måndag, december 29, 2014

Årsbästalistan 2014

Godmiddag!

Igår publicerades årsbästalistorna på Werock.se. Jag tycker verkligen att ni ska gå in och ta er en titt på mina medskribenters listor. Vill ni ha skivtips så kommer ni finna dessa i riklig mängd där om jag säger som så, haha!

Känner ni att 10 skivor från varje skribent inte riktigt räcker till? Bra - då är det bara att kolla in Robert Gustafssons Top 50 lista över 2014 .

 För egen del tyckte jag att nedanstående skivor var de bästa som gavs ut under 2014. En salig blandning, även ifall jag tror att ingen blir förvånad över att dödsmetallen dominerar i vanlig ordning. 


10. ”Earthborn Evolution” – BEYOND CREATION
Jag hade extrema förväntningar på BEYOND CREATIONs andra platta. Med en oerhört förpliktigande debut i bagaget skruvade jag upp antecipationen på ”Earthborn Evolution” till mycket höga nivåer. Med tanke på hur 2014 har gestaltat sig musikmässigt så är det strongt att ta sig in på vilken årsbästalista som helst. Det skruvade liret finns kvar med en självklarhet som, fortfarande, tar andan ur mig. Till detta har bandet fått till en mer organisk produktion, och ett mer frisläppt sätt att skriva musik som gör att bandet utmanar sin subgenres regler för hur musik ska låta.

9. ”The Killing Gods” – MISERY INDEX
Baltimoresönerna i MISERY INDEX tog lite längre tid på sig att skriva musiken till ”The Killing Gods”. Det märks då bandet har tagit sin högkvalitativa tekniskt drivna dödsmetall till nästa nivå. Här samsas vredgat pisk med sväng på ett fullständigt självklart vis. Utan tvekan bandets bästa skiva så här långt.

8. ”Collision” – TELLUSIAN
En oemotståndlig krock mellan det härligt meckiga från avsomnade CROWPATH och ljuvt progressiva tongångar i vad som rimligen borde vara en ohelig allians. TELLUSIAN reder ut detta med bravur, och bjuder in till en lika lättillgänglig audiell upplevelse som en svårsmält musikalisk resa. Oavbrutet fascinerande kan detta vara en av de intressantaste debuterna vi har bjudits på under 2014.

7. ”Grand Morbid Funeral” – BLOODBATH
Med ny sångare i Nick Holmes som har övertagit vandringspokalen på sångarpositionen vräker BLOODBATH ur sig sitt bästa material sedan, ja, någonsin faktiskt. Med stor känsla för hur death metal kan låta bjuder bandet på en lika groteskt rutten som groteskt bra kavalkad av låtar som rätt många band skulle sälja hus, hem, förhållanden, hund, katt och själsligt lugn för att kunna prestera.

6. ”The Satanist” – BEHEMOTH
Hur visste jag att det var ett starkt skivår i år? Jo, när ett band som BEHEMOTH släpper nytt album som, bevisligen, är starkt och det inte hamnar på plats 1. Jag har lyssnat otroligt mycket på ”The Satanist”, en skiva som, förmodligen, kommer gå till historien som det bästa som den polska dödsorkestern har släppt ifrån sig. Den rena tekniska färdigheten som visas upp på skivan är numera endast ett verktyg där den tidigare var ett mål i sig. Och då blir det så oerhört bra – allt, musik, text, låtarnas arrangemang och placering på skivan, och den vokala leveransen – hamras ihop till en konstnärlig enhet så mäktig och storvulen att det har och kommer ta andan ur i stort sett varje lyssnare.

5. ”The Singularity (Phase I: NeoHuman)” – SCAR SYMMETRY
Tidigare har jag betraktat SCAR SYMMETRY som ett sympatiskt band, vars melodiska dödsmetall har varit angenäm att lyssna på utan att egentligen lämna bestående men. Nu kan jag inte med den bästa viljan i världen inta den positionen. ”The Singularity” är ett oerhört mäktigt album där bandet lägger ribban för fortsättningen på denna trilogi på en vanvettigt hög nivå. Här finner ni låtarna som lyfter bandet till nästa nivå. Med löjlig självklarhet svetsar bandet ihop en skiva som i varje enskild detalj övertygar mig om att SCAR SYMMETRY är ett band att verkligen, på allvar, hålla koll på hädanefter.

4. ”Pale Communion” – OPETH
När OPETH släpper nytt – då lyssnar jag. Jag var besviken på ”Heritage” för att låtarna var svaga i jämförelse med tidigare låtmaterial. Nu har bandet rättat till detta och släppt ett album med i stort sett idel starkt låtmaterial. Mikael Åkerfeldt svarar för sin bästa sånginsats genom karriären, och med bibehållen integritet och storartad pondus lyckas OPETH få till en skiva som bara kommer att växa med tiden.

3. ”Engineering The Void” – SOREPTION
Låtarna. Där har ni åtta skäl till att ”Engineering The Void” hamnar så här pass högt upp på listan. Det finns en miljard band som lirar teknisk dödsmetall. Få når upp till SOREPTIONs nivå. Här blir teknikaliteten endast verktyg för att svetsa ihop låtbyggen som har pisk, sväng, brutalitet och rent sublima passager som sätter sig förrädiskt snabbt i hjärnan.

2. ”Echoes And Cinder” – ANCIENT ASCENDANT
Jag siade att denna skiva hade stora möjligheter att hamna på årsbästalistan redan när jag recenserade den i mars. Med självklar pondus väver ANCIENT ASCENDANT en bonad med inslag av OPETH, ENSLAVED, LAMB OF GOD och SKELETONWITCH i väven och kommer ut med någonting helt eget. Det är så skrattretande mycket bandet gör rätt att det är löjligt. Svänget, köttandet, gitarrarbetet, sånginsatsen och en produktion från helvetet har gjort att jag återvänt till ”Echoes And Cinder” med oroväckande frekvens under året.

1. ”Promulgation Of The Fall” – DEAD CONGREGATION

Årets bästa death metalskiva hamnar högst upp på årsbästalistan. Med stor integritet sänker DEAD CONGREGATION ner lyssnaren i ett musikaliskt stålbad där mörkret härskar i stor sett oinskränkt. Det är brutalt och underbart på samma gång, och ändå förbryllande lättillgängligt. En skiva att ta fram gång efter gång och upptäcka att den vuxit ytterligare ett snäpp.


Årets instrument-insats
Henrik Ohlsson på SCAR SYMMETRYs "The Singularity (Phase I: Neohumanity)". Jag är oerhört imponerad av herr Ohlssons spel i allmänhet. Här höjer han anten rejält med stilfullt tekniskt lir på högsta nivå. Arbetet på bastrummorna är en sak, här liras det för låten på ett sätt som gör att musiken höjs ett extra snäpp.

Årets sånginsats
Joel Ekelöf i SOEN. Lyssna på "Tellurian". Det räcker.

Årets mest skruvade
TELLUSIANs "Collision". En ljuvlig krock mellan grind och progressiv rock. Malmöbandet stökar till det på helt rätt sätt som gör att jag börjar tänka på MASTODON i början av karriären.

Årets flopp
"Siren Charms" av IN FLAMES. Måhända att jag är den ende på planeten att tycka så, men herrejösses vilken dålig skiva.

Årets mest oväntade
Att jag chattade på Facebook med Ragnar Widerberg från WITHERSCAPE om bland annat svampplockning.

Årets mest förväntade
Att CANNIBAL CORPSE gjorde en skiva som lät exakt som CANNIBAL CORPSE. Det vill säga bra.

Årets personliga fynd
"Echoes And Cinder" av ANCIENT ASCENDANT. En genialisk skiva från brittisk/svenska ANCIENT ASCENDANT. Med ett muskulöst riffhantverk parat med oehört sväng är detta en skiva som jag lyssnat mycket på under året. Och kommer fortsätta lyssna på.

