tisdag, februari 26, 2013

A Proggy Nite

Malmö, i lördags. Det var sannerligen varje progälskares dröm, att få en hel kväll utan eländiga förband eller annat skröfs utan bara två starka namn i genren och ett extranummer som ensamt hade kunnat vara en hel konsert för vissa.

THE FLOWER KINGS har aldrig varit ett stort favoritband hos undertecknad. Inte för att jag på något sätt ogillar dem eller tycker att de låter illa, vi har bara inte klickat. Därför var det skönt att de öppnade i lördags, så kunde man koncentrera sig på the things at hand senare. Jag tyckte faktiskt det var en helt ok spelning, bättre än när jag såg dem för första och dittills enda gången i Osby 2004. Öppningslåten Numbers från nya plattan "Banks of Eden" var såpass bra att jag en stund övervägde att köpa skivan, låten är ändå 25 minuter lång så skulle resten vara trist har man ändå gått vinnande ur fighten så att säga. Resten av giget var bra, det blir dock lite enformig musik när man inte kan alla låtarna. Jag var positivt överraskad av uppslutningen, jag hade nästan trott att Robban och jag skulle bli ensamma därinne, men det var säkert 600 personer på plats, riktigt tjockt när man gick runt lite. Skoj!

Synd dock att KB inte tar detta som en hint och låter banden spela full tid, som vanligt var det curfew 23.00 med efterföljande nattklubb varför Flower Kings endast körde 80 av utlovade 90 minuter, och nästa akt fick inte ens det utan lämnade scenen efter 77 minuter. Jag har besökt KB massor av gånger genom åren och INGEN av rockklubbarna jag besökt i Sverige eller för den delen Europa är lika otrevlig på det sättet, när man betalar biljett ska man väl få se bandet man betalat för spela sin utlovade tid? Annars kan ju bandet gå på en halvtimme tidigare så är problemet löst. Nåväl.

NEAL MORSE då. Kvällens höjdpunkt redan på förhand. Efteråt var jag så tagen att det utlovade extranumret med TRANSATLANTIC-låtar till en början kändes lite överflödigt. Neal har en otrolig låtskatt att plocka ur och han valde att fokusera på den nya skivan "Momentum" tillsammans med en svit låtar från "?". Inte en enda ton eller takt var för mycket. Jag älskade precis allt, igen. Men ändå, när han frågar om vi orkar "one more epic" och kör igång World without end, då brister allt. Jag är i sjunde himlen. Dessa 33 minuter är de absolut finaste 33 minuter som någonsin spelats på KB´s scen, kanske på en scen någonstans över huvud taget. Det får tiden utvisa. Till och med Neal var överväldigad och i tårar när klimax i slutet av låten nåddes, och det var nog fler än jag som också fick torka sig lite i ögonvrån. Starkt var bara förnamnet. Konserten kunde ha slutat här och jag hade varit lycklig ändå. Men det gjorde den inte.

Neal, Roine och Mike kom ut igen tillsammans med Jonas från Flower Kings och drog igång ett trelåtarsmedley med Transatlanticlåtar. Visst, det kändes lite orepat i ett par övergångar men ett orepat Transatlantic är ändå alltid en miljon gånger bättre än i princip allting annat. Medleyt bestod av All of the above / The whirlwind och Stranger in us all och visade på en underbar uppvisning i spelglädje även i de mest komplicerade partierna. Det kom och gick medlemmar ur båda banden lite här och där, och all in all var det en perfekt avslutning på kvällen. Nu är det bara att hoppas att Neal kommer tillbaka med sitt tretimmarsset och spelar på Amager Bio i Köpenhamn. Där får han spela hur länge han vill.

fredag, februari 22, 2013

Fredagslistan 2013, vecka 8, Gästlistare - Mike Andersson från Cloudscape / Fullforce

Eftersom fredagslistans beskyddare och befrämjare Martin denna vecka har fullt upp med andra bestyr så tänkte jag att det kunde vara på sin plats att bjuda på en ny Gästlistare. Mike Andersson från CLOUDSCAPE och FULLFORCE har varit snäll nog att lista tio personliga favoriter enligt listan nedan, en fredagslista helt utan tvåtakt, growl och andra våldsamheter. Vi talar istället om snabba arpeggios, skönsång och en rent för jävla bra lista. Kanske den bästa jag sett under mina två och ett halvt år här på bloggen. Ordet lämnas härmed över till Mike!

KANSAS: The Pinnacle
En av mina absoluta favorit låtar från ett av mina favorit band.... Denna låten kommer från deras tredje platta "Masque" som släpptes 1976. Jag började lyssna ganska sent på Kansas (början av 90-talet) men jag blev totalt såld på detta bandet direkt när jag hörde dem. Just denna plattan var den första jag hörde. Mästerverk!!

YNGWIE J MALMSTEEN: Seventh sign
Yngwie är (eller åtminstone var) en av mina favoritlåtskrivare. Nog för att han är grym på gitarr men det var som kompositör han fick mig på fall 1985 när han släppte sin andra platta "Marching Out". Jag har fram till för ett par år sedan varit en samlare av hans plattor inklusive specialutgåvor och bootlegs. Dock har mitt intresse för Yngwie falnat litegrann de senaste åren då jag tycker han tappat som låtskrivare. Hur som helst, denna låten är titelspåret från hans i mitt tycke bästa platta från 1994 som heter just "The Seventh Sign". En grymt stark låt och helgjuten hårdrocksplatta som nog de flesta hårdrockare gillar. Med denna plattan slog han historiskt rekord i Japan då plattan sålde dubbel platina på mindre än en vecka. Artister som Madonna & Michael Jackson var inte ens i närheten av hans populäritet i Japan när denna plattan släpptes. Ingen utländsk artist hade sålt så många plattor i Japan som Yngwie gjorde med The Seventh Sign! Lyssna och njut!

WHITESNAKE: Still of the night
Whitesnake var det första bandet jag upptäckte inom hårdrocken som elvaåring och det var "Saints & Sinners" plattan som fick mig att börja lyssna på hårdrock under det tidiga 80-talet. Tillsammans med Yngwie så var/är Whitesnake ett av mina absoluta favoritband. Denna låten har få missat och den innehåller allt som jag gillar med hårdrock...tyngd, melodi, dramatik och dynamik.

