fredag, november 30, 2012

Deep Purple-nedräkning, plats 1 - COME TASTE THE BAND

Jag älskar "Come Taste The Band" mer än livet självt. Den slår inte bara allt som DEEP PURPLE gjort, den slår i princip allt som alla andra gjort också. Mycket tack vare, såklart, TOMMY BOLIN. Hans faiblesse för idiotstimulantia vilket ofrånkomligen orsakade hans alltför tidiga frånfälle är en av de största sorgerna i mitt liv, men det lämnar vi nu därhän och gläds istället åt det vi fick ta del av tack vare honom.

Det måste ha varit magiskt den där dagen då han klev in i replokalen 1975. Det måste ha känts i luften att "fan, det här kommer att bli bra". I lokalen står ett Deep Purple som ingen trodde kunde återhämta sig efter att ytterligare en nyckelperson hoppat av (svårt jävla band egentligen, eftersom alla fem medlemmarna i Mark II faktiskt var nyckelpersoner). Skulle det vara lönt att fortsätta? På vilket sätt isåfall? Enter - Tommy Bolin.

Riktningen som alla sedan sade var helt fel var snarare helt rätt skulle jag vilja säga, i efterklokhetens bedrägliga sken. Alla bandets signum fanns kvar, rockrökare, svängiga låtar, dynamiska låtar - allt det som definierat bandet tidigare bestod men lyftes till nya höjder av en som knappt kände till bandet innan och därför kunde ta ut svängarna ytterligare, snarare än att fastna i gammalt tänk. Detta märks inte minst i valet av låtar på konserterna - för första gången i bandets historia så spelades verkligen ALLA låtarna från skivan live minst en gång under turnén. Man testade, jammade, prövade nya sätt och vägar. Ska jag vara helt ärlig så skulle jag önska att man vågat skita i de "obligatoriska" hitsen Smoke on the water och Highway star, behållt Lazy som ett verktyg för solopartierna och sedan och istället kört fler låtar från "Stormbringer" och "Burn". Lämnat den äldre tiden bakom sig, som de tidigare sättningarna gjort. Men det kan vi ju strunta i nu, 37 år senare.

Gettin´ tighter i liveversion klockar oftast in på runt en kvart. Love Child är dubbelt så lång som på studioskivan. Låtarna andas live trots problemen som skulle ligga som ett mörkt täcke över hela turnén. Man får självklart tycka vad man vill om denna sättningen, Tommys heroinproblem, mördade managers och allt annat som hände. Däremot kan INGEN kan få mig att ändra mig när jag säger att "Come Taste The Band" och de numera utgivna liveskivorna "This Time Around - live in Tokyo 1975" och "On The Wings Of A Russian Foxbat - live in Long Beach 1976" är det absolut bästa jag vet med Deep Purple, det jag lyssnar mest på och njuter av och det jag håller som en av musikhistoriens bästa men också tyvärr sorgligaste stunder.

Lyssna på "Come Taste The Band" HÄR!

Lyssna på Long Beach 1976 HÄR!

Lyssna på en Tommy Bolins mästerverk "Teaser" från 1975 HÄR!



Det var en rolig vecka detta! Det är alltid kul att få tillfälle att återbesöka favoritskivor som man hört så ofta att man inte behöver lyssna på dem längre, både "In Rock" och "Machine Head" är typexempel på sådana för min del. Jag återkommer säkert med fler nedräkningar.

Tills dess,

/Alex

Fredagslistan vecka 48: Back to the 90s

1990. Ett oerhört fint år inom metal. Det var en ren chansning kan jag säga att vi valde att fokusera veckans fredagslista på just detta år. Glädjen blev stor när vi upptäckte vilka makalösa skivor som släpptes det året. Lite skrämmande att man hade glömt det.

Susanne inleder på det enda sätt som det är möjligt att inleda på - med ENTOMBED och titellåten från "Left Hand Path". Inte så mycket att orda om där inte - klassisk platta som piskar upp alla wannabedödsare med ena handen bakbunden.

CARNAGE - ytterligare ett band som hade svängdörrar för sin personal. Inte helt ovanligt under det tidiga 90-talet när det gäller dödsmetallscenen. Bandet befolkades Johan Liiva Axelsson, Michael Amott, Johnny Dordevic, Jeppe Larsson, Fred Estby, Matt Karki och David Blomqvist. Inte så konstigt att det bara blev en skiva, "Dark Recollections" under bandets korta och intensiva levnadsbana. Skivan är, enligt Metal Archives, den tredje bandet som spelades in i klassiska Sunlight. De övriga två var, rätt gissat, ENTOMBED och TIAMAT. Och det hörs verkligen på Death Evocation att det just är den studion som har begagnats. Fläsksvål säger jag bara.

DEICIDE. Ni vet bandet som ryktesvis fick kontrakt genom att Glenn Benton - mannen med mest inställda spelningar någonsin på sitt bildliga samvete -  stormade in på Roadrunners kontor och levererade demon med orden Sign us you fucking asshole till Monte Conners som var A&R-ansvarig för labeln vid den här tiden. Dagen efter var tydligen kontrakten på väg. Jag har sett bandet en enda gång på Copenhell för ett par år sedan. Nja säger jag. Nja. Avgör själva dock - Sacrificial Suicide är inte helt tokig emellanåt.

