fredag, maj 31, 2013

Jag kom, jag såg, jag metade

Som den bakåtsträvare jag är så är det ändå underbart att bli motbevisad ibland. Jag såg FISH i London i onsdags, han är ute på en liten englandsrunda där han luftar sitt nya material och låter det andas lite inför skivinspelningen i juni och skivsläppet i september. Det hade lätt kunnat bli lite sådär, i ärlighetens namn så var hans konserter i Oberhausen 2001 när han luftade material inför den kommande skivan "Fellini days" inte de bästa konserterna någonsin. Skam fes på min hand dock, under de två timmarna och tjugo minuterna som han underhöll den förhållandevis stora publiken på O2 Academy i Islington så var det det nya materialet som tveklöst var det starkaste. Det märktes direkt i den inledande och blivande klassikern Perfume river att detta inte skulle bli en vanlig kväll, och ju fler nya låtar han rev av desto säkrare blev jag på att den nya skivan lätt kommer att kunna tampas med hans senaste alster, 2007 års "The 13th star".

Han körde självfallet några gamla låtar också, och inte ett öga var torrt när Script for a jesters tear drog igång som tredje låt. Den funkade ok även om MARILLION av idag gör den bättre, däremot satt  den väldigt sällan spelade He knows you know som en käftsmäll. Jag trodde jag skulle få dåndimpen! Några fler nya låtar avverkades, och kvällens enda riktiga bottennapp fanns faktiskt bland dessa i den lite tramsiga All loved up. Mot slutet kom så det jag läst om och hoppades mest av allt på, sviten High Wood från den kommande skivan. Tre låtar som behandlar första världskriget. Den inledande monologen från Fish varade säkert i tio minuter, hade vi stått i Köpenhamn eller Malmö så hade tolv pissfulla idioter skrikit Grendel under dessa minuter. I London - knäpptyst. Respektfullt. Detta var en viktig grej för Fish och vi lyssnade. Man hörde till och med fläktsystemet i hallen.

Och låtarna sen. Tre låtar, en kvart totalt kanske. Crucifix corner, The gathering, Thistle alley. Musik för kräsna öron som inte kan ha gjort NÅGON besviken. Det kommer att bli en mycket fin skiva detta.

För alla intresserade går den att förbeställa på www.fishheadsclub.com, in och kika. Det är en svinsnygg 2-cd med en jättebok och all artwork kommer, precis som vanligt, från fantastiska Mark Wilkinson.

Jag längtar efter september.

/Alex

Slayer tröskar vidare

Väldigt kluven inför det faktum att det verkar vara business as usual i SLAYER. Kanske då med betoning på business. Igår meddelades det att Paul Bostaph är tillbaka i bandet. Rent spelmässigt är ju det ett bra val, men jag har svårt att se att bandet ens ska fortsätta utan Hanneman. Alls. Som någon skrev på Blabbermouth verkar detta mest handla om pengarna nu. Trist i sanning då SLAYER alltid har varit ett band med stor integritet.

Återstår att se hur länge denna cirkus ska pågå.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 22: Bibliotekarierna späker loss trvestyle med alfabetsordning

Sådär, nu ska vi demonstrera att vi är nördiga bibliotekarier fullt ut och rigga en lista med banden i bokstavsordning. Risken att det skulle slinka med ämnesord var total, så dessa får ni er också till livs.

Med 20 låtar räknar man verkshöjdsmässigt ut att vi kommer täcka bokstäverna A till T. Det hade varit en sann utmaning att täcka hela alfabetet, men det skiter vi i, haha!

Så, nu kör vi!

Ämnesord: Vredgad rens, growl, tokös.



Ämnesord: Veckans nobrainer, stilfullt, refräng från helvetet, Martin knyter sina nävar i exstas.

Ämnesord: überklassiker, när Michael Amott lirade bänghårt på sin gitarr, svanesång, mosh, svinsnygg logga.

Ämnesord: proggressiv döds, underskattad, Stockholm



Ämnesord: Borås, dödsmetall, trevlig, nystart, svinsnygg logga.



Ämnesord: Freddy Kruger jazzar loss i sin grav, grav humor, gravhumor, party fullt ut, Lawrence Mackrory.




 Ämnesord: thrash metal, två-takt,  ack så snygga cymbalmarkeringar!




Ämnesord: Thrash metal, så ska en logga se ut, Martin blir glad utav helvete, magiskt bra platta.






Ämnesord: Norge, ja fy fan vad bra, brötsväng, 16-delstrioler på baskaggarna, Martin går fullständigt bananas.


Ämnesord: Svängthrash, trevlig, nu är det fest!







Ämnesord: Rens, triggade bastrummor, riktigt bra growl.








Ämnesord: tysk thrash, habilitet, kriminellt tråkig logga







Ämnesord: deathcore, mumma, nu går vi ner i källarvalven!



Ämnesord: mysorkester, skönhet, Italien, ack så fint, livet är lite jobbigt ibland - då får vi gå ut i skogen och deppa.




Ämnesord: Doomig döds, bra, gitarrerna bölar och jag bölar med dem.

Ämnesord: Andorra, favorit i repris, fy satan vad bra detta är, progressiv, många band önskar att de hade kunnat skriva dylik musik.





Ämnesord: Teknisk melodisk döds, Kanada, favorit i repris, inte så dumt detta.

Ämnesord: Singapore, originellt minsann, råhet i produktionen, stomp och kyla.