RUSH: Mystic rhythms
Även detta fantastiska band är ett av mina absoluta favoritband. Jag såg dom live i Stockholm 2004 samt på Malmö Arena 2011 vilka båda var magiska upplevelser. Jag har följt detta bandet sedan plattan där denna låten kommer ifrån, "Power Windows", släpptes 1985. Toppmusiker och i princip allt dom gjort sedan första plattan 1974 håller absolut högsta klass.

HELLOWEEN: Nabataea
Denna låten kommer från Helloweens senaste platta "Straight out of hell" som bara är några veckor gammal, ensjukt bra platta!! Under 80-talet lyssnade jag och Peter Wildoer (Darkane) flitigt på Helloween men under tidiga 90-talet "växte jag ifrån" den dubbeltrampande powermetallen som Helloween spelade och jag började allt mer lyssna på progressiv metal och band som DREAM THEATER, FATES WARNING m.fl. Dock återupptäckte jag Helloween för ca fem år sedan och började forska i hur dom låter idag och till min stora förtjusning så blev jag klok på att Helloween som band är som ett gott årgångsvin som blir godare/bättre med åren. De spelar en typ av metal sedan mitten av 90-talet som jag definierar som semi-progressiv metal med grymma melodier. Visst finns en och annan "galopplåt" fortfarande men fokus i deras musik de senaste femton åren ligger definitivt inom den typ av metal jag älskar idag och dom har en stor lekfullhet som jag älskar i deras komponerande. Kort och gott, Helloween har aldrig tidigare varit så bra som de är idag.

SAGA: Wind him up
Bandet som både hårdrockare och synthare gillar. Jag har följt Saga sedan 1984 och älskar deras musik än idag, fortfarande släpper herrarna starka plattor med en lekfullhet som många band med deras genomsnittsålder saknar. Deras musik är beroendeframkallande för mig och glider jag in i en "Sagaperiod" så tar det lång tid tills perioden är över ;).

YNGWIE J MALMSTEEN: Magic mirror
Ytterligare en låt från Sveriges enda sanna rockstjärna ;). Denna kommer från hans tredje platta "Trilogy" (1986), detta är också en av mina favoritlåtar från en av mina favoritplattor med Yngwie. Numera sjunger jag i samma band som Anders Johansson spelar (Fullforce) som lirade med Yngwie på 80-talet. Att man idag är bandmedlem och sångare i ett band där legendariske Anders lirar trummor kunde man i barndomens och ungdomens dagar inte tro skulle ske ;).

SYMPHONY X: The accolade
Ett band som jag upptäckte när denna låten var ny 1996. Blev totalt såld direkt och deras musik är en gnutta neo klassiskt likt Yngwie fast långt mer progressivt. Fantastisk låt och platta ("The divine wings of tragedy") och Russell Allen är en av nutidens bästa metallsångare enligt mig.

TOTO: Mr Friendly
Detta är väl på gränsen att kalla för hårdrocksband då dom både skriver popmusik och mer gitarrbaserad westcoastrock. Denna låten kommer från en platta som heter "Isolation" (1984) och stilen på plattan anser jag vara AOR/melodiös hårdrock. Jag gillar det mesta Toto släppt sedan debuten 1978 men denna låten och plattan är deras bästa i mitt tycke.

MERCENARY: Lost reality
Sjukt bra låt och platta från ett av Danmarks bästa band enligt mig. "The hours that remain" släpptes 2005 och är bandets fjärde i ordningen, de har släppt ytterligare två grymma plattor efter denna. Stilen är vad de insatta kallar för "melo-death" och rör sig i samma område som SOILWORK fast med all respekt till våra lokala hjältar i Soilwork så tycker min smak att Mercenary är det bästa bandet i genren.

Tackar för mig och hoppas denna gästlista kanske fått några lyssnare att upptäcka något nytt och nygammalt.

Ciao, Mike

tisdag, februari 19, 2013

Veckans Youtubeklipp: Dying Fetus Disney-style

DYING FETUS är ett fantastiskt band. Senaste given "Reign Supreme" har jag hyllat sönder och samman, jag har sett bandet flera gånger. De dräper. Därför kan jag kosta på mig att bjuda på detta stycke sanlös humor som min gode vän Jacob från de sju haven (och Köpenhamn) gjorde mig uppmärksam på. Han gillar för övrigt också bandet oerhört mycket. Låten vi pratar om idag är Grotesque Impalement från skivan med samma namn. En hyfsad hård titel som på pricken beskriver musiken. Först får ni originalversionen av låten, därefter Andy Rehfeldts version. Mycket nöje!

/Martin



Intervju: Mats Karlsson (220 Volt)

Som den vane läsaren kanske fattat tänker jag inte låta det faktum att 220 VOLT kommit tillbaka passera obemärkt. Jag är lycklig som två miljoner prinsesstårtor över detta faktum och ämnar ägna alldeles för mycket tid åt att övertala pågarna att köra ett gig snart. Jag drog iväg lite frågor till Mats Karlsson som var snäll nog att svara. Läs och begrunda!

A: Det är 2013, ni är tillbaka - Varför just nu?  Berätta lite om resan hit.

MK: Vi fick lite förfrågningar redan i somras ang. 2013 och att vi har 2 plattor som jubilerar, frågan var om vi skulle göra något runt det. Jag och Thomas Drevin var egentligen de som fanns kvar då, och vi hade funderat ett par år vad vi skulle göra för att komma vidare..plötsligt kunde vi hänga upp det på något och börja formulera en plan. Vi var redan halvvägs in i inspelningen av ett annat projekt, men det får vi slutföra senare.. Men kort kan man säga att pusslet började läggas utifrån intresse från annat håll och då insåg vi att det finns en chans att göra nåt bra av det här.

A: Ny sångare är Anders Engberg (från bl.a. Therion och Lion´s Share). Var varken Jocke eller Christer intresserade?

