fredag, december 30, 2016

Fredagslistan 2016, vecka 52: Glada upptäckter!

Gott folk!

Välkomna till den sista fredagslistan under 2016. Vilket fint år det varit musikmässigt! Ja, jag vet att jag alltid brukar säga detta, men tro mig det är helt ärligt menat. Jag har ju förutsatt mig att under 2016 skulle jag aktivt uppsöka musik som tidigare låg utanför mina bekvämlighetszoner. Och det har jag faktiskt lyckats med - på kuppen har jag blivit nersyltad i doomen på ett helt underbart sätt.

Idag skulle jag vilja tipsa om ett gäng band och ett gäng skivor som jag har upptäckt under 2016 som jag tycker att ni ska kolla in.


Jag kommer ta ett par veckors paus från fredagslistan, men vecka 2 kör vi igång listorna för 2017. Gott nytt år gott folk!

Vi kör!

CONJURER från Rugby i England. Bandet har hittills släppt en EP som heter "I". Jag är riktigt imponerad, ja kanske till och med rörd, över vad det här bandet gör med sin musik. Genremässigt pratar vi sludge/doom med post-metalinfluenser. Kanske inte säger så där mycket egentligen, men tyngden och känslan är två dominerade inslag i bandets musik.

Baserat på vad jag hör på "I" så ser jag mycket fram emot en fullängdsplatta från det här gänget, och en sådan ska tydligen vara på gång nån gång under 2017. Peppen finns där - i drivor!



HARAKIRI FOR THE SKY är ett helt genialt band som lirar black metal med post-metalinslag. Deras tredje skiva "III: Trauma"är en känslomättad skiva som jag har haft svårt att sluta lyssna på under den gångna tiden. Det är vackert, ja nästan gastkramande vackert, och så känslosamt att tårarna ofta har kommit under lyssningarna.

WOODSPLITTER är ett helt instrumentalt enmansprojekt. Personen bakom namnet är Ben McCleod och är hemmahörande i Nashville. Här är det riffen som står i centrum, och de gör detta med den äran. Det finns ett helvetiskt, nästan frenetiskt, driv i den här musiken som jag finner extremt tilltalande.


/Martin

fredag, december 23, 2016

Fredagslistan 2016, vecka 51: Ett antal låtar som sticker ut!

Gott folk!


Med tanke på hur mycket musik vi tipsat om här på bloggen under 2016 så kanske en viss mättnad har infunnit sig hos er?


Nä, tänkte väl inte det! Jag har skrivit det innan och pratat mycket om det faktum som sticker ut lite extra för mig personligen från 2016 - jag har upptäckt, verkligen på allvar, hur mångfacetterad och bra doomen är. Det är verkligen någonting som jag tycker är verkligt kul (om nu detta kan sägas om en ganska sorgetyngd subgenre) att trots en lika mödosam som lång inkörningsperiod så har detta "arbete" till slut belönat sig.


I veckans fredagslista tar jag upp ett antal låtar som jag tycker sticker ut lite extra. Det kan vara låtar från skivor som kommer dyka upp på årsbästalistan, men också från skivor som inte alls är med i racet om dessa platser.


Vi kör!

Ni får ursäkta att jag tjatar lite om ANAAL NATHRAKH och deras extremt starka "The Whole Of The Law". När den här duon släpper skivor så brukar jag - och många med mig - mysrysa lite inombords då bandets skivor ofta innebär att återse en gammal vän. Så är det även här. Det finns ett helt koppel av bra låtar på den här skivan, men We Will Fucking Kill You sticker ut lite extra för mig. Gitarrsolot vid ungefär 2:30-strecket tillför en verkligt nervig grad av episkt röj och är en starkt bidragande faktor till att låten är med i veckans fredagslista. Solot, tillsammans med en i det närmaste kärleksfull refräng och ett helvetiskt bra driv (ja, vi pratar såklart tvåtakt!) gjorde att jag föll lika snabbt som ett sänke när jag hörde låten.

Jag vet inte hur det är med er, men personligen är jag ytterst svag för låtar som byggs upp från små detaljer för att sedan växa till stora proportioner. Typexempel på detta är exempelvis One eller Fade To Black av METALLICA. Den graden av episkhet. OCEANS OF SLUMBER har på "Winter" lyckats med detta konststycke i titellåten som börjar nästan trevande med gitarr och sång. Oerhört vackert och stämningsfullt! Bandet lyckas med bedriften att sedan bygga på lager på lager. Rätt mycket av det ligger i trummisen Dobber Beverlys helt makalösa trumspel. Med fingertoppskänsla adderar han beståndsdel till beståndsdel till vad han faktiskt gör på trummorna. Vi pratar allt från spökslag till furiösa blastbeats.

