fredag, september 15, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 37: Allt under nio minuter är fegt

Ave Fredagsmorgon!

Känns det lite segt idag? Långsamt och utdraget? Som sirap doppad i kola doppad i sirap? Bra, den känslan ska bejakas så här i hösttider! Timmen är slagen för kontemplation och eftertanke, för maratonsittningar av tv-serier, ändlösa stickade halsdukar, svårmod, jobbigt väder och framför allt för låtar som är så in i helvete långa att man aldrig tror de ska ta slut. Någonsin. I evighet. Amen. Låtar som samtidigt är så bra är det bara en bonus att de är tidsmässigt utmanande - man vill bara fortsätta flyta med in i den göttiga oändligheten av musikalisk briljans. Ge mig mer, extra allt, dra på en minut till bara för att du kan! Med andra ord rullar vi idag ut röda mattan för det episka som dröjer sig kvar, det storslagna och majestätiska, med devisen att allt under nio minuter är fegt. Ladda en valfri kaffetermos, bre några mackor, gå och kissa i förebyggande syfte för detta

kommer

ta

tid.


USNEA är inte bara det vetenskapliga namnet på skägglav utan även ett band från Portland som enligt utsaga spelar i blackened funeral death doom-divisionen. (Vad är ens funeral för genre? Är det jag som har blivit gammal och inte längre hänger med i scenen? Varför googlar jag inte bara upp begreppet istället för att skriva den här fenomenalt långa parentesen? Vissa saker i livet kommer vi helt enkelt aldrig att få veta.) Låten Eidolons and the Increate segar sig verkligen fram, tänk en golem som sakta kryper runt i lera, måhända har den också ont i valfri kroppsdel. Growlet agerar drivkraft, med vindpinade gitarrer till och hela anrättningen är sällsamt olycksbådande och vacker. Helt fantastisk musik att somna till dessutom, vilket jag gjorde häromdagen på ett Pågatåg i höjd med Lund. Lyssna gärna på hela "Portals into Futility"-skivan förresten, det är den värd.

Som nummer två i listan finns VIOLET COLD, ett enmansband (Emin Guliyev) som kommer från Azerbadjan. Inspirationen tas från många håll såvitt jag kan uttyda - lite folk, lite post-rock, lite sludge, helt sonika lite gott och blandat. VIOLET COLD har sedan starten hunnit släppa fyra fullängdare och så sinnessjukt många singlar att jag inte ens orkar räkna dem. En imponerande bedrift.

No Escape from Dreamland är en strålande bra låt som bjuder på såväl marschtakt som eländesgrowl av det mer uppgivna slaget, lika delar snygga melodislingor som smäktande körer. Och blast beats på det! Det här är svinbra.
"Anomie" heter plattan och namnet är för övrigt en blinkning till den franske mångsysslaren Émile Durkheim och dennes teorier om hur bristen på normer påverkar individen.

Martin lurade på mig DRACONIAN härom veckan. För att vara helt ärlig såg han ut som om han skulle slå i backen när jag sa "Vadå Draconian, vad är det för något?" i arbetsrummet och så här i efterhand inser jag ju att hans reaktion var högst befogad.

För fans av höstigt gothiga och framför allt begravningssorgsenhetsknipande band så finns här mycket att hämta. Tänk PARADISE LOST fast skörare och mer långsamt så har ni en fingervisning om hur The Marriage of Attarus låter. Herrejistanes vilket tungsinne! Heike Langhans rensång hotar att klyva hjärtat i småbitar när som helst. Nämnda band kommer förresten till Babel i Malmö den 25/1 tillsammans med två andra akter som inte heller behöver skämmas för sig musikaliskt: ROME och HARAKIRI FOR THE SKY. Var där eller var en fyrkant.


THE MONOLITH DEATHCULT har ett synnerligen högoktanigt och dramatiskt, ja nästan teatralt anslag i låten Gods Amongst Insects. Hade det inte varit för att de i grund lirar brutaldöds skulle detta bli totalt platt fall för min del. Men lo and behold, dessa stilar gör sig alldeles ypperligt i kombination. Galopptakt sitter heller aldrig fel och ljudmattor som gränsar mot det industriella har mig veterligen ingen dött av till dags dato.

Summa summarum står vi här inför en tiominutersprestation som manglar och krumbuktar på ett mycket behagligt sätt och som får mig att vilja se en riktigt bra skräck-sci-fi-rulle.

Så avslutningsvis en favoritkonstellation för undertecknads del. DER WEG EINER FREIHEIT är ett sånt där totalt geniband som tycks förvandla allt de rör vid till guld och nya släppet "Finisterre" är inget undantag från den regeln. Det här är ett album som växer vid genomlyssning och som är något mer av en upptäcktsfärd än vad tidigare, mer omedelbara alster varit. Man får lyssna och lyssna om men ack vad det lönar sig för i ens hörselgångar vecklar det ut sig ett gigantiskt smörgåsbord av tjusig atmosfärisk black metal.

En styrka med DER WEG EINER FREIHEIT är att de alltid lyckas låta lite obehagliga. Aufbruch kryper direkt in under skinnet och liksom rotar sig där, precis som riktigt bra musik ibland har förmågan att göra.

Med detta tar vi helg mina vänner! På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 37: Allt under nio minuter är fegt

fredag, september 08, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 36: 1998

Gott folk!