Årets sömnpiller
"Bloodstone & Diamonds" av MACHINE HEAD. Där andra hör genialitet hör jag, i detta fall, trött upprepning. MACHINE HEAD är ett band vars kvaliteter är många, men på de senaste skivorna har bandet målat in sig ett hörn som jag inte uppskattar. Där andra hör stringens hör jag i detta fall bara autopilot.

Årets omslag/förpackning
BEHEMOTH - "The Satanist"

Årets spelning
MORBID ANGEL på KB den 18 december. Hela "Covenant" och ett band som lirade så tajt att det inte gick att få in ett frimärke någonstans. Publiken var bedövad.

Årets låt
Ora Pro Nobis Lucifer av BEHEMOTH. Majestätet i den låten har gjort att jag har återvänt till den gång på gång under året.

/Martin

måndag, december 22, 2014

Årsbästalistan 2014 - de nominerade: nr. 20, nr. 21, nr 22

Nominerad: "The Killing Gods" - MISERY INDEX

Jag var till mig i trasorna när jag fick tillgång till Baltimoresönernas senaste skiva. Jag brukar bli det när det gäller MISERY INDEX. Denna gången fick jag dock ta fram de stora orden och jag skrev att

”The Killing Gods” är skivan som bör, om det finns någon rättvisa, skicka bandet upp på nästa hierarkiska nivå när det gäller scentid. MISERY INDEX övertygar nämligen så till den milda grad att det bara är att konstatera att väntan var väl investerad tid då ”The Killing Gods” är bandets starkaste material till dags dato. Hatten av!





 Nominerad: "Eyehategod" - EYEHATEGOD

Efter sju sorger och åtta bedrövelser pressade EYEHATEGOD ur sig ett album. Och vilket album sen! Jag gick bananas över skivan efter de första genomlyssningarna - och då ska ni veta att jag inte brukar uppskatta denna typ av musik - och var fullt beredd att placera skivan på plats 1 på min årsbästalista. Jag har sansat mig lite - men skivan är i skrivande stund fortfarande med i racet om placering på listan. Precis - jag har fortfarande inte spikat den om ni nu trodde det, haha!







Nominerad: "Citadel" - NE OBLIVISCARIS

Högt emotsedd skiva för egen del. Föregångsskivan "Portal of I" fick plats 8 på årsbästalistan 2012, även det ett svinartat starkt år. Australiensarnas framfart retar gallfeber på en hel del - det vet jag - och jag blev inte alls förvånad över att ingen av skribenterna på Close-Up hade med varken "Portal of I" eller "Citadel" på sina listor. För oss som uppskattar låtar med extra allt och stora pretentioner är detta bandet att gå till.

NE OBLIVISCARIS visar på ”Citadel” att de är ett band med ohygglig potential och även i fall de inte riktigt når upp till de extrema kvalitetshöjder som ”Portal Of I” gjorde så är ändå ett betyg på den övre delen av skalan väldigt befogat. 



Gott folk - detta var de sista nomineringarna till årsbästalistan 2014 och jag passar på att ytterligare en gång önska er god jul!

/Martin

A Real Live Christmas, vecka 4

Och julefriden sänker sig....

22/12 King Diamond – Köpenhamn 1987 / Kiss – Coventry 1973

Vi inleder dagen med att lyssna lite på det sista giget på King Diamonds ”Abigail”-turné. På inspelningen från anrika Saga i Köpenhamn river han av hela setet och ingen kan ha blivit besviken. Le pièce de résistance för dagen blir dock, självfallet, världens bästa konsertfilm: Kiss på The Coventry i New York 1973. En dryg vecka innan nyårsgiget och den sista regelrätta klubbspelningen de gjorde innan karriären så smått började ta fart. Den finns utgiven i den tredje Kissologyboxen, och även om det i extrema samlarkretsar finns en bättre version är Kissologyversionen väl så god. Men visst - själv håller jag mig till Bill Aucoins originaltape med oprocessad bild och oprocessat ljud. Det är nästan som att stå längst bak i lokalen. Och den som ändå hade fått göra det…

23/12 Cactus – Long Island 1971


I hela min samling har jag inte lyckats hitta någon inspelning som bär exakt detta lillejulaftonsdatum så jag improviserar genom att jag faktiskt har ett decembergig som inte bjuder på exakt dag. Giget är definitivt inspelat i december, och jag låtsas därför att det är inspelat den 23/12 och sitter nöjd med detta. En soundboardinspelning gjord på något som hette Action House på Long Island (läs mer HÄR!) från tiden när Cactus var som allra bäst, kan man önska mer? Nej det kan man sannerligen inte. Det svänger ju!

24/12 Julafton

Julafton kommer lite då och då för oss bootlegsamlare. Det kan vara en nyupptäckt film från någon som precis hittat ett band i en flyttkartong, det kan vara en kassett från en vind, eller varför inte ett spår på en bränd cd som inte varit uppmärkt med innehåll? 2014 har bjudit på flera överraskningar för oss samlare, några har dessutom luftats offentligt. Radioinspelningen med Kiss från Cleveland 1974 är nog en av de mest spännande även om jag hade den sedan tidigare, det är alltid skitroligt att kunna få dela med sig av något och se folk bli glada. Den nystartade youtubekanalen med samtliga Kissupptagningar från 1974-76 är också helt fantastisk, men av allt jag fått tag i under året är det en Alice Cooper-grej som lyser starkast. Den klassiska radiosändingen från Detroit i juli 1971 har funnits ute i många herrans år, och jag tyckte länge att min version lät helt okej. Så fick jag tag i en köpebootleg från ett av världens bästa köpebootlegskivbolag och vips – där stod håren rakt ut på armarna. Betydligt bättre ljud, HELA giget inklusive en låt som jag saknade utan att veta om det och Alice Cooper visar tydligt var skåpet ska stå. ”Love it to death”-turnén i all sin prakt. Det blir min julklapp till mig själv, att på julaftons morgon lyssna på denna i hörlurarna och längta mig tillbaka till den sommarkvällen. Med detta sagt ber jag att få önska alla en God Jul. Vi ses 2015!

/Alex

fredag, december 19, 2014

Fredagslistan 2014, vecka 51: EPs!

Godmorgon!

Jag har funderat lite på det här med EPs under den gångna veckan, och tänkte att det kanske kunde vara ett lämpligt tema för en fredagslista, en fredagslista som blir den sista för i år. Nästa vecka är det ju jul, och jag inbillar mig att ni, precis som jag, har andra saker för er då? Precis.

Vi kör.

Lite av en no-brainer. Jag gillar WITHERSCAPE enormt mycket. Det bandet, bestående av Dan Swanö och Ragnar Widerberg, gör rätt mycket rätt om jag säger så. Detta är en kul EP, som visserligen bjuder på enbart en ny originallåt från bandet. Det räcker rätt långt, för resten av materialet är sjukt kul att lyssna på.

Jag skrev i min recension av skivan att

Resten av skivan består av covers utvalda av bandet eftersom de har en speciell hemmavist i deras hjärtan, plus att originalversionerna inte hade produktioner som bandet tyckte gjorde låtarna rättvisa. Jag har ingen närmre relation till WARRIOR, KISS eller JUDAS PRIEST men jag lyssnade såklart igenom originalversionerna av Defenders Of Creation (Från ”Fighting For The World (1985)), A World Without Heroes (från ”Music From ’The Elder’” (1981)) och Out In The Cold (från ”Turbo” (1986)). Och WITHERSCAPEs versioner är, well, tyngre och i mina öron, bättre.
När band väljer covers är detta alltid en rolig grej i mina ögon. Det är ju inte helt oväsentligt att se vilka, influenser kanske är ett för starkt ord, men vilka inspirationskällor som band har. Att WITHERSCAPE väljer en låt från KISS kanske mest utskällda och kommersiellt underpresterande skiva säger kanske mindre om KISS kvaliteter än om WITHERSCAPEs önskan att ge en låt (skiva?) som de tyckte hade viss potential en mer ”rättvis” behandling. Eller så kanske det bara är jag som drar växlar. Avgör själva – kul lyssnande är det i vilket fall.


