fredag, november 17, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 46: Nominerade till årsbästalistan 2017 - mark II?

Gott folk!

I somras körde jag en fredagslista baserad på 5 skivor som kan komma ifråga till min personliga årsbästalista över 2017. Nu är det dags att ta fram de stora kanonerna och ösa på ännu mer - så pass att det nog kommer att bli en försvarlig mängd listor och/eller inlägg om vilka skivor som sannerligen har en rimlig chans att komma med på en topp 10! Jag tycker personligen att 2017 har känts mer svårgripbart än tidigare år. Normalt sett så har jag vid denna tid på året en hyfsad koll på vilka skivor som utkristalliserar sig som toppkandidater. Så är det inte i år - det har kommit så mycket bra, och spretande, musik att jag i det närmaste känner mig belägrad! I vilket fall,

Vi kör!

"Adversary Omnipotent" - ENFOLD DARKNESS

En verklig pärla till teknisk dödsplatta! Om ni blir avskräckta av just genretillhörigheten - bli inte det. Det här är en väldigt mångsidig och melodiskt utmanande skiva som jag lyssnat försvarliga mängder på den senaste tiden. ENFOLD DARKNESS är ett band som härstammar från countrytrakter - Nashville i Tennessee - och detta märks, hör och häpna, inte ett skit! Det är snarare så att graden av episk mäktighet som den här skivan vräker över lyssnaren, det är det inte många countryskivor som har ambitionen att göra, haha!


"Immortals" - FIREWIND

Jag byter spår radikalt. Från teknisk döds till power metal! Detta är Gus Gs band - och då vet ni kanske med er att det kommer att bli vilda löprundor på gitarrens greppbräda. Är det det enda som FIREWIND har att bjuda på undrar kanske vän av ordning? Nä! Detta är så fantastiskt medryckande (all bra power metal bör vara detta, med måtta) musik att ni förstår att jag verkligen, verkligen gillar det jag hör på "Immortals".



"Olm" - HADAL MAW

Jag har tipsat om det här australiensiska bandet i ett av mina tekniska tisdagstips för ganska så länge sedan. "Olm" är en skiva som har verkligt hemsökande gitarrarbete och rikligt med atmosfär. Jag tycker alltid att det är intressant att höra band från just Australien eller Nya Zeeland som lirar musik med ordentligt med tuggmotstånd (se ULCERATE), som ser till att belöningen blir desto större när polletten trillar ner! Detta lyckas sannerligen HADAL MAW med på "Olm".


"IV" - SPIDERGAWD

Både jag och Susanne har fallit för det här brutalsvängiga norska band som visserligen inte är det hårdaste ni kommer att höra någonsin, men dra åt helvete vilket galet driv det finns i det här bandet! Klassiskt rockhantverk med mycket självförtroende och verkligt fint gitarrarbete finns det gott om på den här skivan som har fått mig att stampa takten så till den milda grad att jag trillat ur stolen här på jobbet!





"Aathma" - PERSEFONE

Den här skivan var den mest efterlängtade skivan för mig personligen. Har ni följt bloggen ett tag, eller mina skriverier på WeRock, så vet ni att jag verkligen älskar det här bandet från Andorra. Att kunna konstatera att "Aathma" är en riktigt stark skiva är väldigt befriande - efter den mästerliga uppvisning som "Spiritual Migration" stod för var jag rejält nervös för om "Aathma" skulle hålla måttet. Det gör den, med råge!



/Martin

fredag, november 10, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 45: Utvärderingssamtal för oktober 2017

Gomorrn fredagsentusiaster! Hösten swishar förbi oss och snart läggs även metall-år 2017 till handlingarna men vad har egentligen hunnit hända nu under oktober/tidig november? Jo det ska jag tala om för er. Det har släppts en djävulusisk massa bra musik! Den ska vi utan pardon sätta tänderna i nu med detsamma.


Som först ut hittar vi ALL PIGS MUST DIE som är lika delar rutinerade som moshvänliga. Låten Cruelty Incarnate börjar lugnt och försiktigt men byggs snart upp till ett vevande creshendo av furiös desperation. Förutom att de har ett av världens hårdaste bandnamn spelar denna konstellation från Massachusetts brallorna av vem som helst i genren synnerligen crustig metalcore/grind/snabbt, det är ett som är säkert. Plus för otroligt tjusigt omslag till plattan "Hostage Animal" - grå råttkung på vit botten! 

 Från en moshpit till en annan, NAZGHOR från Uppsala återfinner vi längst inne i svartmetallens rensavdelning. Bandnamnet NAZGHOR är taget från benämningen på en av soldatlegionerna i själve Satans armé, närmare bestämt den strax under Tartaros. Frågor på det? Nej, tänkte väl det. Malignant Possession är en charmig dänga med en melankolisk och catchy melodislinga som snabbt sätter sig fast och känns hemtrevlig för oss som har en nostalgisk förkärlek för 90-talsvågen. Tumme upp!