Vi har kommit till vägs ände, i alla fall när det gäller fredagslistor som tar upp specifika årtal på 1990-talet, ett årtionde som minst sagt såg intressanta förändringar inom musiken.

Under 1998 hände det, precis som de flesta år, en hel del. Det är året för Lewinskyaffären, året som Olof Johansson avgår som partiledare för Centerpartiet, Sverige tar guld för sjunde gången i Ishockey VM och det släpptes 833 skivor (i alla fall enligt Metal Archives) som kan kategoriseras som hårdare musik. Här har ni fem stycken som jag tycker är värda att kolla in.

Vi kör!

"My Arms, Your Hearse" av OPETH. Jag kan inte tänka mig att det är någon som blir förvånad att jag tar med en skiva av OPETH då det här bandet tillhör mina favoriter. I bandets diskografi återkommer jag ganska sällan till just den här skivan. Vilket är lite konstigt då den har några verkliga guldkorn som dessutom brukar dyka upp i livesammanhang. "My Arms, Your Hearse" är OPETHs tredje platta, och är liberalt strösslad med growl och en hårdare än vanligt arbetande Mikael Åkerfeldt som inte bara sjunger, lirar gitarr, lirar bas men också piano. Detta var på tiden då OPETH inte hade en fast basist - det var först på plattan efter denna - "Still Life" som Martin Mendez hade hunnit spela in sig i bandet. "My Arms, Your Hearse" är en skiva som är hårt kramad av fansen. Kollar ni recensioner på Metal Archives så är det väldigt vanligt förekommande med meningar som "The Pinnacle Of Their Career", "The summit of perfection" och "The pinnacle of flawlessness", så ni fattar att ni har en lyssnarstund av stora mått framför er.

Ur askan av AT THE GATES reste sig THE HAUNTED ganska raskt. Den självbetitlade debutplattan släpptes i juni 1998 på Earache och är en i all sin prakt en okomplicerad men djupt sympatisk skiva med fokus på fart. Det kan tyckas vara en enkel sak att skriva musik av den här typen, men så är det inte. THE HAUNTED gör jobbet gediget om än en smula traditionellt. Jag har med skivan då jag är - som ni vet - väldigt svag för det här bandets hantverksskicklighet och för att skivan formligen sprutar av känsla från slutet av 1990-talet. Det finns såklart mer konstnärligt utmanande skivor i bandets diskografi, men som debut betraktat är det här en finfin platta.

LOTHLORIEN från Varberg med det rent katastrofala omslaget på sin enda skiva "The Primal Event". Jag skaffade den här skivan till biblioteket på inköpsförslag, och kommer tydligt ihåg att förslagsgivaren bad mig att bortse från omslaget med emfas. Vilket jag gjorde, och är glad för det för det här är en riktigt fin och mustig skiva. Sångaren Henrik Serholt påminner väldigt mycket om Thomas Lindberg i sin sångstil, vilket alltid är ett plus om ni frågar mig. Bandets namn är taget från Sagan Om Ringen där Lothlorien var både en skog och ett av alvrikena. Bara en sån sak får det ju att kittla i bibliotekarienerven.



Jag höjer meckighetsgraden allt vad jag kan med GORGUTS platta "Obscura". Det här är - likt all musik från bandet - musik som kräver koncentration och som inte alls är speciellt lättillgänglig. Men vad gör väl det, när Luc Lemay verkligen tar i från botten av sitt franska väsen och vågar vara utmanande och krånglig? Nä, precis!






SOILWORK släppte sitt debutalbum "Steelbath Suicide" i maj 1998. Det tidiga SOILWORK hade en råhet och ett nästan maniskt driv i sin musik som jag alltid gillat. På den här skivan som har fått stå tillbaka lite för min del i bandets diskografi finns ett satans engagemang, och en maffighet som är så sjukt sympatisk att det är ytterst svårt att stå emot. Och varför skulle man vilja det egentligen? SOILWORK har karvat ut en karriär som imponerar i sin integritet och uthållighet. Låtar från den här plattan är inte speciellt vanligt förekommande i bandets setlistor nuförtiden. Oftast är det Sadistic Lullaby som dyker upp. Jag kan tycka att det hade varit lite kul om bandet luftade fler låtar från en skiva som står sig bra i bandets diskografi.

/Martin

fredag, september 01, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 35: Skicka paraplydrinken!

Behold! Ännu en fredag! Den här listan är en att ta till vid misspepp, avog inställning och allmänt besvär. Ni vet när tillvaron ger en citroner, kaffet har tagit slut, skägget fastnat i brevlådan, det trampas på legobitar, man missar bussen med en sekund, Abbath sadlar om och börjar spela dansbandsmusik. Nej okej nu gick jag för långt, riktigt så jävlig ska världen aldrig bli. Men för de lagom jobbiga stunderna kommer här en uppiggande historia med trallvänliga och lättlyssnade låtar. Vi pratar inte gravallvarlig och katakombdyrkande förruttnelsemetal här inte, nej släng liksminket åt sidan för en stund och kort och gott - skicka paraplydrinken!