 AVANTASIA är ett av få power metalband jag har koll på. Och uppskattar. HELLOWEEN och ALPHA TIGER är två andra. Polare Mats Manhammar (förresten bror till Magnus Manhammar socialdemokratisk riksdagsledarmot som läxar upp Sverigedemokrater) har bra koll på power metal. Han tipsade mig för många år sedan om "Lost In Space" EP:arna. De är två till antalet. Bägge skivorna är kul att lyssna på. Inte i närheten av "The Metal Opera", men ändå.




En skiva från tiden då Angela Gossow hanterade sången i ARCH ENEMY. Jag har alltid gillat denna EP, mycket för att titellåten är en personlig favoritlåt. Resten av skivan består av några livespår som även de är kul att lyssna på, plus ett antal covers - däribland en version av MEGADETHs Symphony Of Destruction.

Gott folk, fredagslistan tar nu paus till 2015. I vanlig ordning går det såklart bra att lämna förslag till teman för listor, antingen via en kommentar här på bloggen, eller ett mejl till metallbibliotekarien@gmail.com.

God jul och gott nytt!

/Martin

torsdag, december 18, 2014

Metallbibliotekariernas julfilm 2014

God förmiddag!

I december börjar det ju bli dags att summera året - det har ni märkt här på bloggen om inte annat - och i sedvanlig traditionell anda ger vi er Metallbibliotekariernas Julfilm för 2014. Vi har laddat kanonerna och hoppas att ni njuter lika mycket av att se filmen som vi njöt av att göra den. Vi tackar för att ni har följt oss under 2014, och hoppas att ni vill göra det även under 2015.

God Jul och gott slut på 2014!

/Martin och Alex

Vi kör!


Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 17, nr. 18 och nr. 19

Nominerad: "At War With Reality" - AT THE GATES.

Årets största hype alla kategorier i metalkretsar. Hur skulle skivan låta? Skulle den vara bra, anus eller en axelryckning? Efter en så pass hyllad skiva som "Slaughter Of The Soul" från 1995, en skiva så ihjälkramad av så många förstår jag om AT THE GATES var lite lätt nervösa inför släppet av "At War With Reality". De gav ju inte sken av det utåt, men en liten skärva av oro fanns där nog ändå.

"At War With Reality" är en bra skiva. I min ganska långa recension av skivan skrev jag att

Det jag tänker mycket på när jag lyssnar på ”At War With Reality” är hur självklart AT THE GATES det låter om materialet. På gott och ont naturligtvis. Man vill ju som lyssnare känna igen sig men samtidigt bli överraskad. Och visst känner jag igen mig - överraskningsmomentet blir däremot inte lika stort som jag kanske hade önskat mig. Jag visste redan på förhand att det rent spelmässigt skulle låta bättre än bra - riffen med Anders Björler och Martin Larsson låter prick så snygga som jag trodde att de skulle göra, Jonas Björlers basspel är precis så stabilt som jag förväntade mig, och Adrian Erlandsson trumspel låter precis så tajt och svängande som det ska göra. Det som får mig att haja till lite extra är Tompa Lindbergs sång. Det märks så tydligt att han har lyckats med det han förutsatt sig - att höja sitt textförfattande till nästa nivå - att detta såklart påverkar hans sånginsats. Jag har faktiskt aldrig hört mannen gasta med sån övertygelse som han gör här.



 Nominerad: "IV - One With The Storm" - GHOST BRIGADE.

Finnarnas melodiska och melankoliska dödsmetall har varit följeslagare sedan jag upptäckte bandet runt tiden för släppet av "Isolation Songs". Det är smäktande, riktigt fin och njutbar musik som så ofta när det gäller grannlandet i öst. GHOST BRIGADE har med stringens släppt ifrån sig skivor av hög kvalitet. "IV - One With The Storm" är inget undantag.








Nominerad: "Earthborn Evolution" - BEYOND CREATION

”Earthborn Evolution” tar vid där ”The Aura” slutade, och vi får rikliga bevis för att detta ett band som med stor pondus har tagit nästa steg i sin process. Det finns så många verkligt starka låtar att det är ganska få band inom den progressiva tekniska dödsmetallen som kommer upp i lika stort antal under hela sin karriär. BEYOND CREATION är likt DEFEATED SANITY ett band som har stenkoll på premisserna för sin subgenre, men som verkligen inte är rädda att visa lyssnaren på de faktiska möjligheterna att utvidga dessa. Detta är i sig berömvärt, då publiken till dylik musik inte brukar vara särskilt positiva till förändringar.
 Så skrev jag i min recension av skivan på Werock. Jag har lyssnat en hel del på "Earthborn Evolution" sedan den kom ut - och betyget står sig väldigt väl.



/Martin

onsdag, december 17, 2014

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 16

Nominerad: "A Skeletal Domain" - CANNIBAL CORPSE.

Nestorerna i CANNIBAL CORPSE har varit med ett tag. De är det mest säljande death metalbandet genom tiderna. De har inte avvikit från sin utstakade kurs alls. De är på många sett dödsmetallens AC/DC - om man tar bort demens och lejda mördare. Med sin blodindränkta musik har bandet chockat och roat samtiden sedan första skivan "Eaten Back To Life" från 1990.

Nu kanske ni undrar varför ni ska bry er om skiva nummer 13 från ett band som kört samma race rakt av genom hela karriären? Det ska jag tala om för er: CANNIBAL CORPSE har inte låtit så här hungriga på många, många år. Riffmakeriet är mer skruvat än någonsin, låtarna ligger till stora delar på en sjuk nivå. Bandet har till och med lyckats få in sväng i musiken. Ja, ni fattar. Produktionen  är mästerlig. Ni bör kolla in "A Skeletal Domain" även i fall ni aldrig hört bandet, eller kanske inte lyssnat på gruppen på några år. Ni kommer inte ångra er.

/Martin


Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 15

Nominerad: "The Satanist" - BEHEMOTH

Den mest haussade skivan i år? Jo, det kan det vara. Polska elitdödsarna BEHEMOTH har i "The Satanist" enligt egen utsago nått sin kreativa peak. Frontmannen Nergal vet själv inte om det blir fler skivor från bandet som under hela karriären gått från klarhet till klarhet.

På "The Satanist" får bandet till något verkligt unikt: en skiva som ytterst effektivt visar på vad bandet är kapabelt till. Den tekniska färdigheten är en sak - en skiva som visar på en enad konstnärlig vision från samtliga inblandade är än starkare. Skivans rent episka verksöjd torde vara svår att ifrågasätta - jag tror att det i backspegeln kommer snackas en hel del om "The Satanist" som ett exempel på hur svärtad dödsmetall kan/bör/ska låta.

/Martin


tisdag, december 16, 2014

Årsbästalistan 2014 - de nominerade: nr. 13 och nr. 14

Nominerad: "Back To The Front" - ENTOMBED A. D.

Inre konflikter i ENTOMBED försenade "Back To The Front" för att uttrycka det milt. När skivan väl kom så kunde jag konstatera att den inte bara höll måttet, utan det var till och med så att det var längesedan som jag upplevde bandet som så hungrigt som på denna skiva. Det är fortfarande tonvikt på sväng - och det kan ju vara sämre - för är det något som ENTOMBED är bra på så är det att få både musik och publik att gunga.