MK: Det vet jag inte faktiskt, jag tar lite om storyn runt omkring som jag ser på det, den hänger ihop lite med frågan innan. 2008 slutade Peter Hermansson, han ville testa något annat. Vi andra tänkte fortsätta och spelade in lite nya låtar, men luften gick ur projektet och vi tyckte inte att vi fick det fokus på det som vi ville ha, det kom alltid nåt emellan.....jag och Thomas ville inte fortsätta i den form som bandet var då, så vi sa som det var, vi tänker inte ta det vidare i den här formen, inga konstigheter egentligen. Nästa projekt var Heavy Christmas Revisited EP:n, vi tänkte att vi bara gör den om Jocke vill vara med, kändes som att det just på den låten just då så var det en förutsättning. Så vi fick med Jocke på att göra den inspelningen. Några månader senare jobbade vi vidare med Jocke på lite nya låtar, vi kunde väl konstatera från allas håll efter 7-8 månader att det inte var rätt tid att göra detta. Finns många orsaker, men totalt sett är man någon annanstans i livet nu än när man var 20-25 år och andra familjesituationer och prioriteringar råder.

A: Vad kan vi förvänta oss av er nu då? Skivsläpp, turné, dvd?

MK: Musiken har prio ett, vi ska försöka hitta någon vettig form att ge ut några nya låtar under våren, men platta kommer senare i år, troligen sent i höst. Vi har precis kommit överens med en ny booking agent, vi är sent ute för att få gig i sommar, men något kanske skramlar in.. Realistiskt sett bör det vara enklare att sätta gig med en ny produkt i ryggen, men vi får se.

A: Hur ser låtmaterialet ut? Klippen i teasern låter grymt, har ni material till en full skiva? Är det helt nyskrivet eller finns det med grejer som varit på g tidigare men aldrig släppts ut?

MK: Låtmaterialet ser inte direkt ut på nåt speciellt sätt, mest datafiler ;) Men det låter ganska varierat, från riktigt tung till mer AOR-liknande historier. Vi har massor med låtar från senaste åren, men vi har bara gått på inspiration och nya med Anders. En lite äldre idé som vi skrivit om och en låt som inte passade ett annat projekt nyligen är de enda som inte är helt nya. När det börjar sina lite av nya idéer, det brukar kunna komma nån period ibland, då kan vi vända oss till det gamla materialet...vi har inte spelat in demos till en hel platta, men vi kommer inte att ha nån låttorsk.

A: Första skivan firar 30 år i år, kommer ni att uppmärksamma detta?

MK: Eye to Eye firar ju 25 år också, men vi har ingen konkret plan. Vi får se om det blir aktuellt med några gig, då får vi fundera över vad vi ska hitta på.

A: Alla skivorna kom äntligen till Spotify och liknande, har det varit på gång länge? Nöjd?

MK: Mycket nöjd med det såklart, vilket band skulle inte vilja att deras plattor går att få tag i. För ung. 3 år sedan började jag hjälpa skivbolaget med uppgifter som de slarvat bort när de flyttat arkiv o.s.v. Detta var för att de skulle digitalisera katalogen, men personen som höll på med detta slutade. Så det vart inte aktuellt igen förrän i höstas.

A: Finns det några planer eller tankar kring att göra som många andra band och lätta lite på arkivet i form av dvd´s eller cd´s med konserter/outtakes/annat?

MK: Inte för tillfället, och ärligt talat så tror jag inte intresset är så stort. Skulle något utöver det vanliga hända och vi plötsligt vart större än Metallica så får man väl tänka om. Vi har dessutom ingen som helst tillgång till de gamla inspelningarna och ingen som jobbar på skivbolaget har en aning om vad som finns i arkiven, så sannolikheten är låg.

A: Vågar man hoppas på en liten merchandiseline? Lite svarta tröjor med guldloggan hade ju suttit som en smäck :)

MK: Större sannolikhet att det blir verklighet. Kan nog greja ens sådan åt dig redan nu;) storlek?

A: Det är en lång och brokig karriär ni har bakom er, vad är du personligen mest nöjd med?

MK: Att jag inte förlorat passionen för musiken. Fortfarande lika kul. Har alltid varit en sådan som sprutar ur mig mycket låtidéer, många skitdåliga förvisso, men är glad för att jag känner att i rätt sammanhang med rätt personer så kan jag fortfarande öppna kranen och vara rätt kreativ.

A: Något du skulle vilja ha gjort annorlunda?

MK: Finns inget jag kan ändra, men nog är det så att man inte är skitsmart när man är 18-20 år. Man ska ta hjälp av juridiskt kunniga personer när man skriver kontrakt t.ex. Det är bara så...

A: Sist, allvar nu - se till att köra en spelning i Östersund i augusti. En comebackspelning samtidigt som det är en jubileumsspelning. Jag tar ledigt från jobb och lovar att rodda gratis :)

MK: Ska ha det (dig) i åtanke ;-)

A: Välkomna tillbaka, allihopa! Den svenska metallvärlden har sannerligen saknat er!

MK: Tack Alex! Alltid kul att musiken uppskattas, och den är alltid nummer ett för oss!

There you have it. In på Spotify och lyssna på skivorna nu och glöm inte facebookbomba den officiella gruppen med krav på att de ska spela!

/Alex

måndag, februari 18, 2013

220 VOLT TILLBAKA!! SOM FAN!!

YES! Denna snöregniga dystra måndagsmorgon blev plötsligt ljusare och rent av för jävla bra! På 220 VOLT´s facebooksida möttes två morgontrötta ögon av en teaser för vad som i år komma skall. Det är sannerligen inte kattskit, Voltarna är tillbaka med en ny sångare vid namn Anders Engberg. Ja, jag vet, många hade önskat Jocke men när detta inte gick att genomföra så ser jag personligen hellre Volt än inte Volt, och av teasern att döma kommer det att bli en bra sättning. Jag har ju aldrig fått se bandet live (så jävla dumt så att det saknar motstycke) så att chansen nu finns att man ska få se Drevin/Karlsson på en scen gör mig nästan knäsvag. Och lite nervöst kissnödig.