Ämnesord: talat intro från film, nu blir det åka av, brutal death metal, yster rindans på redaktionen.





Ämnesord: Stor skillnad från första skivan, svensk dödsmetall, inte så dumt ändå.





/Martin

fredag, maj 24, 2013

Steve Hackett i Köpenhamn

Steve Hackett spelade i Köpenhamn igår, det var en sån där dag då precis INGENTING gick fel.

Jag var tidigt på plats utanför Amager Bio och träffade Steve när han kom. Jag fick en autograf på min "The lamb lies down on Broadway"-vinyl, men kameran klickade när vi poserade för en bild ihop. En dansk gentleman jag nyss stått och pratat med hade dock tagit en bild på oss så det löste sig. En bekant från Sweden Rock-boarden hade ingen biljett, jag hade sms-kontakt med honom och höll utkik efter biljetthajar men det fanns inga sådana. Han åkte in ändå och vi bytte ett par ord. En stund efter att jag kommit in gled han förbi mig med ett stort leende - han hade lyckats ordna en biljett. Det blev jag oerhört glad för.

Jag hade stått utanför sedan runt 15.00 vilket betalade av sig vid insläppet, jag var först in och satte mig längst fram mitt emot scenen, precis nedanför Steve. Inga störande moment under konserten, någon enstaka överförfriskad person men de få tjut som kom från honom möttes med ett leende från bandet. I övrigt en somber tystnad i låtarnas lugna passager, alla var där för musiken.

Och låtlistan sen. Stundtals var det så bra att man kunde blunda och vips vara på Bristol Hippodrome 1973, Empire Theatre i Liverpool 1975, eller på Earls Court i London 1977. Bandet var så bra att det var löjligt, Nad Sylvan på sång gör texterna en rättvisa som jag har svårt att se att en ålderstigen Peter Gabriel skulle göra idag, trummisen Gary O´Toole spelade så bra att det var löjligt. Jag njöt mer än jag njutit på många år, och njuter i sinnet fortfarande av att ha fått se en konsert inledas med den fenomenala Watcher of the skies för att sedan fortsätta med den allra vackraste musik som världen sett, låt efter låt, ton efter ton. Jag visste att de skulle köra The lamia vilket är min favoritlåt från "Lamb" och jösses Amalia vilken version det bjöds på.

Och Supper's ready sen. Ett magnifikt stycke konsert blev ännu bättre av att den kanske mest legendariska av alla GENESIS-låtar framfördes i sin helhet. Jag var mållös, upprymd och satt nästan som i koma.

Man går som på moln, en oerhört behaglig känsla dröjer sig kvar i kroppen efter en konsert som den här. Tur det är fem dagar tills jag står i London och ser och hör FISH sjunga Script for a jester's tear för mig. Jag hinner låta känslan falna lite för att sedan bli återuppbyggd då.

For now: The lamia.



/Alex

Fredagslistan 2013, vecka 21: De korta låtarnas lista

Tjo!

Inte så konstigt att vi kör en lista denna vecka som är att betrakta som aningens divergerande mot förra veckans mastodontartade lista eller hur? Nä, precis. Att skriva långt och stringent är ju en utmaning. Att skriva kort och konsist är minst lika svårt skulle jag vilja hävda. Därför väljer vi att denna vecka hylla band och lyfta fram låtar som snabbt kommer fram till poängen likt THE KRISTET UTSEENDE gjorde när de döpte sin andra skiva till "Pang på pungen i Portugal".

Susanne inleder minst sagt blasfemiskt bra med ett episkt och dramatiskt intro. Detta introt kan jag stå ut med då det är DISSECTION som dukar upp till dans med At The Fathomless Depths. 

Sen blir det klassiskt ös från ett av Susannes absoluta favoritband, DISMEMBER. Och vem gillar inte det härliga till yster ringdans inbjudande fläskröjet som bandet drar på i Soon To Be Dead? Precis, inte många skulle jag tippa.

LOCK UP härnäst. Och varför inte då dels The Embodiment Of Paradox And Chaos är en vansinnigt bra låt som tydligt visar ett band som vet vad de sysslar med, dels visar upp ett trumlir från Nick Barker som får mig att sagla av njutning. Hela skivan, "Necropolis Transparent" är för övrigt svinbra.

ANAAL NATHRAKH. Locus Of Damnation. Dyrka.

"Doombringer" - liveplatta från NASUM. Vad finns inte att gilla med det liksom? I Hate People är en låt med lika kort som kärnfull titel som visar det som bandet gjorde bäst: leverera grindcore av yttersta världsklass.

MISERY INDEX är ett band att räkna med när det gäller aggression. Day Of The Dead från brottarstarka "Heirs To Thievery" går sannerligen inte emot denna regel.

Jesper Strömblads sporadiskt aktiva projekt DIMENSION ZERO är ett band som jag gillar. "This Is Hell" är en skiva som har snurrat frekvent hemmavid. Susanne har dock valt Red Dead Heat från "He Who Shall Not Bleed".

Korta kärnfulla titlar? Japp, sånt gillar vi. Döper man dessutom en låt till Norrland då får man ett glatt leende från mig kan jag säga. Och det har ju TOTALT JÄVLA MÖRKER gjort.

NECROPHAGIST, bandet vars "Epitaph" är en av de bästa tekniska dödsskivorna som gjorts har faktiskt gjort ytterligare en skiva, "Onset Of Putrefaction". På denna finns en 1:52 minuter späckad låt som heter Foul Body Autopsy. 