Nominerad: "Cursed Redeemer" - MIASMAL

Jag recenserade göteborgarnas skiva i början av maj på Werock. Så här skrev jag då:

MIASMAL har dock en sida som gör att det är lättare att hala upp lädret än när det gäller andra skivor inom denna fora: kvalitet. I varenda led. Sången från Pontus Redig låter exakt så brötartad som sången ska låta. Det minst sagt vapenfettsfeta gitarrljudet som bandet har roddat till lämnar inget övrigt att önska. Plus att bandet har låtskrivartalang så det räcker och blir över. En av de mest sympatiska dödsmetallskivorna som kommer komma ut i år - det vågar jag påstå redan nu.

Jag gick tillbaka till skivan för lite drygt en månad sedan. Ovanstående gäller fortfarande. Om ni nu undrade, haha!



/Martin














måndag, december 15, 2014

Årsbästalistan 2014 - de nominerade: nr. 11 och nr. 12

Nominerad: "Penthos" - AGELESS OBLIVION

Progressiva dödsarna i AGELESS OBLIVIONs andra platta övertygade mig om att de är ett band som det är värt att hålla ögonen på. En teknisk, vindlande och utmanande skiva har britterna fått till i "Penthos".

Gillar man death metal som bjuder på lite extra genomtänkta låtar utan att kompromissa med graden av extremt larm som man ju förväntar sig från ett band av AGELESS OBLIVION då kommer man inte att bli besviken på ”Penthos” som i skrivande stund framstår som ett av de hittills intressantaste släppen 2014.

Så skrev jag i recensionen av skivan som jag delade ut en betygsåtta till. Läsarna på Werock höll inte med mig utan tyckte att skivan var värd en knapp 2:a, haha! Avgör själva.



Nominerad: "Regicide" - HOUR OF PENANCE

Tekniska rensmästarna HOUR OF PENANCE gillar att lira fort. På "Regicide" finns visserligen fart i riklig mängd, men också en medvetenhet om att det, ibland, kan vara befogat att dra ner något på hastigheten. Detta är bandets hittills mest imponerande album. Jag skrev i juni att

Visst är teknikaliteten viktig, men det som verkligen talar för att ni bör låna ”Regicide” era öron är låtmaterialet. Bandet har verkligen lyckats att snickra ihop sitt kanske starkaste material hittills i karriären. Det tar inte speciellt lång tid innan låtarna fastnar i hjärnbarken och man går och smånynnar - vilket i sig är ett bevis för hur bra ”Regicide” är.

/Martin


A Real Live Christmas, vecka 3

Och den näst sista bootlegveckan tar sin början.

15/12 Deep Purple – Tokyo 1975
Den mest utskällda av alla liveskivor, för att sedan bli den som fått mest och bäst upprättelse. Visst är pekoralet ”Last concert in Japan” ingen höjdare, vare sig sett till låtval eller mix. Lyckligtvis släpptes sedermera 2-cd’n "This time around" för några år sedan med en komplett konsert helt ommixad varpå inte ett öga var torrt i salongen. Tommy har sina problem, absolut, men det överskuggar inte det faktum att denna konserten är helt jävla outstanding. Låtmässigt får vi fantastiska versioner av Wild dogs, I need love, Love child och självfallet You keep on moving. Filmen är tyvärr ett jäkla uselt mixat hopkok men det är den enda film vi har så vi får vara glada för den tills vidare. En av de liveskivor jag lyssnar oftast på.

16/12 Mercyful Fate – Providence 1984
Jag var inne på Mercyful redan dagen innan denna men då körde de ett kort set som band två av tre i Passaic, NJ. Denna kväll kör de istället över en timme, de är det enda förbandet (till Motorhead) och de lämnar ingen oberörd. Det är det sista giget på USA-turnén, bandet är fantastiska här och låtar som Welcome princess of hell och Into the coven framförs med satanisk frenesi. Mumma.

17/12 Alice Cooper – St. Louis 1971
Det blir old school idag, i dubbel bemärkelse. Denna har funnits som soundboardbootleg i många år och nu är den släppt officiellt i just ”Old School”-boxen som kom för något år sedan. Den visar the Alice Cooper Group i all sin elegans, ett i det närmaste perfekt gig på en fin turné.

18/12 Iron Maiden – Dortmund 1983
Ah, minns ni Benidorm? Eller Dortmund i alla fall. Över två dagar 1983 spelade massor av hårdrocksband i anrika Westfalenhalle och bl.a. Iron Maiden såg till att ha turnéavslutning här där de tog livet av Eddie genom att slita ur hans hjärna. Subtilt. Enkelt. Anspråkslöst.


19/12 Marillion – Glasgow 1984
Det känns på något sätt alltid som att julen är Marillions tid, åtminstone för mig. Idag lyssnar vi på en inspelning från Fugazi-turnén och de låter så underbart bra här. Dessutom kör de knappt 20 minuter av en ny grej som de bara kallar för ”Misplaced Childhood p. 1”. Vad nu det kunde vara för något?

20/12 Kiss – Landover 1977
En av de mest mytomspunna tv-filmade Kisskonserterna var en väl förborgad hemlighet tills den läckte ut för några år sedan. Kiss har själva förstört en officiell utgivning av densamme genom att släppa en nedkortad version med pålagt publikljud och sönderprocessad bild men det kompletta giget med obehandlad bild finns att få tag i för den som söker. Och det är värt det för de är bra här. Det är Peters födelsedag och han är väl inte helt ren om vi avrundar uppåt, men på det hela taget är det en bra uppvisning i varför de var störst i världen där och då.

21/12 Black Sabbath – Chicago 1981

Sabbath körde två kvällar i Chick-Ago 1981 och denna andra kväll är den bästa. Mob Rules-turnén var en underlig turné på vissa sätt, låtlistan förändrades fram och tillbaka och man körde oftast tyvärr bara ett fåtal låtar från den nya skivan. Liveplattan ”Live evil” är ett ganska bra dokument men inget klår riktiga livespelningar, och som en sådan är denna grym.

Bara några dagar kvar. Eller som Thore Skogman sjöng: "Kommer inte tomten snart?"

/Alex

fredag, december 12, 2014

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 10

Nominerad: "III" - XERATH.

Jag gav "III" en betygsåtta när jag recenserade skivan för Werock. Det betyget står sig. Jag vill be er notera det väldigt njutbara gitarrarbetet från nye strängbändaren i bandet Conor McGouran som gör att skivan sticker ut lite extra.

Bandets progressiva tendenser är något som det tar ett tag att vänja sig vid. På första och andra skivan lyckades inte bandet övertyga mig helt om sin förträfflighet. På "III" gör dem det. Det är sprängfyllt av riktigt mäktig och stringent högnivåartad musik på alstret.

En skiva som gjort att riktigt sjunka in i, den nästan kräver det, för med sin speltid på närmre 1 timma och 10 minuter är det ingen platta som man betar av i en handvändning.

/Martin


Fredagslistan 2014, vecka 50: Trumljud

Godmorgon!

Idag ska vi nörda ner oss och prata trumproduktioner. Då jag själv är trummis är detta ett ormråde som, såklart, ligger mig varmt om hjärtat. En usel produktion kan i ärlighetens namn sätta allvarliga käppar i hjulet för hur jag uppskattar en skiva eller inte (se det allestädes närvarande exemplet "St. Anger). Men på precis samma sätt så kan en snygg rattning av hur trummorna låter höja en skiva till oanade höjder (se INSOMNIUMs "Shadows Of The Dying Sun").

Trumljud har ju ändrats över tid - därför får ni fem exempel från 1970-talet och fram till 2010-talet - av låtar som har en minst sagt fin proddning av trummorna.

