom dessa smäcktitlar så bjuder skivan på trumspel av trummisen med det kanske mest episka artistnamnen inom metal: Tjodalv!


SAVATAGE gillar ju sina episka skivor. The Wake of Magellan is a concept album by Savatage, and is based on two real life events. The first, the Maersk Dubai incident, occurred less than a year before this album was released when the captain of a freighter threw three Romanian stowaways overboard in the middle of the Atlantic. A fourth stowaway was saved by the courageous action of a deckhand, who risked his own life to protect the youth.
The second event regarded the Irish reporter Veronica Guerin who died fighting the growth of the drug trade in her country. Her death may accomplish what she could not in life.[2] These events are combined into the story of an old Spanish sailor, who has decided to end his life by sailing his small boat out into the Atlantic until it sinks. In his mind he has romanticized this decision as a glorious, Vikingesque way to die. When the ocean winds push him into a great storm, and he believes that his wish is about to be granted in a great dramatic fashion, he suddenly sees a man drowning in the ocean. In an instant he finds himself taking back every wish for death's embrace, and fights to save this soul. After many twists and turns, he is able to save the stowaway that had been thrown overboard. Returning to land, he now realizes that not only every life is precious but also every hour of that life.

Ja, ni fattar ju att detta är ju episkt så det förslår, men gosse vad det funkar. Den här skivan är en ren njutning från början till slut, och den har med rätta hyllats som en av de starkaste i bandets diskografi. 
Att döpa en skiva till "Death Metal" kan kanske uppfattas som slentrianmässigt, slött eller för kaxigt. Är det något band som kan klara av detta utan sjunka i anseende så var det DISMEMBER. Att bandets musik heller aldrig handlade om att krångla till det utan att hamra ut klar, stringent och högkvalitativ death metal återspeglar sig också i valet av titel. "Death Metal" är en oerhört fin skiva som jag gärna återkommer till - mer ofta än bandets "klassiska" släpp egentligen. Stinnheten på, ja allt, på den här skivan är slående. Gitarrtonen är mördande fet, trummorna låter svinaktigt mäktiga och Matti Kärkis sång dräper. Det här är en skiva att verkligen maxa volymen till, låta musiken ta över och bara njuta!

/Martin


Martins tekniska tisdagstips, vecka 24: Omnihility

tisdag, juni 13, 2017

Gott folk!

Idag vänder vi blickarna mot Eugene i Oregon och OMNIHILITY och deras mer än lovligt smiskande tekniska döds. Bandet bildades 2009, och ligger på en stadig produktionstakt med en ny skiva vart annat år. Detta är ganska traditionell teknisk döds, men med ett gott hantverk så kommer man som bekant ganska långt. Det gjorde bandet med skivan "Dominion Of Misery"som släpptes förra året på ansedda Unique Leader.

Det jag gillar med OMNIHILITY är just stabiliteten. Bandet vet hur en slipsten ska dras för att hålla genrekonformister nöjda, men ändå sticka ut lite extra för att vi andra inte ska tappa intresset.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 23: Plusmeny extra allt

fredag, juni 09, 2017

Goddagens fredagsfirare!

Idag sätter vi tänderna i musik som ger mersmak, röj som inte går att tvätta bort ur öronen, låtar som är som den där sjukt goda burgaren klockan tre på morgonen efter ett lyckat krogbesök - ni vet känslan: Jag tar två! Ge mig en plusmeny, jag måste genast få extra av allt! Vi kör.



En portion dödsthrash till förrätt, kan det vara något? Jajjemen, DEAD ASYLUM är ännu så länge osignade men min gissning är att de snart snappas upp av något snajdigt bolag. Det här är snyggt utfört, piskande i anslaget och med en rejäl kick-ass-attityd.

Growlarbetet ligger i den lite mer grunda tonskalan men det funkar attans bra tillsammans med trummorna och ger den där känslan av snabbhet och rörelse som jag tycker är en av thrashens a och o. Mersmak på detta!

 

 
Stenhård tjeckisk döds med svenska influenser? Ja men tackar som frågar, jag tar en plusmeny på den!  Bandnamnet BRUTALLY DECEASED är förutom att vara snyggt och tjusigt även taget från GRAVE-låten med samma namn. Tumme upp för den hommagen.