Susanne avslutar sin del av listan lika episkt stämningsfullt som hon inledde den - med WATAINs Withershins från "Sworn To The Dark". Magisk skiva.

-Paus - 
 

Sådärja! Vad tyckte ni om den pausfilmen? Själv blev jag rejält glad när DARKANE lade upp denna finfina låt som får peppen inför kommande "The Sinister Supremacy" att stiga ytterligare.

Nog om detta. Så, i sann kort anda så kommer varje låt på min del av listan att presenteras med ett antal ämnesord då detta är en inte helt oväsentlig del i att jobba på bibliotek, haha!

Jag inleder min del av listan med icke finkänsligt betitlade INFANTICIDEs blybrötiga Inside The Box. Ämnesord: Kort, hårt, kompromisslöst.

ANTIGAMA. Ämnesord: meckigt, konstigt pingigt ljud, brutalköttning.

PHOBIA. Ämnesord: Svinhårt, panikartad sång, bröt.

EXHALE. Ämnesord: sporadiskt sväng, grind, ilska, growl, skriksång

DISFEAR. Ämnesord: klasskamp, slirpunk, crust, Tompa

DYING FETUS. Ämnesord: Bröt, inte hålla igen, sweeps

VICTIMS. Ämnesord: Tjosan!, credd, punk

SKITSYSTEM. Ämnesord: Klasskamp, slirpunk, arg på riktigt

TRAP THEM. Ämnesord: klassgrind, fy fan vad bra, geni

TRIGGER THE BLOODSHED. Ämnesord: Bröt, grind, nu blir det ringdans!

Med detta önskar vi er en trevlig helg!

/Martin

onsdag, maj 22, 2013

Ett litet bonustips: BOREALIS

Kommer ni ihåg fredagslistan vi hade för ett tag sen på temat Kanada? I den listan hade Susanne smugit in en låt av BOREALIS som heter Words I Failed To Say. Ja, kanske inte den fräschaste titeln. Rätt lökig faktiskt. Men låten fastnade då den i mina öron hade en refräng som var mer än lovligt bra. Triggad av denna låt så kollade jag in skivan den är tagen ifrån "Fall From Grace".

Om jag skulle ha gjort det eller inte kan vi prata om länge, för jag blev så satans nerknarkad på den skivan att det knappt lyssnades på annat. Jag höll på att missa deadline till recensionerna på WeRock, och likt en annan akt som Susanne letade upp (NE OBLIVISCARIS) så tyckte jag att annan musik inte sken lika starkt som BOREALIS.

Bandet, bördigt från Orangeville i Ontario har två fullängdare på sitt samvete, "World Of Silence"  och så då "Fall From Grace".

Det som jag gillar är att det låter så förbannat snyggt, produktionen är det verkligen inget fel på. Att bandet också har en känsla för att skriva verkligt starka låtar gör ju inte saken sämre.

Skivan hittar ni, om sugenhet skulle uppstå, här. 

/Martin



måndag, maj 20, 2013

Veckans Youtubeklipp: SLAYER i Argentina

Låt vara att ljudkvalitén inte är den bästa - nedanstående konsert med SLAYER under Monsters Of Rock svängen i Sydamerika 1994 är ändå sjukt kul att titta på. Setlisten är magiskt bra - min egen favoritlåt med bandet Spirit In Black körs redan som nummer 3. Jesus Saves liras med en stenhård attityd och kompromisslös dominans när det gäller hastighet. Och ja, Araya kunde headbanga.

/Martin


fredag, maj 17, 2013

Fredagslistan 2013, vecka 20: De långa låtarnas lista

Gott folk - denna vecka tar vi oss an låtar som inte vilar på hanen när det gäller vare sig pretentioner eller annat. Låtar som kräver uthållighet och vässade öronmuskler. Låtar som inte följer schlagernormen i fråga om någonting. Ljuvligt säger jag. Kriteriet var detta: 5 låtar som var och en inte fick understiga 7 minuter i längd. Detta tema tilltalade även Alex som min själ på grund av detta får inleda veckans lista. Mycket nöje!





QUEENSRYCHE: Suite sister Mary
Det fanns en tid då bara musiken var det viktiga och inga dokusåpebråk präglade QUEENSRYCHE. Åren 1984-1995 var de oslagbara och Suite sister Mary tillhör gruppens allra mest episka alster.

IRON MAIDEN: Rime of the ancient mariner
1984 var det helt otänkbart med så här långa låtar, speciellt inom Heavy Metal. Band som DEEP PURPLE och RAINBOW hade förvisso skrivit långa låtar förut, men det var då det. 1984  fanns det inga band som skrev något som varade en kvart, varför det till och med gjordes en stor grej av detta på konserterna när låten skulle framföras.

MERCYFUL FATE: Satan´s fall
Gotisk. Storslagen. Ensam-i-sitt-slag. King.

BLACK SABBATH: Zero the hero
En av de mest utskällda, bortglömda och pånyttfödda skivorna i metalhistorien är tvivelsutan BLACK SABBATHs "Born again". Jag vet många med mig som skulle uppskatta en kort återblick till 1983 från herrarna Iommi/Butler/Gillan på en scen någonstans. Zero the hero innehåller för övrigt ett av Tony Iommis häftigaste riff någonsin, often imitated but never duplicated.

VENOM: At war with Satan
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARGH!