Inledningsbandet blir BLOOD COMMAND, en paraduppvisning i habilt norskt musicerande som jag lyssnat på löjligt mycket de senaste åren. För ett par somrar sedan upptäckte jag "Funeral Beach"-skivan när jag var i färd med att måla om mitt köksmöblemang. Det var ett genidrag att lyssna på den samtidigt som kroppsarbete utfördes kan jag lova. Engagemanget var på topp, tillropen haglade. "Funeral Beach", som är bandets andra fullängdare, är även en väldigt bra skiva att åka bil till, att dricka öl till, att vara olyckligt kär till, ja till det mesta livet har att erbjuda helt enkelt. BLOOD COMMAND har sina rötter fast förankrade i punkscenen och jag älskar Silje Tombres desperata röst. Hon ersattes sedermera av Karina Ljone som är precis lika fantastisk. Sitter man helt stilla till låten Cult of the New Beat är det frågan om man har något hjärta alls i kroppen, så bra är den. Okej, jag kan skriva en uppsats om BLOOD COMMANDs storhet men låt oss gå vidare.

HONNINGBARNA följer upp, landsmän till föregående akt och tillika göttigt ösiga i framtoningen. Bandet bildades 2010 i Kristiansand och vann året efter det prestigefyllda Spellemannprisen (norska motsvarigheten till grammis) i rockkategorin med debutskivan "La alarmane gå". 2012 dog tyvärr dåvarande trummisen i en bilolycka men HONNINGBARNA kämpar vidare till dags dato. Noen Å Hate är låten jag valt och den är skramlig och punkig så det förslår.

 Nästa band är en av Martins favoritakter - SPIDERGAWD! Guldstjärna för att han upplyste mig om deras existens för de hade förmodligen gått mig rakt förbi annars. Även detta är en uppvisning i norsk briljans men skiljer sig från de två föregående alstren stilmässigt. SPIDERGAWD har fått till en väldigt gemytlig mix av 70-tals boogie, tung rock och lite psykadelika men det finns också en luftighet som piggar upp. Tourniquet från "Spidergawd II" fick det bli, släng på er pilotbrillorna och gunga med.

BLOODCLOT härnäst som består av hardcore deluxe från staterna. Det här är en sorts all-star-konstellation med medlemmar och exmedlemmar från CRO-MAGS (John Joseph), QUEENS OF THE STONE AGE (Joey Castillo och Nick Oliveri) och DANZIG (Todd Youth) för att bara nämna några. You'll Be the Death of Me är en adrenalinstinn historia som lyckas bibehålla skitigheten som finns i riktigt bra krustig hardcore men med en förvånansvärt klar produktion. Lägg till det ett sväng som går mot groove-punk-goth, om den genren någonsin hade funnits. Svinbra är det i alla fall.

Nu jädrar blir det skäggrock! KADAVAR är sist ut och spelar retro så det förslår. Stonern står som spön i backen i Lord of the Sky som återfinns på albumet "Berlin" från 2015 och det är ta mig satan helt omöjligt att inte börja skaka lite lätt på huvudet vid genomlyssning. Helt omöjligt.

För tekniskt intresserade kan berättas att KADAVAR spelar in med så kallad hard panning i studion. Gitarrer läggs på den vänstra kanalen, bas och trummor till höger och sången i mitten för att ljudet ska likna livespelningarna så mycket som möjligt. Men poängen här är framför allt att det svänger något så djävulskt.


Med detta tar vi helg, go' vänner. See ya!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 35: Skicka paraplydrinken


tisdag, augusti 29, 2017

Martins tekniska tisdagstips, vecka 35: Arkaik

Gott folk!

Idag tipsar jag om ett band från Riverside, Kalifornien. ARKAIK är ett band som har bedrivit verkstad sedan 2004, och i likhet med flertalet band inom den tekniska dödsmetallen, bytt medlemmar (mest trummisar där man avverkat hela 6 stycken) som bara den. Men en medlem - sångaren Jared Christianson - har varit med sedan starten och hållit skutan igång.

ARKAIK är ett band vars musik är djupt sympatisk. Jag skulle kanske inte sträcka mig till att säga att den är lättlyssnad, men betydligt mer lättillgänglig än många andra bands tonkonster. ARKAIK är rejält duktiga på att spela krossande tungt, men är finfina på att lira svängigt också. Skivan som är föremål för lyssning idag, "Metamorphignition" från 2012 är en stundtals riktigt dansant platta. Om ni gillar det här så kan det vara värt att veta att bandet - med ytterligare ny batterist - släpper nytt i slutet av september.

/Martin

fredag, augusti 25, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 34: I Martins lurar just nu

Gott folk!

Hoppas att ni har återhämtat er från Susannes fredagslista från förra veckan! Idag blir det en spretig och ganska typisk fredagslista från mig. Den är baserad på vad jag lyssnar på just nu - det kan vara skivor som släppts nyligen eller för ett tag sedan - i alla fall så är det skivor som jag gillar, eller både gillar och ska recensera. Eller kanske redan har recenserat. Ja, ni fattar!

Vi kör!

Jag inleder listan med LEPROUS. Jag vet att Peter Iwers (ex-IN FLAMES) gillar det här norska gänget, och har tipsat om minst en av bandets skivor i sociala medier. Det här är superproggigt, men med bibehållen känsla för låtstruktur om ni förstår vad jag menar. LEPROUS är ett band befolkat av skickliga musiker - trummisen Baard Kolstad huserar exempelvis i BORKNAGAR, och flera av resterande medlemmar har backat både Ihsahn och EMPEROR i livesammanhang. Jag gillar verkligen det som LEPROUS bjuder på. Sången från Einar Solberg sticker ut lite extra!