Det är alltid svårt att realisera en dröm. Känslan av att det inte kan bli så bra som man förväntat sig ligger åtminstone alltid i mitt medvetande. Men av klippen att döma kommer den nya musiken att stå sig jäkligt bra mot den gamla. Lite rep och en bra setlist så är Bergdahl i sjunde himlen redan vid entrén :)

Nu hoppas jag bara på ett rejält första gig i Östersund. Jag har aldrig varit där och skulle med glädje ta mig dit i typ augusti för ett gig som krossar ALLT motstånd! Ni får lite idéer här som jag tycker ni ska hörsamma, allt för fansen som det heter (eller i alla fall fanset - det vill säga petite moi!).

1. Gamla Teatern i Östersund - bara tanken på att ni kanske kunde premiärspela där gör att vänsterbenet skälver av lycka.
2. Det är ju 30årsjubileum på första plattan - hylla er själva i år, det är ni värda. Kör debuten rakt av. Det var länge sedan sist (typ 30 år).
3. Kör även resterande skivor rakt av (kunde MANOWAR så kan ni!).
4. Bistå gärna med grävskopa till eftermälet (den kommer att behöva skyffla undan delarna av den exploderade Bergdahl).

Se där. Fyra enkla punkter. Det är bara att följa!

Mats Karlsson har lovat mig en intervju så håll utkik på sidan här i veckan. Tills dess, NJUT FÖR BÖVELEN! DE ÄR TILLBAKA!!!


/Alex (nähääääääääääääääääääääääää?)

fredag, februari 15, 2013

Fredagslistan 2013, vecka 7: Oväntade toppar

Kära läsare. Idag ska vi prata glada överraskningar. Vi väljer att fokusera på de där plattorna som man inte hade några som helst förväntningar eller ens förhoppningar på. Kanske var det så att vi inte ens kände till bandet, endast sett bandnamnet fladdra förbi och inte blivit inregristrerat i minnesbanken. Vi tänkte att det kunde vara lite roligare än att skriva om skivor som man faktiskt hade stora förväntningar på men som blev bittra besvikelser. Fy fan, det hade säkert varit ett kul inlägg att läsa, men då hade vi ju varit tvugna att återbesöka skivorna.

Så, vi startar med ett band som jag sedan jag på ren slump skaffade på inrådan av Chine-Fredrik har lyssnat oerhört mycket på. Och jag menar så oerhört mycket att jag hamnade i tidspress till deadlinen på Werock som var häromdagen. Bandet i fråga är SAHG, skivan "II". Inte det mest innovativa namnet på en skiva eller hur? Nä, precis. Musiken är dock flera universum genialare än titeln. Jag har valt öppningslåten på skivan Ascent To Decandence. Jag föll direkt - hårt och skoningslöst -  för det bestialiska sväng bandet uppvisar. Det är rent beroendeframkallande.

Jag har lyssnat på IN FLAMES sedan många år tillbaka. Första gången jag hörde musik av bandet var på en fest i Lyckeby, Karlskrona hemma i kompisen Håkans föräldrahem. Låten hette Pinball Map, skivan "Clayman". Jag föll direkt kan jag säga och njöt under många år av bandets musik. Sen kom "A Sense Of Purpose". Jag vet inte om ni tänkt på det men så fort ett band sätter titlar som låter som programförklaringar, så är skivorna sällan bra. Det finns många exempel på detta. Jag tyckte inte att "Sense..." var speciellt bra. Där fanns ljusglimtar, men som helhet tyckte jag inte skivan kunde leva upp till de nivåer som bandet haft tidigare. Det var därför som jag inte såg speciellt mycket fram emot "Sounds Of A Playground Fading". Singeln Deliver Us var inte speciellt övertygande heller. Det var därför oerhört skönt att bli överbevisad, överkörd, ja, övertygad att IN FLAMES fortfarande hade musikaliska superkrafter att ta fram. Deliver Us är fortfarande en av de svagare låtarna på skivan. Resten av materialet är till stora delar oerhört bra. Jag gillar speciellt Darker Times som har en grym refräng, så därför har jag valt den.

THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA. Ett tips jag fick av Karl Baker, en kille med koll på musik. Jag hade totalt missat bandet. Det jag fick veta var att Björn Strid var med. Ja, dra åt helvete vad han är med. "Internal Affairs" är en skiva av sådan dignitet, värdighet och spelglädje att jag var tvungen att sätta den på plats 2 på årsbästalistan förra året. Tack för det Kalle säger jag bara! Transatlantic Blues är en 8:22 minuter lång njutning.

Ja, sen ska vi prata powermetal. Jag har ju gjort min åsikt klar vad gäller denna subgenre vid ett flertal tillfällen.Men jag kan inte förmå mig själv till att förneka de uppenbara kvaliteterna i det låtskriveri som, självfallet, tyska ALPHA TIGER uppvisar på "Beneath The Surface". Det är faktiskt en ganska ny skiva som jag har recenserat för WeRock. Kanske att texten ligger uppe redan nu. Ni får kolla helt enkelt. 

BORKNAGAR kommer härnäst. Jag har ju haft bandets musik med tidigare. Jag tycker att bandets "Quintessence" är en verkligt bra skiva - Colossus är en grym låt som jag kan lyssna hur mycket som helst på. Anledningen till att jag valt just den låten är att jag för många år sedan hörde låten men hade inte någon som helst möjlighet att ta reda på vilka som hade gjort låten, eller vad låten hette för den delen. Därför är jag oerhört glad att polaren Adam spelade låten på en fest så att jag kunde få vetskap om låten.