"Harmony Corruption" är inte vanligt förekommande i högtalarna hemmavid. Och då är ändå NAPALM DEATH ett band jag tycker hyfsat mycket om för att använda ett understatement. Barneys sång är betydligt mer guttural än vad den har varit de senaste åren. Det är mörkt, det är dystert, det är tydligt influerat av den begynnande dödsscenen.

DEATH. Ett ofrånkomligt band. Fy fan vad bra de var. "Spiritual Healing" spelades in i ytterligare en klassisk studio, Morrisound, i Tampa. Också en väldigt distinkt produktion. Och Chuck Schuldiner - mannen med en låtskrivartalang utöver det vanliga och med ett verkligt personligt uttryck i sin sång - levererar precis som vanligt.

Sen gothar vi ner oss. PARADISE LOST, flera mil från den svulstiga väl avrundade produktion bandet har skämt bort oss med på senare år. Här, på "Lost Paradise", låter det skitigt och hamnarbetarrått så det räcker och blir över.

Ytterligare ett ofrånkomligt band: PANTERA. Ett band som jag minst sagt är bitter över att jag aldrig fick se. Jag var nära lipen när polaren Daniel berättade om bandets gig på någon av Hultsfredsfestivalerna under 90-talet. Marken hade tydligen nästan pulvriserats. Anselmos intåg i bandet ledde till en markant uppning av anten ifråga om hårdhet. "Cowboys From Hell" inledde denna nya era med ett sväng som inte många band nådde upp till varken förr eller senare.

ANACRUSIS. Hört namnet? Jag hade det inte kan jag säga förrän jag såg det i listan. Meckig thrash som, enligt många kritiker, skulle ha gjort bandet mycket större än det blev. Symptomatiskt för den tidiga thrashscenen minst sagt där de allra flesta lyssnarna verkar ha gått till METALLICA, SLAYER och MEGADETH.  Det låter inte helt tokigt om Quick To Doubt om jag får säga det själv. Och det får jag ju.

Sen, ta mig tusan, går Susanne ner sig i grungen. Vi pratade om det tidigare i veckan - var grungen bra? Jag har länge hävdat att grungen mer, i det långa loppet, hjälpte metallen att återfå den gnistan som hade försvunnit i och med alla jävla hårmuppsband som fördärvade scenen under senare delen av 80-talet än att skälpa scenen. ALICE IN CHAINS hade åtminstone en skönt ångestdriven ton som jag gillade oerhört mycket, framför allt på den skiva som lyfte bandet till de övre nivåerna - "Dirt". Nu har Susanne valt en låt från "Facelift" - It Ain't Like That - som också är fin.

DANZIG. Gick förbi bandets gig på GRF för två år sedan. Eller band och band - det var mest Glen Danzig som hade sig nåt så förfärligt att jag fick bråck på trumhinnorna. Och detta väljer Susanne att avsluta sin lista med ;-) Jag kan se ett reellt syfte med DANZIG - att avslöja MUSTASCH som ett renodlat DANZIG-coverband. Du glade vad likt det är.

Så nog rantat om detta. Lite hederlig ilska? Då är KREATOR ett go-toband. "Coma Of Souls" är en dänga till skiva. World Beyond - nu snackar vi två-takt. Och en illgastande Mille Petrozza. Inga krusiduller med andra ord.

"Seasons In The Abyss". Ni såg den komma eller hur? Jag har för ovanlighetens skull inte valt Spirit In Black från den skivan. SLAYER har ju trots allt en hel del annan musik att götta ner sig i. Nu valde jag Hallowed Point eftersom den innehåller några textrader av absolut toppklass i form av

Riddled convulsions
Confetti of flesh
Scattered helplessly


och dessutom har en del extremt njutbara markeringar i sig.

Nu ska vi prata undervärderad platta. Hur många gillar "No Prayer For The Dying"? Jag ska säga så här - det var ett glatt återseende när jag lyssnade igenom skivan härförleden. Står den sig mot de klassiska albumen? Nej, men den är inte dålig. Jag är till och med villig att hävda att singeln som gick rakt in på förstaplatsen i England, Bring Your Daughter To The Slaughter, är en klämkäck dänga i all sin enkelhet. Nu har jag inte valt den utan Public Enema Number One. Jag köper den extremt dåliga ordvitsen med viss tvekan för låten är så pass bra.

"Rust In Peace" - ytterligare en klassiskt kvalitativ platta. MEGADETH har aldrig varit bättre än på den plattan. Jag har tjatat mycket om denna skiva - ofta har valet landat på andra låtar en den som nu finns representerad i listan - Five Magics. Det händer verkligen mycket i den låten om jag säger så.

Kör vidare på thrashspåret med TESTAMENT och titellåten från "Souls Of Black". TESTAMENT är, det vet ni, ett av de mest drabbade banden av medlemsbekymmer. Bekymmer som har lett till att ett jävla skitband som ANTHRAX räknas till the big 4. Så ser jag det i alla fall - för TESTAMENT har till största delen av sin karriär skrivit låtmaterial som är stabilare och vida bättre än det ANTHRAX presterat. Svänget i Souls Of Black är klockrent. Chuck Billy är en vokalist av rang, och gitarrarbetet toppklass.