Vi kör.

Året är 1976. Den kanadensiska powertrion RUSH har med sina tre föregångsplattor ("Rush" från 1974, "Fly By Night" och "Caress Of Steel", bägge från 1975 - vi snackar arbetstempo!) inte lyckats åstadkomma den succé som framför allt deras bolag Mercury har förväntat sig. Bolaget vill lägga sig i nästa skiva. Vad gör Neil Peart, Alex Lifeson och Geddy Lee i detta läge? Jo, de snickrar ihop en tematisk skiva som inleds med en över 20 minuter lång låt. Bolaget skiter knäck tills dess att de ser att skivan inte bara säljer, den säljer utav bara fan. "2112" blir skivan som på allvar sätter RUSH på kartan som ett av de mest innovativa och intressanta banden på planeten, en placering de fortfarande behåller idag. Om skivan är storvulen är produktionen inte det - den är snarare torr. Pearts trummor, han använde trummor från Slingerland mellan 1974 och 1977, låter
låter verkligen inte stora, virveltrumman är minst sagt knastertorr. Om man känner för att veta mer om Pearts trumset kan man kolla här.

Året är 1986. EUROPE från Upplands Väsby släpper den 26 maj "The Final Countdown" och blir stora utav bara fan. Bandet turnerar över hela världen och drar in så mycket pengar att de, istället för att flyga över Ian Hauglands trumpodium från USA, väljer att bygga ett nytt till Europasvängen till en kostnad av många pengar. Jag skulle kunna prata bort en hel kväll om hur trummor lät under 1980-talet. Detta årtionde är ju inte ihågkommet för att det var måttligt på något sätt. Det är årtiondet då yuppien gör sitt intrände, kapitalismen är religion och då band gillar stora produktioner. (För det bästa exemplet inom mainstreammusiken se The Bangles låt Eternal Flame. Virveltrumman i slutet av låten är inget man skojar bort i första taget). EUROPE är inget undantag. De tar in Kevin Elson som producerar skivan. Resultatet är en minst sagt radiovänlig produktion. Hauglands trummor låter visserligen stora, men inte för stora. På skivan, precis som under hela karriären, använde Haugland Yamahatrummor av inte den lilla storleken.


Året är 1991. Den tolfte augusti släpper METALLICA skivan som ska göra dem till ett världsband. Bandet överger här med stor kraft sina
extrema rötter. Bandet har tagit in Bob Rock att producera skivan. Tanken är att han ska ge musiken en stor kostym. Det gör han. METALLICA låter på denna skiva oerhört bra. Trumljudet som Rock har gett Ulrich är minst sagt muskligt. Jag kan säga att virveltrumman låter som en våt dröm för mina öron. På turnén för skivan tar Ulrich ut svängarna än mer och utrustar sina två trumset med pukor från storlek 10" till 18". Han har en 16" puka som hängande, vilket på den tiden var minst sagt uppseendeväckande. Jag undrar om det har skett senare faktiskt. Oavsett vad man tycker om riktningen som bandets musik tog med denna skiva så kan jag konstatera att produktionen fortfarande låter fantastiskt bra.

Året är 2004. THE HAUNTED har tappat sin sångare sedan två skivor Marco Aro. Tillbaka kommer bandets originalsångare Peter Dolving. Det är oftast det folk kommer ihåg. när det gäller "Revolver".  Det jag kommer ihåg är att trummisen Per Möller Jensen byter från Premiertrummor till Tama Starclassic. Och vilken jävla skillnad det gör. Jensens nya trummor äter sig igen den massiva skrikvägg som Dolving snickrar upp på sin triumfatoriska återkomst till bandet. Här låter bandet bättre än någonsin. Om ni vill friska upp minnet när det gäller Möller Jensens storlek på trumseten han har använt under karriären och vad det (möjligen) har haft för inverkan på musiken i THE HAUNTED kan ni kolla in det här gamla inlägget från 2011.



Året är 2014. BLOODBATH annonserar att Nick Holmes från PARADISE LOST är bandets nya sångare. I december släpper bandet "Grand Morbid Funeral" som bevisar i alla fall för undertecknad att de är ett band som vet hur en slipsten skall dras med kraft och ackuratess. Martin Axenrots trummor låter så fantastiskt bra att jag, faktiskt, smäller av. Att låtmaterialet är det bästa bandet presenterat på många år gör ju inte saken bättre. Axenrots lir är här rakt på sak - visst, här finns lite finesser - men vi pratar ändå death metal här.



/Martin

torsdag, december 11, 2014

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 9

Nominerad: "Tellurian" - SOEN

I väntan på nästa album från TOOL finns det ett alldeles utmärkt alternativ, SOEN!

Det var en hel del som uppskattade bandets första skiva "Cognitive" - jag gillade inte den alls. Därför är det kul att konstatera att "Tellurian" faller mig oerhört mycket mer på läppen. Det är en fantastiskt känslosam skiva detta. Nerver ligger utanpå kroppen mest hela tiden - och det är extremt befriande att lyssna på sådana skivor emellanåt.

Sången från Joel Ekelöf är, precis som kollega Robert Gustafsson skrev i recensionen av skivan, fullständigt lysande. Han framkallar känslor den mannen, det kan jag säga utan att ta i för mycket. Trumspelet från före detta OPETH-trummisen Martin Lopez är också mycket bra.

"Tellurian" är en oerhört mångfacetterad skiva - här samsas det skira med det brötiga på ett extremt självklart sett. Jag ber er observera den oerhört vackra The Words som ligger i videoformat nedan. Snälla ni, gör er en tjänst och lyssna på kanske den vackraste låten ni kommer höra i år. Jag menar det.

/Martin


onsdag, december 10, 2014

In Flames - streamad konsert

Jag uppskattade ju inte IN FLAMES senaste skiva. Live var det ett tag sedan jag såg bandet - senaste gången var på SRF för ett antal år sedan. Det var, ärligt, sådär. Då minns jag hellre tiden då bandet gjorde en liten turné på mindre lokaler och spelningen på Mejeriet som var mer än exstatisk.

Bandet är, oavhängigt av ovanstående rant, ute på en sväng i USA med OPETH som med-headlinare.

Tidigt i morse svensk tid när bandet gick på scen i Los Angeles kunde man följa bandets antics via stream i ett samarbete mellan Yahoo och Livenation. Konserten finns fortfarande att kolla på. Setlisten var som följer:

  1.  
    Konserten - om intresse finns - hittar ni här 
     
     
    /Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 8

Nominerad: "Grand Morbid Funeral" - BLOODBATH

När man har ett sådant bagage som BLOODBATH har, då kanske jag förväntar mig lite extra som lyssnare? För lite så är det ju - BLOODBATH har blivit kallad supergrupp, ett uttryck som är ganska missvisande. Ja, medlemmarna har ju andra huvudband, men vi pratar ändå death metal här.

Otvetydigt är att BLOODBATH är ett band som väldigt många människor bryr sig väldigt mycket om. När Mikael Åkerfeldt lämnade bandet efter "The Fathomless Mastery" så har det spekulerats vilt vem som skulle ersätta honom. Svaret är Nick Holmes från PARADISE LOST. Jag höjde på ögonbrynen rätt ordentligt kan jag säga.
Det kan ha spelat in på förväntningarna jag hade på själva skivan - för att sammanfatta: jag hade inga förväntningar alls.

Då är det ju desto roligare att konstatera att "Grand Morbid Funeral" är en riktigt stark skiva. Jag vill mena att den är bättre än rätt mycket bandet släppt i från sig. Det låter äckligt bra oavsett om bandet lirar halsbrytande snabbt, eller tungt. Ljudbilden är suverän. Och Holmes sjunger som bara den. Det är ren exstas faktiskt.