Låten Berlin av IF THESE TREES COULD TALK fångade min uppmärksamhet redan av första lyssningen av "The Bones Of A Dying World". Den ligger sent på plattan, faktiskt nästsist, och jag var svårt tagen av skivan långt innan just den här låten började. Kanske är det för att den låter ganska olikt den musik som det här bandet brukar presentera som jag gillar den så mycket. Här finns en - nästan - popartad förtjusning i en speciell gitarrslinga som återkommer ett antal tillfällen i låten. Jag blir alltid helt till mig när jag hör den. För den lyfter verkligen låten till helt magiska höjder och låter tanken sväva högt och fritt. Bara en sån sak borde få er att kolla in låten, haha!

Står ni ut med en väldigt mainstreamartad låt? Det är svårt att undvika att planetens största band har släppt ny skiva eller hur? Så här lite över en månad efter det att "Hardwired...To Self-Destruct" så kanske den värsta hypen runt skivan har lagt sig och vi kanske kan fokusera på vad bandet faktiskt gör på skivan och inte bara springa runt i yster ringdans över att bandet äntligen har baxat sin kollektiva röv ur vagnen och släppt nytt? Jag har valt Atlas, Rise! då jag inte bara tycker att det är den bästa låten på skivan, det kan vara den enskilt bästa låten bandet har släppt post "Reload". Jag tycker att bandet låter helt otroligt bra, relevanta och hungriga i den här låten. Här finns alla element för en verkligt bra låt: bra riff, snygga solon, en Hetfield som sjunger helt vansinnigt bra. Och Ulrich som trummar riktigt bra!

Jag tar hjälp av FLESHGOD APOCALYPSE för att svinga storsläggan i en lika melodramatisk som episk final i veckans fredagslista. Den här italienska symfoniska dödsorkestern brukar inte hålla igen på speciellt mycket när den skapar musik. Så är det inte på "King", men skivan skiljer sig från bandets övriga diskografi i det att just mixen death metal och symfoniska inslag är sällsynt lyckad denna gång. Syphilis är en extremt storvulen och pretentiös låt som ligger näst sist på skivan. Det är förtvivlan, sorg, och sjukdom i kräkstora tuggor. Och det är helt lysande, vackert och pompöst. Jag håller med om att det är musik som inte kommer gå hem hos alla, men likadant är det ju med ris a la Malta!

God jul gott folk!

/Martin


torsdag, december 22, 2016

God jul och tack!

Gott folk!

Vi skulle vilja ta tillfället i akt att önska er en god jul och tacka för att ni har valt att surfa in på bloggen under 2016. Vi har ytterligare ett antal fredagslistor att bjuda på, och det kommer att komma någon sort sammanfattning av året i början på 2017. Vi sitter och filar på exakt hur vi ska presentera vårt bokslut över ett år som har bjudit på väldigt många dödsfall inom musiken, men också på väldigt många fina skivor, konserter och upplevelser.

Till er och de era - en god jul och gott slut på 2016!


/Metallbibliotekarierna


söndag, december 18, 2016

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 23

Nominerad: "Fragments Of Creation" - SUNBURST.

Det här är inte bara den sista av de nominerade skivorna - det kan också vara en av de mest positiva!

Grekiska SUNBURST har snickrat ihop en nästan helt perfekt blandning mellan progressiv metal och power metal som gör att jag blir ivrig och vill dricka öl. "Fragments Of Creation" är synnerligen underhållande och bjuder på fantastisk spelglädje, riktigt bra låtar, glimrande solospel, bra sång, stabilt komp. Ja, ni fattar - jag är imponerad så det räcker och blir över.

Jag har tipsat friskt om denna skiva till mina kompisar som gillar den här typen av musik, och de har verkligen uttryckt sin uppskattning.

/Martin

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 22

Nominerad: "Hunted" - KHEMMIS

Jag blev tipsad om KHEMMIS platta av kollega Robert på WeRock, och det är ett tips som jag - såklart - är väldigt glad för.

KHEMMIS lirar en oerhört förförisk version av doom som jag faller stenhårt för. Här finns en underbar tyngd, riktigt fint sväng och rent magiskt bra sång från bandets två gitarrister/sångare som verkligen är varierad i uttryck. Och då har jag inte pratat om den oerhört mustiga produktionen som paketerar in hela paketet på ett väldigt förtjänstfullt vis.

Förresten - helt underbart att höra stämsång vilket det finns en hel del av på "Hunted". Bara en sån sak!