Som Martin och jag konstaterade i arbetsrummet härom dagen så handlar detta inte om att uppfinna hjulet på nytt men satan så bra det sitter med lite köttiga dödsriff! Vi lyssnar till Where No Gods Dare från fullängdaren "Satanic Corpse", vars omslag förärats med en synnerligen maskäten demon. Frågor på det?

 


Vi kliver så in i den lite mer murkna och grottiga dödsmetallens boningar där CRUCIAMENTUM har sin hemvist. Galopptakten sitter där den ska men här är det främst growlmörkret som ger det mer bestående intrycket. Det här är ett kompakt och väloljat maskineri med precis rätt mängd smuts vi får till livs. Bandloggan är splattrigt kvistig och spretig som sig bör och ordet cruciamentum är latin med betydelsen lidande, smärta och/eller tortyr. In alles är detta ett klassiskt koncept jag aldrig tröttnar på, därav fem av fem lökringar!


 BELOW THE SUN härnäst. Nu pratar vi alltså inte om en eventuell översättning av den svenska filmen "Under Solen" av Colin Nutley om nu någon trodde så. Nej, det här är istället det utmärkta progressiva metalbandet från Krasnoyarsk, tidigare kända som Sólvindur.

Låten Mirrors är så galet vacker att jag haft den på repeat i lurarna i snart några dygn. Jag har helt enkelt snöat in något så vansinnigt att mina öron kommer behöva bändas bort med kraft från detta deppiga malande men ändå sköra mörker av doom. Det hade dessutom gjort sig otroligt väl som filmmusik, tänk "Stalker" av Tarkovskij.





Ännu mer doom på menyn! Vi rundar av med ELDER och den svårartat grooviga Blind som klockar in strax under 14 minuter där faktiskt varje sekund känns relevant. Här borde fellow fans av BARONESS, SLEEP och KYUSS få sina smaklökar kittlade å det grövsta. Att lyssna på albumet "Reflections of a Floating World" är som att hitta nya små musikaliska skatter varje gång. Tempot är välavvägt, det svängiga gunget solitt, sången som en tjusig motpart till de instrumentala partierna. Det här är helt klart en av 2017's bästa skivor.

Med detta tager vi helg! På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 23: Plusmeny extra allt

Martins tekniska tisdagstips, vecka 23: Beyond Creation

tisdag, juni 06, 2017

Gott folk!

Quebec i allmänhet, och Montreal i synnerhet har en väldigt stark och intressant extremmetalscen som är väl värd att kolla in. Ett av de absolut mest intressanta banden från Montreal är BEYOND CREATION som med sina hittills två släppta plattor verkligen har höjt nivån för den tekniska dödsmetallen. Bandets debut "The Aura" som släpptes 2011 golvade mig storligen. Jag så därför fram extremt mycket mot "Earthborn Evolution" som släpptes 2014 och den hamnade även på min personliga årsbästalista det året, så ni förstår att detta är en skiva som sannerligen inte gjorde mig besviken. Hantverksskickligheten är såklart på abnorma nivåer, vilket såklart demonstreras. Det urartar dock aldrig till, säg, malmsteenska proportioner utan BEYOND CREATION är mer intresserade av att skriva bra låtar än att visa vilka fenor de är på sina instrument.

"Earthborn Evolution" är en skiva som jag fortfarande återkommer till, vilket jag misstänker att jag kommer att göra även i framtiden.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 22: Nytt och noterbart

fredag, juni 02, 2017

Gott folk!

Jag tänkte att det var dags för ytterligare en titt på plattor som släpptes i en inte alltför avlägsen forntid. Maj månad ger vid handen att det har kommit ut runt 400 skivor - i alla fall om vi frågar Metal Archives - som kan komma ifråga för den här listan. Jag har valt ut 6 stycken av denna försvarliga mängd tonalitet som jag tycker är väl värda att kolla in av olika anledningar.

Vi kör!

Jag har skjutit upp att faktiskt lyssna på AVATARIUM, trots att jag har flera i min bekantskapskrets som gillar och rekommenderar bandet. Mycket, och helt oförtjänt egentligen, har mitt prokrastinerande hängt ihop med att Leif Edling är med i bandet, och jag har alltid tyckt att han är lite för seriös för min smak. Nu fattar ni ju att jag inte är sämre än att jag har omvärderat både Edling och AVATARIUM då bandet är med på listan. Senaste skivan, "Hurricanes and Halos" släpptes för en vecka sedan och den har snurrat med ganska hög frekvens sedan dess kan jag säga. Det finns en lekfullhet och stojighet i AVATARIUMs musik - och detta trots att de lirar doom - som jag verkligen faller för. Dessutom har bandet ett ess i rockärmen i Jennie-Ann Smith som fullständigt dräper med sin vokala insats.