/Martin


tisdag, december 09, 2014

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 7

Nominerad: "The Singularity (Phase One: Neohuman)" - SCAR SYMMETRY

Efter en ganska förväntad inledande Neohuman som bjuder på melodisk dödsmetall av rang kommer bandet igång på allvar från Limits To Infinity och håller greppet stramt fram till skivans slut. Jag är faktiskt imponerad av materialet som känns starkare än vad bandet har presterat på många år. Man har behållt det som bandet är verkligt bra på - högkvalitativ melodisk dödsmetall med gott om gitarrmumma och extremt snygga harmonier - och lagt på ett allvar som ger materialet en helt annan tyngd än vad bandet har haft tidigare.

Så skrev jag i recensionen för inte alltför länge sedan. Sedan dess har jag med stor regelbundenhet återvänt till SCAR SYMMETRYs skiva, som bara fortsätter att växa. Jag är, som ni förstår, fortfarande oerhört imponerad av vad bandet presterar på albumet. Jag tycker att det lätt är det bästa som bandet har gett ut under sin numera ganska långa karriär.

/Martin


måndag, december 08, 2014

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 6

Nominerad: "Promulgation Of The Fall" - DEAD CONGREGATION.

Grekernas death metal är så svärtad att det nästan blir jobbigt att lyssna på den. Men bara nästan. Jag var oerhört imponerad av "Promulgation Of The Fall" när jag recenserade skivan för Werock i mitten av sommaren. Känslan är kvar - detta är death metal när den är som bäst. Här finns mörkret, ångesten, vreden och döden väldigt närvarande.

Jag plockade fram de stora superlativen och skrev att

[d]etta kan vara det absolut coolaste och bästa jag hört i år. Tycker man att exempelvis BEHEMOTH har blivit aningens för polerade ljudmässigt på ”The Satanist” - då är detta en skiva man ska kolla upp. I övrigt är DEAD CONGREGATION ett band som gör det minst lika bra som de polska dödsgiganterna.

Stora ord kanske, men faktum kvarstår, "Promulgation Of The Fall" är en episk skiva i ordets allra bästa bemärkelse.

/Martin


A Real Live Christmas, vecka 2

Det var väl en fin första vecka med massor av skoj inspelningar och kul i poolen? Vi fortsätter med mer blandat mums och njuter av alla dessa människor med kassettbandspelare som gjort kulturgärningar en masse.

Vi kickar igång veckan med en av de bästa köpfilmerna jag vet. Inspelad på anrika Cobo Arena i Detroit, med sättningen som är min favorit ur ett barndomsnostalgiskt perspektiv. Låtarna går i 180, Eric är snortight och spelglädjen är nästan så man kan ta på den. Men när bassolot kommer så spolar jag nog en smula ändå, eller går och hämtar mer kaffe.

9/12 Genesis – Boston 1974
Vilken grej ändå. Genesis har precis blivit ett stort namn och väljer då att på sin nya turné köra den nya skivan, en temadubbel-lp dessutom, rakt av. Knappt några gamla hits, ingen Supper’s ready, bara den nya skivan och en eller två äldre låtar som avslutning. Men vilken skiva, och vilken spelning. En publikupptagning i nästintill otroligt bra kvalitet. Skoj!

10/12 Rainbow – Kyoto 1976
Rainbows japanturné 1976 är tveklöst den bästa turné de gjorde, och musiken de spelade framfördes med en frenesi och ljuvlighet som de inte lyckades åstadkomma vare sig innan eller efteråt. Hela turnén finns tillgänglig i oftast fantastiska ljudupptagningar, även den officiella liveskivan ”On Stage” är som bekant inspelad på denna runda. Jag valde Kyotogiget eftersom det är ett av de riktiga supergigen med både Stargazer och A light in the black (den senare försvann snart ur låtlistan) samt ett jam på The Shadows-hiten Apache som mig veterligen bara hände just i Kyoto. En ypperlig publikupptagning från den japanska bootleggern Mr. Peach bjuder oss således på en riktig högtidsstund i hörlurarna.

11/12 Alice Cooper – London 1989
Jag dissade ju (nästan) Alice ovan så nu får han ta plats med den andra kvällen på Wembley arena 1989. Trashturnén är i full gång, låtlistan bjuder på obskyriteter som Desperado och Gutter cat vs. The Jets samt nästan hela "Trash"-skivan. Jag hade faktiskt möjlighet att se detta i Köpenhamn men avstod. För jag var dum i huvudet.

12/12 Black Sabbath – Syracuse 1976
På undertecknads namnsdag blir det stenjävlahårt. En kristallklar radioinspelning från en av Sabbaths sämst dokumenterade turnéer. Och vilka låtar vi bjuds på, det är tyvärr inte hela giget men på den knappa timmen som bjuds har radion ändå lyckats få med rariteter som Gypsy, Electric funeral och den riktigt rara All moving parts (stand still). Jag minns fortfarande när detta gig läckte ut via Wolfgangs Vault. Det var en fin dag.

13/12 Rainbow – Fukuoka 1976 / 220 Volt – Östersund 1982
Det är luciadags och vi lyssnar lite på ännu ett Rainbowgig innan vi hoppar över till gänget i 200 Volt. Voltarna spelade två gig denna dag enligt Mats Karlsson, och det som finns bevarat bland samlare är en videoupptagning på det andra giget – det ägde rum på Folkets Hus och bandet kör på alla cylindrarna. Kvalitén på inspelningen är dålig, men vi överlever eftersom det finns så otroligt lite material med 220 Volt ute bland samlare. White powder, för bövelen!

14/12 Alice Cooper Göteborg 2009 / Europe Helsingborg 1984

Alice Coopergiget i Göteborg var ett sådant som hade alla förutsättningar. En otroligt bra låtlista med många rariteter och en scenshow där han blev avrättad massor av gånger på olika sätt. Ändå var det tyvärr en ganska trött tillställning, bandet var inte det bästa och speciellt trummisen verkade tycka det var skittråkigt. Jag skippar därför den fina soundboarden som man fick på ett USB efteråt och hoppar tillbaka till 1984 och ett Europe på Idrottens Hus i Helsingborg. Ljudet är tyvärr bara sådär men de är så satans bra på denna höstturné att man får magknip. Briljant låtlista, en ny stark trummis och rökbomber. Vad mer kan man begära?

Ah, vilken vecka. Och snart börjar en ny. Med en av mina absoluta favoritliveinspelningar, alla kategorier. Tills dess, enjoy!

/Alex


fredag, december 05, 2014

Fredagslistan 2014, vecka 49: Konceptalbum

Godmorgon!

Idag ska vi prata konceptalbum. Det följer på en så pass överdriven genre som metal att det förekommer album som berättar, helt eller delvis, en historia på ett sätt som kanske inte NAPALM DEATHs album gör. Kanske är det en önskan att bli tagen på större allvar som får metalorkestrar över hela planeten att göra konceptalbum, kanske känner de behovet att ha en riktlinje i sitt kreativa arbete, kanske är det helt enkelt alltför svårt att avstå att göra något verkligt pretentiöst som gör att det numera finns en uppsjö av album av dylik sort. Vad vet jag?

Vad jag däremot vet är att flera av dessa skivor är så pass bra att de har sålt stora upplagor och i vissa fall anses vara kreativa höjdpunkter i bandens diskografier. Med den uppsjö av musik som finns inom denna ganska speciella nisch var det inte helt lätt att välja 5 skivor som jag tycker förtjänar lite extra uppmärksamhet. Men det gick, haha!

Vi kör.