Jag fortsätter med norskt, och SPIDERGAWD som med sin senaste skiva "IV" drog ner mig i ett beroende så omfattande att jag knappast lyssnade på någon annan skiva under en vecka. Det här är rak, medryckande och oerhört imponerande rock med vissa inslag av metal. Det SPIDERGAWD är riktigt bra på är refränger - ta den från låten jag har med i listan - Is This Love? exempelvis. Den är så groteskt bra att det är omöjligt att inte studsa lite i stolen, haha!

Resten av skivan är lika imponerande, men den låten sticker ut lite extra, just på grund av sin extrema entusiasm.



En institution släpper nytt idag. THE HAUNTED är - trots mängder av medlemsbyten - en urkraft och kär gammal vän inom svensk metal. Det är väldigt roligt att konstatera att "Strength In Numbers" är en riktigt bra skiva som bjuder på ett THE HAUNTED som känns piggt, fräscht och väldigt taggat. Gitarrspelet är taget till nästa nivå, minst sagt, Aro (som jag genuint uppskattar) gastar föredömligt och kompet är galet bra. Skulle inte bli förvånad om den här skivan slinker in på några årsbästalistor faktiskt.

Listans hårdaste låt tar jag från "Adversary Omnipotent" som jag tipsade om i veckans tekniska tisdagstips. Galet bra skiva från ENFOLD DARKNESS som sannerligen visar på vilken mångsidig musik det går att göra, även om man huserar inom den tekniska dödsmetallen. Jag får lite samma vibbar av ENFOLD DARKNESS som jag får av THE BLACK DAHLIA MURDER. Bägge banden är inte nervösa för att utforska annan musik än dödsmetall i sitt skapande. Och det är en bra sak!

Avslutar med fint traditionella PORTRAIT som verkligen vet att skriva ny musik som tydligt nickar mot 1980-talet utan att kännas mossig. Lite av en bedrift om ni frågar mig! PORTRAIT är ett band som jag har omvärderat - i början tyckte jag att det här gänget var inget att ens kolla in, just på grund av att det kändes som ett rent retroband. Men "Crossroads" från 2014 ändrade på det och numera kollar jag alltid in vad bandet hittar på.

/Martin

tisdag, augusti 22, 2017

Martins tekniska tisdagstips, vecka 34: Enfold Darkness

Gott folk!

Semestern är över, och det har - äntligen - blivit dags att köra igång de tekniska tisdagstipsen igen! Visst har ni saknat dessa under hela sommaren? Precis - tänkte väl det!

Jag inleder den här terminens tipsande med en skruvad boll. Amerikanska ENFOLD DARKNESS är ett band som det verkligen är kul att hålla koll på. Trots att bandet bara har gett ut två skivor så har dessa gett en ganska stor genklang inom underjorden. Mycket beroende på att det här bandet från den djupa södern (Nashville, Tennessee) inte är speciellt genrekonformistiska. Musiken är tydligt hemmahörande i den tekniska dödsmetallen, så det är sannerligen ingen mjuk musik, men bandet är väldigt fria med att ta in influenser från andra genrer. Det blir proggigt, black metal, och melodiska inslag - och det funkar alldeles utmärkt. Bandets senaste skiva, "Adversary Omnipotent" som kom i mitten av sommaren är en vindlande och djupt imponerande skiva som jag verkligen råder er att kolla in.

/Martin

fredag, augusti 18, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 33: Sommarsvärtan

Ohoj i stugan!

Visst är det något särskilt med sommaren ändå. Jag tänker inte främst på lättsinne och linnekläder nu, även om det också är förekommande komponenter. Nej, jag är ute efter den där svärtade känslan som sommaren också för med sig. Den oefterhärmliga lukten av tryckande dallrig högsommarvärme, bilköer som slingrar sig över ljummen asfalt, övermogen frukt, bananflugornas herre, dammiga festivalområden i obarmhärtig sol, den pikanta doften av halvrutten tång som sänker sig över badstränderna när kvällen tar vid. Hösten är klar och tydlig men sommaren är grumlets och kvalmets tid då världen ligger uppsvälld som ett kadaver i värmen, väntandes på fluglarvernas snara ankomst. Just den känslan av förruttnelse låter jag veckans fredagslista förvalta. Utan further ado kavlar vi upp ärmarna och gräver ner händerna i denna mustiga ljudmassa!


THY CATAFALQUE inleder med Éló Lény från albumet "Sgùrr". En helt fenomenal smältdegel med experimental, folk, black och något elektroniskt inslag här och var. Naturromantiskt och utflippat, samtidigt väldigt ösigt och melodiöst i sitt upplägg. Blir ni kloka på den beskrivningen? Nej, trodde inte det - den här musiken är helt enkelt svårbeskriven och samtidigt svårt bra! Jag lyfter på hatten för detta episka enmansband från Ungern (bestående av Tamás Kátai) och gör en mental note på att gå igenom karlns övriga diskografi vid tillfälle.

Vidare så till sludgeputtriga SERPENT OMEGA, hemmahörande i Stockholm. Pia Högberg gör ett mycket tjusigt jobb med det vokala i Skullwand, hon lyckas vara raspig och släpig på samma gång men utan att för den delen förlora i energi.