Och på tal om 90-talet lyssnade jag härom dagen igenom DISSECTIONs gamla klassiker "Reinkaos" som ju var något av en vattendelare när den släpptes. Vissa fans hatade den rakt av, vissa älskade den och andra lärde sig uppskatta den med tiden. Jag var obönhörligen fast från första början, kärlek vid första ögonkastet uppstod helt enkelt. Några dagar efter den här genomlyssningen såg jag en kompis (Ja, jag tittar på dig nu Jonatan) nämna skivan ifråga i sociala medier och ytterligare någon dag efter detta hittade jag bandet CLOAK.

CLOAK släppte ett album vid namn "Forever Burned" ganska nyss och ta mig tusan om det inte ändå är rätt likt just "Reinkaos" om man ser till det svärtade svängets karaktär! Låt nummer tre i listan är titelspåret till "Forever Burned" och lycka till med att inte gilla den, ety den är löjligt bra.

Fjärde låten heter Echelon och den bjuder ZAIUS på. ZAIUS lirar lugn, tjusig och mångbottnad metal som jag gärna sätter epitetet post- framför. Ni vet hur det är, ibland hittar man album som gör något med en, som liksom låter ens själ trava runt i en tätbevuxen havreåker och bara svepas med dit dagen tar en. "Of Adoration" är just en sådan skiva. Bandet kör genomgående instrumentalt men det känns inte som att det saknas något för det utan allt glider på som ett väloljat maskineri.

Det här är perfekt musik att lyssna på i hörlurar när det regnar och man är sugen på lite softare tongångar att dagdrömma till.


Som avslutning på den här musikaliska menyn klipper jag till med BLAZE OF PERDITION, en polsk black metal-akt som ligger på Agonia Records. A Glimpse of God från albumet "Conscious Darkness" bjussar på såväl dubbelkaggar med skönt tuggmotstånd som lite sjyssta tempoväxlingar. En skum men fantastisk melodislinga på det och sedan en droppe BEHEMOTH-känsla och vi är i hamn. Guldstjärna i kanten för samplingen i början som sätter en mysigt ödesdiger ton: Gud står enbart att finna i lidandet.

Och med detta säger jag tack för idag, slut för idag och önskar en fin helg!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 45: Utvärderingssamtal för oktober 2017

fredag, november 03, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 44: Of coughing and misery

Gott folk!

Det har varit en vecka fylld av hosta och elände hos mig. En segdragen hosta gjorde sitt intåg i måndags, i all tydlighet ackompanjerad av feber och snorig näsa, och tvingade mig att ligga nerbäddad i tre dagar. I ärlighetens namn var jag inte säker på om det skulle bli en fredagslista för den här veckan, men ta mig attan om det inte blev det ändå!

Det blir en ganska spretig lista, som det brukar bli, och utan något vidare sammanhållande tema - men det tror jag att ni kan leva med.

Vi kör!

Min kärlek till det här doombandet från Arizona har inte minskat under det år som har gått sedan SPIRIT ADRIFT släppte sitt debutalbum "Chained To Oblivion" tills dess att nya skivan "Curse Of Conception" kom för ett tag sedan. Då första skivan var ett i stort sett enmansprojekt från Nate Garrett är nya skivan en ganska annorlunda historia där bandets kärlek till IRON MAIDEN och METALLICA får stort svängrum. Och det är helt underbart om ni frågar mig! Spelglädjen och entusiasmen fullständigt strålar om den här skivan. Men, detta ska ju vara doom säger ni? Ja - och det är det också. Det finns en liberal släng med sleven av BLACK SABBATH här också, vilket bara gör skivan ännu bättre. Har jag lockat er tillräckligt nu?

WATAIN släpper nytt nästa år efter 4 års tystnad. Kommande skiva är en av de plattor jag ser mest fram emot under 2018, och det är därför kul att konstatera att vi faktiskt får ny musik från bandet redan nu. Två låtar som jag tycker är riktigt bra! Nuclear Alchemy låter typiskt WATAIN om ni frågar mig. Och det är sannerligen inget dåligt i det, för här finns drivet, den fina känslan för melodi och ett helvetiskt ös - precis som jag vill ha det när det gäller WATAIN. Att dra växlar utifrån två låtar är ju lite vanskligt, men jag tycker att bandet redan här låter betydligt mer taggat än på "The Wild Hunt".

Vi byter spår över till NE OBLIVISCARIS. Det här australiensiska bandet har minst sagt satsat på musik lika vidlyftig och maffig som en större schwartzwaldtårta. Inte allas kopp te, och för egen del tappade jag lite intresse för bandet när förra plattan "Citadel" släpptes 2014. Men nya skivan "Urn" är faktiskt inte så tokig. Det vill säga - om du gillar extravaganser utan bara fan, med musiker asom gärna visar precis hur duktiga de är på sina instrument och brer ut sig i långa låtar. I Urn, Pt. 1 -  And Within The Void We Are Breathless får ni 7:30 på er att bestämma er om det här kan vara värt att kolla in mer.