/Martin



lördag, december 17, 2016

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 21

Nominerad: "Hour Of The Nightingale" - TREES OF ETERNITY.

Hade vi pratat ren skönhet så hade den här skivan vunnit rakt av. "Hour Of The Nightingale" är en riktigt vacker, sorgsen och i det närmaste helt perfekt genomförd skiva. Jag föll rejält hårt för den från första lyssningen och har återkommit till den med stor frekvens den senaste veckan.

Jag skrev i min recension av skivan att Tonträffen som klingar igenom ”Hour Of The Nightingale” är i det närmaste fulländad. Här finns en värdighet som är svår att stå emot, en känsla som på något märkligt sätt både får mig att vilja gråta, men också känna ett lugn som är väldigt starkt. Och Aleah Liane Stanbridge har en stor del i det. Hennes röst är i det närmaste perfekt för den här sortens musik och framkallar stor melankoli.

Och jag höll inte igen på betyget kan jag säga - 9/10. 

/Martin

fredag, december 16, 2016

Årsbästalistan 2010 - de nominerade: Nr. 20

"The Whole Of The Law" - ANAAL NATHRAKH

När ANAAL NATHRAKH är i form, då är de helvetiskt starka. Och det är de på senaste skivan "The Whole Of The Law" som känns som en riktig revanschskiva om jag jämför med "Desideratum". Låtarnas verkshöjd känns i det närmaste löjligt stark genomgående. Det här tvåmannabandet kan sitt hantverk, och det gallskriks, blästras och matas närmast episka melodier i kakafonin som blivit bandet signum. Till saken hör den att även om bandets formula känns stabilt trygg så är det omöjligt att värja sig från det finfina hantverk vi får i låtar som Hold Your Children Close And Pray For Oblivion, We Will Fucking Kill You och ...So We Can Die Happy. Jag blir - fullt berättigat - helt jävla salig när jag lyssnar på dessa.
/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 50: Gott och blandat

Kamrater!

Idag är det jag som står för fiolerna i fredagslistan då Martin fallit offer för bacillerna. Jag la min panna i djupa veck och funderade över tematik för låtarna och valde till sist att ägna mig åt funktionen veckans tips i Spotify. Ni vet den där listan som genereras en gång i veckan utifrån vad man lyssnat på tidigare. Jag brukar få tips om allt från trallpunk till dysterkvistcountry men idag har jag valt ut alster som faller in under metalgenren och som jag bör gilla. Utan vidare mellansnack sätter vi igång!


Först ut är ZORNHEYM, ett symfoniskt extremmetalband signade av Non Serviam Records. Allt som har med just termen symfoniskt att göra är lite av en vattendelare för min del. Jag brukar oftast dra öronen åt mig och sedan antingen vinnas över och gilla det eller bara falla rakt ner i nej-träsket. The Opposed lyckas med balansakten och känns trovärdig och habil. Småsvängig helt klart, jag hade gärna sett mer desperation dock. Som ni kanske redan gissat av bandnamnet är det multiinstrumentalisten Zorn (från bland annat DARK FUNERAL) som står bakom denna konstellation. 3 av 5 pentagram.


Nummer två på listan är bandet med det respektingivande namnet MÖRBID VOMIT. Bara där har de stilpoäng! Raka rör finsk dödsmetall vankas från dessa och det tackar jag inte nej till. På de flesta bandbilder är det idel bara överkroppar indränkta i blod. En annan ler ju med hela ansiktet och minns den gamla kära bilden av DISMEMBER som återfinns på Like An Everflowing Streams baksida. Om ni glömt hur den ser ut rekommenderar jag en promenad till skivhyllan nu på direkten för utförlig inspektion. Ljudbilden påminner om BLOODBATH och hela paketet känns som en frisk vind trots det väl inkörda konceptet med den här typen av mangeldöds. Jag säger utan tvekan 5 av 5 upp och ner-vända kors till dessa rara ärtor!


Skellefteå är tredje band till rakning, denna gång i form av FERAL. Helt ny bekantskap för min del men icke desto mindre bra för det. Låten Reborn in the Morgue tycker Spotify att jag bör uppskatta och nog är det så. Jag får ENTOMBED-vibbar av detta, fast snabbare. Det är fullt ställ från början med denna mangelsvängdöds och min enda invändning är väl egentligen att det inte är helt originellt. Jag lyfter på skalpen och ger 4 av 5 dödskallar!