 Susanne inleder lika starkt som episkt. DISSECTIONs Thorns Of Crimson Death från magiskt förträffliga "Storm Of The Light's Bane", en av de bästa black metalskivorna överhuvudtaget. Det är kyligt, mörkt och oerhört vackert i de 8 minuter och 7 sekunder som låten börjar. 

Sen, banne mig, om inte Susanne drämmer till med brasiliansk mumma. Nej, inte SEPULTURA utan KRISIUN och deras Shadows Of Betrayal. KRISIUN är ett band som man gör rätt i att kolla in om man inte redan gjort det. Det är verkligt skruvad musik, även om skivan som denna låt är tagen från visar ett band som har styrt upp den vilda färden något i alla fall, haha!

AORIAs melankoliska och alls inte oävna tonala övningar står näst på tur. Det är verkligen en väldigt vacker låt Susanne har valt - Assassination från "The Constant". Melankolin och svärtan sätter i alla fall mitt hjärta i darrning. Och det är ju inte fel emellanåt. Släck det elektriska ljuset, slut ögonen och dröm er bort under de 7 minuter och 37 sekunder låten varar. 

Annat ljud i skällan - NAGLFAR och musik från deras "Téras". Det är verkligen en skiva som växer hela tiden tycker jag. The Dying Flame Of Existence är, får jag erkänna, en rätt cool låttitel. Att bandet dessutom lyckas koppla in ett slirande sväng och gung gör ju verkligen inte saken sämre. Det händer en hel del kul och för att vara black metal, gravt understatade grejer i trummorna som jag, såklart, gillar. 

Sen anser Susanne att det får vara sluttramsat i fråga om låtlängd och drämmer till med listans i särklass längsta låt. 52 minuter och 3 sekunder. Jag blir nödgad att plocka fram ett kraftuttryck av stora mått för att beskriva min reaktion på längden. Är ni med? Dra på trissor! Jo, precis. MONOLITHE är ett franskt band som lirar funeral doom metal. Enligt Metal Archives sysslar Monolithe [...] with the origin of mankind. "Monolithe I" is the foundation - the prologue - of the story and "Monolithe II", along with the next albums will go further into this mystery. Susanne uppskattar ju, emellanåt att det liras långsamt och tungt. Jag kan gilla det ibland, och MONOLITHEs musik är, får jag erkänna, inte helt tokig. 

Ja, hur i hela världen skall man kunna fortsätta efter den dräpande dängan? Ni får såklart säga emot mig men jag säger att jag helt struntar i att ens försöka och matar på med TESSERACT, ett band som jag har ett gott öga till. De har, milt uttryckt, haft en del sångare, haha! På två fullängdare och en EP har de hunnit avverka 4 sångare. Ny på positionen är Ashe O'Hara, men det är inte han som gastar på Acceptance från "One" utan det är Daniel Tompkins. Och du glade, det är ett rent nöje att lyssna på honom. Jag hade inte lyssnat på "One" på ett tag, och det var ett glatt återseende kan jag säga. 

ENSLAVED gav förra året ut "RIITIIR", skivan som på allvar fick mig intresserad av bandet. Detta faktum har inte ändrats. Roots Of The Mountain är i sanning en mäktig upplevelse som håller ett fast grepp under de 9 minuter och 17 sekunder låter varar. Låten får mig att tänka på fjäll och fjordar som flödar av blod.

DEATHSPELL OMEGA är en av metalvärldens verkliga gåtor. Bandet har ingen hemsida. Det existerar knappt några bilder alls på medlemmarna. Jag har inte lyckats, trots idogt letande, hitta ett bandfoto. Musiken kan bäst beskrivas som black metal för tänkare som jag läste någonstans. Det är fullständigt hypnotiskt fascinerande musik som drabbar öronen. Chaining The Katechon är en 22 minuter och 13 sekunder lång färd in i ett musikaliskt djävulsnäste som, trots att  jag lyssnat på musiken mycket, fortfarande fascinerar. 

Ett rappt byte till MASTODON och deras The Last Baron från "Crack The Skye". Den skivan är verkligen ett album i ordets bästa bemärkelse. MASTODON är, som ni säkert känner till, ett band jag har ett gott öga till. Atalantakvartetten har alltid presterat musik som fängslar, i synnerhet på de album som haft en sammanhållande tematik. Osvikligt driv, udda infall, flum, galen sång, tokigt trumlir - allt fogas samman till en (oftast) sammanhängande enhet som i alla fall lämnar denne lyssnare grundligt tillfredsställd. 

Sen kunde jag inte låta bli att avsluta med METALLICAs The Frayed Ends Of Sanity. "...And Justice For All" är nog den skiva som jag lyssnat mest på ur METALLICAs diskografi. Nä, jag är inte galen. Jag inser såklart att produktionen inte är mycket att hänga i granen. Men å andra sidan har bandet aldrig förknippats och kommer aldrig att förknippas med bra proddning på plattorna. Jag kan räkna upp 10 band som har bättre produktion hur enkelt som helst: OPETH, SOREPTION, AMORPHIS, BOREALIS, DECAPITATED, CLOUDSCAPE, SHADE EMPIRE, DARK TRANQUILLITY, ENTOMBED och PANTERA. Sådär. Men inget av de banden har ett dylikt fill som det Ulrich lägger in vid 4:03. Jag inser att han aldrig någonsin i hela helvetet kommer att klara av att spela det live om så man hotade att smälta ner hela hans vinylsamling, men det fillet är,  i brist på bättre uttryck, oerhört bra. 