Det kanske inte är ett under av originalitet vi bjuds på i denna självbetitlade fullängdare men det finns ett personligt anslag och en dynamik i musiken som bådar mycket gott inför framtida släpp. SERPENT OMEGA har dessutom en sorts rå skitighet som liksom inpregnerar öronen på ett högst sympatiskt sätt.

DAWN OF DISEASE härnäst och en form av köttig krigs-dödsmetall i låten Akephalos. Mid-tempo-melodiskt, halvhårt och hyfsat agressivt till sin natur. Vissa blinkningar till AT THE GATES, på det bra sättet, med andra ord. Det är knappast någon hemlighet att undertecknad föredrar Stockholmsscenen framför Göteborgsditot om vi snackar dödsmetall från -90-talet men det här stryker mig ändå riktigt medhårs.

DAWN OF DISEASE var aktiva mellan 2003 och 2007 och tog sedan en paus fram till 2009 och tröskar på än till denna dag, signade på Napalm Records.

WITCH VOMIT från staterna sparkar loss som nummer fyra i listan. Häxkräks, vilket strålande namn det är! Man blir glad redan vid första anblicken. Doomed in the Realm of the Dead är en härlig döds-dänga från Ep:n "Poisoned Blood" som släpptes i juni.

Som låttextinspiration listar WITCH VOMIT de klassiska ämnena darkness, necrophilia, depression och death, vilket ju tyder på god musikalfilosofisk kompetens. Till bandmedlemmar T.T., V.V. och Jason säger jag tumme upp!


Slutet är nära, DEAD CONGREGATION får den äran att vägleda oss genom processen med Only Ashes Remain. Vilket jävla kraftprov till låt alltså! Drygt fem minuter blastbeats, nedstämda gitarrer, onda gutturala growlutsöndringar, ett tempo som går i ömsom headbang och ömsom slow motion, solon som känns relevanta för ljudbilden och inte är fillers, ja ta mig tusan om inte hela metalkvoten fylls på en och samma gång. Med denna magnifika uppvisning i död och förruttnelse tager vi helg mina vänner!

På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 33: Sommarsvärtan

fredag, augusti 11, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 32: 1980

Gott folk!

Ni vet ju att jag är svårt förtjust i att göra fredagslistor efter årtal. Nu när jag nästan är klar med 1990-talet, så tänkte jag att jag ska tjuvstarta med ett årtionde som väldigt många har ett förhållande till, nämligen 1980-talet. Jag vet med mig att ni kommer känna igen kanske alla band som dyker upp i den här veckans fredagslista, men då de här skivorna släpptes så undrar jag om någon trodde att banden i fråga skulle vara household-names, eller ens vara igång.

Vi kör!

Den 14:e januari släpper RUSH "Permanent Waves" som är en av de mest lättillgängliga skivorna i bandets diskografi. Efter de rent monumentala 70-talsskivorna så kände kanske bandet ett behov att inte skriva lika pretentiös musik. Bandets 1980-tal blev både mer lättlyssnat och mer experimentellt. Syntharna gjorde sitt uttryck mer påtagligt i bandets tonkonst under den senare hälften av årtiondet, men det märks inte speciellt mycket på "Permanent Waves". Vad som dock märks är att låtskriveriet fortsatte att ligga på en vansinnigt hög nivå. Det finns många låtar på den här skivan som ofta dök upp i bandets setlistor. Jag har valt The Spirit Of Radio då jag helt enkelt är extremt svag för den låten.

Ozzy Osbourne hoppar av BLACK SABBATH och släpper den 20:e september "Blizzard Of Ozz". Därmed inleds en ganska så framgångsrik solokarriär för den här minst sagt allenstädes närvarande sångaren. Det är ju ganska svårt att vara intresserad av hårdrock och inte stöta på Osbournes namn. Jag har alltid fascinerats av att trots att Ozzy aldrig har varit en speciellt bra sångare, så har han fortsatt att på skiva efter skiva lyckats nå fler lyssnare. Det är precis som om han är en konstant nod inom scenen. Vad som nu kommer hända med hans karriär efter det att BLACK SABBATH har lagt ner återstår att se. 1980 tror jag knappast att Ozzy hade några andra tankar i huvudet än att spela musik och knarka. Bägge delarna gjorde han med frenesi. "Blizzard Of Ozz" är en trevlig skiva som har ett helt gäng fina låtar.

Om det fanns ett band som den stora majoriteten av hårdrockare kan hävda att de har ett förhållande till så är det nog MOTÖRHEAD. Bandets konstant Lemmy hade en förmåga att locka folk till att kolla in detta skränande och oftast gravt påverkade band redan från debuten 1977. "Ace Of Spades" är skivan som kom i november 1980, och den kan med fog anses vara bandet mest klassiska. I vilket fall så är skivan fylld med låtar som hade fasta platser i bandet setlistor under åren. Jag pratar då om The Chase Is Better Than The Catch, Live to Win, Ace Of Spades, (We Are) The Roadcrew och Shoot You In The Back som jag valt från skivan. Jag är inget hardcorefan av MOTÖRHEAD, men jag är glad att ha fått se bandet innan Lemmy blev riktigt sjuk.