Så vidare till en hybrid av thrash/black/punk/hårdrock vid namn ALL HELL och deras andra fullängdare "The Red Sect". Tänk WATAIN möter DANZIG så är vi ungefär i hamn. För mig är det ett trivsamt nytt grepp - maximalt sväng och samtidigt väsig häxsång. Det är lite rockigt och svärtat och samtidigt rätt mycket black metal. Förmodligen inte för alla men fantastiskt för oss som fastnar. Min gissning är att detta undergroundband kommer att bli riktigt stora hemma i stugorna på sikt. 5 av 5 svettiga nitarmband får de i betyg.


Nu jädrar blir det sludge! Till syvende och sidst grottar vi ner oss i MAMMOTH WEED WIZARD BASTARD från Norra Wales. Skir och drömsk sång till ett sirapsaktigt doomlandskap är helt magiskt visar det sig. På vissa sätt för det här mina tankar till grungescenen - desperation och  driv samtidigt som musiken är mässande. Det finns en lätthet och atmosfär som lyfter, samtidigt är just det på bekostnad av den riktigt tunga känslan, vilket drar ner det hela en smula. 3 av 5 mammutar!
Sagan är all, vi tar med detta helg.

/Susanne

Fredagslistan 2016, vecka 50: Gott och blandat

torsdag, december 15, 2016

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 19

Nominerad: "The Bones Of A Dying World" - IF THESE TREES COULD TALK

Genomgående är det rent dräpande vackra låtar som bjuds. Från inledande Solstice till avslutaren One Sky Above Us tar ITTCT ett fast, bestämt men också ömt grepp om lyssnaren och övertygar mig om att detta är inte bara bandets bästa skiva någonsin, det är ett av de vackraste och mest stringent genomarbetade albumen vi kommer få höra under 2016.

Så skrev jag i min recension av denna magiska skiva, och drämde med eftertryck i med en 9:a i betyg. Jag har återkommit så ofta till skivan att den numera känns som en gammal vän. Jag har sedan tidigare haft ett väldigt bra förhållande till IF THESE TREES COULD TALK, men med den här skivan så utvecklades detta till något mycket mer genuint. 

/Martin


onsdag, december 14, 2016

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 18

Nominerad: "The Violent Sleep Of Reason" - MESHUGGAH

Kan MESHUGGAH uppfattas som ett lekfullt band? När "The Violent Sleep Of Reason" släpptes tidigare i år så blev svaret: ja. Bandet har alltid haft en speciell sorts humor som kommit fram i en uppsjö av extremt roliga videor, men som lyssnare har jag alltid uppfattat bandet som tungt, mörkt och allvarligt. Med nya skivan hittar jag ett band som övertygar med sin förkrossande tyngd och malande rytmer så finns det på ”The Violent Sleep Of Reason” en lekfullhet och ett sväng (!) som lyfter skivan ytterligare några snäpp.

Jag har lyssnat försvarligt mycket på den här skivan och den bara växer till nivåer som jag tycker känns väldigt övertygande bra!

/Martin

tisdag, december 13, 2016

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 17

Nominerad: "Atoma" - DARK TRANQUILLITY.

När jag skriver recensioner så brukar ordet "angeläget" dyka upp när jag tycker att skivan är värd att kolla in, så när kollega Amelie på WeRock skrev

Med vissa band hör en redan vid första anslaget att, ”jaha det här är nytt från Det bandet”. Just så är det ofta med DARK TRANQUILLITY, så även på bandets elfte studioalbum ”Atoma”. Grunderna i sound, sång och instrumenthantering känns igen. Och ändå bjuder bandet på så mycket som känns nytt, fräscht och i högsta grad angeläget. 

då visste jag redan innan jag hört en ton av skivan att jag verkligen ville kolla in den.
Att DARK TRANQUILLITY, ett band med en väldigt lång karriär lyckas låta så här moget fräscha är helt enkelt fantastiskt. "Atoma" är en skiva som har imponerat på mig från första lyssningen och jag älskar att återkomma allt oftare till detta mäktiga byggnadsverk så bräddfyllt med känsla, historia och vemod.

måndag, december 12, 2016

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 16

Nominerad: "Wroth" - BÄDR VOGU

Jag blev tipsad om "Wroth" av en bekant på Facebook som tyckte att jag borde kolla in den. Jag har inte ångrat mig som ni förstår, eftersom BÄDR VOGU (helt dingt bandnamn, jag vet!) bjuder upp till en yster ringdans med sin oerhört sköna blandning av doom, crust, punk, döds och jävlar anamma. Jag är väldigt imponerad av den här Oakland-baserade gruppen som fick mig att raskt fylla på mitt Paypalkonto och köpa skivan.

När jag skriver yster så är det såklart med viss reservation. Vanliga lyssnare inom mainstreamen tycker säkert att detta är helt motbjudande. Gott så - för oss med intresse att gräva lite djupare så är "Wroth" en helt ljuvlig skiva.