/Martin

torsdag, maj 16, 2013

Nytt på WeRock

Godmorgon!

Uppade en drös nya recensioner på WeRock igår.

Jarno har tagit sig an ENTRAILS senaste alster "Raging Death". Han är inte helt övertygad om skivans förträfflighet om jag säger som så.Snyggt omslag i vilket fall.

Vår power metalexpert Mats Manhammar verkar ha fått upp ångan igen. En recension av THE STORYTELLERs "Dark Legacy" om vilken han skriver att "bandets fans kan utan problem köpa ”Dark Legacy”, men nytillkomna lyssnare rekommenderas att i första hand välja något av gruppens tidigare alster."

Fredrik Sandberg har satt tänderna i Sebastian Bachs (ja, han är tydligen fortfarande igång!) synnerligen lökigt betitlade DVD "Abachalypse Now". Skämskudde fram för den titeln får jag säga. 3 hela konserter återfinns tydligen på utgåvan. 

För egen del har jag baxat ändan ur vagnen och recenserar HEAVEN SHALL BURNs "Veto" där tyskarna har åstadkommit en riktigt bra skiva.

Jag har också satt tänderna i mäktigt orkestrerade "Omega Arcane" från SHADE EMPIRE. Det är inte en minimalistisk skiva från
finnarna om jag säger så, haha!

/Martin

onsdag, maj 15, 2013

Final call

25 år efter ett brev till Okejs PopSwop står vi här fortfarande, snyggare än någonsin. Damn proud of you CalleBalle! Bra jobbat!

Al

Celebrityspotting!!

Mattias Bullseye Lindeblad dök plötsligt upp! Nice!!

Live på releasefesten!

Flaming youth! (eländigt motljus)

Al

Orakel?

"Är det du som är oraklet?" undrade en kille nyss, och vips blev det snack om bootlegs och demos..... Undrar hur Carls hand mår, satan vad han får skriva.

Alex

The man of the hour!

På plats i Götet

Det första jag ser i feskekörkaland är två personer som går med Carls bok i handen. Jag har kommit rätt!

Alex

Metallbiblioblogg goes live!

Kort bara - jag livebloggar lite ikväll från releasefesten för Carl Linnaeus bok, så alla som sitter och tjurar över resultatet på Eurovision igår kan titta in här lite då och då för uppdateringar och kul i poolen!

(Kvällens instahashtagg är #carlfest)

/Alex

tisdag, maj 14, 2013

En dag kvar till KISSboken!

Imorgon släpps äntligen Carl Linnaeus bok om KISS, vi är många som sett fram emot en ny svensk bok eftersom det är 25 år sedan sist. Och let´s face it, jag älskade "Still on fire" då och lärde mig framför allt en massa om bootlegs, men som biografi betraktat är den bara snäppet bättre än Klittyböckerna.

Högtidligheten firas med releasefest på restaurang 2112 i Göteborg imorgon kväll, jag kör upp en sväng och det skall bli oerhört roligt att träffa Carl och alla polare på plats! Om nån vill prata bootlegs så är jag den skallige 36åringen med den största burgaren på bordet. Det blir dessutom ett slags releaseparty den siste maj i Stockholm som uppvärmning för Kisskonserten dagen efter där Carl finns på plats och signerar och har sig. (Facebookeventet för Stockholm hittar du här)

Det är mycket med Kiss nu. Carls bok är för mig den vackra inledningen på det stora 40årsjubileet som bland annat följs av att jag själv skriver för en helt annan bok som släpps i höst: "Kissing Sweden" är arbetsnamnet, den har varit på gång i många år men nu börjar den närma sig utgivning. Jag skriver konsertrecensioner/bootlegrecensioner för boken och har gjort ingående analyser av bandets samtliga Sverigekonserter utifrån de tillgängliga källorna. Flertalet överraskningar som jag inte uppmärksammat tidigare har sett dagens ljus och jag inbillar mig att det finns en hel del godis i mina små texter även för storsamlaren som har sett och hört allt.

Och det är inte för sent - om DU sitter på en film eller ljudupptagning från 1976-1988 som aldrig sett dagens ljus, hör av dig! Stockholm 1980 saknar jag filmmaterial ifrån, likaså Göteborg 1976. Och alla konsertena från 1983-84 såklart....

Anyway, nu njuter vi av att få oss en dos Kiss nästan var vi än tittar - Carl har fått ett fint medieuppsving och syns och hörs både här och där, så sent som igår satt han i Gomorron Sveriges soffa och ikväll ska han prata obskyra låtar (typ) på Bandit. Snart kommer de hit igen och enligt Gene, Tommy och Eric ska de ha världspremiär för en helt ny scen i Stockholm den första juni. Gene har nämnt en stor spindel. Med tentakler. Kanske borde han läsa på lite biografi innan det är dags för fler intervjuer.

Med det sagt tisdagsnjuter vi av de tre låtarna jag allra helst skulle vilja höra på Sweden Rock. Iallafall de två som Gene sjunger.

 

/Alex

onsdag, maj 08, 2013

Dressed to kill (or at least sonically wound)

Att vara tonårigt KISSfan på 90talet innebar ofta följande två faktorer:

1. Man hade en enorm tilltro och kärlek till att allt bandet gjort på 70talet var det bästa, att sminktiden var den i särklass bästa och att 80talet sedan blev en urvattnad "vi försöker iallafall"-version av detta. Som direkt följd av denna illusion hamnar vi vid punkt 2:

2. Andra band som tog på sig smink och spelade gamla Kisslåtar var bra, äkta och roliga att se på, lyssna på och samla på.