Vi hoppar över till textmässigt väldigt förbryllande OBITUARY och "Cause Of Death". Jag har alltid föredragit bandet på platta. De två gånger jag sett bandet live har bara förstärkt den tanken. John Landy måste vara den tröttaste frontmannen i  metal. Han gäspade nämligen bägge gångerna jag har sett bandet, haha! Musikaliskt är det dock väldigt underhållande.

Vi dänger till med ytterligare en låt från "Cowboys From Hell". Den håller för det, listan. Clash With Reality. Bara att sätta igång och helikopterveva med armarna. Fy fan vad bra det är.

SACRED REICH har jag ju nämnt tidigare. Det är inte ett dumt band faktiskt. Jag gillar Phil Rinds stämma. Jag gillar att bandet inte krånglar till det i onödan.  The American Way är dessutom ett inte speciellt originellt men ärligt känt angrepp över att USA förvandlats för jag vet inte för vilken gång i ordningen till ett girighetens paradis där de rika trampar på de fattiga.

Sen kör vi på med lite Yngwie. Ni vet vad hans musik går ut på så jag dryftar inte mer om det, utan nöjer mig med att konstatera att den mannen för all tid kommer att låta som om 80-talet är en konstant idé att dröja sig kvar i ad nauseam.

Vi rundar av listan med lite köttdöds. MERCILESS drar igång köttkvarnen i Pure Hate, en fullt rimlig titel om ni frågar mig. 3:29 minuter okonstlad metal som visar att enkelhet i vissa fall är en dygd.

/Martin


torsdag, november 29, 2012

Årsbästalistan 2012 - de nominerade, nr. 7

Nominerad: "The Devil's Resolve" - BARREN EARTH

Så, nu ska vi snacka finsk melankoli. BARREN EARTHs första skiva - "Curse Of The Red River" var en stor upplevelse vågar jag hävda. Därför var uppföljaren efterlängtad.

Och jag skrädde verkligen inte orden när skivan väl skulle sättas under lupp.

[A]tmosfäriskt vemod, driv, förträffligt growlande och rensångsgastande från sångaren Mikko Kotamäki. Framför allt låter det så förbannat vackert – ett faktum genomgående på plattan. Lyssna på The Rain Begins och försök att inte sluta ögonen och bara njuta. Gunget, vemodet, melodierna. Och då har jag inte nämnt att jag faktiskt börjar böla likt Börje Ahlstedt i rollen som Ronjas far Mattis när bandet släpper på en hammondorgel vid 2:55. Och detta är låt nummer två!

Då jag verkligen är glad i att ta i från hälsenan så kan ni ju veta med er att jag fortfarande menar varenda ord så till den milda grad att jag faktiskt har överseende med den mer än lovligt ooriginella videon.



Deep Purple-nedräkning, plats 2 - Fireball

Allting börjar med att en fläkt startar.

På B-sidan av kassetten jag nämnde på plats fyra fanns en skiva vid namn "Fireball". Där A-sidans "Machine Head" förvisso var en enkel förstafavorit för den nyanställde så var det "Fireball" som skulle dra ett längre strå i mitt liv efterhand som tiden gick. Denna skiva kastar mig idag tillbaka i tid och rum, det är sannerligen "min" skiva. Jag minns att den förvisso rotat sig ganska hårt redan i juni 1994 när jag och Calle skulle se bandet på Heden i Göteborg. Vi lyssnade på några skivor under förmiddagen innan vi begav oss in till stan, jag uttryckte då en liten önskan om att få höra titelspåret live men man visste ju att det aldrig skulle ske.

Konserten började bra, Ritchie hade tyvärr lämnat bandet i november 1993 men den temporära ersättaren tillika gitarrfantomen JOE SATRIANI gjorde ett fenomenalt jobb. Så kom den från ingenstans som fjärde låt. Fireball. Dessutom följde den i kölvattnet efter fina och typ aldrig spelade Maybe I´m a leo, och som sexa skulle vi även få Pictures of home. Jag visste där och då att det var jag och Purple for life.

Från den optimala öppningen med fläkten som inleder titelspåret kastas vi mellan "vanlig" rock, blues, nästan lite jazzrock i den allra mest dynamiska av Mark II-skivor som man kan lyssna på. Det finns inte ett enda bottennapp på denna skivan. Jag vet förvisso att medlemmarna uttalat sig om att de inte anser den vara mer än sisådär bra, jag vet att vissa knappt ens minns att de spelade in den, allt detta är för mig dock helt egalt.

"Fireball" är den skiva jag lyssnar allra mest på (förutom den på plats 1). "Fireball" är den skiva jag VERKLIGEN kan och vet varenda ton och takt på. I en perfekt värld hade Demon´s eye varit bandets klassiska hit istället för vattenröken. Men världen är inte perfekt. Tur att "Fireball" är det.

Och allt börjar med den där fläkten.




/Alex

onsdag, november 28, 2012

Osannolikt häftigt

Jag måste bara meddela alla som vill veta att vi har blivit bönhörda! ULI JON ROTHs spelning på Sweden Rock 2001 går nu att köpa på DVD! Ett av de gig jag sett som jag mest önskat att få se eller höra igen men som till och med bildledes varit ofattbart svårt att uppringa något ifrån har nu släppts av Uli själv, iallafall första halvan av giget (eller lite mer). Man får med annat på skivan också, men jag kommer först och främst att avnjuta Sweden Rock-delen.