2008 var jag på Wacken för första gången. Lineupen var episk. Det första bandet festivalen gick ut med var IRON MAIDEN. Sen fyllde man på med bland andra AT THE GATES, CARCASS, OPETH, SOILWORK, GORGOROTH. Det var magiskt bra. Jag kan helt ärligt säga att rent lineupmässigt har jag varken förr eller senare varit på en bättre festival. Men det var inte det jag skulle komma till, utan Henriks reaktion när han fick reda på att CYNIC skulle spela. Han var helt enkelt jävligt glad och var monomant besatt av att vi skulle gå på konserten. Det enda jag visste om bandet var att de hade släppt en enda skiva. 1993. Precis. Sedan hade bland annat trummisen Sean Reinert och gitarristen/sångaren Paul Masvidal spelat med DEATH. Det faktumet gillade jag. Jag hade, som ni förstår, inga som helst förväntningar på konserten. Ja, du glade säger jag bara. Jag kan förstå att dödsmetallvärlden dit bandet märkligt nog räknades, inte visste hur de skulle hantera "Focus" som låg oerhört långt före sin tid. Oerhört långt. Jag själv föll som fälld i farstun.

Kommer ni ihåg bandet FLESHGOD APOCALYPSE? Jag gör det. Jag glömmer inte heller första gången jag hörde musik från bandet. Svulstigt minst sagt. Bandet var ett av många namn som dök upp i ett mejl från Nuclear Blast när "Agony" skulle släppas. Själv var jag goddag yxskaft tills dess att jag började lyssna. Då blev det annat ljud i skällan.

TREPALIUM hade jag missat helt också. Tack vare Nosegarden upplyste mig om bandet har jag diggat fransmännen. Det är underhållande musik minst sagt. Skruvat sväng - inte minst i Sick Boogie Murder. 

FAIR TO MIDLAND. Janne recenserade skivan "Arrows & Anchors" förra året. Robert har också skrivit om skivan. Jag har haft med låtar från plattan tidigare, men jag känner att jag vill påminna er om dennas förträfflighet. Whiskey & Ritalin är en magiskt bra låt som jag fortfarande flera lyssningar senare njuter fullt ut av.

Jag avslutar min del av listan med SYSTEM OF A DOWN. Konstigt? Ja lite kanske. Bandet var ett av många som jag upptäckte i Henriks bil på vägen till repan. Den mannen har koll.Själv hade jag dömt ut bandet som ett muppband som inte var värda att ta på allvar. Idag vet jag att de är ett muppband som man bör ta och ge the benefit of the doubt, haha! B.Y.O.B.  var den första låten jag hörde med bandet. Resten är historia.

/Martin
 - Pausfilm -




Jag har alltid gillat ENTOMBED men efter "Wolverine Blues" kom det ett gäng mellanplattor som jag inte direkt blir förbannad av att lyssna på men som inte heller får mig att hoppa jämfota av glädjefnatt. De liksom bara är. Förväntningarna på "Morning Star" var därefter, något ljumma med andra ord. Plattan visade sig dock vara bättre än jag trodde, inte på något sätt bättre än "Left Hand Path", "Clandestine" eller "Wolverine Blues" (denna fantastiska treenighet), men ett steg i rätt riktning. Vi lyssnar till About to die.

De senaste åren har det börjat smyga sig in musik med klart gubbrockiga kvalitéer i undertecknads medvetande och hörselgångar. Måhända ska vi alla den vägen vandra men jag blev ändå rejält överraskad när det visade sig att jag föll som en fura för GRAND MAGUS "The Hunt". Det finns många guldkorn här men jag har valt Iron Hand, en låt som jag utan att skämmas erkänner att jag närmast lyssnat sönder och samman. Trots att det är traditionell heavy metal det rör sig om, en genre som jag egentligen inte gillar så värst. Ja, vad ska man säga? När fan blir gammal blir han tydligen religiös.

Nästa band går också i rockens tecken, SAHG visste jag inte ens om att de fanns förrän kollega Bensch inhandlade deras skiva härom veckan, vilket jag fick nys om efterhand. Jag snokade något skeptisk upp det hela på spotify, lyssnade igenom och började tralla med nästan omedelbart. Det kommer ni också att göra misstänker jag. Tralligt och svängigt är nämligen bara förnamnet när den här allstar-gruppen från Norge drar igång. Försök sitta stilla till Baptism of fire, I dare you.

Vi stannar kvar i Norge en stund för VREID, ett band som i teorin borde vara bra. Ett hyfsat klart black metal-ljud med lite melodiska inslag, lite dödsmetall, lite sväng samt en gnutta vikingametal (som man både kan ha och mista om ni frågar mig). Jag säger i teorin, för jag anser att få metalakter (läs: BURZUM) kommer undan med att sjunga på norska (okej, KVELERTAK funkar också). VREID är inget undantag från denna regel. Därför blev jag glatt överraskad av The Way of the Serpent som är ett smakprov från kommande skivan "Welcome Farewell". Jag tycker det bådar gott på många sätt, språkligt som ljudbildsmässigt.

Vi vandrar vidare till BARREN EARTH. Jo, jag vet att det har pratats en hel del om dem här i bloggen tidigare men jag vill ändå framhålla "The Devil's Resolve" som en utomordentligt bra platta. Blev glatt överraskad av att upptäcka den.

Dagens ballad står AORIA för med A Slow Moving Storm. AORIA är en bortglömd pärla, jag hade aldrig hört talas om dem förrän jag snubblade över "The Constant" av en ren slump. Att det är rensång det handlar om gör ingenting alls, bara att luta sig tillbaka och njuta av melankoli och mys-elände.

Nej, vi tar en ballad till när vi ändå är igång. Att DAYLIGHT DIES existerade hade jag inte den blekaste aning om tills för några månader sedan då deras skiva "A Frail Becoming" dök upp som ett "what's new"-tips i Spotify. Jag lyssnade igenom och gjorde en mental tumme upp. Har ni inte hört det här tidigare är det dags att spetsa öronen nu.

Något lite mer upptempo med HATE och Trinity Moons. Jo, man kan tycka att det är en del influenser från landsmännen BEHEMOTH med i bilden här men likväl är det kvalitativ musik detta trallande gäng bjuder oss på. Värt en extra lyssning om ni frågar mig.

THE PROJECT HATE (som också har ett gäng romerska siffror efter sitt namn) lyckas med konststycket att göra den kniviga genren industri-dödsmetall intressant. Det tycker jag att de ska ha en eloge för.