Man kan kanske diskutera punkt 1 om man vill, jag känner igen mig själv i den och det får väl ändå anses ha sin relevans eftersom det är jag själv som skriver. Punkt 2 däremot, den tror jag många hittar sig själv i. Ärligt talat, om DU letar igenom din biljettsamling eller utklippsalbum - hur många gånger har du stått i publiken bland likasinnade och lyssnat på [INSERT VALFRITT TUFFT KISSRELATERAT BANDNAMN] och tyckt att "ja, det är ju inte Kiss 1977 men det är fräckt som fan ändå".

Man kan å ena sidan leva lycklig med de minnena. Moi, jag jobbar inte så. Idag har vi massor av videos från denna tid med band som bara stundtals låter bättre/ser bättre ut än en en illa inrepad konsert framförd av mellanstadieleverna på Marnässkolan i Ludvika. En liten rökpuff här, lite blod där samt, naturligtvis, eldblåsande. Åh så många sådana band jag sett. Åh så dåliga de var allihopa.
Med detta sagt tänkte jag dela med mig av ett litet videogram (läs mer: "Vad gör vi med videogrammen", Margareta Ingelstam 1976) som fick lite luft under vingarna under en av mina sessioner där jag digitaliserar gamla videoband. Av alla coverbands jag sett har dock inget varit mer hypat än DRESSED TO KILL. Deras storhetstid ägde rum under tidigt 90tal, man hörde talas om dem i Kissfanzines såsom Strike och Kiss Crazy och de verkade på det hela taget vara sjukt bra. De såg ju rätt bra ut på foton nämligen.

I oktober 1994 gästade de fina Rockbolaget i Helsingborg. Aaaaaah, Rockbolaget. En fin klubb där man gick in på markplan och då hade scenen ovanför sig. Artisterna spelade således med ryggen mot fönstret som vette mot gatan, de fick knalla upp för en liten stege för att ens nå scenen och det blev ALLTID jävligt svettigt och hårt därinne. Massor av fina band fick jag se där innan de lade ner, jag har en egen historia om just Rockbolaget och varför jag kunde se konserter där trots min ringa ålder, men det får bli en annan gång. I vilket fall, vi återvänder till oktober 1994.

Förbandet var JUST AS PRIEST, ett väldigt bra svenskt coverband med en sångare som var snarlik en ung Rob Halford, både till det yttre och röstmässigt. Deras set var oerhört bra, vilket bekräftades av videobandet jag nyss nämnt där de första tre låtarna återfanns precis i början av kassetten. Sedan - sminkrockdags. Det var spännande att se de fyra sminkade personerna gå rakt förbi mig i full regalia, jag tänkte att "det HÄR måste vara meningen med livet" eller något sådant. Ett litet draperi drogs för, introt skreks ut och så stod de där. Jag ska erkänna att jag i 19 år haft en lite annan bild av spelningen, jag minns att jag på plats tyckte att "nja, det var kanske inte de bästa versionerna av låtarna jag hört men tveklöst var de det bästa coverbandet ändå".

Den lögnen har jag nu slutat leva i. De var bedrövliga. Nej, bedrövlig är för snällt. De var så dåliga att de får mig att seriöst kontemplera retroaktivt spöstraff för de medverkande. Jösses Amalia, hennes bror och hans get.

Således är det med tveksam glädje jag bjuder på Strutter från sagda kväll. Det var den låten som lät minst sämst, egentligen skulle jag lagt upp Black diamond men då hade jag nog fått huka mig under återstoden av veckan så det lät jag bli. Men oavsett vad man tycker om låten, njut av tidsdokumentet - detta är den enda film jag hittills sett från Rockbolaget och därför är filmen ovärderlig. Jag vill gärna uppmana alla som läser detta och som drar sig till minnes att de filmat något där att kontakta mig. Det är dags för alla filmer att blottas nu, warts and all.

Ja herregud. Så många coverbands. Så många dåliga coverbands. Det var en fin tid.

 
 
/Alex

fredag, maj 03, 2013

Jeff Hanneman 1964-2013


Jeff Hanneman, gitarrist och en av medgrundarna av SLAYER avled inatt 49 år gammal. I det officiella uttalandet från bandet sägs det att

”Slayer är förkrossade över att meddela att bandkamraten och brodern Jeff Hanneman avled kring klockan elva på morgonen nära sitt hem i södra Kalifornien. Hanneman befann sig på ett lokalt sjukhus när han drabbades av leversvikt. Hanneman sörjs närmast av hustrun Kathy, systern Kathy samt bröderna Michael och Larry. Vi kommer att sakna honom otroligt mycket.”

Detta är, såklart, en så oerhört mycket större förlust för Hannemans familj i jämförelse med den nedstämdhet som jag själv känner. Jag har, likt många, ett långt förhållande till SLAYER. Allt sedan jag hörde Angel Of Death på en med dagens mått mätt usel kassettkopia hemma hos en kompis i Karlskrona omkring 1988 så har jag verkligen uppskattat bandets musik. Hannemans fullständigt skruvade, ibland vrickade, övningar på gitarren gav honom en unik och personlig stil som det var oerhört lätt att känna igen. Hans låtskrivargeni är oantastligt om ni frågar mig. Med låtar som Angel Of Death, War Ensemble, Raining Blood och Spirit In Black på sitt samvete är det inte svårt att inse att karln kunde skriva musik med kvalitet.