Det skulle ta 11 och ett halvt år, men nu får vi snart se det igen. Shiny Happy Bergdahl i Helsingborg denna afton kan jag säga!

Beställ HÄR!


/Alex

Deep Purple-nedräkning, plats 3 - Burn

"Burn". Detta är en rent för jävla bra skiva. Fortfarande lite studioåterhållen, låtarna skulle få ett annat slags liv live, speciellt dräparen Mistreated som på liveskivan "MKIII: The Final Concerts" är så vacker att man vill ladda ner tändarappen till telefonen och sombert låta lågan lysa under hela låtens gång.

Any which way, pendeln svajar rejält på "Burn", från det inledande titelspåret som formligen fräser iväg via den gungiga Might just take your life följt av klassiska rockstänkare i Lay down, stay down och fina Sail away. På sida två (om man lyssnar på vinylutgåvan - och varför skulle man inte göra det?) blir det sedan ett brutalt möte mellan det forna och det nya Purple i svängiga You fool no one och What´s goin´ on here, för att till slut nå klimax med just Mistreated. Glenn Hughes och David Coverdale var två nytillskott sannerligen värda namnet, efter "Who do we think we are" från 1973 var det nog ingen som trodde att bandet skulle nå upp till sin forna glans, speciellt inte när två nyckelpersoner försvann. Lyckligtvis blir sällan något som förväntat och efter att askan av det gamla skakats av överrocken stod ett nytt, fräscht och suget Deep Purple på KB-hallens scen i december 1973 för att ta de första livestegen på vad som skulle bli ett fenomenalt liveår i bandets historia.

Skivan lyssnas bäst på här, man kan med gott mod hoppa över den för mig intetsägande A200 men glöm inte att lyssna på den gravt underskattade och framjammade Coronarias redig som är en fräck och lite lössläppt stund till och med för att vara Deep Purple i studio. För den som vill avnjuta en exceptionell liveinspelning ber jag att få bjuda på den klassiska California Jam-konserten härnedan, för övrigt inspelad samma dag som ABBA vann melodifestivalen med Waterloo i Brighton.



Nu börjar grisen närma sig marsipanen. Två skivor kvar. Jag lyssnar och njuter och ser redan fram emot att delge er alla de två återstående. Tills imorgon,

Alex

tisdag, november 27, 2012

Supporta scenen: OPETH

Jag vet vad ni tänker - kan han inte sluta tjata om OPETH? Nej, jag vill inte det, eftersom det rör sig om ett av världens bästa band. För lite mindre än ett år sedan såg jag och Henrik bandet på Trädgårn i Göteborg. Vi var helt till oss, vilket ni tydligt kan utläsa i vår dubbelrecension på WeRock.

Det som skiljer den turnévända bandet är ute på nu från den för ett år sedan är att nu jävlar i min låda är growlet tillbaka. Även i fall jag hissade giget på Trädgårn, så klagar jag sannerligen inte på att bandet nu återigen har späckat setlisten med låtar som Blackwater Park, Ghost Of Perdition och Deliverance. Mumma säger jag för att parafrasera Alex.

Vill man både se OPETH och kanske tjöta med mig och Henke om man känner för det, är platsen för eventet Kulturbolaget, datumet den 29/11, och tiden 20.00. KB ber oss dock observera att tiden skall uppfattas som en cirkatid. Förband? Ja, tyvärr. Jag säger "tyvärr" bara denna gång då jag oftast tycker om att upptäcka nya band, men det jag hört av VON HERTZEN BROTHERS imponerar inte och jag har den bestämda uppfattningen att 3-4 timmar OPETH är fullt rimligt.

Kort sammanfattning:

Vad? OPETH
När? Torsdagen den 29/11, kl. 20.00
Var? KB, Malmö
Pris? 380 spänn

/Martin

Deep Purple-nedräkning, plats 4 - Machine Head

När man ska skriva om en av världens mest klassiska tillika söndertjatade eller sönderspelade skivor så får man försöka se bortom tiden som gått och endast se till själva skivan. "Machine Head", råder det väl ingen tvekan om, är en av de absolut mest anrika rockskivorna som över huvud taget står att finna. Den innehåller på gott och ont ett av världens mest kända gitarriff, sådant kan både hjälpa och stjälpa. Själv går jag tillbaka till när jag först upptäckte bandet 1993 då en trevlig herr Svärra spelade in ett kassettband till mig med denna skivan på den ena sidan. Genast blev det mycket trevligare att cykla till och från skolan, och tillsammans med en skiva som vi får läsa om på torsdag så lärde jag mig precis RUBBET utantill och älskade det. Med ett undantag.

Jag kommer inte ifrån det. Att ett band av sådan dignitet som DEEP PURPLE med en fantastisk flora av studiosläpp mellan åren 1968 och 1975 ens bemödade sig att skriva, än mindre spela in, pekoralet Smoke on the water är för mig en gåta. Jag är naturligtvis tacksam att de gjorde det eftersom den låten enskilt beredde dem vägen att fortsätta leva på sin musik, men personligen anser jag att det är en av de tråkigaste låtar som man kan lyssna på. Detta är ingen ny åsikt, tanken slog rot redan under cyklandet 1993 och jag har inte ändrat ståndpunkt sedan dess. En endaste gång har jag hört en någorlunda intressant version av låten och det var i Köpenhamn 1993 då bandet under ledning av Ian Gillan under låtens "sjung med allihopa"-parti tonade ner den lite varpå Ian tackade publiken för alla år och sade några fina ord. Det var faktiskt ganska vackert, speciellt i kölvattnet av att detta skulle bli en av Ritchie Blackmores sista spelningar, men det är också den enda gång jag hört låten som jag inte somnat halvvägs.