Avslutningsvis tar vi en titt på occult/doom/stoner-vågen som väl inte har gått någon förbi vid det här laget. Jag tänker på band som BLOODY HAMMERS, GHOST, YEAR OF THE GOAT och liknande retrogäng. Men framför allt tänker jag på UNCLE ACID AND THE DEADBEATS. Fenomenalt svängiga I'll cut you down får den äran att avsluta fredagslistan för vecka 7. Adios!

/Susanne






torsdag, februari 14, 2013

Iron Maiden - Maiden England trailer

Okej, det är inte det roligaste extramaterialet denna gång. Detta kompenseras dock av att det är världhistoriens bästa köpekonsert nu i tip top-kvalitet. När denna släpps i mars är det jävlar i mig dags för en så hård fest att grannarna flyttar dagen efter.


/Alex

onsdag, februari 13, 2013

Veckans Youtubeklipp: Mikael Åkerfeldt med BLOODBATH

Mikael Åkerfeldt är en mycket begåvad människa. Jag har sagt det förut, och kommer att säga det igen. Nedanstående video tar vi från BLOODBATHs DVD "The Wacken Carnage" och ett av ganska få gig som Åkerfeldt gjorde med bandet under det tidiga 2000-talet. Jag gissar att en del av er har sett klippet innan. Förutom det oerhört roliga mellansnacket i början av klippet så kan man märka en intressant detalj i hur Åkerfeldt står nedlutad. Det beror, helt riktigt, inte på att det är den föredragna positionen för death metalsångare, utan på att låttexterna är fasttejpade på scengolvet. Åkerfeldt spelade så pass lite med BLOODBATH att han alltså hann glömma texterna.

/Martin


tisdag, februari 12, 2013

Sabbath, bloody Sabbath

För en miljon år sedan när jag bytte videoband till höger och vänster fick jag en dag ett band från Danmark med allehanda godis. Sist på bandet låg ett tvklipp från Esbjergfestivalen 1995 innehållandes en låt med SAXON och en låt med BLACK SABBATH. Åren gick, Sabbath var rätt dåliga där, ingen brydde sig och livet fortgick. När så den eminenta (men numera avlidna) hemsidan Sabbathlive sjösattes så informerade jag sidan om klippet. För första gången tittade jag då på bandet igen och märkte att det verkade vara skadat just där Sabbath låg. Stor irritation infann sig och jag lade därför bandet åt handlingarna återigen. Ett tag senare gav jag bort resterna av videobandssamlingen till en bekant, samtidigt som ett och annat mail började trilla in som frågade om klippet. Jag var övertygad om att bandet var slängt.

Så var det tyst ett tag, men ett facebook-pm påminde mig förra månaden återigen om klippet. Därför tvingade jag min vän att gå igenom bandsamlingen häromdagen och lo and behold - band nummer 50 fanns faktiskt där! Mycket riktigt var det problem just med det klippet, men han trackade hit och trackade dit och trackade ända ner i diket. Således kan jag nu, nästan 18 år efter att konserten ägde rum, bjuda er på en kort men sällsynt godisbit. Sista låten på "Forbidden"-turnéns premiärgig, Cozy Powell på trummor (som fuckar upp REJÄLT) och ett Sabbath som har precis hur tråkigt som helst.



Elva dagar senare lät det lyckligtvis lite bättre i Karlshamn. Det kommer snart klipp därifrån också. Synd att de bara spelade 80 minuter där dock. Ah well.

/Alex

fredag, februari 08, 2013

Fredagslistan 2013, vecka 6: Gästlistare - Hannes från GUTTER INSTINCT


Ohoy seglarvänner! 
Dags återigen för succékonceptet Gästlistaren och denna fredag har turen kommit till en av mina vänner, den oefterhärmlige Hannes ”AntichristWarKommando” Hellman från dödsmetall-/grindcorebandet GUTTER INSTINCT. Som jag för övrigt rekommenderar att ni
kollar upp å det snaraste om ni ej redan har gjort så.

Nu, mina vänner, blir det allvar på riktigt. Vi kliver ned i underjorden med farbror Hannes för att ta en titt på den riktigt mörka och kompromisslösa svartmetallen. Ni som känner er ängsliga kan passa på att hålla någon vuxen hårt i handen för nu blir det åka av!  
Djävulskt Ohelig Och Äkta Svartmetall Från Helvetet
av Hannes ”AntichristWarKommando” Hellman från Gutter Instinct

Metal ska vara hård. Metal ska kännas. Egentligen hade det räckt gott och väl med de två meningarna, men jag får väl göra ett halvhjärtat försök att utveckla detta. Jag vet inte hur det är för andra människor, men personligen lyssnar jag uteslutande på Metal som är just hård. Vill jag lyssna på musik som inte är hård så lyssnar jag på något helt annat än Metal. 


För mig handlar hela Metal-genren just om att spränga gränser för vad som av allmänheten uppfattas som hård musik, vilket ju ständigt förändras. Detta är och har alltid varit genrens syfte enligt min mening. Jag spelar själv gitarr i ett Metalband och för mig och övriga bandmedlemmar skulle det vara helt otänkbart att inte spela så snabb och brutal musik som vi bara kan. Varför i helvete skulle vi göra det? Metal handlar om hårdhet, brutalitet, aggression och kompromisslöshet och ska fungera som en motpol till den ytliga och naiva populärmusiken. Det handlar om den mörka sidan av livet. Äkta känslor, inget skitsnack.