Hoppet från musikermetal till mat och potatis-döds från nestorbandet framför alla, CANNIBAL CORPSE kanske kan tyckas stort. Men när det här legendariska bandet släpper nytt, ja då är chansen stor för att en låt ska slinka med på en fredagslista. "Red Before Black" släpps idag, och den är precis som det stora flertalet av bandets skivor späckad med gore och bra hantverk. CANNIBAL CORPSE har blivit ett band att hålla i handen - du vet vad du får för sorts musik när det gäller det här bandet från Buffalo. Men CANNIBAL CORPSE har alltid lagt sig vinn om att göra ett gott hantverk. Därför är bandets musik bra mycket bättre än det mesta.

Jag avslutar med en blasfemiskt svängande låt av TOOTHGRINDER. Jag har ytterst svårt att värja mig från ett band som lirar på det här sättet, trots att det egentligen inte är speciellt hårt. Men Let It Ride får mig att stampa takten på ett väldigt entusiastiskt sätt.

/Martin

fredag, oktober 27, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 43: Huggen i granit

Ave Hej, fredagsvänner!

Idag ska vi botanisera i den rika flora och fauna som riktigt stabbig och stabil musik utgör. Med andra ord, låtar som på intet sätt ber om ursäkt eller mjäkar runt, frågar om lov eller tyst knyter näven i fickan, nej här är det snarare alster är som huggna i granit som serveras. Pek med hela handen det vill säga.

Utan vidare ado kliver vi rakt ner i brötets ärkebröt som värks fram av gruppen PRIMITIVE MAN. Det spelas så långsamt i My Will att man tror att det när som helst ska ta stopp, orden frustas och stånkas fram, den musikaliska tyngden är lika fast förankrad som en ståplats i Nybroviken.

Herregud vad bra! Ens öron formligen släpas fram som i tjära när man lyssnar på detta. Vänner av seriös och osnabb musik lär falla på knä med detsamma och dyrka detta episka band från Colorado som släppt exakt en fullängdare innan årets "Caustic" dök upp.


Stämningen lättas upp åtskilliga pinnhål med låt nummer två, Between Voids, som framförs av GOD MOTHER.

År 2015 släppte nämnda band en fullängdare vid namn "Maktbehov" som fick välförtjänt goda vitsord från siter som Loudwire, Metalinjection och Pitchfork. Nästföljande alster är skivan som Between Voids kommer från, nämligen en mycket kompetent utförd split med GOD MOTHER och ARTEMIS.

Det här är högkvalitativ grindcore mina vänner, försök bara sitta still med stampa-takt-foten, I dare you.


Från moshpit-tempo tillbaka till den mer makliga katakombhammocken. SPECTRAL VOICE
kommer även de från Colorado och spelar en långsam dödsmetall som ger skön mersmak.

Låten Thresholds Beyond  bjuder först på lite gitarrplink som formar en dyster men enkel melodislinga och sedan kommer en vokal insats med sådan distans och kyla att det känns som om karln står i en vindtunnel och growlar. Och det menar jag på ett bra sätt. "Eroded Corridors of Unbeing" som låten härstammar från är i sanning en spöklik skiva med stark atmosfär som biter sig fast likt en köldskada. Göttans!

Så går vi med raska kliv mot det mer svulstiga och pompösa! AUÐN är från Island och om jag ska våga mig på en gissning vad gäller namnvalet ligger ju den gamle gynnaren Oden rätt nära till hands. "Farvegir Fyrndar" ser dagens ljus i november men redan nu har fyra spår släppts till allmän beskådan och Í Hálmstráið Held  är ett av dem.

AUÐN tar helt klart i ända från tårna och har en attityd som andas lika delar fullt ställ som sålt smöret och tappat pengarna. Tänk vidsträckta Sagan om ringen-landskap, hjärtekross i rännsten samt scenen i Braveheart då Mel Gibson slutligen vrålar FREEDOM efter ett par timmar skön tortyr. Bra blandning helt enkelt!

UNSANE klassas enligt interwebz som en noise rock/post-hardcore-hybrid och den beskrivningen kan jag väl gå med på. Musiken är svängig som satan och samtidigt skitig som ett par crustpunkbrallor efter en hård festivalvecka.

"Sterilized" heter plattan som huserar Aberration och ytterligare nio guldkorn till låtar och det här är helt klart en av årets bästa skivor, kanske till och med en av livets bästa. Skojar inte.

UNSANE har existerat som band på denna jord sedan anno 1988 och jag har inte hört en enda ton av dem förrän nu. 1988, smaka på siffrorna och känn historiens vingslag. Det är pinsamt på gränsen till brottsligt att jag missat detta, jag ska under helgen sätta mig ner och knyppla på en dumstrut.

Med detta säger jag tack och hej för idag och hyser förhoppningar om att ni får en god helg!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 43: Huggen i granit

fredag, oktober 20, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 42: 1984

Gott folk!

Det har blivit dags för ytterligare en fredagslista på det storslagna temat 1980-talet. Som av en slump bestämde jag mig för att kolla lite närmre på år 1984 för jag fick en fråga (igen, ska väl tilläggas då det händer ganska ofta) om George Orwells bok "1984" och årtalet fastnade i hjärnbarken - igen.