Jag tänker inte skriva att jag kommer sakna Jeff Hanneman, det tycker jag är förmätet och ett känslostadium som folk som kände honom personligen har rätt att känna. Vad jag däremot saknar och sörjer är Hannemans stil och det faktum att vi nu aldrig mer kommer att få se honom på scen med SLAYER någonsin igen. Det är det sorgliga faktum vi nu har att hantera.

/Martin





Fredagslistan 2013, vecka 18: Blame Canada

Kanada - ett land som lever litegrand i skuggan från sin stora granne i söder. Kanada har enligt Metal Archives hela 1, 354 aktiva metalband. Därför tänkte vi att vi skulle avhandla några av dem i veckans lista. Att landet har en region som heter Saskatchewan skadar ju inte heller. Jag sökte faktiskt jobb i den regionen en gång. Biblioteket i Macklin, Saskatchewan, sökte nämligen bibliotekarie. Jag vet inte vad som for i mig, men jag sökte tjänsten på huvudbiblioteket. Värt att veta om Macklin: staden har ca 1500 invånare, och är hemvist för de årliga världsmästerskapen i Bunnock.

Det ni.

Jag fick, som ni säkert har räknat ut, inte tjänsten. Frågan är om jag hade trivts, haha!

Något som däremot är mycket lätt att trivas med är landets musikscen. Susanne och jag bjuder denna vecka på 18 låtar från band som härstammar från Kanada.

Så, jag tänkte att vi öppnar med lite teknisk döds och ARCHSPIRE från Vancouver. Bandet har endast en skiva på sitt samvete, 2011 års "All Shall Align". Prima tekniskt dödsmeck om ni frågar mig, och jag väntar ivrigt på att bandet ska släppa nytt. Ghosts Of Silent Tongue är låtvalet.

BARRA ZUL lirar enligt egen utsago melodisk skräckgrind. Ganska bra beskrivning, för även om tyngdpunkten ligger på rent råröj och rikligt med pig-squeals i de vokala övningarna så bjuder grabbarna från Halifax, Nova Scotia, på en hel del nyanser i sin musik. Från 2012 års "In Darkness We Wait" har jag valt The Lament Configuration.

THE AGONIST - ett relativt välkänt gäng från Montreal.  Jag har länge propagerat för det bandets förträfflighet. Värt att kolla in är bandets andra skiva "Lullabies For The Dormant Mind". Förra året kom "Prisoners" en även den en bra skiva. Framför allt imponeras jag av Alissa White-Gluz vokala spännvidd

Kör på med lite metalcore och OBEY THE BRAVE från Montreal/Ottawa. Ett helt ok band faktiskt, även om jag nog inte skulle räkna med att bandets musik peakar på originalitetsskalan, haha! Live And Learn är ju inte heller den mest nyskapande av titlar eller hur? Nä, precis.

UNEXPECT är ett band från, rätt gissat, Montreal. Faktum är att den staden har en mycket intressant musikscen, bara så ni vet. UNEXPECT lirar mycket skruvad musik. Basen är i metal, men bandet experimenterar gärna med en del annat. In Velvet Coffins We Slept ger förutom de obligatoriska vampyrvibbarna, också en låt som spänner över grottröj till mer finstämda partier. Intressant.

BENEATH THE MASSACRE och The Hunt. Det här är ganska kul - både jag och Susanne hade valt den låten från det, rätt gissat, montrealbaserade bandet. Helt oberoende av varandra. Säger en del, haha!
Här är det bröt som gäller, och jag gillar det mycket kan jag säga.

Regina är Saskatchewans kulturella och kommersiella centrum om man ska tro Wikipedia. Därifrån kommer finfina INTO ETERNITY. Jag har valt min absoluta favoritlåt av bandet, Severe Emotional Distress, från skivan "The Scattering Of Ashes". Jag har skivan i fysisk form också. Ja, du glade - de här grabbarna kan lira. Det tror jag ni kommer märka rätt fort, haha!

FUCK THE FACTS från Quebec är en mycket intressant experimentell grindcoreorkester. Jag uppmanar er verkligen att följa bandets framfart då de sannerligen är något extra. Lifeless från "Die Miserable" är en första klassens låt kan jag säga.

Pickering, Ontario är hem för 88,721 personer, däribland medlemmarna i brutala deathcoreensemblen I, THE DESTROYER. Bandet har inte släppt någon fullängdare, men två EP:s har detta unga band hunnit med. Från "Spectres" har jag valt Armageddon. 

- Paus - 



Sen kommer de - CRYPTOPSY, likt en montrealsk rivningskula. Bara att gratulera Susanne till valet av låt i Two-Pound Torch. Du glade vilket härligt ös!

SOULSCAR kommer från Vancouver och har hunnit med att släppa tre fullängdare. Jag har missat dem helt, men det är kanske inte så konstigt då melodisk dödsmetall ju har exploderat sedan mitten av 2000-talet. Det låter inte helt oävet får jag säga, även i fall jag stör mig storligen på ett visst gitarrljud i låten The Hurt Plains. 

BEYOND CREATION är det ojämförligast med intressanta band som har kommit ut från Kanada på senare år. Jag har ju tjatat mig hes om bandets förträfflighet och måhända att ni tycker att jag har frestat nog på ert tålamod när det gäller att propagera för bandet från, rätt gissat, Montreal. Men vet ni, det skiter jag i då 2011 års "The Aura" är ett av de tajtaste och mest välkomponerade album som har släppts. Susanne hade kunnat välja i princip vilken låt som helst från skivan, nu blev det No Request For The Corrupted som bör får er att yra runt i yster ringdans.