/Martin

söndag, december 11, 2016

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 15

Nominerad: "Proponent For Sentience" - ALLEGAEON

När jag recenserade "Proponent For Sentience" i september så tog jag i rejält. Att detta fortfarande står sig som bandet bästa skiva håller jag fast vid. Betygsnian känns fortfarande befogad, trots att jag har läst en del nedsättande kommentarer om hur produktionen är. Låtmässigt är detta en extremt solid platta som det är hysteriskt kul att lyssna på. Gitarrspelet är det som sticker ut lite extra. Det formligen glöder om strängarna!

När bandet tänder till på alla cylindrar i exempelvis Of Mind And Matrix då är det, vågar jag påstå, omöjligt att inte tända till själv. Och det gäller inte bara den låten – hela skivan är sprängfylld till brädden av självförtroende och känsla. 
/Martin

lördag, december 10, 2016

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 14

Nominerad: "The Passage" - DGM

Det här kan vara en av de mest sympatiska skivor som är nominerad till årsbästalistan. DGM lirar en förrädiskt lättillgänglig metal som doftar friskt av progressivitet och power metal. Jag stiftade bekantskap med bandet vid tiden för förra släppet "Momentum" som kom 2013. Ni kanske kommer att tycka att detta är alltför lättviktigt, och det kan ni ha en poäng i om ni brukar lyssna på betydligt råare tongångar. Men hantverket på "The Passage" är alltför solitt för att avfärda bara så där, av princip. Jag blir tydligt glad och uppmuntrad när jag lyssnar på den här skivan som ger återklang av DREAM THEATER, EVERGREY och flyhänt strängarbete a la Michael Romero från SYMPHONY X. Det är ingen slump att bandet har förmått både Romero och Tom Englund från EVERGREY att gästspela på skivan, vilket de gör med bravur.

/Martin

fredag, december 09, 2016

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 13

Nominerad: "Chained To Oblivion" - SPIRIT ADRIFT

När jag hade lyssnat på "Chained To Oblivion" ungefär 10 gånger kunde jag inte hålla mig utan skickade ett meddelande till bandet (egentligen Nate Garrett som står för typ allt vad gäller bandet) på Facebook där jag, helt ärligt, skrev att skivan hade förändrat min syn på och uppskattning av doom fullständigt. Den känslan har inte förminskats under tiden som skivan funnits ute.

 Det är en ljuvlig känsla oavsett medium – bok, film eller skiva – att verkligen veta i varenda fiber av din kropp och ditt sinne att avsändaren vet exakt vad hen sysslar med. Precis så är det på ”Chained To Oblivion” som växer ut till inte bara en stark lyssnarupplevelse i nuet, utan som stannar kvar i ditt medvetande långt efter det att du avslutar lyssnandet.
Detta är det bästa doom-albumet jag hört överhuvudtaget. Årsbästalistevarning? Ja, stenhårt!
Om jag fick svar? Jajemänsan! 
/Martin

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 12

Nominerad: "The Northern Sanctuary" - WITHERSCAPE

Av samtliga skivor som kan komma ifråga för årsbästalistan så är "The Northern Sanctuary" den som är mest potent ifråga om melodier. Dra på trissor så bra det är!

Om jag jämför med debutskivan ”The Inheritance” [plats 2 på årsbästalistan 2013] så känns ”The Northern Sanctuary” mer stringent genomarbetad i hänseende till hur skivan som helhet sitter ihop. Samtidigt som bandet verkligen inte håller igen på sina ystra krumsprång (kolla bara in den extremt överstyrda fläsksynten i Marionette) så är det inte svårt att verkligen njuta av hur bra allt sitter ihop.

Ja, ni fattar - det här är en helt otroligt bra skiva som jag har lyssnat vansinnigt mycket på. 

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 49: Strax utanför topp 10 2016

Gott folk!

Jag hoppas ni har märkt att det laddas upp inlägg i parti och minut angående vilka briljanta skivor som är med i racet om placeringar på årsbästalistan? Idag ska vi, för att spetsa till det, prata om 5 skivor som ligger strax utanför topp 10. Detta är alltså skivor som är rejält bra, men som jag av olika anledningar inte kommer att ge placeringar på Årsbästalistan.

Vi kör!

"Haeresis" - NOCTEM

NOCTEM är ett svårt sympatiskt black/death/thrashband från Valencia i Spanien. Susanne uppskattar verkligen "Haeresis" som släpptes den 30 september. Bandets väldigt förträffliga blandning av black, döds och thrash är som en smekning för trumhinnorna om du gillar tekniskt lir med feeling och jag tycker verkligen att bandet förtjänar mer uppmärksamhet just för sitt fina hantverk och utpräglade låtskrivartalang. Bandet peakar inte på orginalitetskalan, men jag kan lova dig att det finns betydligt fler skivor där banden är både oorginella och dåliga låtskrivare än vad som är fallet på "Haeresis".