(Ni hittar betydligt mer om boken om ni klickar här)

Det hände såklart en hel del under år 1984 - Apple Computers lanserade sin dator Apple Macintosh i början av året, det hålls olympiska spel i Los Angeles, och Tage Danielssons filmversion av "Ronja Rövardotter" har premiär i mitten av december.

I Karlskrona skräpar en 8-årig version av undertecknad runt och har illa koll på den massiva skivutgivning som sker under året. Ska vi tro Metal Archives så släpps det 93 skivor under året som kan kategoriseras som hårdrock/metal. Det sätter lite perspektiv på den tid vi lever i idag eller hur? 93 skivor - det är inte svårt att köpa 93 skivor egentligen - men digniteten av det som släpps idag kanske är något mindre än då. Jag hade i alla fall inga svårigheter att välja skivor till den här listan!

Vi kör!

"The Last In Line" - DIO

Artister värda sitt salt höll en betydligt högre arbetstakt än idag - DIOs andra platta som ni ser till vänster släpptes bara ett drygt år efter den krossande debuten "Holy Diver". På något märkligt sätt så håller "The Last In Line" verkligen måttet mot den av i stort sett alla dyrkade debuten. Som en halvrolig parentes kan jag nämna att webzinet jag skriver för tog sitt namn från första låten på skivan. Det här är så fantastiskt bra musik att det inte är att undra på att den fortfarande håller. Svänget, tyngden och pondusen i varenda låt på skivan talar till oss även efter över 30 år som den här skivan har funnits. Här finns en magisk nivå på allt - jag njuter sannerligen av den fina produktionen som låter Vinny Appices trummor att låta så naturligt som trummor kan. Och så Ronnie James Dio som i vanligt ordning sjunger ytterrocken av alla.

"Powerslave"  av IRON MAIDEN

1984 hade jag ingen aning om IRON MAIDENs existens. Det skulle dröja ytterligare 4 år innan jag av en slump köpte "Number Of The Beast" och blev hårdrockare på riktigt. MAIDEN är ju ett band som jag har haft i mitt liv sedan dess, och även om jag har haft med skivor av bandet i fredagslistor tidigare så hoppas jag att ni har överseende med detta faktum. "Powerslave" släpptes i början av hösten 1984 och var ytterligare en skiva från bandet som bara befäste bandets legendariska status. World Slavery Tour som turnén på plattan döptes till skulle kulminera med ett verkligt klassiskt livealbum "Live After Death". Studioskivan i sig är kryddad med låtar som fortfarande återfinns i bandets setlistor: Aces High, 2 Minutes to Midnight, Powerslave och episkt långa Rime Of The Ancient Mariner. Låt vara att det finns några svagare spår - detta är ändå en väldigt bra skiva.

"Red, Hot and Heavy" av PRETTY MAIDS

Jag vet helt ärligt inte hur PRETTY MAIDS tänkte när de godkände det här omslaget, för i jämförelse med så många andra omslag är det här rätt dåligt. Tur då att musiken är desto bättre! "Red, Hot and Heavy" är bandets debutskiva och det är verkligt klassisk heavy metal med mycket feeling och pondus som har fått lyssnare att återvända till skivan. Att bandet fortfarande är igång visar ju också på att bandet inte var kapabla till "bara" en bra skiva. Jag vet inte hur det är med er, men jag gillar verkligen att det går att höra när en skiva är inspelad under en viss tidsperiod - det hörs verkligen att "Red, Hot and Heavy" är inspelad på 80-talet.



"Perfect Strangers" av DEEP PURPLE

DEEP PURPLE hade 1984 redan varit igång betydligt mycket längre än, ja de flesta andra band. "Perfect Strangers" var bandets elfte platta, och den första som den magiskt framgångsrika andra sättningen av bandet gav ut. Bandet med Ian Gillan på sång, Ritchie Blackmore på gitarr, Jon Lord på klaviatur, Roger Glover på bas och Ian Paice på trummor har i det närmaste kramats ihjäl av publiken - och det är lätt att förstå när bandet kopplar greppet med ett i det närmaste helvetiskt sväng och ett samspel som får varenda låt att bli en njutning.





"Ride The Lightning" av METALLICA

Nästan exakt ett år efter det att "Kill 'em All" kom ut fanns "Ride The Lightning" i skivaffärerna. Perspektivet på hur mycket METALLICA hade utvecklats på det året är hisnande. Precis allt har höjts flera nivåer. Låtarna är mer komplicerade, produktionen fetare, den individuella spelskickligheten bättre (jag tänker då framför allt på hur Lars Ulrich sköter sig på trummorna). Att METALLICA redan på andra skivan visar på en mognad i låtskriveriet som lämnade väldigt många andra band på efterkälken är talande. Talande är också faktumet att bandet självt redan nu gav blanka fan i vad folk skulle tycka om exempelvis en låt som Fade To Black. "Ride The Lightning" är den enda skivan i bandets diskografi som jag har tvingats handla ett nytt exemplar av - för att jag lyssnade bokstavligt talat sönder det första exet!

