onsdag, april 30, 2014

The return of the Ankh!

Eller inte riktigt, men för några dagar sedan läckte det ut en nygammal låt med allas vår favoritexcentriker VINNIE VINCENT. Låten är inspelad i början av 90talet med Robert Fleischmann på sång och Andre LaBelle på trummor, precis som  spåren som kom på Ep'n 1996. Det finns fler låtar ute från denna session som egentligen var tänkt att komma på en fullängdarcd kallad "Guitarmageddon", när detta projektet skrotades skulle låten istället ha hamnat i Vinnies "Archive"-box som aldrig heller såg dagens ljus.

Jag älskar demos och outgivna låtar från förr. Så även nu. Det är ingen märkvärdig låt, ingen Boyz are gonna rock eller Euphoria, men det är en trevlig stänkare och jävlar i min lilla låda vad han shreddar loss i solot. Det går fort, det är hänsynslöst och helt utan nyanser eller melodi. Just the way I love it.


Och bara för att balansera oss lite, nedan finner ni den i särklass bästa outgivna KISS-relaterade låten genom alla tider. Det är självfallet Vinnie Vincent som skrivit även denna. Ett litet rykte gör även gällande att Paul Stanley ska ha sjungit in låten. Om han verkligen gjort det, och då med sin tidiga 80talsröst (tänk Nowhere to run eller I'm a legend tonight) så skulle jag betala i princip vilket pris som helst för att få höra den. Jag är beredd att skuldsätta mig för det. Fast borde jag verkligen skriva detta på svenska då? Det begränsar ju möjligheten för att en eventuell ägare av dylik skatt kommer att bli le nouveau riche i sitt kvarter. Kanske lika bra det.


/Alex

fredag, april 25, 2014

Fredagsskiva

In i det sista visste jag inte vad jag skulle köra som fredagsskiva, jag har mest lyssnat på David Bowie i veckan och idag är det Samantha Fox-dag på facebook. Ingendera hör riktigt hemma här. Därför blir fredagens skiva helt sonika SONIQ CIRCUS skiva "Reflections in the hourglass" eftersom jag ska se dem imorgon på Progressive Circus-giget här i Helsingborg.

Vi ses där?


/Alex

torsdag, april 24, 2014

Queensryche

Det verkar som att den infekterade striden mellan QUEENSRYCHEsångaren Geoff Tate och de andra medlemmarna har resulterat i något slags avslut. Gitarristen Michael Wilton uttalade sig för några dagar sedan om att de nått "an amicable settlement" men sade inte mer, och i förrgår förändrades Geoff Tates hemsida. Numera säljer han inget gammalt QR-material, han kallar inte bandet för Queensrÿche utan istället står det på hans header "Geoff Tate - The voice of Queensrÿche". Dessutom länkar han direkt från hemsidan till "Queensrÿche without Geoff Tate" vilket tar en direkt till QR med Todd La Torre på sång.

Idag hade hemsidan uppdaterats ytterligare en gång, och av allt detta att döma verkar det som att Geoff förlorat fighten. Det känns som att det bara är en tidsfråga innan Queensryche.com tillfaller bandet, men samtidigt verkar det av turnélistan att döma som att han får spela färdigt sin vårturné under namnet "Queensrÿche featuring Geoff Tate".

Det är en sorglig jävla soppa detta, och jag hoppas den tar slut här och att alla parter kan gå vidare. Visst tycker jag att Tate betett sig illa som fan gentemot sina medlemmar, men alla gånger jag träffat honom har han varit vänlig, rolig och tillmötesgående. Skulle jag gå och se honom om han spelade i närheten? Absolut, rösten är en blek skugga av sitt forna jag men jag hyser inget personligt agg mot honom utan sörjer mest att det blev som det blev.

Queensrÿche med Todd är ett bra band det också, konserten i Malmö i höstas var magisk då jag fick höra massor av gamla favoritlåtar som jag aldrig trodde att jag skulle få höra. Däremot tycker jag det är synd att de kör under namnet Queensrÿche även där, RISING WEST som de kallade sig initialt hade varit bättre. Att båda parter hade släppt det som en gång var den fantastiska enheten Queensrÿche hade varit mest rättvist mot dem själva, och mot fansen. Men som sagt - jag hoppas att fejden är slut, att de fyra före detta vännerna kan andas ut och gå vidare i sina liv. Kanske kan de någon gång på ålderns höst ta varandra i hand igen och se tillbaka på ett gäng skivor som tog världen med storm under dryga tio år, och glädjas åt och vara stolta över dessa. Det önskar jag för dem. Och jag önskar dem alla allt gott. Oavsett vad framtiden bjuder.