Utöver denna passus så serverar herrarna Lila en högoktanig skiva med Highway star, Maybe I´m a leo och den FENOMENALA Pictures of home som den inledande och i princip oslagbara trojkan. Produktionen är denna gång ypperlig, där "In Rock" känns lite för polerad står "Machine Head" ut med en underbar, äkta och närvarande ljudbild som gör att man lätt känner att man befinner sig i rummet med bandet. Lazy gör sig förvisso bara hyggligt på skiva, det var live den låten skulle upplevas. Senare års nyutgåvor har dessutom haft den goda smaken att även inkludera vad som först bara var en singellåt, Ian Gillan sjunger When a blind man cries med en sådan inlevelse att inte ett öga är torrt i salongen. Och vem minns inte när de körde den i Karlshamn 1996, en nästintill fullkomlig version av en vacker låt.

För den som vill njuta trekvart klassisk rock går det bra att klicka här. För den som hellre vill höra de flesta av låtarna i en livemiljö så är förstås den lika klassiska "Made In Japan" ypperlig, även om den inte är någon av mina personliga favoritliveskivor så är den likväl en njutning för kräsna öron (och innehåller dessutom inte en enda överdubbning).

Jaha, så han har "Machine Head" på fjärdeplats. Det är ju världens bästa skiva tycker alla, det har jag läst i en tidning en gång. Men det ska alltså finnas tre skivor som är BÄTTRE?



/Alex

måndag, november 26, 2012

Deep Purple-nedräkning, plats 5 - In Rock

Som en trevlig nedräkning inför december tänkte jag denna vecka köra en högst subjektiv och personlig topp 5-skivlista med DEEP PURPLE. Jag upptäckte dem sent, både i livet (1993) och på året (november) så Purples musik är för alltid förknippad med höstmörker hos mig. Det är som sagt en högst personlig lista, och jag har för avsikt att under veckan i lugn takt avslöja de fem skivorna som jag håller allra högst i bandets gedigna utgivning.

Man kommer inte undan. "In Rock" är en av de viktigaste hårdrocksskivorna någonsin. Varenda takt och ton är perfektion, och den saknar varken tyngd, melodi eller snabbhet. Världen måste ha stått still när den släpptes, något liknande hade världen aldrig hört. Från inledande Speed king via gunget i Bloodsucker hamnar vi hos Child in time. Ett av rockvärldens första riktiga epos. Men förutom just den låtens styrka är det onödigt att jämföra låtar, skivan är en homogen kraft som trots sin för min del aningen för polerade produktion visade vägen framåt. Och vilken väg det skulle bli!

Den intresserade kan lyssna på "In Rock" på Spotify genom att klicka på titeln. Strunta i demogrejerna, det är överkurs.

En sak som gäller alla sättningar av Purple är att deras liveskivor och konserter alltid överglänser studioskivorna. Utan undantag. Det är precis som om inspelningsstudion är en hämmande institution för vissa, KISS lider exempelvis av exakt samma sak emedan BLACK SABBATH lät betydligt bättre på skiva än live. (Den med lite knowhow förstår att jag just nu uteslutande talar om bandens storhetstid på 70-talet). Jag har därför bestämt mig för att inte ha med liveskivor i denna veckas nedräkning eftersom det blir lite orättvist. Däremot kanske jag länkar till en liveskiva eller ett klipp. Typ som nu.


Plats nummer fem avklarad. Bara fyra kvar. Sen är det december!

/Alex

Årsbästalistan 2012 - de nominerade, nr. 6

Nominerad: "Tragic Idol" - PARADISE LOST.

Lite av en högoddsare faktiskt. Jag har aldrig varit ett större fan av PARADISE LOSTs musik. Oftast har jag tyckt att det, fullt befogat men kanske en smula ytligt, har gått alltför långsamt i bandets tonkonster. Vändningen, i den mån man nu ska använda sig av ett sånt uttryck, började när jag gav "Faith Divides Us - Death Unites Us" en verklig chans. Och började så smått inse att bandet hade låtar som var värda uppmärksamheten. Värdigheten och känslan har följt med till "The Tragic Idol" som vid det här laget även den har fått en rejäl dos av lyssning under den gågna tiden.

Och det är svårt att förneka att PARADISE LOST verkligen kan skriva låtar som sätter sig och som går rakt in i bröstkorgen med en värdighet som imponerar.

