fredag, februari 28, 2014

Fredagsdårhus

Utan någon egentlig anledning snöade jag imorse in på KISS och deras "Asylum"-period. Således blir det en fredag på dårhuset här, jag bjuder er sagda alster som fredagsskiva och ber även att få bjuda på en länk där jag i sedvanlig anda går igenom Asylumturnén med alla dess infall och egenheter, samt några youtubelänkar som jag absolut tycker att folk borde avsätta tid till att titta igenom. För ingen kan väl ha något viktigare för sig än att titta på publikupptagningar från en av bandets underligaste turnéer någonsin?

Happy friday!

/Alex









torsdag, februari 27, 2014

Från det ena till det andra

Jag fick igår tänka om lite angående mitt Sweden Rock-besök då FOGHAT har bytt plats till lördagen. Jag hade egentligen tänkt köra torsdag/fredag men kör nu torsdag/lördag istället. Därför började jag igår även kolla lite mer på EMPEROR, det bandet på lördagen som jag verkligen ville se men trodde att jag skulle missa. Så läser jag IHSAHNS inlägg på facebook och förstår plötsligt inte att jag ens övervägde att missa detta:

"EMPEROR will be celebrating the 20th anniversary of "In The Nightside Eclipse" at next year´s Wacken Open Air. Ihsahn and Samoth will be joined by Faust on drums, and they will perform the album in its entirety.

There will be no new studioalbum or a world wide tour, only a few exclusive festival appearances next year, to mark the celebration of this landmark album."

Det kommer att bli festivalens starkaste stund. Kanske någonsin. Definitivt i år.


/Alex

tisdag, februari 25, 2014

Ny skiva med Skintrade!

YES! Det tog två år från den underbara återkomsten av Sveriges bästa hårdrocksband SKINTRADE till att det blev dags för en ny skiva. "Refueled" släpps på fredag och med tanke på den rent överjävliga käftsmällen i och med låten Monster så kommer jag garanterat inte att bli besviken. Bandet var dessutom med på Bandit Rock imorse, jag missade detta men det skall enligt rykten och hörsägen gå att efterlyssna på Bandits hemsida.

Imorgon är det releasefest på Kägelbanan i Stockholm (klicka HÄR) och det retar mig något djävulskt att jag inte kan närvara. Jag hoppas att bandet får ett lyft och turnerar riket runt i sommar eller nåt, Malmögiget 2012 var fint men inte speciellt välbesökt - Skintrade förtjänar oändligt mycket mer.

Välkomna tillbaka pågar! Vi har saknat er!


/Alex

fredag, februari 21, 2014

Fredagsmys

Det var en fin kväll i Köpenhamn igår. DREAM THEATER förärade oss en nästan tre timmar lång konsert, men det tog ett tag innan de hittade rätt. Första set baserades på låtar från de två senaste skivorna med ett par äldre obskyringar insprängda, under den första halvtimmen var dock ljudet så bedrövligt dåligt att man funderade på om ljudteknikern var på toaletten med magproblem. Låtmässigt var det ok, förra plattan var en bra skiva och nya skivan är också en bra skiva - problemet är att de för mig låter i princip likadana. Många band hittar en form och stannar där (hej på dej AC/DC) men DT har sällan låtit sig stagneras, med olika resultat som följd. Därför blir det lite underligt i mitt huvud när jag kommer på mig själv med att nästan låt för låt få fundera på huruvida den nu spelade låten kommer från den senaste eller den förra skivan. Det är absolut inget fel på musiken i sig, men den är inte heller speciellt äventyrlig.

Nåväl, första set kom och gick. Kvällens lågvattenmärke kom med instrumentallåten från den senaste skivan, Enigma machine. En riktig utfyllnadslåt, som naturligtvis hade den goda smaken att inkludera det allra sämsta med rockkonserter: trumsolo. Ett föredömligt kort sådant förvisso, men det finns INGEN poäng med dylika aktiviteter, oavsett vem som spelar. Blä.