"Titanomachy" - IMPERIUM

Bristolbandet IMPERIUM bjuder upp till en fullödig teknisk dödsdans med en verkligt basstät produktion som jag finner i det närmaste oemotståndlig. Det här bandet måste också ha tröttnat på att höra teknisk döds utan bas, för dra på trissor vad de har matat ljudbilden full av bas! Musikaliskt är det fullt ställ nästan hela tiden. Som Thåström skulle ha sagt: Bebopalula hela jävla dan!
Det är ytterst svårt att inte tycka om "Titanomachy" då den känns så hemtam och sympatisk.


"Disposal Of The Dead // Dharmata" - DEFEATED SANITY

Jag slet länge med frågan om hur jag skulle göra med fantastiska DEFEATED SANITY och deras senaste platta. Jag älskar verkligen det här bandet som jag tycker gör så mycket rätt och har gjort detta under så lång tid. Jag skrev en lång recension av skivan på WeRock där jag verkligen lade ut texten om skivan som jag tycker är riktigt bra, om än liiite för flummig stundtals för att jag ska köpa den rakt av.

"Visions In Bone" - THE WOUNDED KINGS

"Visions In Bone" är sista skivan av tunga doombandet THE WOUNDED KINGS. Vetskapen om detta ger en extra tyngd åt den härligt svängiga, tunga och - faktiskt - ganska upplyftande doomen som bandet alltid sysslat med. Här är det gott om känsla, flum med riktning och exakt rätt släpighet och det är njutbart från första till sista ton. Produktionen är så härligt smörfet att jag baxnar!




"The Storm Within" - EVERGREY

Det är så kul att höra ett EVERGREY som verkligen har fått tillbaka spelglädjen. Det märktes redan på "Hymns Of The Broken" som kom 2014 att Tom Englund nu tyckte att det var riktigt roligt att skapa musik - och detta har verkligen följt med i "The Storm Within". EVERGREY har en stark fördel i att ha en frontman med en stämma som verkligen sticker ut. Jag tycker att den här skivan bjuder på aningens mer peppig musik - kolla bara in samarbetet med Floor Jansen (NIGHTWISH) In Orbit  och försök att inte stampa takten med foten.

/Martin



torsdag, december 08, 2016

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 11

Nominerad: "Mechanisms Of Omniscience" - ABNORMALITY.

Den här skivan släpptes i april, och där och då så var det den bästa skivan som getts ut på anrika Metal Blade under 2016. Den har fått viss konkurrens från andra skivor, men det här är en fruktansvärt bra dödsmetallskiva som jag starkt anbefaller att du kollar in.

Brukar ni avfärda teknisk brutal dödsmetall som ej värd er tid och uppmärksamhet så kan det vara läge att omvärdera den positionen då ABNORMALITY har flera saker som talar för sig. Det första är kapaciteten att skriva verkligt genomarbetade låtar med faktiska tankar bakom. Det är ju, som ni vet, en tidigare käpphäst för undertecknad att det inte räcker att lira tekniskt – låtmaterialet måste hålla hög klass för att polletten verkligen ska trilla ner. Och det gör den här. Bäst är bandet när de faktiskt drar ner på hastigheten – spana in Synthetic Pathogenesis och ni får höra ett band som kan lira med ett fullödigt sväng utan att tappa ett uns i aggressivitet. Föredrar ni höghastighetslir så finns det i drivor på skivan. Men det blir sällan ointressant då ABNORMALITY ser till att framför allt riffen håller högsta klass.

/Martin

onsdag, december 07, 2016

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 10

Nominerad: "Terminal Redux" - VEKTOR

VEKTOR är ett band som på ypperligt vis har visat på vilka möjligheter det finns att utveckla thrashen till något spännande, ja kanske till och med nydanande!

På "Terminal Redux" bjuds lyssnaren på ytterligare en vansinnigt intressant och oavbrutet kvalitativ interplanetär resa med ett band som visserligen erkänner sina rötter, men som har kapacitet att dra iväg på helt magiska och förbryllande strövtåg.

Jag är helt övertygad om att när vi kollar i backspegeln om säg 10 år så kommer vi tillmäta VEKTOR en stor betydelse när det kommer till att utveckla en genre som thrashen till att inte vara en genre för traditionalister utan för sanna visionärer.