All my life they said I
was going down,
but I'm still standing,
stronger, proud.
And today I know there's
so much more I can be.





/Alex

tisdag, april 22, 2014

Tradig tisdag

Det finns dagar då inspirationen är noll och intet. Idag är en sådan dag. Då tar man fram den bästa IRON MAIDEN-konserten som spelats på svensk mark och vips blir man lite glad igen.


På lördag är det äntligen dags för PROGRESSIVE CIRCUS i Helsingborg. De lade ut schemat för dagen på sin facebooksida, och tiderna ses nedan (de är högst preliminära). Det jag ser mest fram emot är Dan Bornemarks föreläsning om GENTLE GIANT-grejerna och LALLE LARSSON-giget. Det andra blir dock säkert trevligt det med.

15:00 Doors open
15:30 Peter Wildoer drum clinic
16:30 Dan Bornemark: For the love of Gentle Giant
17:15 Jonas Jonassons Huvudwerk
18:20 Vulkan
19:30 Soniq Circus
20:50 Lalle Larsson Electric Trio
22:20 A.C.T
00:00 After party in 7/8


/Alex

torsdag, april 17, 2014

Ännu en fredagslista på en torsdag.

Idag är det som bekant CuttingThursday varför kommunalarbetarna tillåts gå hem tidigt och sedan stanna hemma i flera dagar. Därför håller jag på den nya traditionen att skicka upp veckans fredagsskiva redan idag. Vi får naturligtvis hålla oss till temat för veckan, varför jag ber att få göra en kort recap.

Långfredagen den 18/4 firar vi naturligtvis till åminnelse av Melissa Joan Harts födelsedag. Hon fyller imorgon 38 år och detta måste således uppmärksammas på ett för många inte alls ofördelaktigt sätt. Hennes främsta rollprestation är enligt mig Clarissa i tv-serien Clarissa Explains It All, men för gängse patrull är det självfallet Sabrina The Teenage Witch som oftast åsyftas när man pratar om hennes karriär på parmiddagar eller i samband med Postkodmiljonären.

Därför är det med illa dold förtjusning jag bjuder på fredagens skiva, hennes dag till ära.



Läs mer: Dreams in the witch house av H.P. Lovecraft

Läs mer: Witchhouse Rocks - officiell hemsida. 

Glad påsk!

/Alex

måndag, april 14, 2014

Super Duper Alice Cooper

Tack vare en bekant här i stan fick jag möjlighet att kolla in ett förhandsex. på den kommande dokumentären om ALICE COOPER. Namnet på dokumentären är bedrövligt, "Super Duper Alice Cooper", men i övrigt blev jag positivt överraskad. Jag är av naturen ofta skeptisk till dokumentärer eftersom jag nästan uteslutande mest är intresserad av musik, att titta på gaggande herrar som minns den gången de var bra är inget som längre tilltalar mig. Kanske för att det finns så oerhört mycket sådant. Somliga dokumentärer från senare tid sticker dock ut en smula, jag tyckte mycket om DEEP PURPLE med "Phoenix Rising" som behandlade deras ödesdigra turné 1975-76. But I am digesting.

WARNING: SPOILERS BELOW

"Super Duper Alice Cooper" tar ett nytt grepp vad gäller berättande om Alice. Den handlar nämligen inte speciellt mycket om gruppen sedermera artisten bakom namnet utan om hur karaktären Alice formats och getts liv. Visst, den börjar från början och Alice och den forne basisten Dennis Dunaway berättar vidlyftigt om de första åren, men det ligger hela tiden en annan "air" över berättandet. Och så fort originalgruppen upplöses går berättandet in i en andra andning. Lite tråkigt och underligt är att originalmedlemmen Michael Bruce inte får komma till tals, ja han omnämns faktiskt inte ens med namn en enda gång i hela dokumentären. På samma spår får skivan "Billion $ Babies" inte heller någon uppmärksamhet, precis som i den fina "Old School"-boxen för några år sedan. Jag dristar mig till att anta att det ligger någon form av BLACK SABBATH/Bill Ward-liknande konflikt bakom, men det vet jag inget om. Tråkigt för fansen är det oavsett vilket.