/Martin




söndag, november 25, 2012

Izzy ´Asbeen, för länge sedan

En lugn söndag på jobb föranleder mig att filosofera lite kring ett 17årigt jubileum. Den 25/11 1995 skulle jag äntligen få se OZZY OSBOURNE live. Två gånger på fyra dagar dessutom, en bonus bara det. Jag tyckte väl i och för sig att "Ozzmosis" var en högst medioker skiva, detta spelade dock ingen som helst roll eftersom det var de gamla låtarna jag ville se/höra. BLACK SABBATH och Ozzy hade börjat ta en oerhört stor plats i mitt hjärta vid denna tiden och det var inte mer än rätt att jag skulle få se dem live också. Black Sabbath gjorde en i efterhand ganska dålig spelning i Karlshamn i juni, men det rättade de till i oktober i Lund med en riktig benkrossare till konsert. Därför var det nu upp till bevis för Ozzy, som dessutom hade med sig Geezer Butler på bas. Ytterligare en bonus var gitarristen Joe Holmes som var ny i bandet och som till dags dato är den enda gitarrist Ozzy haft utöver Randy Rhoads själv som kan göra just Randylåtarna rättvisa.

Göteborgsspelningen blev tyvärr inte riktigt det jag hoppats på. Förbandet FEAR FACTORY gav mig ingenting (då, idag är jag glad att jag såg dem på den tiden och har sett ytterligare en gång!), Scandinavium i Feskekörkaland var inte ens havfullt (3500 personer vill jag minnas att jag läst, mycket tomt var det) och Ozzy var på särdeles uselt humör. Knappa 88 minuter varade konserten och även om jag och Jox hade hyggligt roligt ändå så skulle min Ozzypremiär inte riktigt gå till historien.

Tre dagar senare var det dags för Valbyhallen i Köpenhamn. PANDE-EFFING-MONIUM. Ozzy var på dunderhumör, lade till TRE låtar som inte spelades i Göteborg och efteråt var jag söndersvettad och dyblöt eftersom jag "råkade" stå i skottgluggen när Ozzy fick fram vattengeväret. DÄR fick jag min premiär. DÄR visade Ozzy exakt varför han är...eh...Ozzy.

Tyvärr finns det inte en endaste sekundmeter inspelat från Köpenhamnsgiget så ni får hålla tillgodo med ett klipp från den fina tvåkameramixen från Göteborg.


Och den som först klurar ut referensen i titeln vinner något. Säkert något bra. Har inte bestämt mig för vad.

/Alex

fredag, november 23, 2012

Fredagslistan vecka 47: Den braiga listan

Tjena.

Efter alla tematiska listor vi har kört på den senaste tiden kände både jag och Susanne att nu fick det räcka med det ett tag. I synnerhet efter förra veckans i stort sett utmattande lista så kände i alla fall jag att jag längtade efter en lista utan krusiduller.

Susanne inleder med lite metal med påtaglig spelglädje i SOPHICIDE. Måste vara ett taget namn, haha! Skämt åsido, bandets melodiska metal med flinkt gitarrarbete går jag igång på utan större tvekan. Within Darkness är en klämkäck dänga som på ett värdigt sätt inleder veckans lista.

Redan i låt två slänger Susanne in ANAAL NATHRAKH och Of Fire, And Fucking Pigs. Inte mig emot - jag tror att ni har noterat att brittduons musik är något som jag och Susanne har gemensam sympati för. Varje gång bandet släpper nytt så kan ni räkna med att vi står som två saliverande lågstadieelever utanför en godisaffär i spänd förväntan.

Lite CONVERGE kanske? Jag kommer ihåg hur bra jag tyckte att "Axe To Fall" var. Nu är det inte från den skivan Susanne hämtar låten till listan utan från nya "All We Love We Leave Behind". Låten Trespasses får mig att varva upp för lite härlig ringdans. I motsats till hur det faktiskt låter så blir jag verkligt glad av denna låten.

"Plaguempire" från GHAMOREAN. Jag har faktiskt missat denna platta. Får nog ta och ändra på det efter att ha hört Existence Without God som man väl få anta har ett antikristet tema.

THIS GIFT IS A CURSE. Jag lyssnade på bandets "I, Guilt Bearer" häromdagen. Nja säger jag. Nja. Nog för att jag gillar kaos, men detta blir lite för mycket. Produktionen gillar jag inte alls.

Susanne hoppar vidare med SOLSTAFÍR och över åtta minuter långa 78 Days In The Desert. Jag har lyssnat väldigt lite på islänningarna. Det jag hör i denna låten får mig att tänka att det nog är dags att kolla upp bandet mer. För det låter alldeles för bra för att negligera mycket längre. Musiken har en ljuv mustighet, ett gött driv och en retroartad produktion som jag verkligen uppskattar.

ENSLAVED för oss vidare på långalåtarspåret med episka i flera bemärkelser Thoughts Like Hammers (titeln, titeln!) från nya "RIITIIR". Vi har haft den med på andra listor, men det skiter vi i rakt av.

Nu kommer vi till fransk metal. GOJIRA och titellåten från "L'Enfant Sauvage". Jag får faktiskt erkännna att jag tröttnat lite på fransmännens musik. Inte för att den är dålig men den säger mig inte så mycket längre.

WHITECHAPEL har släppt en del skivor. Inte en enda finns på Spotify förutom "The Somatic Defilement". Och en annan låt - Hate Creation. Titeln är, jag vet, så fruktansvärt ickeoriginell att jag sprängs lite inombords. Manglet väger dock upp för en del. WHITECHAPEL är inte bandet som håller igen även om just denna låt innehåller lite melodiska element.