Sen var det paus. En exakt 15 minuter lång sådan, bespetsad med en putslustig film på skärmen. Det gick väldigt fort. And then - oblivion. "Awake" firar 20 år i år och man valde att spela hela andra halvan av skivan i ett svep. The mirror - Lie - Lifting shadows off a dream - Scarred - Space-dye vest. Lifting har jag inte hört live sedan 1995, Scarred sedan 1997 och Space-dye vest är aldrig tidigare spelad live. Dessa 45 minuter tillhör den absoluta toppen av god musik i världen, det finns band som spenderar en hel karriär med att försöka knåpa ihop material som inte ens når upp till demostadiet av dessa låtar. Perfekt framfört av alla i bandet, och pluspoäng till James LaBrie som jag tycker så mycket om och som idag, 2014, sjunger låtarna betydligt bättre än vad han gjorde för 20 år sedan. Detta andra set toppades till sist med den bästa låten från den senaste skivan, The illumination theory. Totalt 65 minuter av det bästa jag sett DT göra på en scen någonsin.

Extranumren bestod av fyra låtar från "Scenes from a memory" som i sin tur firar 15 år i år, och som var Jordans första skiva med bandet. Den sällan spelade Overture 1928 satte en fin öppningsprägel och den avslutande Finally free hade de lyckligtvis kortat av varför förre trummisen Mike Portnoys trumba-wamba i slutet inte kopierades av Mike Mangini. Detta tyckte jag var en fin gest, låt den avslutningen tillhöra det forna bandet. Den nuvarande sättningen har hittat en bra väg att gå, inte så mycket eländig Dark eternal night-metal, mer melodiös prog och ett hyggligt piggt band. Om jag finge så skulle jag dock önska att de vågade ta ut svängarna på nästa skiva, och låta Mike Mangini visa sin egna stil. Än så länge låter han fortfarande som en karbonkopia av Mike Portnoy, och att låta som Portnoy gör fortfarande Portnoy bättre själv. Jag tycker att Mangini är värd mer.

Bara för att det blev så mycket DT här idag, så blir fredagsskivan en helt annan. Jag ger er BURZUM och "Hvis lyset tar oss", en perfekt skiva till det dystra februarivädret idag. Happy listening!


/Alex

tisdag, februari 18, 2014

KISS debutalbum firar 40 år!

Det känns helt rubbat. Idag för 40 år sedan släpptes KISS debutskiva. 40 år senare spelar de fortfarande nästan hälften av skivan live, låtarna har visat sig tillhöra de allra starkaste i bandets karriär, ja kanske i rockhistorien på det hela taget. Produktionen brukar folk klaga på, jag sällar mig icke till denna dystra skara utan säger att jag inte skulle vilja ha skivan på något annat sätt än det sätt den existerar på. Varje ton, varje slag, varje ord är mina. Mina för att jag inte kan föreställa mig mitt liv utan dem. Mina för att jag inte levt en enda sekund på denna jord då dessa inte funnits. Mina för att jag inte skulle vilja leva vidare en enda sekund om de försvann.

Det finns mycket bra och mycket dåligt i världen. Det mesta vi gör, ser och läser påverkar oss i någon riktning. Det mesta är dock utbytbart. Det som är viktigt när vi är barn är inte nödvändigtvis lika viktigt när vi är vuxna. Det som på måndagen känns som "hur ska jag hinna med detta?" kan på torsdagen ha förvandlats till "vad var det jag var orolig för?". Folk man en gång svurit en slags outsagd vänskapsed till kan man ha svårt att ens minnas namnet på några år senare.

Därför är det viktigt att, utöver det för stunden viktiga men i alla andra bemärkelser flyktiga, det som inte stannar kvar eller det som kanske inte behövs, ha några grundstenar. Grundstenar som står som fundamentet för den just du är. Grunden som står kvar när allt annat rämnar. Min största grundsten är tvivelsutan Kiss. Inget annat definierar mig på samma sätt som ett rockband från New York.

40 år är för en vanlig människa inte speciellt gammalt. Det är knappt medelålders. För ett band är det otroligt långt. När man säger att band som Rolling Stones och Beatles firar liknande jubileum får man bära i minnet att de är nedlagda sedan länge eller åtminstone vilande sedan många år. När Led Zeppelin nästa år hyllas för att det var 40 år sedan "Physical Graffitti" släpptes så är det även 35 år sedan de slutade existera. Kiss har aldrig slutat existera. Kiss har ständigt kört, ofta i motvind, aldrig utan kraft. Visst har det funnits perioder som inte varit lika engagerande som innan eller efter, men det är subjektiva omdömen som inte påverkar det faktum att Kiss aldrig lagt av, aldrig varit vilande. Det känns helt rubbat.