Den 14:e april 1980 släpper IRON MAIDEN sitt debutalbum. Redan vid den här tidpunkten är så mycket av det som blivit MAIDENs signum på plats. Eddie på omslaget, ljudbilden, de långa episka låtarna. Det enda som skiljer sig från bandet idag är att Dickinson, McBrain och Gers inte är med i bandet. Det är egentligen helt stört hur bandet lyckades med att hitta en formula som funkade redan från början. På den här skivan är MAIDEN kanske lite stökigare - mycket beroende på sångaren Paul Di'Annos stil - och att Clive Burr formligen bländar med sitt väldigt fina och svängiga trumspel. Men annars känns bandet extremt "färdigt". Jag återkommer gärna till den här skivan som har en hel bunt väldigt fina låtar. De är till och med så imponerande att jag kan ha överseende med Att Di'Anno är en halvkackig sångare. Men nu kanske jag svär i kyrkan.

Ozzys avhopp från BLACK SABBATH ledde till att sångarpositionen fylldes av legendariske Ronnie James Dio. Dios röst och resterande bandets låtskrivarsnille blev, om uttrycket tillåts, en match made i heaven. "Heaven And Hell" släpptes den 25:e april 1980 och skivan står sig fortfarande stark i den minst sagt matiga diskografin som bandet släppte ifrån sig under sin långa och nästan alltid intressanta karriär. När jag såg bandet på SRF 2007 - då under namnen HEAVEN & HELL, trots att alla visste att det var BLACK SABBATH - så var setlisten strösslad med låtar från skivan. Och trots att Dio var 65 år gammal så kan jag lugnt säga att han sjöng brallorna av varenda jäkla sångare på den festivalen. Ett glatt minne minst sagt.

/Martin

fredag, augusti 04, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 31: Rens var det här!

Välkomna, fredagsvänner!

Som ni ser har bloggen fått en rejäl ansiktslyftning, hoppas ni ska gilla det!
Men nu, till saken.

Sedan jag tog mitt pick och pack och flyttade söderut för ungefär femton år sedan har min vokabulär utökats en smula. Det finns en del ord och begrepp i skånska språket som jag fortfarande ställer mig frågande inför, exempelvis varför fralla kallas bulle, skinkor benämns som ballar, disktrasa heter lase. Obegripligt. Men det finns också många lysande genidrag i den här dialekten. Asa, räligt och mög är några favoriter. Och så det mest strålande begrepp av dem alla - ÅLARENS!

Ålarens är (förutom att vara resterna efter en urtagen ål) ett kraftuttryck av rang som man tar till för att riktigt ingående beskriva hur ofattbart korkad någon väl vald person är. En tvättäkta imbecill och amöba till person = ett ålarens. Ja, ni fattar.



Av ordet ålarens kan vi utvinna själva essensen för bra metal, nämligen rens. Temat för dagens fredagslista är kort och gott detta och vi sparkar igång direkt!


JUSTICE FOR THE DAMNED går hårt ut med en trivsam dänga under den hyfsat nedriga titeln No Flowers On Your Grave.

Här har vi att göra med ett ursinnigt rens från Australien i dödsmetalltappning med tjusiga tempväxlingar som kontrast till det snabba anslaget som helt enkelt sitter som en smäck. Första fullängdaren är detta, vid namn "Dragged Through The Dirt". Må det komma många fler.



Så till ett lite mer malande och illasinnat rens, nämligen PHRENELITH - bördiga från Danmark, spelandes en mycket gedigen dödsmetall. Tremolo-slingorna står som spön i backen, det dyrkas Satan, det går fort men långsamt, loggan är bland det spretigaste jag vilat korpgluggarna på, det är bara rakt av så jävla sjovt. Jag kan för mitt liv inte begripa varför jag inte lyssnat på det här innan. Sju av sju pentagram!

REBEL SOULS glider in som nummer tre i listan och kör ett lite mer traditionellt galopp-stomp-rens åt det svärtade hållet. Snygga riff, furiösa trummor och en och annan blinkning åt DISMEMBER-hållet.

Jag är fullgott nöjd med Descent från "The Forces Of Darkness", det lökiga skivomslaget till trots.



Nästa alster är signerat NECROWRETCH och har en skön blackkänsla. Häxvrål, blastbeats, prat om förbannelser och blasfemi. En basist som heter Vlad. Ja, ni förstår ju åt vilket håll detta leder - mot en solklar promenadseger. Heja Season Of Mist, heja den franska scenen! 


ARTIFICIAL BRAIN får avsluta med teknisk döds och tematik som sniffar på ämnen såsom science fiction och universums oändlighet.

Vi drar med detta ner tempot och låter det mer eftertänksamma renset komma till sin rätt i Absorbing Black Ignition. Det här gänget är hyfsat organiskt till sin ljudbild med tanke på den ofta kliniskt klingande genren. Trivsamt!



Med detta tillönskas en god helg!

/Susanne


Fredagslistan 2017, vecka 31: Rens var det här!


fredag, juli 28, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 30: 5 riktigt bra grindcoreband

Gott folk!

Den här veckan tar jag bort alla säkerhetsspärrar och vräker på med en fredagslista helt ägnad åt subgenren grindcore. Det här är en subgenre som inte alla kan med, men i sann upplysningsanda så vill jag lyfta fram fem föredömliga exempel på band som verkligen sticker ut från mängden och som genom sina karriärer har slagit världen med häpnad. Välkomna till musiken som får det mesta att framstå som mainstream.