/Martin

tisdag, december 06, 2016

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 9

Nominerad: "Vatten" - PYRAMIDO

Ett av Sveriges bästa band levererar på "Vatten" ytterligare en skiva som drabbar mig nästan fysiskt. I min recension av skivan skrev jag att Med ”Vatten” visar PYRAMIDO att de är ett band som med stor stringens visar på möjligheterna i att lira långsamt med osedvanlig känsla. Jag är i vanlig ordning djupt imponerad och höjer såklart flaggan för årsbästalistevarning.

Jag har återkommit med ganska stor regelbundenhet till "Vatten" under det dryga halvår som skivan funnits tillgänglig och, ja, den är en skiva som bara växer på mig hela tiden. 


/Martin



måndag, december 05, 2016

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 8

Nominerad: "King" - FLESHGOD APOCALYPSE

Mästarna på episk överlastning, italienska FLESHGOD APOCALYPSE, återvänder med en skiva som har fått oförtjänt dålig kritik - i alla fall på Metal Archives. "King" är en skiva där det visas att  [d]et som alltid har varit bandets grej är att kombinera det symfoniska med rejäl dödsmetall. Här lyckas de bättre än någonsin. Tidigare har jag fått intrycket att bandet alltid först har skrivit de rena dödslåtarna för att sedan sätta sig ner och lägga till det symfoniska ovanpå. På ”King” har dessa två element sammanfogats på ett sätt som är vida bättre än det bandet har gjort sedan tidigare.
Jag misstänker att har du hört bandet innan så kommer du tycka att det är business as usual och du har en poäng i detta. Men genomförandet är så väsentligt mycket starkare än på bra länge. Att bandet dessutom ser till att spela upp det stora känsloregistret gör ju sannerligen inte sakernas tillstånd sämre.
Så skrev jag i min recension av skivan på WeRock, och jag har inte ändrat mig sedan dess. "King" kan vara det bästa albumet bandet gjort. 
/Martin

söndag, december 04, 2016

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 7

Nominerad: "Winter" - OCEANS OF SLUMBER

En av årets absolut mest intressanta skivor. Jag får samma känsla av "Winter" som när jag lyssnar på "Duende" av THE GREAT DISCORD. Det här är utforskande musik med mycket känslor och en hög grad av episkhet. Lägg till detta en extremt utvecklad känsla för låtuppbyggnad och en sångerska - Cammie Gilbert - som sannerligen har löd i pipan och vi får en skiva som jag har återkommit i ganska ofta under året.

"Winter" är en skiva som på ett extremt övertygande sätt visar på hur bra det kan bli när dynamiken sitter som en keps.  Mellan lugna partier och rent rens skapar OCEANS OF SLUMBER stundtals ren magi.

/Martin

lördag, december 03, 2016

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 6

Nominerad: "Winter Thrice" - BORKNAGAR

Närhelst jag vill ha verkligt episk musik så har jag sedan "Winter Thrice" kom ut i början av 2016 haft en stadig skiva att ta till. Detta är ett verkligt styrkeprov från ett band som om det hade velat sig illa inte hade haft Vintersorg att tillgå som en av sångarna. Den olycka som sångaren drabbades av - ett fall från hög höjd - gjorde att livet hängde på en skör tråd. Att höra hans röst är inget annat än totalt fantastiskt. Genomgående är sången en av de starkaste punkterna på skivan, även om musiken är helt enastående till stora delar. BORKNAGAR är ett band som jag gärna delar ut högt betyg till - det kändes riktigt härligt att kunna göra detta till "Winter Thrice"!

/Martin

fredag, december 02, 2016

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 5

Nominerad: "Distance│Collapsed" - INVERLOCH

Det var riktigt kul att återvända till nya zeeländska INVERLOCHs "Distance│Collapsed" som är en av årets mest murkna och illavarslande skivor. Jag var - och är - imponerad av den tonkonst som det bjuds på här.

Det är vanskligt med den musik INVERLOCH spelar – blandningen mellan den nästan trögflytande doomen (som ju är en ytterst svår subgenre som fel utförd riskerar att tråka ut lyssnaren fullständigt) – och den mer larmande dödsen måste vara väl avvägd. Det är den verkligen.
Så skrev jag i min recension av skivan, och detta faktum har inte ändrats - likt en döende jättebälta släpar sig musiken ofta fram med knapp styrfart. Och detta finner jag helt fascinerande!

/Martin


Fredagslistan 2016, vecka 48: Favorit i Repris

Gott folk!

Av olika anledningar så kör jag denna vecka en favorit i repris. För tre år sedan gjorde jag en av de mest skruvade listor vi gjort på bloggen överhuvudtaget tror jag - metal med blåsinstrument inslängda i mixen.