HAPPY 40TH ANNIVERSARY!


/Alex

fredag, februari 14, 2014

Fredagsskiva - Ozzy för jävelen

Det pratas alldeles för lite om OZZY. Alltså den RIKTIGA Ozzy, inte den nutida clown-Ozzy, inte Sharons-fru-Ozzy (YEAH YOU HEARD ME!). Jag talar om ikonen Ozzy, som sjöng i ett av 70talets bästa band och som höll fanan högt på 80- och halva 90talet med fantastisk musik skriven och framförd av fantastiska musiker, vilka alla verkar ha stått i kö för att få ha fått en liten stund i Ozzys glans.

I början av 90talet var Ozzy fortfarande på riktigt. "No more tears" är en av hans starkaste skivor, knarket höll honom fortfarande pigg istället för tvärtom och bandmedlemmarna höll fortfarande hög klass. Jag såg inte sett på den mytomspunna spelningen på Saga i Köpenhamn 1992 tyvärr, men jag njuter av inspelningen därifrån. Jag såg honom först under vad som torde vara den sista glimten av den Ozzy jag älskar högt, nämligen 1995. Något var då lurt i Ozzylägret. Den nya skivan "Ozzmosis" var uselt producerad men hade några starka låtar så därför kändes det konstigt att han inte spelade en enda av dem när jag såg honom i Göteborg den 25/11 i ett knappt halvfullt Scandinavium. Det var i backspegeln en sorglig introduktion till min Ozzy-livehistorik. Tur därför att jag även pelade mig in till Köpenhamn och Valbyhallen tre dagar senare. Jag träffade gitarristen Joe Holmes i båda städerna, i Köpenhamn kände han igen mig och sa direkt "Ikväll blir det bättre än i Göteborg - Ozzy är på superhumör idag!". Han hade rätt. Den 87 minuter långa halvsega konserten i Göteborg förvandlades till en 105 minuter lång explosion av galenskap. Tre låtar lades till; Desire, Mama, I'm coming home och den nya Perry Mason. Jag stod längst fram och blev nersölad av vattenkanonen som han tryckte upp i mitt ansikte. En fin kväll, på alla plan.

So there. Släpp allt du har, vräk på fredagsskivan och berätta för din närmaste granne exakt varför Ozzy är gud. Begriper inte grannen så kan denne ju fortsätta lyssna på Svenne Rubins. Vi andra vet ju ändå bättre.


Happy helg alles!

/Alex

måndag, februari 10, 2014

Måndagstankar

TRETTIOÅRIGA KRIGET och SAGA stod för en fantastisk lördagskväll i Stockholm, Saga körde nästan hela sin första skiva och alla låtarna från fjolårets EP. Dessutom körde de en helt ny låt som dessutom var kvällens bästa. Kriget å sin sida körde över två timmar vilket inkluderade hela debutskivan inklusive den fantastiska och bortglömda Handlingens skugga, och som lök på laxen var Perspektiv det första extranumret. En av de första låtarna de skrev ihop runt 1970/71, då kallad Amassilations, senare spelad live med kriget fram till våren 1975. Således var det en välkommen återkomst efter 39 år! Den intresserade kan senare i veckan kolla in min andra sida Livinginthepast för kompletta setlists och bilder.

Jag fick TRANSATLANTICs nya häromsistens, "Kaleidoscope". Jag måste säga att jag initialt är ganska besviken. Må vara att titelspåret som klockar in på en halvtimme är precis så bra som jag vill, och även den föregående korta typiska NEAL MORSE-balladen håller hög klass, men de inledande tre låtarna är LÅNGT ifrån fornstora dagar. Därför känns det heller inte lika ledsamt längre att jag inte hade möjlighet att åka ner till Berlin och se dem om några veckor, jag fick sett dem när det var som allra bäst (2010) och får dessutom ha kul med dem en stund på Sweden Rock i sommar. Jag hoppas att det är en tillfällig formsvacka dock, eftersom jag gärna vill tycka om musiken de spottar ur sig. Den medföljande coverskivan kunde de helt skippat dock, jag är inget fan av covers och kommer med all sannolikhet aldrig att lyssna på eländet. Jag har ju originalskivorna.