"Defenders Of The Faith" av JUDAS PRIEST

I stark kontrast till iskylan i omslaget till METALLICAs andra skiva har vi omslaget till gammelgäddorna JUDAS PRIESTs "Defenders Of The Faith". Ja jösses! Den här skivan var skiva nummer 9 i bandets diskografi. Den spelades in på Ibiza och släpptes i början av 1984. Den skiljer sig inte nämnvärt från hur JUDAS PRIEST hade låtit fram till den här skivan - detta är stabil metal som jag mycket väl kan förstå att folk gick igång på. Att Halford fortfarande kunde dra i med riktiga primalvrål gör ju sannerligen inte skivan sämre.

Med detta tar vi helg gott folk - en närmare 5 timmar lång fredagslista kanske gör att ni baxnar, men vad fan liksom, haha!


/Martin

fredag, oktober 13, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 41: RAGANA

Gomorrn!

Hösten dominerar vidare, fredagen är kommen, kaffet är upphällt och/eller inmundigat. Mina planer för dagens lista har varit omfattande och spretat och krumbuktat åt olika håll. Jag har lyssnat på alla möjliga upptänkliga genrer av metal, klurat på teman, hittat nytt, slängt och kastat, gått tillbaka och lyssnat igen. Men inte hittat en enda låt som höll måttet att ställas mot den episka RAGANA-låt jag utgick ifrån. Inget jag hittade passade heller ihop med den, varken stilmässigt eller i intensitet. Det enda som kan mäta sig i känsla är faktiskt resten av albumet och nu i elfte timmen inser jag att det är dags att kapitulera och låta naturen ha sin gång. Fredagslistan kommer helt enkelt bestå av ett album, en artist och en mycket fascinerad metallbibliotekarie.

Jag snubblade över RAGANA i helgen, närmare bestämt låten You Take Nothing som också är titelspåret till den magnifika skiva vi ska lyssna på idag. Jag kan med berått mod säga att jag har lyssnat på den här låten sedan dess, en veckas tid i streck. I sjok, i omgångar, på repeat. Den är en del av mitt DNA nu, så mycket har jag tvagat öronen med den. Och resten av skivan är lika briljant den.

Albumet är släppt av skivbolaget An Out Recordings som har sin bas i Portland och profilerar sig som ett anarkistiskt, queert, feministiskt och antirasistiskt bolag. Fokus ligger främst inom black metal, doom, drone och noise.

Det vi presenteras för av RAGANA är rå, atmosfärisk black metal i sin mest desperata form. Det är otroligt deppigt, vansinnigt intensivt och bara helt underbart vackert. Tempot är dessutom nedskruvat vilket ger en skönt doomig känsla och kontrasterar snyggt mot den desperata skriksången. Melodislingorna är avskalade och sitter som en smäck. Hela uttrycket är för övrigt väldigt spartanskt och det finns en befriande omedelbarhet i det. Den här musiken griper bokstavligen tag som en skruvtving runt hjärtat!


Bandet är en anarkafeministisk duo bestående av medlemmarna Maria och Nicole som slog sina musikaliska bandpåsar ihop 2011. Deras intressen inkluderar skogen, artisten Cat Power samt den totala nedmonteringen av kapitalismen enligt presentationen på hemsidan. Texterna skildrar samhället vi lever i, i synnerhet maktobalansen mellan män och kvinnor och den trötthet som den kampen för med sig. Det syns också i albumets låttitlar som heter enligt följande:

1. Spare No Man
2. To Leave
3. Winter's Light
4. Destroyer
5. Somewhere
6. You Take Nothing

You Take Nothing som ligger som sista låt på skivan består till största delen av ett återkommande gitarriff som skulle kunna komma från något av de tongivande grungebanden på 90-talet men som sedan bryts av med refrängen som formligen ylas fram. Maria förklarar:

"This constant power struggle is so frustrating—especially for women, especially for queer people—where people are taking so much from you all the time; women's emotional labor and queer people's emotional labor and people of color's emotional labor. I wanted to keep the lyrics really simple—just 'you take nothing' over and over again—because I wanted everybody to feel connected to it."

Vidare i intervjun berättas att sången är tänkt som en besvärjelse som ska påminna oss om att vi var och en har en inre kärna som oavsett vad som händer inte kan tas ifrån oss. Ja, ni förstår ju själva - RAGANA skriver texter som verkligen säger något, som är politiska statements och som formligen briserar av känslor. Jag säger bara, ge mig mer av detta! Kärlek vid första ögonkastet för undertecknads del, vilket ni nog räknat ut vid det här laget.

För den namnnyfikne kan tilläggas att en snabb sökning på RAGANA ger vid handen dessa förklaringar: ett vattendrag i Kenya, en fjärilsart samt häxa på lettiska. Nog snackat, dags att lyssna och njuta till denna känslomässiga käftsmäll. God fredag och på återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 41: RAGANA

fredag, oktober 06, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 40: Martin ger fan i tema!

Gott folk!