Så här skrev jag då:

Godmorgon!

Denna vecka bjuder jag på en mycket skruvad lista: metal med blås. Detta hör inte till vanligheterna vågar jag påstå. Men, invänder nu vän av ordning, finns det inte flera band som har samarbetat med symfoniorkestrar, körer, och individuella instrumentalister som har lirat solon i låtar? Jo, det har det. Men det var inte detta jag var ute efter i detta fall. Jag ville se om det faktiskt fanns band som fullt medvetet hade skrivit musik med tanke på att använda en blåssektion eller en enskild musiker redan från början. Och det fanns det. Inte speciellt många, men tillräckligt för att jag skulle få ihop en fem låtar lång lista på musik som verkligen heter duga.

RIOT är ett band med en lång historia. Bandets första sejour varade mellan 1975-1984. Efter det att bandet inte nådde större framgångar rent ekonomiskt lade man ner, men återupptog verksamheten redan 1986. Bandet är idag fortsatt verksamt och släppte så sent som 2011 skivan "Immortal Soul". Men det är inte den skivan vi ska prata om idag utan "The Priviledge Of Power" som kom i februari 1990. Här har man alltså tagit in en hel blåssektion. Och det är inte vilken blåssektion som helst kan jag tala om, utan snarare blåssektionen med stort B: Tower Of Powers blåssektion. Detta är alltså blåssektionen som i pricip alla som behövde ha en top-notch blåssektion och hade en hyfsad budget använde sig av under en väldigt lång period. Och jag förstår varför - detta är ren lyxkräm om ni frågar mig. Låten i fråga, Killer, är en störtskön, assvängig låt redan utan blåssektionen. Jag vill dock verkligen hävda att blåset höjer låten ytterligare. Det är måktigt, skruvad och fullständigt briljant.

Vi släpper lös sköna galningarna i THE DILLINGER ESCAPE PLAN i låten White Lizard som förutom ett helt klockrent utnyttjande av en blåssektion vräker på med piano och mer än lovligt galen sång från Greg Puciato. Detta är ren och skär magi om ni frågar mig.


HAKEN är ett band som jag stiftade bekantskap med tidigare i år genom "The Mountain". Detta är progressiv musik som när den funkar är alldeles ypperlig. Låten i detta fall heter Somebody och är en finstämd låt med en fin långsam stegring i intensitet för att i sluten vräka på med tungt brass. Jag tycker att detta verkligen är bra - första gången jag lyssnade på låten hajade jag till när den fullständigt ljuva klangen från brasset nådde öronen.

Ni kanske såg det komma? STRAPPING YOUNG LAD och bandets primus motor Devin Townsend drog sig verkligen inte för att korsa gränser vad gäller rätt mycket. Antiproduct från "The New Black" är från början en rätt skruvad historia. Precis som större delen av bandets musik var. Mellanspelet är dock helt briljant - för det första svänger det utav bara fan. För det andra dyker det upp en flöjt.

SEAR BLISS är ett ungerskt, mycket eklektiskt black metalband. Jag stötte på bandet när jag recenserade bandets senaste skiva "Eternal Recurrence" från 2012. Första låten på den skivan heter The Eternal Quest och innehåller inte bara stomp och growl utan även trumpetspel som verkligen höjer låten.

/Martin


torsdag, december 01, 2016

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 4

Nominerad: "The Great Destroyer" - GADGET

Äntligen kom det en ny skiva av GADGET, och vilken skiva sen! Oavsett om skivan hamnar på den slutliga listan, så är "The Great Destroyer" en riktigt bra grindcoreskiva - kanske den bästa som har kommit ut i år. Jag tog i rejält i min recension av skivan och satte en betygsnia utan minsta tvekan. Jag känner verkligen att de lirar som ett band som vet vad de vill och har förmågan att leverera musik som ligger på de övre nivåerna inom grindcore.
”The Great Destoyer” är en skiva som på ett hänsynslöst underbart sätt visar att GADGET med besked är tillbaka. De är det där de hör hemma – i toppen. 
Grindcore är en genre som är lika omedelbar som den är hänsynslös. Trots de många skiftningarna inom subgenren är det inte svårt att direkt uppleva om banden ifråga vet vad de sysslar med och kan leverera ett stabilt hantverk. GADGET gör såklart detta med bravur!
/Martin

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 37: Allt under nio minuter är fegt

Ave Fredagsmorgon! Känns det lite segt idag? Långsamt och utdraget? Som sirap doppad i kola doppad i sirap? Bra, den känslan ska bejakas s...

Populära inlägg