Susanne avslutar sin del av listan med A FRAIL BECOMING och deras Hold On To Nothing. Att Susanne är svag för goth kanske ni visste? Här blandas dysterheten upp med lite trevlig growlsång i alla fall, haha!

Jag inleder lite lagom trallvänligt med THE AGONIST och Dead Ocean från senaste skivan "Prisoners". Inga konstigheter, bara musikalisk flinkhet.

Sen blir det skitigare. NEKROMANTHEON har fått ganska många att gå i spinn. De gör det mesta rätt - det låter skitigt på rätt sätt. Det är ett jävla driv. Och så har titellåten från "Rise, Vulcan Spectre" en grym refräng i all sin enkelhet.

Sedan Nosegarden öppnade ögonen för TREPALIUM åt mig så har det blivit några vändor i lurarna med fransmännens musik. Och jävlar vilket sväng de kopplar på emellanåt. Det händer en hel del annat i bandets musik också för den delen. Synnerligen värda att kolla in. Låtval: Daddy's Happy från "XIII".

På tal om sväng - inledningen på Iesus Nazarenus, Servus Mei från THE PROJECT HATEs "Bleeding The New Apocalypse". Där har ni sväng. Låten är i övrigt så sjukt episk att jag baxnar.

Dammar av lite gammal ANAAL NATHRAKH i form av The Lucifer Effect från "In The Constellation Of The Black Widow". Skrämmande bra låt från en tid då bandets musik var verkligt oroande.

Sen drar vi en tvär vänstersväng och brakar in i MEGADETH och trevliga Tornado Of Souls. Skivan: "Rust In Peace" - den överlägset bästa bandet gjort.

Sväng i DECAPITATED? You bet your behind. Flash - B(L)Ack från "Organic Hallucinosis" innehåller förutom ett jävla ställ lite av den varan.

Lite mer dysterhet i form av PARADISE LOST. Ni vet vilken låt vid det här laget tror jag, haha!

Listan avslutas av BRING ME THE HORIZON och IN MOURNING. Av BMTH har jag valt en låt med den orimligt långa titeln. Och från IN MOURNING en gammal fin låt från "Monolith". Har faktiskt blivit lite nerknarkad på det bandet får jag erkänna.

Det var det hela - en inga krusidullerlista - ett inga krusidullerinlägg. Får kanske bli tema nästa vecka, eller vad säger ni?

/Martin

torsdag, november 22, 2012

Årsbästalistan 2012 - de nominerade, nr. 5

Nominerad: "Utilitarian" - NAPALM DEATH.

När grindnestorerna i NAPALM DEATH släpper skiva så är det i det närmaste självskrivet att den åtminstone kommer nomineras till en plats på årsbästalistan. Det tror jag att ni snappat upp om ni följt bloggen ett tag.

Ska jag jämföra med förra släppet "Time Waits For No Slave" håller "Utilitarian" inte samma klass. Därmed inte sagt att årets skiva inte innehåller en del verkligt högkvalitativ musik. Det spretar och drar åt alla möjliga håll, och orden organisk och spontan (två av sångaren Barney Greenways favoritord när han pratar om bandets musik) känns verkligen inte helt fel.

/Martin


onsdag, november 21, 2012

Årsbästalistan 2012 - de nominerade, nr. 4

Nominerad: "Incurso" - SPAWN OF POSSESSION.
Dags att faktiskt krypa till korset. Jag gillade inte denna skivan speciellt mycket när jag recenserade den för WeRock. Betyget landade på en 6:a. Mina primära invändningar var då att trots att kalmariterna bevisligen kunde lira brallorna av rätt många så saknades känslan i låtarna. Tyckte jag efter 25 lyssningar. Det behövdes betydligt fler för mig att inse att "Incurso" är en verkligt bra skiva. För uppenbarligen fanns här något som fick mig att fortsätta lyssna på skivan. Och till slut trillade poletten ner. Det är, faktiskt, skönt att ha fel ibland.
Så, för att färska upp era minnen litegrann: "Incurso" är bandets tredje skiva. Alla skivorna är väl förankrade i den supertekniska dödsen. "Incurso" har med råge den bästa produktionen. Kan ha att göra med att trummorna, rytmgitarrerna och sången är inspelad i blekingska (Kristianopel) Pama Studio 1.

Och trummorna är en fröjd att höra på då Henrik Schönström är prick så skicklig som denna genres musik kräver.

/Martin






tisdag, november 20, 2012

Kiss Malmö 1983 - ett litet jubileum

För 29 år sedan idag äntrade de dåmera avsminkade herrarna i KISS den fräsiga tankscenen i den hiskeliga Malmö Isstadion. Sämre konsertarena får man leta efter, men det kan omöjligen ha spelat någon roll för de som fick sett Kiss då. Borta var sminket och detta var väl en slags tvagning för att bli av med gamla demoner, för var det något som var tydligt på hösten 1983 så var det att bandet fått en nytändning. Förvisso fick de kuska runt med Vinnie Vincent, denna fantomlåtskrivare och gitarrist men samtidigt en av de besvärligaste personerna de jobbat med. På hösten i Europa 1983 märktes dock inget av det som skulle prägla vårturnén i USA och Kanada. Europaturnén gav oss långa konserter, ett jävla driv och Exciter live. På våren blev det dock en trist historia med nedkortade konserter där de konstant bråkade, till och med på scenen i vissa fall.