Det blir en otematisk lista idag - det har varit vabb-vecka och då blir det som det blir med att styra upp episka tematiska listor.

Vi kör!

ABHORRENT DECIMATION har vi haft med i minst två fredagslistor, men jag hade faktiskt glömt bort det! När Susanne kom in med ett stort leende på läpparna och sa att jag borde kolla in bandet, ja då gjorde jag ju det! Bandet har släppt nytt material i år i form av "The Pardoner" och den är grymt bra! A Glass Coffin Burial  är en - likt det mesta av bandets musik - en rejäl renssmocka med tydlig känsla för sväng. Det skulle inte förvåna mig om den här skivan dyker upp på ett antal årsbästalistor faktiskt.

Vi fortsätter på samma bana med Detroitbördiga THE BLACK DAHLIA MURDER som idag släpper sitt åttonde album, "Nightbringers". Jag är sedan länge väldigt svag för det här gänget som jag tycker har kavlat ut en tjock dödsdeg av kvalitet under större delen av karriären. Det är alltid roligt och underhållande att lyssna på THE BLACK DAHLIA MURDER. Det finns, i all murkighet i bandets musik, en spelglädje och ysterhet som jag finner ytterst tilltalande.

Nu blir det rensång! Ja, vi växlar spår helt och hållet till brittiska THRESHOLD som nyligen släppte en episkt lång skiva, "Legends Of The Shires" som till stora delar är riktigt njutbar. Jag har i alla fall återkommit till skivan ganska regelbundet under den senaste månaden. Detta är ju väldigt välpolerad musik med skickliga musiker som gärna visar vad de kan göra på sina instrument - men det tippar aldrig lasset i THRESHOLDs fall. Jag får vibbar av WITHERSCAPE, DREAM THEATER och lite MAGNUM när jag lyssnar på den här skivan.

Det var ganska längesen jag hade med en låt av BETWEEN THE BURIED AND ME i nån lista. Det här bandet tycker jag väldigt mycket om, och jag tar gärna tillfällen i akt att tipsa folk om bandet från North Carolina som verkligen gillar att spela meckig musik. Jag föll stenhårt för bandet när jag gick för att se LAMB OF GOD spela på Mejeriet i Lund för många herrans år sedan. Bland de många förbanden fanns BTBAM som gick upp och körde två låtar - Fossil Genera  och White Walls och så hade 40 minuter gått, haha!
White Walls ligger på en skiva som heter "Colors" som i år fyller 10 år. Det är den skivan vid sidan av "The Great Misdirect" som jag gillar mest i bandet äldre diskografi.

Jo men visst - jag avslutar listan med lite METALLICA och den rent magiskt episka liveversionen av The Call Of Kthulu som bandet gjorde med San Fransiscos Symfoniorkester. Just "S&M" är en skiva som jag mer och mer uppskattar för att det symfoniska inslaget lyfter METALLICAs låtar till nya nivåer. Jag menar, jag gillade inte Outlaw Torn speciellt mycket när jag lyssnade på studioversionen av låten. På "S&M" lyfter den flera snäpp!

/Martin

fredag, september 29, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 39: Allt över två och tjugo är förkastligt

Hej och gomorron!

Fredagen är obönhörligen över oss och med den kommer fredagslistan likt ett brev på posten. För två veckor sedan uppmärksammade jag låtar med en längd på nio minuter och uppåt. Episka mastodontlåtar som aldrig tog slut, musik som bara bredde ut sig likt ett hav av jordnötssmör över en hyfsat liten brödskiva. Idag gör jag en helomvändning och premierar istället de kortare alstren, de som säger vad de ska utan krusiduller och omsvep. Kort och koncist, kom till saken, tala ur skägget-låtar. Ni gissar rätt om ni tror att lejonparten av listan består av grindcore. Denna mumsiga tjolahopp-genre som förstår att hålla det short but sweet och som allt som oftast bara rakt av kapar det tonala sidfläsket med bravur. Hurra för grind! Allt över två och tjugo är förkastligt, nu kör vi!

Grindkonnässörerna NAILS hade den goda smaken att släppa albumet "You Will Never Be One Of Us" förra året och jag har valt titelspåret som först ut i listan. En minut och trettio sekunder totalröj, eller snarare en och femton - de hinner faktiskt med ett intro också.

Har ni missat fullängdaren "Abandon All Life" som kom 2013 så kolla för sjutton gubbar upp även den plattan redan idag. Den är nämligen sinnessjukt bra den också.


ALL PIGS MUST DIE är ett all-star-band från staterna som förutom att spela väldigt snabbt också har en ljudbild med lika delar skitighet som tydlighet. Ruffigt men tajt kan man säga om dessa medlemmar från bland annat BLOODHORSE, CONVERGE och THE HOPE CONSPIRACY. "Nothing Violates This Nature" är fullängdare nummer två i ordningen och från denna kommer smockan Silencer. Löjligt bra.