"The Key" av NOCTURNUS. Denna skiva kom 1990, en tid då death metal fortfarande var relativt ny som genre och då väldigt mycket av texterna handlade om olika akter av våld. Det var mycket blod, tarmar och ond bråd död. I detta skede släpper NOCTURNUS en skiva som handlar om en cyborg som åker tillbaka i tiden till år 0 i akt och mening att hindra att kristendomen fick så stort genomslag. Vilket den också lyckas med, och historien blir ganska så annorlunda. Lägg till detta ett bruk av keyboards som verkligen inte var ett instrument som sågs med blida ögon av den extremt traditionella death metalscenen och vi får en skiva som verkligen var före sin tid, och som verkligen är bra.

"The Singularity (Phase I: Neohumanity" av SCAR SYMMETRY.
Med denna skiva har SCAR SYMMETRY påbörjat det som ska bli en trilogi med transhumanism som sammanhållande tema. Skivan beskriver en värld där människa och maskin går samman för att skapa nästa steg i evolutionen. Jag vill redan nu utnämna skivan som det bästa SCAR SYMMETRY släppt från sig. Projektets hela mäktighet är av sådan grad att nog ganska många band skulle dra sig från att ge sig in i dylika krumsprång. Med en sådan här inledning blir jag dock extremt till mig i trasorna - varenda låt är så fruktansvärt bra att det inte går att bli annat än impad. Ska jag välja en låt som sticker ut lite extra får det bli Cryonic Harvest.
"Operation: Mindcrime" av  QUEENSRYCHE. Konceptalbumens konceptalbum enligt många. Jag nöjer mig med att konstatera att QUEENSRYCHE åstadkom ett album som verkligen fortfarande lyssnare hittar till. Vansinnigt bra platta är det i vilket fall. Historien om Nikki, en narkoman som desillusionerad över samhällets förfall dras in i en revolutionär grupp ledd av den minst sagt manipuläre Dr. X och som används av denne efter grundlig hjärntvätt som mördare för att undanröja politiska ledare må man tycka vad man vill om. Försäljningsiffrorna talar sitt tydliga språk - skivan har sålt över 1 miljon enheter bara i USA, och skivan omnämns ofta när det gäller skivor som man bör ha hört innan man dör.
"The Metal Opera" av AVANTASIA. När EDGUYs sångare Tobias Sammet drog igång sitt AVANTASIA projekt så höjde han ribban avsevärt när det gäller power metal. I alla fall när det gäller de två första skivorna som projektet gav ut. Jag är ingen stor uppskattare av power metal, men framför allt första skivan är så bra att det inte går att göra annat än att kapitulera. Med en stor samling gästsångare (att bandet har kunnat spela live så mycket som det faktiskt gjort är inget annat än en logistisk och planeringsmässig triumf) som spelar olika roller var projektet ambitiöst redan från starten. Albumet har en stor och extremt komplicerad grundhistoria som ni hemskt gärna får bekanta er med om ni har lust. Power metal är ju den mest tjo- och tjimmiga av metals subgenres. Det ska vara trallvänligt och käckt. Det är det även här, men här finns ett allvar som jag tycker tränger igenom - låtmaterialet går sannerligen inte av för hackor - och samtliga gästsångare går in med vässade vapen. Det är extremt njutbart.

"Good Apollo, I'm Burning Star IV, Volume One: From Fear Through the Eyes Of Madness" av COHEED AND CAMBRIA.
En ruggigt lång titel på tredje albumet från proggarna i COHEED AND CAMBRIA, bandet som gav sig ut på en vindlande färd över inte bara ett album utan fem som berättade historien  om The Amory Wars. Från början var historien en tetralogi om fem grafiska romaner skriven av bandets frontfigur Claudio Sanchez. Precis - nördometern slår i taket, vilket jag är helt bekväm med. Denna skivan är i särklass den bästa i serien - det är vindlande musik. Allt från det vackert skira till det brötiga ryms. En skiva som jag, fortfarande, återvänder till med oregelbundna intervall.

torsdag, december 04, 2014

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 5

Nominerad: "Exit Wounds" - THE HAUNTED

Om man gladeligen hänger med i andra bands transformeringar (se föregående nominerade platta) så finns det vissa band jag gärna hör låta på ett specifikt sätt. Marco Aros återkomst till THE HAUNTED saluteras med en skiva sprängfylld med tvåtaktsthrash.

Exakt som jag vill att bandet ska låta. Inga gnölsånger som bandet sysslade med under Dolvings andra sejour i bandet så långt öronen hör. Här är det rens som prioriteras.

Med genomgående muskulöst riffande, en Aro som gastar i ett läge, trumspel som får mig att dregla så är detta en skiva att utan vidare eftertanke banga sönder huvudet till. Och det, kära vänner, är ett gott betyg.

/Martin


onsdag, december 03, 2014

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 4

Nominerad: "Pale Communion" - OPETH

OPETH är ett viktigt band för mig. Hade jag tvingats välja ett band att lyssna på för evig tid hade jag med stor sannolikhet valt OPETH.

Jag var svårt nervös när jag fick tillgång till "Pale Communion". Jag tyckte att "Heritage" var en besvikelse till skiva för att låtarna inte höll måttet. Growlet saknade jag inte - det räcker att gå på konsert med bandet för att få skäppan full med growl - men låtarna var inte av den kvalitetsgrad som bandet skämt bort oss med sedan starten för 24 år sedan.

Jag drog faktiskt en suck av lättnad efter första genomlyssningen av "Pale Communion". Låtarna var oerhört mycket starkare än på föregångaren. Här ryms det svängigt proggiga med det rent majestätiskt episka. Det är oerhört bra. Att sedan Åkerfeldt svarar för den starkaste sånginsatsen i karriären gör sannerligen inte skivan sämre!

I min recension av skivan skrev jag att

[...] det är låtarna som imponerar mest på mig - att förvänta sig att OPETH lirar på en nivå ganska mycket över rätt så många band är lika självklart som att förvänta sig blodvite om man hugger sig med kniv i låret - och jag tror nog att många med mig kan skriva under på att man förväntar sig lite mer från ett band som har levererat låtar som Blackwater Park, Ghost Of Perdition, Deliverance och White Cluster än av vilket band som helst. Gott är det då att kunna konstatera att OPETH nu är tillbaka med en i stort sett fullständigt lysande skiva som jag utan att tveka plockar fram ett betyg på den övre delen av skalan till.

/Martin


Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 3

Nominerad: "Blood Mantra" - DECAPITATED

Polska DECAPITATED piskar upp en organisk rensfest med kvalitetsförtecken på "Blood Mantra". Med sin andra skiva efter återaktiverandet av karriären är det tydligt att även denna del av bandets bana är kanske ännu intressantare än den första delen som innefattade skivor av toppkvalitet. Och det vill inte säga litet när det gäller polsk teknisk dödsmetall.

"Blood Mantra" är en smältdegel av intryck och känslor. Aggressivt spel krockar med rent hemsökande gitarrslingor, sorg och saknad stångas med vrede och förlust. Det är musik som förbryllar med sin intensitet och innerlighet.

I min recension av skivan skrev jag att

Det är mer dystert, ondskefullt men samtidigt så oerhört mycket mer organiskt än innan. Riffen är mer sparsmakade men också mer förtätade och drivande.

[...]

Här finns det kvalitet så det räcker och blir över att bygga en stabil och alltmer intressant andra del av karriären på. Hatten av!

/Martin


tisdag, december 02, 2014

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 2

Nominerad: "Echoes And Cinder" - ANCIENT ASCENDANT.

En av årets absolut trevligaste överraskningar. Den här skivan släpptes i mars, och jag hade mycket svårt att alls lyssna på något annat under en rätt bra stund. Vilket innebär ungefär en vecka - en evighet i recensionssammanhang kan jag tillägga. Öppningslåten Crones To The Flame lyssnade jag på minst 3 gånger per dag. Brittisk/svenska ANCIENT ASCENDANT har med "Echoes And Cinder" snickrat ihop en platta som med övertygande pondus övertygar mig om att detta bandet går en ljus framtid till mötes.