Visuellt är dokumentären fantastisk. De har hittat riktiga originalelement till gamla liveinspelningar och tv-framträdanden, klippen från Hollywood Bowl 1972 är så fina att man nästan undrar huruvida det kommer något släpp med bara den konserten vilket hade föranlett ett behov av syrgas i nio veckor för min del. Det är en estetisk fest man avnjuter, väl hopklippt och genomförd. Dock finns det självklart inte en enda hel låt i hela dokumentären, vilket jag som alltid tycker är bedrövligt. Jag förstår att det inte är det som är syftet, jag förstår varför det inte finns någon, men jag tycker likväl att det är bedrövligt.

Summa summarum är det en fin dokumentär. Den slutar tvärt 1986 strax efter att Alice återvänt till livescenen, och man kan diskutera det fram och tillbaka om man vill men jag tror personligen att det är så här: Efter 1986 slutade karaktären Alice utvecklas på samma sätt som tidigare. Alice började tidigare än några andra band förlita sig på sin forntid. Ett undantag är naturligtvis låten Poison och skivan "Trash", men förutom denna plötsliga uppskjutsning till medelsvenssonpopularitetens höjder så har Alice haft och behållit en hygglig fanbas på teaterstorleksnivå sedan återkomsten 1986, och därför anses kanske inte karaktärsutvecklingen vara lika intressant. Visst har han spexat till det med en slags Showman-Alice och så vidare, men grunden har ändå legat i att han varit en "nostalgia-act". Jag tycker inte synd om honom för det, jag tycker att turnéer likt "Brutal Planet"-turnén 2000/01 är bland det häftigaste jag sett och så vidare, men jag tror det är i detta vi finner anledningen till att dokumentären slutar så tvärt. Jag kan ha fel.

Om man söker fram dokumentären på Ginza för förbokning så står det att det ska vara en extraskiva med Montreal 1972 med i paketet. Vad är det?, undrar jag. Jag vet att det finns oklippt material från ett tv-program inspelat i just Montreal 1972, men skulle de verkligen släppa detta officiellt? Jag hoppas det.


/Alex

torsdag, april 10, 2014

Fredagsskivan på en torsdag - Alice Cooper

Imorgon (fredag) är jag ledig och istället för att schemalägga inlägget så skickar jag ut det direkt. Why? Because I can.

Imorgon är det dags för Rock And Roll Hall Of Fame-debaclet och kanske kan sedan allt skit kring detta elände lägga sig. Jag bortser numera helt från KISS eftersom de sannerligen inte kunnat ta detta med värdighet utan betett sig som barnrumpor allihop. "Vi gör det för fansen" sägs det, men jag vågar påstå att när de envist kastar skit på varandra i pressen är det sannerligen inget som fansen vill höra eller se. Mina två förhoppningar för galan består därför i följande:

1. Att NIRVANA-tributen med Dave, Pat, Krist och Joan Jett blir något så när värdig.
2. Att All-Starbandet som ACE FREHLEY ska medverka i blir något så när värdigt.

Gamla gubbar som beter sig som...gamla gubbar. Usch, jag blir bara mer trött ju mer jag tänker på det. Ett svagt ögonblick övervägde jag faktiskt att åka över. Jag är glad att jag sparade pengarna.

Fredags(torsdags?)skivan blir något helt annat. Fantastiska Wolfgangs Vault, som förser oss med konsertinspelningar från förr både vad gäller ljud och video, lade under december månad ut ALICE COOPER live i Passaic 1981. Denna hade cirkulerat som en "rare trade"-dvd tidigare, endast ett fåtal hade sett den och den var dessutom "vattenmärkt" med en stor textblaffa i mitten av rutan. Still, det var och är den enda kända tv-filmade konserten från "Special Forces"-turnén 1981/82 och beggars can't be choosers. När Wolfgang lade ut den så var kvalitén en smula bättre och vattenstämpeln var borta, jag betalade därför nyligen för ett årsabonnemang (typ 250 spänn) och har nu full tillgång till alla videos och audios där, streamat i toppkvalitet. Det finns oerhört mycket guld där, vi får väl se vad jag hinner titta och lyssna på.