Vi kör!

Det känns ofrånkomligt att inte starta veckans lista med NASUM. Detta band rankas som ett av de absolut bästa inom genren, med rätta. Faktum är att jag tycker att NASUM de facto är världens bästa grindcoreband. Det tragiska slut som bandet fick med sångaren/gitarristen Mieszko Talarczyks död i tsunamikatastrofen i Thailand 2004 gjorde att jag trodde att jag aldrig skulle få se bandet live. Men 2012 gjorde bandet en avslutande turné med Keijo Niinimaa från ROTTEN SOUND på sång. Och gosse - den svängen gick inte av för hackor! Bandets diskografi är högoktanig, men jag har alltid gillat "Shift" aningens mer än de andra skivorna. Den är ett triumftåg från första till sista ton.

Finska ROTTEN SOUND har alltid utmärkts av att varenda skiva bandet gett ut har varit bra. Det kan skilja lite i nyanser och tilltal, men du känner med hela kroppen att det här bandet verkligen kan sitt hantverk. 2011 släppte bandet "Cursed" som var så pass bra att den hamnade högst upp på min personliga årsbästalista för det året. 16 låtar av häpnadsväckande kvalitet kommer att möta era trumhinnor med förkrossande tonalitet.


Det är både ofrånkomligt och roligt att kunna ha med NAPALM DEATH i den här listan. Ofrånkomligt då detta är bandet som i stort sett grundade grindcore som genre, och roligt då grindcore mer än någon annan genre är så osäker att det inte går att säga att ett band kommer bestå för evig tid. Att NAPALM DEATH bara har blivit bättre med åren gör det också självklart oerhört kul att ha med dem i listan - och i världen. Jag har valt "Time Waits For No Slave" från 2009 då den skivan är lite av en favorit i bandets diskografi.


Från Schweiz kommer MUMAKIL som, om ni känner till Tolkiens Sagan om Ringen, har tagit sitt namn från de där stora stridslystna elefanterna som dyker upp i slaget om Minas Tirith. Bara där så kände jag att det här är ju ett band att kolla in. MUMAKIL lirar en grovt köttig version av grindcore som jag verkligen uppskattar. Det är vredgat till max, men inte helt utan finess. 2009 släppte bandet en skiva, "Behold The Failure" som knäcker det mesta inom genren.

Jag avslutar listan med WORMROT från Singapore. Att lira grindcore i Singapore kräver sin hängivenhet. Singapore, med sina fina världsledande skolor, höga medelinkomst, och skinande rena gator - är inte direkt den grogrund som man förknippar med en så pass politisk genre som grindcore. Men WORMROT har inte bara imponerat på sitt närområde - det här bandet har övertygat även i stora delar av världen med sin stökiga grind som tydligt har inspirerats av NAPALM DEATH utan att vara härmapor. 2011 släppte bandet "Dirge" som är en härligt slirig och stökig skiva.

/Martin



fredag, juli 21, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 29: Sväng

Ave Godmorgon fredagsvänner!

Dagens lista är tänkt att på ett förtjänstfullt sätt gunga in er i skön fredagsstämning. Res er upp från arbetsstolar och soffhörn, stretcha och tänj på slumpmässigt utvalda kroppsdelar och inta lämplig position för nu blir det sväng och smådans till följande:

  

ORANSSI PAZUZU får den äran att inleda. Pazuzu är namnet på en demon från Babylonien och oranssi är finska för orange. Vi har alltså att göra med ett demoniskt sväng redan från start! "Valonielu" är den tredje fullängdaren från bandet och här återfinns bland annat  Tyhjä Temppeli. Det är en rakt av fantastisk låt med psykadeliska ansatser, helvetiskt gung och melodislingor som för evigt etsar sig fast i hjärnans vindlingar. Väsig svartmetallsång som grädden på moset.  

 
Level up i ös och röj-faktor nu och bandet med det piffiga namnet GOATWHORE. Jag har valt låten Mankind Will Have No Mercy men hela plattan vid namn "Vengeful Ascension" är lika bra. Detta är obligatorisk lyssning för alla som har någon sorts kärlek i sitt hjärta för bra döds/black. 

Det är ett välgjort hantverk låtmässigt men det jag tycker sticker ut mest i Mankind Will Have No Mercy är sånginsatsen. Här snackar vi growl som uttrycker en nihilism av sorten "Hörrödu, mänskligheten, vänligen packa ihop dina pinaler och utgå." Guldstjärna i kanten!


BEASTMAKER kvalar in på tredje plats med låten Evil One. Med detta alster drar vi ner tempot några pinnhål och lyssnar till genren Doom Så Det Heter Duga. Knarksläpig sång, fläskiga riff och ett mastigt ljudlandskap som ger känslan av att en liten ondska lurar i närheten.

Addera till den ekvationen garagesmutsighet och en doft av ALICE IN CHAINS. Lyssna sedan och försök att inte bara älska BEASTMAKER, det är i princip omöjligt vill jag hävda.




Sedan händer något som näst intill aldrig händer, metallbibliotekarie Johansson fastnar för ett alster inom genren power metal. Herreminje! Kors i taket! Ta i trä! Sju varv baklänges runt en brunn, etc. Bandet från Vancouver som lystrar till namnet UNLEASH THE ARCHERS lät fasligt bekanta när jag spårade upp dem och jag är nästan helt hundra på att det är Martin som först nämnt dessa pärlor för mig. Jag tackar och bockar och lyfter min hatt för tipset!