Kängpunkbandet TOTALT JÄVLA MÖRKER från Skellefteå är ett av mina totala favoritband alla kategorier. Jag har en kaffekopp med bandloggan som jag håller av mycket, dock missade jag att köpa deras Totalt Jävla Mörkrost att fylla sagda kopp med. Detta svarta guld kom i fruktansvärt limiterad upplaga för ett gäng år sedan och fröken var lite för sengångaraktig med beställarfingret. Ack ja, man kan inte få allt här i livet.

Vi lyssnar till låten Inferno som återfinns på ep:n "Helvetespunk" från 2016. Det här är den längsta låten i dagens lista, 2:07 tappra minuter in alles.


NASUM ligger både mig och Martin varmt om hjärtat och att inte ta med dem i den här listan hade varit ett kardinalfel av rang, särskilt med tanke på att jag är född och uppvuxen i och omkring Örebro. Inhale/Exhale från skivan med samma namn som kom nådens år 1998 förutsätter jag att ni hört förut. Om inte blir det jobbig stämning.


Så till sist en dos SKITSYSTEM! Vi grottar ner oss i det gamla välbekanta här på sluttampen med låten som kort och gott heter Våld och har sin hemvist på "Stigmata". D-takten sitter som gjuten, vardagsmisären är ständigt närvarande textmässigt och ilskan går mer eller mindre att ta på i denna kraftuppvisning till låt som klockar in på koncisa 1:35.

In crust we trust!

Nu är det helg, pax vobiscum.

/Susanne



Fredagslistan 2017, vecka 39: Allt över två och tjugo är förkastligt

fredag, september 22, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 38: Band med djur i namnet

Gott folk!

Det har blivit dags att ta fram de tunga kanonerna och gotta ner sig i band som har djur i sina namn. Att vi inte kommit på att göra en lista på detta tema är inte bara förbryllande - kanske till och med förkastligt? I vilket fall så känns det oerhört bra att kunna presentera en lista till brädden fylld inte bara med allehanda vänner från djurriket, men också med riktigt bra musik.

Vi kör!

CALIGULA'S HORSE från Australien är ett band som jag upptäckte specifikt då jag letade band till den här listan. Denna australiensiska progressiva grupp har hållit liv i sitt fyrfota djur/band sedan 2010 och det jag hör i bandets Will's Song som kommer från bandets senaste skiva gör att jag blir väldigt sugen på att kolla upp mer av bandets musik. (Vilket jag förmodligen gjort sedan detta skrevs). Här finns en väldigt utpräglad känsla för melodier, något som jag sannerligen gillar, och en fin nyfikenhet som jag också uppskattar.

WOLVES IN THE THRONE ROOM är kanske världens mest creddiga black metalband. Att bandet återvänder med nytt material efter 4 år är nåt som har fått folk att bli lite lätt till sig. Och jag kan förstå det när jag lyssnar på magiskt långa Born From The Serpent's Eye med gästsång - på svenska - av Anna von Hausswolff. Mellanpartiet som börjar vid 4:20 är så bedövande vackert och tungt att jag baxnar. Jag gillar också att bandet tycks ha återgått till den typ av svårt atmosfäriska black metal som gjorde att bandet attraherade stora lyssnarskaror tidigare i sin karriär. Ja, jag är sjukt sugen på att höra mer!

Stort hopp musikaliskt över till brittiska BLACK SPIDERS som kopplar greppet om handbromsen och bjuder på illasinnade handbromssladdar i sin magiskt betitlade låt KISS Tried To Kill me. Detta är musik så svängig att det är omöjligt att inte stampa med foten.



Om ett band heter EAGLEHEART, ja då blir det lite av en dead giveaway att det vankas power metal. Nu hör ju denna musikstil inte till ovanligheterna, numera, på den här bloggen så förhoppningsvis så skrämmer jag inte er alltför mycket när jag slänger med asskönt ljudande Until Fear Is Gone från det här tjeckiska bandets tredje fullängdare "Reverse". Det här är power metal med episka anslag - den typen av power metal som jag verkligen gillar - och det är plattan i mattan redan från början.

Jag avslutar, kanske totalt förväntat, med det kanske tyskaste band som finns vid sidan av ACCEPT möjligtvis - SCORPIONS. Att det här bandet fortfarande existerar finner jag både tröstande och skrämmande egentligen. Bandets musik har i värsta fall blivit sommarplågor (Wind Of Change är jag fortfarande skrämmande trött på) i bästa fall blivit låtar att faktiskt tycka om lite grann. Så är det med Rock You Like A Hurricane som dög upp på bandets skiva från 1984 - "Love At First Sting". Detta är ju hårdrock lika creddig som mellanmjölk, men så illa smittande som den här låten är så är det svårt att inte bli lite glad åt den.

/Martin

fredag, september 15, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 37: Allt under nio minuter är fegt

Ave Fredagsmorgon!