Anyway, med detta i minne drar jag mig till minnes Metaltown 2004 och Alice Coopers headlinegig. Han körde nämligen en fullständigt unik låt just på den turnén i och med Who do we think we are från just "Special Forces". Jag hade fanimej egen publik under den låten. Så mycket luftgitarr har jag aldrig spelat före eller efter. Det finns tyvärr ingen film från giget men en trevlig yngling spelade in komfärten på sin minidisc, varför vi åtminstone kan njuta av ljudet från detta unika evenemang. Det är den enda gången han spelat en låt från den skivan i Sverige. Någonsin. Njut av länken! Och lyssna sen på skivan. För den är fenomenal. Speciellt titelspåret och You look good in rags.



/Alex

fredag, april 04, 2014

Fredagsskivan: Ace Frehley

När jag nåddes av meddelandet att ACE FREHLEY släpper en ny skiva blev jag glatt överraskad. Detta kittlar mig oerhört eftersom jag tycker väldigt mycket om den gamle lodisen. De få skivor han släppt sedan hans första avhopp från KISS är skivor jag har olika relationer till, men gemensamt är att jag tycker om dem allihop. Från 1987 års "Frehley's Comet" till den senaste "Anomaly" (2009) har Ace aldrig gjort mig besviken vad gäller musiken. Nog hade jag önskat att han haft en högre arbetsmoral och kanske varit lättare att jobba med, det Kiss som sjöng svanesången 2001 med Ace och Eric Singer är den tveklöst sista riktigt bra (läs: intressanta) inkarnationen av spektaklet i mina ögon. Men som med alla andra missbrukare i världen så är Ace lynnig, opålitlig och självisk som bara den. Tyvärr.

När jag stod i London 2008 och avnjöt hans återkomst till den Europeiska konsertscenen så var det som att en cirkel slöts, det var då 20 år sedan hans tidigare Londonkonsert och hans totalt tredje solokonsert på Europeisk mark någonsin. Min förhoppning inför den nya skivan är dock ingen Europaturné utan snarare att han gör lite ströspelningar i eller runt New York, jag har aldrig fått se honom på hemmaplan och en Acekonsert på Manhattan skulle definitivt generera en resa för min del.

Vi firar fredagen med skivan som fyller 25 år. 2 young to die har varit en av mina favvelåtar sedan skivan släpptes, och det har inte gett med sig ännu.


/Alex

onsdag, april 02, 2014

Winger och 90-talet

Jag läste en väldigt rolig krönika signerad Stefan Lindqvist i Helsingborgs Dagblad igår. Krönikan handlade om WINGER, och rubriken lyder: "Bandet som Beavis & Butthead dödade". Det var rolig läsning, jag lägger inget direkt värde i Wingers vara eller icke vara eftersom jag aldrig brytt mig om dem förutom av två anledningar:

1. Kip Winger var med i ALICE COOPERs band i mitten av 80-talet
2. Winger var förband till KISS 1990 varför man ser Kiss storslagna Hot In The Shade-show bakom Wingers förbandsrigg på de existerande videoklippen.

Jag är fullt medveten om att Winger innehåller musiker av rang, jag har avnjutit Reb Beachs gitarrspel när han spelade med Alice Cooper i Norje 1998 och på det hela taget har jag absolut inget emot bandet. Jag har dock en betydligt större personlig relation till Beavis & Butthead, och man får säga vad man vill om tecknad film, trams och "T.P. for my bunghole" men samtidigt som de möjligen avrättade Wingers karriär så höll de fanan högt för hårdrock i allmänhet vilket naturligtvis måste ses som glädjande. Korta snuttar av dessa dårars luftgitarrnynnande till BLACK SABBATHs Iron man eller Electric funeral tillsammans med deras outtröttliga skrattande åt allt och alla som var att betrakta som "wuss" är kanske inget jag skrattar högt åt idag (jo det är det visst, Alex not.), men jag gjorde det då och kan fortfarande minnas hur citat från serien frammanade en för mig helt ny personlig vokabulär.

Tack för påminnelsen Stefan!




/Alex

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 37: Allt under nio minuter är fegt

Ave Fredagsmorgon! Känns det lite segt idag? Långsamt och utdraget? Som sirap doppad i kola doppad i sirap? Bra, den känslan ska bejakas s...

Populära inlägg