The Matriarch är en låt som dels har en mycket strålande titel och dels är det svängigaste jag hört på mycket länge. Power metal som känns gedigen, angelägen och otramsig, jag trodde aldrig denna dag skulle komma. Kanada kan!



Som avslutning - en riktig stänkare! ARCHSPIRE är ett band som förekommit tidigare i bloggen och som spelar brallorna av vem som helst inom teknisk döds. Involutary Doppelgänger (Dubbelgång med tvång!) är ett svinhårt smakprov på kommande skivan "Relentless Mutation" som släpps 22/9 på Season of Mist. Det går väldigt väldigt fort men i och med att ljudet är såpass rent och snyggt hörs exakt varenda liten detalj i låten men det blir för den sakens skull inte tråkigt och kliniskt utan bara ruskigt bra. Löjligt bra rent av. Tårna rullar ihop sig av förtjusning, så bra är det faktiskt!

Lyssna och njut, paddla med fötterna och pricka in september i kalendern.

Med detta tar vi helg!


/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 29: Sväng

fredag, juli 14, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 28: Glada låtar!

Gott folk!

Jag hoppas att ni har trivsel utav bara helvete i era liv. För egen del så har jag sedan 2 veckor tillbaka semester, och det här är - rätt antaget - en av de där förskrivna fredagslistorna som jag tror att alla bloggare över hela världen är glada för att skriva. Det betyder nämligen att du ligger bra till rent skrivmässigt, och i mitt fall att jag kan ägna min semester helt och hållet åt min familj.

Temat för veckan är glada låtar. Alltså som i låtar som får mig på gott humör och med stor sannolikhet vilja dricka öl. Tänkte att det kunde vara lämpligt med en sån lista, haha!

Vi kör!

Jag öppnar på ett högst rimligt sätt med en powermetallåt från UNISONIC vilket är ett band med Kai Hansen och Michael Kiske som jag tänker att ganska många känner igen från tidigare upplagor av HELLOWEEN. Detta är verkligen medryckande musik som sannerligen håller sin plats med den äran bland all den powermetal som framför allt Tyskland har gett oss. Om det är svårt att inte stampa takten? Ja, avgör själva. Själv korkar jag upp en back Einbecker Urbock och säger prost Leute!

Min kärlek till SOILWORK är cementerad sedan väldigt många år. Jag upptäckte bandet med "Stabbing the Drama" som kom 2005, och föll som en yxad fura för Distance på den skivan. Jösses vilken refräng! Numera åker skivan inte på lika ofta, men den väcker alltid samma fina och glada känsla när den väl gör det. Som inför den här listan exempelvis! SOILWORK var på den här tiden fortfarande befolkat av Peter Wichers och Ola Flink och Dirk Verbeuren hade nyligen kommit med som fast medlem. Ja, ni fattar att jag blir lite lätt nostalgisk!

Listans tramsigaste och mest omogna låt är med lätthet Son Of A Bitch från "Breaker" som ACCEPT släppte 1985. 1985 var jag 9 år gammal, och jag tror att jag hörde den här låten kanske året efter. Jag förstod att det som Udo sjöng kanske inte direkt var lämpligt att fråga föräldrarna om vad det betydde. Men mest trodde jag att det fejkade spyljudet skulle vara det som möjligtvis skulle uppröra samtiden. Själv tyckte jag att det var en hysteriskt rolig låt som jag fortfarande har extremt roligt med när jag lyssnar på den. ACCEPT har ju en hel driva av musik som är mer seriös, bättre och ballare än just Son Of A Bitch. För mig kommer den förmodligen alltid att vara låten som drar fram min inre 10-åring.

1990 släpper IRON MAIDEN "No Prayer For The Dying" med den häpnadsväckande framgångsrika låten Bring Your Daughter To The Slaughter som tar sig hela vägen till plats ett på englandslistan. Bandet var storligen förvånat, då de mer eller mindre betraktade låten som en charmig bagatell. Innan låten kom med på skivan så hade Dickinson spelat in en annan version av låten tillsammans med Jannick Gers (innan han kom med i Maiden) till filmen Terror på Elm Street 5. Jag har alltid tyckt att "No Prayer For The Dying" är en undervärderad skiva i bandets diskografi, och även om den inte når upp till de skivor som betraktas som klassiska så ligger MAIDEN alltid på en hantverksmässig hög nivå.



Jag avslutar med en nävarna i luften låt från COHEED AND CAMBRIA. Det är ett band som jag tappar, men återkommer till med oregelbundna intervall. Som de flesta så uppskattar jag bandets "Good Apollo..."-skiva som är en mörk och mustig historia. Bandet senaste skiva "The Color Before The Sun" är en vida ljusare skiva med en episkt smittande öppningslåt i Island. Den har en förträffligt driv och jag blir alltid helt till mig när jag lyssnar på låten.
/Martin

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 37: Allt under nio minuter är fegt

Ave Fredagsmorgon! Känns det lite segt idag? Långsamt och utdraget? Som sirap doppad i kola doppad i sirap? Bra, den känslan ska bejakas s...

Populära inlägg