Känns det lite segt idag? Långsamt och utdraget? Som sirap doppad i kola doppad i sirap? Bra, den känslan ska bejakas så här i hösttider! Timmen är slagen för kontemplation och eftertanke, för maratonsittningar av tv-serier, ändlösa stickade halsdukar, svårmod, jobbigt väder och framför allt för låtar som är så in i helvete långa att man aldrig tror de ska ta slut. Någonsin. I evighet. Amen. Låtar som samtidigt är så bra är det bara en bonus att de är tidsmässigt utmanande - man vill bara fortsätta flyta med in i den göttiga oändligheten av musikalisk briljans. Ge mig mer, extra allt, dra på en minut till bara för att du kan! Med andra ord rullar vi idag ut röda mattan för det episka som dröjer sig kvar, det storslagna och majestätiska, med devisen att allt under nio minuter är fegt. Ladda en valfri kaffetermos, bre några mackor, gå och kissa i förebyggande syfte för detta

kommer

ta

tid.


USNEA är inte bara det vetenskapliga namnet på skägglav utan även ett band från Portland som enligt utsaga spelar i blackened funeral death doom-divisionen. (Vad är ens funeral för genre? Är det jag som har blivit gammal och inte längre hänger med i scenen? Varför googlar jag inte bara upp begreppet istället för att skriva den här fenomenalt långa parentesen? Vissa saker i livet kommer vi helt enkelt aldrig att få veta.) Låten Eidolons and the Increate segar sig verkligen fram, tänk en golem som sakta kryper runt i lera, måhända har den också ont i valfri kroppsdel. Growlet agerar drivkraft, med vindpinade gitarrer till och hela anrättningen är sällsamt olycksbådande och vacker. Helt fantastisk musik att somna till dessutom, vilket jag gjorde häromdagen på ett Pågatåg i höjd med Lund. Lyssna gärna på hela "Portals into Futility"-skivan förresten, det är den värd.

Som nummer två i listan finns VIOLET COLD, ett enmansband (Emin Guliyev) som kommer från Azerbadjan. Inspirationen tas från många håll såvitt jag kan uttyda - lite folk, lite post-rock, lite sludge, helt sonika lite gott och blandat. VIOLET COLD har sedan starten hunnit släppa fyra fullängdare och så sinnessjukt många singlar att jag inte ens orkar räkna dem. En imponerande bedrift.

No Escape from Dreamland är en strålande bra låt som bjuder på såväl marschtakt som eländesgrowl av det mer uppgivna slaget, lika delar snygga melodislingor som smäktande körer. Och blast beats på det! Det här är svinbra.
"Anomie" heter plattan och namnet är för övrigt en blinkning till den franske mångsysslaren Émile Durkheim och dennes teorier om hur bristen på normer påverkar individen.

Martin lurade på mig DRACONIAN härom veckan. För att vara helt ärlig såg han ut som om han skulle slå i backen när jag sa "Vadå Draconian, vad är det för något?" i arbetsrummet och så här i efterhand inser jag ju att hans reaktion var högst befogad.

För fans av höstigt gothiga och framför allt begravningssorgsenhetsknipande band så finns här mycket att hämta. Tänk PARADISE LOST fast skörare och mer långsamt så har ni en fingervisning om hur The Marriage of Attarus låter. Herrejistanes vilket tungsinne! Heike Langhans rensång hotar att klyva hjärtat i småbitar när som helst. Nämnda band kommer förresten till Babel i Malmö den 25/1 tillsammans med två andra akter som inte heller behöver skämmas för sig musikaliskt: ROME och HARAKIRI FOR THE SKY. Var där eller var en fyrkant.


THE MONOLITH DEATHCULT har ett synnerligen högoktanigt och dramatiskt, ja nästan teatralt anslag i låten Gods Amongst Insects. Hade det inte varit för att de i grund lirar brutaldöds skulle detta bli totalt platt fall för min del. Men lo and behold, dessa stilar gör sig alldeles ypperligt i kombination. Galopptakt sitter heller aldrig fel och ljudmattor som gränsar mot det industriella har mig veterligen ingen dött av till dags dato.

Summa summarum står vi här inför en tiominutersprestation som manglar och krumbuktar på ett mycket behagligt sätt och som får mig att vilja se en riktigt bra skräck-sci-fi-rulle.

Så avslutningsvis en favoritkonstellation för undertecknads del. DER WEG EINER FREIHEIT är ett sånt där totalt geniband som tycks förvandla allt de rör vid till guld och nya släppet "Finisterre" är inget undantag från den regeln. Det här är ett album som växer vid genomlyssning och som är något mer av en upptäcktsfärd än vad tidigare, mer omedelbara alster varit. Man får lyssna och lyssna om men ack vad det lönar sig för i ens hörselgångar vecklar det ut sig ett gigantiskt smörgåsbord av tjusig atmosfärisk black metal.

En styrka med DER WEG EINER FREIHEIT är att de alltid lyckas låta lite obehagliga. Aufbruch kryper direkt in under skinnet och liksom rotar sig där, precis som riktigt bra musik ibland har förmågan att göra.

Med detta tar vi helg mina vänner! På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 37: Allt under nio minuter är fegt

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 46: Nominerade till årsbästalistan 2017 - mark II?

Gott folk! I somras körde jag en fredagslista baserad på 5 skivor som kan komma ifråga till min personliga årsbästalista över 2017. Nu är ...

Populära inlägg