Vi fortsätter med mer doom av det melodiska och dödssvärtade slaget. RED MOON ARCHITECT är ett band från Finland, och nu fattar ni ju att här blir det rejält med vemod och melankoli. Vi tar fram checklistan. Piano? Japp. Kvinnlig sång? Japp. Nedstämda gitarrer? Jahadå. Naturromantik? Japp! Hade det inte varit för att genomförandet på "Return Of The Black Butterflies" till stora delar är så magiskt bra så hade detta kunnat bli lite för ostigt. Nu håller sig den här finska kombon som bedrivit verksamhet sedan 2011 och släppt tre fullängdare på rätt sida skranket för att jag ska gå igång på musiken.

Jag misstänker starkt att enda anledningen till att THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA får vara med på Metal Archives är att detta är sidobandet till Björn Strid  i SOILWORK och Sharlee D'Angelo från ARCH ENEMY bland andra. För ett tag sedan gav bandet ut "Amber Galactic" som, om ni känner till bandet sedan innan, verkligen fortsätter medlemmarnas kärlek till betydligt vänare musik än vad de håller på med i sina huvudband. Är det bra? Ja, hantverksskickligheten är det ju sannerligen inte mycket fel med. Jag gillar skivan mer än förra - "Skyline Whispers" - men mindre än debuten "Internal Affairs" som kom 2012. Däremot fullständigt älskar jag låten Jennie som jag säkert lyssnat på närmre 100 gånger.

Jag kastar oss rakt över hela planeten till Australien och VOYAGER som kommer från Perth. Jag fick tips om det här bandet från Torbjörn Lie, norsk serietecknare som gjorde en fredagslista åt oss för ett tag sedan, och om det finns ett band i veckans lista som får min musikernerv i spänning lite extra så är det VOYAGER. Detta ligger så långt ifrån DIY-scenen som det bara går. Här är det precision till max, vilket gör att antingen gillar man detta eller inte. "Ghost Mile" kom ut i mitten av maj, och är en skiva med stora anspråk.


Hem till Skandinavien igen, och DIRT FORGE från Köpenhamn. Detta är helvetiskt tung och riffstinn sludge som jag tokdiggar. DIRT FORGE är en trio som bildades under releasefesten för HELHORSEs album "Oh Death" som kom 2013. Jag formligen självantänder när jag lyssnar på exempelvis Fortress Burning som har ett så självklart sväng att det är stort sett omöjligt att inte stampa takten med foten. "Soothsayer" är bandets debutskiva, och med tanke på hur bra den skivan är så ska det bli mycket intressant att se vad bandet hittar på under sin kommande karriär. Riffen är såklart i centrum, men det som jag verkligen går igång på är att medlemmarna är så sjukt samspelta med varandra. Detta plus att Alexander Kolbys sång är så helvetiskt bra!

Jag avslutar veckans lista med isländska SÓLSTAFIR som verkligen inte är ett band jag har en oreserverad kärlek till. Men likt förbannat så ger jag alltid bandet ytterligare chanser när det kommer en ny skiva. SÓLSTAFIR har mer än något annat band blivit mitt work in progress-band, för jag något i bandets musik är det som får mig att återkomma till de här minst sagt egna islänningarna. "Berdreyminn" kom ut för en vecka sedan, och har ett av de snyggaste omslagen jag sett på hela året. Själva ordet berdreyminn betyder "drömmare av framtida skeenden" och är ju en fullt rimlig titel när det gäller det här bandet. Det är också det första albumet där bandets originaltrummis Guðmundur Óli Pálmason inte medverkar på. Jag vet inte om ni läste förrförra Close Up där bandet var omslagsband, men den splittringen var tydligen inte speciellt vänskaplig. Om detta märks på skivan, ja, det får andra avgöra som är mer inlyssnade på SÓLSTAFIRs musik än undertecknad. I vilket fall så är Silfur-Refur en satans bra låt!

/Martin