Eftersom jag tillskriver mig själv denna väldigt smala men för mig nödvändiga syn på vad riktig Metal är och bör vara, så förstår ni säkert också att jag är väldigt kritiskt inställd till Metalband som väljer att blanda in element som keyboards, rensång och melodiska gitarrsolon i sin musik. Det är med andra ord det som brukar benämnas ”extrem” Metal som min fredagslista uteslutande kommer att handla om. Närmare bestämt extrem Black Metal. För mig är nämligen det rent musikaliska faktiskt mindre viktigt än själva äktheten, känslan, råkraften och atmosfären i musiken och därför passar denna Metal-genre mig som handen i handsken. Kanske är det min långa kärlek till Noise- och Industrimusik som gjort mig helt immun mot så kallad ”dålig produktion”, vem vet? För mig har i många fall åsikter som ”det där är ju bara oljud”, ”alldeles för skitig ljudbild” eller ”man hör ju inte vad han sjunger” snarare blivit en slags äkthetsgaranti som gör mig ivrig att lyssna. 
Alltså, ni som gillar smörja såsom Power Metal, melodisk Death Metal eller Metalcore behöver egentligen inte lyssna för det här är definitivt ingenting för er. Det här är riktig Metal, skapad av musiker som fattat vad det hela handlar om. Tilläggas bör väl att det varit en utmaning för mig att få ihop en så här pass stabil lista med tanke på att utbudet av verkligt hård Metal på Spotify är minst sagt begränsat, men jag gjorde mitt bästa och lyckades till slut ändå få med många av de band och låtar som jag bestämt mig för att jag ville ha med. Hade jag kunnat så hade jag dock gärna haft med låtar av de kanadensiska banden Antediluvian och Revenge, spanska Teitanblood samt finska Ride For Revenge. 
Nåväl, eftersom den här texten troligtvis redan börjar bli en aning långdragen så väljer jag faktiskt att inte nämna någonting alls om banden eller låtarna på listan utan låter musiken tala för sig själv. För alla er som direkt känner att ”det här är ju bara oljud” så kan jag åtminstone berätta att andra halvan av listan består av inte fullt så brutala och kompromisslösa låtar som den första halvan. Lyssna och dö vetja!

onsdag, februari 06, 2013

Veckans Youtubeklipp: AT THE GATES-Tompa överröstad av publik

Nu vankas det en riktig högtidsstund - vi har kört denna video innan för ganska många år sedan, men gosse, den håller än.

Filmad under det som alla antog var bandets avskedsturné bjuder videon på en grad av allsång som torde göra de flesta band och för den delen publik gröna av avund. Jag såg bandet två gånger på turnén - Wacken (ja, den filmade konserten på Flames Of The End) och senare på KB i Malmö. Inget av det kom i närheten av samma universum som publiken på Fillmore i New York som fullständigt överröstar Tompas sång. Jag blir fortfarande oerhört imponerad av vad jag hör när jag kollar in videon.

/Martin


tisdag, februari 05, 2013

Publiceringsfrenesi på WeRock

Minsann om inte kollegorna på Werock har tagit i å det grövsta och brutalköttat upp en hel del nya grejer på siten.

För egen del mäktade jag endast med att recensera en singel från lokala OUTTRIGGER. Bra då att kollegorna styr upp recensioner av CULT OF LUNAs "Vertikal", STONEWALL NOISE ORCHESTRAs "Salvation", THALAMUS "Soul", och HELLOWEENs "Straight Out Of Hell". Alla recensioner hittar ni här.

 Dessutom har ju sitens läsare röstat fram vilka skivor som var de bästa debutskivorna från Sverige respektive resten av Skandinavien. Nu kan man läsa intervjuer med banden - BLOODRED HOURGLASS från Finland, vars "Lifebound" röstades fram som den bästa debuten från ett band utanför Sverige, och lundabandet TO DUST vars "State Of Nothing" röstades fram som den bästa svenska debuten 2012.

Och vi drämmer till med en tävling också - man kan vinna ett signerat exemplar av "State Of Nothing". Tävlingen hittar ni längst ner i intervjun med TO DUST.

Ytterligare uppdateringar - jag märker att jag ligger efter med att blogga om det då jag verkligen har tankarna på annat som kommande plattor av SLAYER, cymbaler och kommande tillökning till familjen - en hel radda intervjuer med tidigare vinnare i årets debutomröstningar: THE GENERALS, PRAY FOR LOCUST och DEATHENING. 

Plus en recension från Janne Sandstén av bland andra THE SWORDs gig på Debaser Slussen den 19 januari. Janne har i vanlig ordning gått loss med sin kamera, haha!

/Martin

måndag, februari 04, 2013

It´s monday morning and the Priest is BACK!

Eller kanske inte tillbaka, men deluxeutgåvan av "Screaming for vengeance" som precis nyss landade i min brevlåda tillhör det styggaste jag varit med om på länge. Visst, skivan är en klassiker, lp-skivan har jag ägt sedan barnsben och remastern sedan ungdomsben. Vad tillför då en deluxevariant? Jo, en liten dvd.

När VENOM släppte sin deluxetjohej av "Black metal" var det många inklusive mig som blev glada att de även slängde med sin klassiska köpvideo från London 1984 som en bonusdisk. Istället för att göra ett nysläpp på enbart dvd så blev det en bonus som istället förhöjde deluxepaketet, så att säga. Riktigt skoj.

JUDAS PRIEST går ett steg längre. De har ruskat fram en spelning från klassiska US Festival 1983. Perfekt bildkvalitet, nästan perfekt ljudkvalitet och PERFEKT PRIEST! Jävlar i min lilla låda vad de är hårda här. 1983. Hårdrocken börjar bli Heavy Metal nu. Längst fram står Rob Halford och grabbarna och visar vägen.

Det finns inget bättre sätt att ruskas om en måndagsmorgon.


/Alex

fredag, februari 01, 2013

Fredagslistan vecka 4 2013: Rule Britannia

Storbritanien - ett landområde det är svårt att undvika då det gäller rätt mycket. Dumdrygt och festheilande kungahus, heltäckningsmattor i badrummen, salt och vinägerchips för att nämna några företeelser. Bandmässigt huserar ön ett antal akter av rang: BLACK SABBATH, ANAAL NATHRAKH, NAPALM DEATH, CATHEDRAL, DEEP PURPLE, BOLT THROWER, CARCASS, IRON MAIDEN, HELL, WINTERFYLLETH räknar i alla fall jag som ganska väsentliga band. Sen har vi ju de med inte så genomtänkta namn: LAWNMOWER DETH, TROLLS IN THE MIST och ZONDERHOOF.

Men vi tänkte inte erbjuda er låtar från något av de banden, i mycket beroende på att vi tidigare kört låtar med dessa akter i fredagslistan. Så med början hos Susanne drar vi igång listan med DESECRATION från det fagra Wales och deras inledningsvis sjukt svängiga When The Heart Stops Beating. Svänget varar i ca 24 sekunder innan blastbeatration ökar dramatiskt. Ljuvligt.