Denna vecka tar jag mig an lite roligt arbete med inspelningar från KISS "Unmasked"-turné 1980, från ingenstans har det ploppat in lite alternativa versioner av konserterna i Milano och Drammen, samt att jag i allmänhet rensar upp lite bland mapparna och filerna. Jobbet tar aldrig slut, vilket är oerhört glädjande för vad fan skulle jag annars göra.

Till sist: lite måndagsmys.


/Alex

fredag, februari 07, 2014

Äntligen Fredagskrig!

1974 släpptes två skivor som skulle komma att ha monumental betydelse i denna vackra ynglings liv. Den ena var KISS debutskiva, om den behöver vi inte orda mer. Den andra var TRETTIOÅRIGA KRIGETs debutskiva. Ett mästerverk av sällan skådat slag; progressivt, tungt, melodiöst och välspelat på samma gång. Jag upptäckte Kriget på 90talet och har sedan 2004 sett dem live flera gånger och dessutom närt en liten vänskap med bandet och speciellt Stefan Fredin, basist i detta fullkomligt fantastiska band.

Imorgon flyger jag upp till Den Kungliga Hufvudstaden för att se Kriget framföra denna sin första skiva i sin helhet, ett slags 40årsjubileum. Tillsammans med Christer Stålbrandts SAGA vars första skiva också firar 40 år, och som också kommer att framföras i sin helhet, utlovas en kväll som inte setts maken till på en svensk scen sedan....ja fan vet när. Dessutom lovar Kriget att köra en unik låt som de inte kört live sedan 1975. Jag avslöjar inte vilken det är, men det var jag som ställde frågan till Stefan per digitalfax - "borde ni inte köra..." varpå han och sedermera bandet föll för idén.

Imorgon blir en sån där dag som jag får berätta för min systerson om när han blir äldre. "Ja, det hände faktiskt". "Ja, morbror var där". Han kommer att titta klentroget. Då sätter jag igång nedanstående fredagsskiva för honom. Förhoppningsvis fattar han.


/Alex

onsdag, februari 05, 2014

Svartvit regnbåge

Hade det varit 1995 så hade jag och Svärra suttit i en soffa i norra Helsingborg just nu, ätandes kanelbullar och drickandes kaffe samtidigt som vi tittade på den senaste videokassetten som trillat in i våra samlingar. Det stora nöjet på den tiden var nämligen just videokassetter och ibland fick man tag i grejer som kittlade till alldeles extra. Dessa avnjöts oftast i den tidigare nämnda soffan, till bådas stora förtjusning. Band i hundratal kopierades, listor skrevs och lappar lades i fodral. Oh the joy.

Nuförtiden ser det lite annorlunda ut. I dagarna fick jag tag i något alldeles förnämt fenomenalt bra - en RAINBOW-konsert inspelad på anrika Capitol Theatre i Passaic, New Jersey 1979. Graham Bonnetts första turné och vad gäller videomaterial finns det väldigt lite från denna tid att leka med, så att det plötsligt dök upp en 77 minuter lång tvfilmad rackare gjorde att många av oss satte i halsen. Kvalitetsmässigt är det ingen bluray, den är svart/vit och kameravinklarna är inte de bästa. Men vad ända in i tant Ninnis näshår bryr man sig om det när man tittar? Detta är sannerligen en urtypisk modell för en så kallad "rätt upp i huvet"-video, och ingen av bandet intresserad människa kan undgå att njuta av en sådan här extravagant surpris.

Allt är digitalt numera. Det skrivs inga lappar längre, listorna är i princip borta (eller...?), videobanden är ett minne blott. Likförbannat blir det imorgon Rainbow live 1979. Tvfilmad. I fin kvalitet.

Och soffa, kaffe, kanske nån bulle och Svärra.

Some things never change.


(Inte tjuvkika nu Svärra!)

/Alex

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 37: Allt under nio minuter är fegt

Ave Fredagsmorgon! Känns det lite segt idag? Långsamt och utdraget? Som sirap doppad i kola doppad i sirap? Bra, den känslan ska bejakas s...

Populära inlägg