Sen, banne mig, plockar Susanne fram AETERNAM och den stora episkheten. Detta är inte alls dumt mina vänner, det måste jag säga. En musikalisk mustighet som får i alla fall mig att förnöjt stampa takten med ena foten i alla fall. Från skiva nummer två från bandet som är bördigt från Quebec City, "Moongod" har Susanne valt titellåten.

QUO VADIS är ett band vars namn jag kommer att lägga på minnet då deras Silence Calls The Storm fick mig att haja till. Riktigt bra från bandet som härstammar från Amos/Abitibi  som ligger i Quebec.

KATAKLYSM känner nog en hel del av er till. De har ju turnerat rätt rejält de senaste åren. Jag har sett bandet minst en gång och tyckte att det var ok. Melodisk döds som inte behöver skämmas för sig får ni i Prevail. Och rätt gissat, bandet är från Montreal.

Devin Townsend. Ja, precis. Jag behöver väl inte säga så mycket mer än att det blir skruvat och riktigt tramsigt roligt när denne ystre galning stämmer upp till ringdans som ledare i STRAPPING YOUNG LAD i Detox? Trodde inte det heller. Vancouver var hemvisten för bandet som numera är splittrat.

Susanne dribblar vidare med IMMERSED från Ottawa. Teknisk döds, jo jag tackar. Det är trevligt under hela 4:13 som In The Ire Of Creation varar.

Susanne avslutar hela listan med något så speciellt som melodisk musik. Svårt beroendeframkallande kan jag lova. Jag har lyssnat mer än vad som är bra på BOREALIS från Organgeville i Ontario. Det är snyggt av bara fan kan jag säga i Words I Failed To Say.

Med detta önskar vi er en trevlig helg!

/Martin

torsdag, maj 02, 2013

Vi ses kanske på Sweden Rock?

Ibland tar livet underliga vändningar, först hade jag inte tänkt åka till Sweden Rock Festival alls i år p.g.a. andra bokningar, men nu står jag där med torsdagsbiljett och inte mindre än tre uppdrag. Tanken var ju dessutom att konserter med KISS för mig var ett minne blott, men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig när vänner behöver min hjälp. Och oavsett hur jävlig Paul än låter sångmässigt så är det i ärlighetens namn ingen stor uppoffring jag anser mig behöva göra :)

Rockmässan ska ha ett tält på Sweden Rock och på torsdagen har Kiss Army Sweden bord i det tältet. Där kommer jag att spendera en stor del av dagen, varför inte hoppa förbi och säga hej och önska något inför Kissföredragsdagen på Helsingborgs stadsbibliotek i oktober? Jag har som bekant lovat bjuda på ovanliga grejer och ovanliga grejer ye shall have - det lovar jag!

Utöver Kisseriet kommer Helsingborg att vara det mig veterligen enda biblioteket i landet som har en livebloggare på festivalen. Jag har med mig iPaden och tänker se till att Metallbibliotekariebloggen fylls med allehanda rapporter, bilder och trams såtillvida nätgudarna är med oss.

Om en månad och fyra dagar är det dags. Väl mött där, hoppas att någon kommer fram och hälsar. Är det soligt ute så är jag han med hatten.

Tills dess tar vi en sång.



/Alex

Veckans youtubeklipp: Sólstafir höjer den episka nivån

SÓLSTAFIR är ett intressant band från Island. Att de, på trots mot den rådande riktningen inom metal, väljer att sjunga på isländska gör att bandet bara sticker ut än mer i dagens bandflora. Bandet började som ett black metalband, men har dragit sig åt det progressiva/post-metal på senare år. Jag tycker, likt Hatpastorn, att bandet är väl värt att hålla ett öga på.

/Martin


Nyheter på WeRock

Tjo!

Igår var det ju förste maj och i sedvanlig ordning lade jag upp ett antal recensioner på WeRock. För ovanlighetens skull står jag inte för en enda av dem.

Sitens powermetalexpert Mats Manhammar är tillbaka efter lång frånvaro. Även för oss som inte gillar denna subgenre är det kul att läsa Mats synnerligen välskrivna och insatta recensioner. Denna gång har han tagit sig an AVANTASIAs, ett av Mats favoritband för övrigt, "The Mystery Of Time" som får ett högt betyg. Trots att öppningslåten tydligen inte är något vidare. Mats har också recenserat GLOYRHAMMERs "Tales From The Kingdom Of Fife". Tydligen är det bandet så bra att Mats tycker att det är dags att lägga ner ALESTORM så att Christopher Bowes kan satsa fullt ut på GLORYHAMMER, haha!

Robert har recenserat KADAVARs nya alster "Abra Kadavar".  Kolla in de skäggen.

Robert har även tagit sig an VOLBEATs senaste alster. I skäggtävlan piskar en medlem i KADAVAR hela VOLBEAT utan problem, haha!

Janne Sandstén har recenserat COLOSSUS "Wake" som tydligen ska vara något i hästväg om man gillar tung och långsam musik.

/Martin

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 46: Nominerade till årsbästalistan 2017 - mark II?

Gott folk! I somras körde jag en fredagslista baserad på 5 skivor som kan komma ifråga till min personliga årsbästalista över 2017. Nu är ...

Populära inlägg