KARYBDIS. Lägg det namnet på minnet så gör ni er själva en tjänst. Det är ett bra band som har vett att ratta fram en fin och mustig produktion. Dessutom är omslaget till "From The Depths" så vansinnigt snyggt att jag ler lite lätt faktiskt. Bandet, bördigt från London, lär förhoppningsvis inte vara osignade länge till.

DYSCARNATE kände jag faktiskt till sedan innan. Wehej liksom! Horshamsgänget har ett antal plattor bakom sig, senaste "And So It Came To Pass" gavs ut av finfina Siege Of Amida som är en etikett som brukar borga för brötig musik. Så även i detta fall. Det går undan, det är tungt, det är elaka riff, det är vredgad sång. Det är bra - Susanne valde The Promethean från skivan, men det finns en hel del annan mumma på den.

IGNOMINIOUS INCARCERATION. Ja, jag fick kolla både en och två gånger innan jag kunde stava rätt. Det var tydligen inte bara jag som hade problem med namnet. Även bandet självt verkar ha haft svårt för att stava rätt, vilket ledde till ett namnbyte 2010 till det i min uppfattning mycket sämre THE SOULLESS. Ah, well. Det här gänget härstammar från den fina anrika badorten Bath och de är arga.

SYLOSIS - Reading. Ett inte helt tokigt band faktiskt. "Edge Of The Earth" hade en del finfina låtar, så även med aktuella "Monolith" (bra titel). Fint driv i Fear The World.

AKERCOCKE - ett numera splittrat band från London. Sataniskt i sin övertygelse. Lika hängivna sin klädstil (bandet spelade alltid iförda kostymer, ibland av tweed), som sin önskan att lira skiten ur vilken publik som helst. Jag fastnade aldrig för bandet helt och hållet - Verdelet är dock en riktigt kul låt.

VALLENFYRE - från Halifax. Nu stämmer vi ner och kopplar på ett gött 16delstriolsgroove på bastrummorna. Om det är bra? Se föregående mening, haha! Desecration heter låten.

Sen kommer en, förlåt Susanne, i mina öron dålig låt. 3 minuter in i ADORIORs Hater Of Fucking Humans önskar jag att den ska vara slut. Nähädå - det är tre minuter kvar. Produktionen låter för jävlig i mina öron. Nej kära Suttonbor - detta funkar inte för mig.

BETRAEUS från Manchester är aningens bättre även ifall proddningen är alltför plastig för mig. Faktum är dock att låten, Frustrate Recluse inte är så dum. Inget som vi kommer att minnas som den bästa låten i mannaminne, men inte heller den sämsta.

Susanne avslutar dock furstligt med INGESTED och en låt från deras "The Surreption". Jag tycker att den skivan är riktigt bra och visar att manchesterborna har höjt insatserna betydligt från första plattan "Surpassing The Boundaries Of Human Suffering" även ifall den mest extrema underjorden tycker att bandet mesat till sig. Avgör själva säger jag, haha!

Pausfilm
 
 
Så, välkomna tillbaka. Fin film tycker jag.
 
 
Vi höjer prettoration något fruktansvärt med LINEAR SPHERE från västra London. Proggigt utav bara helvete. Det funkar inte för alla, jag vet. För mig är det dock till stora delar musikalisk mumma som bandet bjuder på. Kompetent är ett ord jag ofta tänker på när jag lyssnar på bandets musik.
 
MARTYR DEFILED handlar dock inte om finess - det är rens. Bandet kommer från Lincoln som vi alltså inte ska förväxla med staden med samma namn i filmen "Young Guns" från 1988, utan är en universitetsstad i östra England. Vultures heter låten.
 
Renset fortsätter med NEXUS INFERIS från Wales. Inga konstigheter - lite för mycket blipp-bloppande men annars ok.
 
XERATH som bandet heter, Spotify har stavat namnet fel, från Basingstoke. En stad som kan skryta med att klädesföretaget Burberry startade där 1856. Det är rejält pretentiös musik. Och det är bra - bandets musik är mäktig, episk och progressiv. Ta gärna er tid att sätta er in i bandets musik. Nocturnum från bandets första fullängdare är riktigt bra.
 
Sen kunde jag inte låta bli att ta med TRIGGER THE BLOODSHED trots att jag har haft med låtar av bandet innan. För det är för bra då bandet från Bristol drar igång rensmaskinen på det sätt som i en finstämt betitlad låt - Lovers.
 
Vi höjer meckighetsgraden med Drone Of The Nychomist från AGELESS OBLIVION från Hampshire. Den låten har förutom ett fint tekniskt kunnande ett oerhört fint driv. Sväng kanske är att ta i för mycket, men det finns helt klart ansatser till detta i bandets tonkonst.
 
Sen lugnar vi ner det betydligt med LOST IN THOUGHTs Blood Red Diamond. Bandet kommer från Swansea som förutom att kunna skryta med att bandet kommer därifrån även är det första laget från Wales som spelar i Premier League. Visst, jag håller med - det är inte det hårdaste som har funnits med på listan - men harmonierna är oerhört effektfulla. Plus att jag faktiskt tycker att det kan vara skönt att byta av med något mot det övriga brötet vi vanligtvis brukar presentera på listan, haha!
 
Vi avslutar dock någorlunda hårt - från Colchester kommer SANCTORUM som verkligen kopplar på svänget i finfina Son Of Perdition och från Peterborough/Colchester kommer bandet som med lätthet har det mest pretentiösa namnet bland alla på veckans lista - FORNOST ARNOR. Fornost är alltså en oerhört gammal stad i Tolkiens Middlearth. Och de kan lira progressiv metal kan jag säga.
 
Så, 19 låtar från band som ni kanske hade hört innan, kanske inte.
 
/Martin
 

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 37: Allt under nio minuter är fegt

Ave Fredagsmorgon! Känns det lite segt idag? Långsamt och utdraget? Som sirap doppad i kola doppad i sirap? Bra, den känslan ska bejakas s...

Populära inlägg