I min recension av skivan skrev jag att

Det som jag fastnar för med ”Echoes And Cinder” är att låtmaterialet är så vansinnigt starkt, och håller en jämn nivå. Musiken känns verkligen fullvuxen. Samtidigt som det är relativt lätt att identifiera flera för mig kära influenser så lyckas bandet skapa något verkligt eget och unikt.

[...]

I nuläget känns ”Echoes And Cinder” som ett av de starkaste släppen som har dykt upp under 2014. Återstår att se om det står sig när det är dags att summera året.

/Martin


måndag, december 01, 2014

Lite nytt på Werock.se

God morgon!

Det lades upp lite nytt material på Werock.se i helgen.

Fredrik Sanberg var och kollade in AT THE GATES, ni vet det där bandet som kanske gjort sig skyldiga till den bästa death metalplattan genom tiderna "Slaughter Of The Soul", och som efter 19 år har släppt nytt material i form av "At War With Reality". En härligt saftig, i vanlig ordning, recension av deras gig på hemmaplan i torsdags hittar ni här.

Vill ni ha bild- och ljudbevis att bandet fortfarande har löd i stärkarna (och det vill ni ju säkert, haha!) så kollar ni här.

En packe nya skivrecensioner finns också uppe sedan väldigt tidigt imorse.

Robert Gustafsson har minsann krämat ur sig fyra stycken:

Progressiv dödsthrash (bara genrebenämningen bör får er att salivera. Jag gjorde det) levereras av MAAHLAS från Norge på "Nightmare Years", SOEN har släppt en verkligt bra skiva i "Tellurian" som har fått ganska mycket speltid hos mig. Jag hade gärna lyssnat mer på den, men årsbästalistor och annat kommer ju ständigt i vägen, haha! Och så har vi cockrockens främsta företrädare WHITESNAKE som släppt ytterligare en liveskiva. Men denna gång har den tydligen viss nerv som gör den värd att kolla in.

WINTERFYLLETH har släppt nytt. Det bandet har vuxit ut till ett band som Fredrik håller lite extra koll. Nya skivan "The Divination Of Antiquity" är tydligen, precis som föregångsplattorna, oerhört bra. 

Fredrik Sandberg, har inte tagit det lugnt på skivrecenserandet heller: svårt malande musik från SÓLSTAFIR på "Òtta" som är extremt vacker i sin svärta. Omslaget till den skivan förresten - satan vad snyggt!

Från undertecknads tangentbord får ni recension av WITHERSCAPEs EP "The New Tomorrow", en liten pärla till skiva som både stillar behovet och väcker längtar efter nytt material från bandet.

/Martin

A Real Live Christmas, vecka 1

Jag borde egentligen kanske kört detta dag för dag, men å andra sidan har väl ni som jag massor av kalendrar att hålla reda på så det får bli veckovis. I tre veckor + en några dagar till tänkte jag grotta ner mig i bootleglyssnande med spelningar som ägt rum samma dag. Alltså de har ägt rum samma dag som den dagen de ägde rum, inte samtidigt såklart men på samma datum. Eller…äh, ni fattar. Den som har inspelningarna jag mumlar om kan ju samlyssna. Den som saknar men känner ett brännande behov kan ju twittra, maila eller faxa mig så kanske jag är tomtesnäll och hjälper till. Finns det något på youtube av intresse så länkar jag på respektive datum såklart. Nu börjar vi!

1/12 Saxon – Helsingborg 1995 / Accept - Göteborg 1994

En lokal spelning och en norrväga. Saxon är det många som älskar, jag är inte en av dem men jag såg dem här i Helsingborg den där decemberdagen 1995. Plattan de turnerade på, ”Dogs of war”, var väl dessutom rätt bra? Men nej, det får nog ändå bli Accept jag lyssnar på idag. ”Death row” är en grovt underskattad skiva, stenhård som bara den och även om det knappt var en människa som såg dem i Lund dagen innan Göteborg så levererade de live. Som alltid.

2/12 Kiss – Memphis 1976 / Alice Cooper Stockholm 1989

Valet är lätt idag för min del. Inget ont om Alice Coopers Trashturné, inte alls, men inspelningen med Kiss kommer från ett av de första gigen på Rock & Roll Over-turnén och har således Hard luck woman kvar i låtsetet + att de kör den lustiga singalong-grejen i Ladies room. A no brainer.


Mitt första besök på Rockbolaget i Helsingborg ägde rum denna kalla vinterkväll 1993. 21 år senare fick jag de båda bandens konserter på ljudupptagning, satan så fräckt. Detta till trots är det en sorgligare tillställning som blir dagens konsert. Tommy Bolin spelade förband till Jeff Beck på Miamis Jai Alai Fronton denna kväll, en 45 minuter lång förbandskonsert som skulle bli hans sista. Tidigt på morgonen dagen efter dog Tommy av fortfarande förhållandevis oklara orsaker. Många av personerna som befann sig i hans närhet den dagen vägrar fortfarande uttala sig om vad som hände. Han blev 25 år gammal men åstadkom satans mycket mer än vad de flesta andra gör under en livstid. Post toastee från denna svansångkonsert är en fullkomligt enastående musikupplevelse.

4/12 Deep Purple – Jakarta 1975

Vi släpper inte Tommy riktigt än. I min samling hade jag inte så hiskeligt många grejer från detta datum, jag hittade en icke komplett upptagning med Kiss från New Orleans 1976 samt den ökända Purplespelningen från Jakarta 1975. Denna spelning som tidigare var täckt av ett dunkel skimmer finns numera att lyssna på, eller åtminstone en timme från det första av de två kaosartade gigen. Militär motade bort besökare med handkraft och en av bandets roddare skulle komma att bli mördad under vistelsen. Denna underliga timme får bli dagens soundtrack.


Vilken kväll! Asia körde 35 minuter, Uriah Heep en knapp timme och Dio över 100 minuter och inte en enda tråkig ton kom ur högtalarna i Lisebergshallen denna fina kväll. Dio hade dessutom den goda smaken att damma av låtar som Tarot woman, Voodoo, Caught in the middle och Gypsy för oss. Tur att en vacker yngling i sina bästa år hade med sig en maskin som fångade alla banden i god kvalitet och en annan yngling hade med sig en kamera som tog bilden på Dio. Jag tänker fan lyssna på rubbet idag.


Vad gäller ren och skär känsla, hype och förväntan så har jag aldrig varit med om något liknande. Kiss reunion kan man skriva spaltmeter om idag och analysera. När jag stod näst längst fram i Globen och skynket föll den där kvällen så betydde inget annat i mitt liv någonting, något som inga efterhandsanalyser kan ändra på. Idag njuter jag av den fina inspelningen från denna kväll och minns en rolig tid.

7/12 Europe – Eskilstuna 1984 / Iron Maiden – London 1988


Jag skulle kunna lyssna på Kiss från Göteborg 1996 idag såklart, det är dock roligare med variation så det får bli ett par låtar med Europe från Eskilstuna 1984 innan jag drar på Iron Maiden vinylbootleggen från London 1988. De närmade sig slutet på "Seventh son of a seventh son"-turnén och jag låter isbergen och den fantastiska låtlistan täcka mitt sinne.

Där avslutar vi vecka ett. Vecka två inleds med en köpvideo, och spretar lite mer vad gäller årtal och artister. Väl mött (läst?).

/Alex

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 37: Allt under nio minuter är fegt

Ave Fredagsmorgon! Känns det lite segt idag? Långsamt och utdraget? Som sirap doppad i kola doppad i sirap? Bra, den känslan ska bejakas s...

Populära inlägg