Strunt i det. Den tjugonde november 1983 mullrade tanken fram, "Aaaaaaalright Malmö" dånade ut i högtalarna och Creatures of the night öppnade konserten. 70talets enkla rock (förvisso i bombastisk kostym) var ett minne blott, Kiss var nu RIKTIG hårdrock, de få låtar de körde från 70talets glansdagar gick i ett jävla tempo och konserterna i början av 80talet var oerhört svettiga sådana. Jag var inte med i Malmö men jag var iallafall med på den tiden, det fanns i bl.a. den där videobutiken på Växjögatan i Helsingborg (Apollovideo?) en skum hyrvideokassett som innehöll fem låtar inklusive videon till All hell´s breakin´ loose. Jag måste ha hyrt den kassetten nittiofyra gånger, vilken underbar låt! Lite sämre video dock, men Paul fäktades med svärd vilket åtminstone var skoj. Gene äter dessutom kött. Han grillar det över öppen eld. Ja vad fan, ni hör själva. Världsklass.

1983. Kiss i Malmö. Hungriga som fan igen, och året efter när de fick med sig Bruce Kulick på gitarr så grundlades det som är min personliga favoritperiod med Gene/Paul/Eric Carr och Bruce. Tempot, låtskrivandet och jävlaranammat var enligt mig tillbaka på en slags gräsrotsnivå, de turnerade runt som fan i Europa och USA och jag kan bara önska att de hade haft det lite bättre rent ekonomiskt.

Nu lutar vi oss tillbaka i soffan och njuter lite av Kiss i november 1983. Tyvärr finns det ingen film från Malmö, men det finns en ljudupptagning som är helt ok och väl värd att leta efter. Lite andra klipp finns dock. Varsågoda.



 

Njutning.

/Alex (som i den andra kanalen muttrade om Academy Of Music för någon vecka sedan, om någon missat det)

Årsbästalistan 2012 - de nominerade, nr. 3

Nominerad: "Portal Of I" - NE OBLIVISCARIS.

Detta kan vara den mest pretentiösa skivan bland de nominerade. Episkt känns som en grav underdrift att använda som begrepp om australiensarnas debutskiva. Mmm - debutskiva. Och den förpliktigar till rätt mycket kan jag säga. I min recension (9/10 på betygsskalan) skrev jag att



Intrycken fullständigt väller in i öronen – och det spelar mindre roll om det är skirt gitarrspel, blastbeats, glödande fiolsolon, klockren sång oavsett om det gäller growlet eller rensången – jag kapitulerar fullständigt.

Det händer helt enkelt väldigt mycket på skivan som är över en timma lång. Om det känns överarbetat? Alltså, vi talar ju om progressiv metal. Klart att det är överarbetat. Men det ska det ju vara, haha!

/Martin







måndag, november 19, 2012

Något nytt att tugga på?

Det gjordes en del uppdateringar på WeRock igår. Tvenne nya recensioner dök upp - det är ju någorlunda mitt i månaden - i form av Roberts text om NOCTEMs "Oblivion". Inte världens mest orginella titel - 230 skivor listar Metal Archives. Men skit i det. Recension 850 står BiblioteKarin för i sin text om TO DUSTs "State Of Nothing". Det gänget verkar ha en fanskara redan, för i skrivande stund har 140 pers varit inne och läst recensionen. Inte illa.

Dessutom återkommer bandet i en tävling vi har på siten nu. Ett tag sedan vi hade tävling faktiskt.
Här hittar ni tävlingen.

Sen har BiblioteKarin lagt upp lite, ja vad ska vi säga, kommenterade foton från förra veckans Close-Up Kryssning.

/Martin

Påflugen på: Mattias Lindeblad

Facebook kan man ha till mycket, bland annat lära känna personer som man annars aldrig skulle stöta på. Jag har under något år haft ynnesten att prata lite strunt med Mattias Lindeblad, bl.a. en av författarna till de tvenne böckerna om hårdrock och ensam författare till boken om skräckfilmer. Ett av hans senaste järn i fyren är att han iklär sig en slags Skavlanroll och bjuder in intressanta gäster till Frölunda Kulturhus där ett samtal dem emellan förs inför publik. "BULLSEYE - en talkshow mitt i prick" kallar han detta, och jag tänkte låta honom själv berätta lite om hur det gått hittills und so weiter.

Var kom idén ifrån, dig själv?
Jag har gått och närt den här idén sen jag var moderator för en paneldebatt under P3 Guld 2009. Mina gäster då var Anders Fridén från In Flames, Oscar Dronjak från Hammerfall och Ralf Gyllenhammar från Mustasch. Även om det var väldigt mycket fråga/svar och inte så mycket show så var det mycket som stämde där. Alla tre gästerna var smått exalterade efteråt och tyckte att det var skitkul att få komma till tals i ett forum där de ocensurerat kunde få utrymme att diskutera musik, bakgrund och uppväxt. När jag i våras fick stolen bredvid en gammal kompis vid namn Tomas Modig på planet till Gran Canaria, så visade det sig att han också hade gått och tänkt på att det vore kul att sätta upp en talkshow. Eftersom han är kulturproducent på det fräscha och nytänkande Frölunda Kulturhus så var arenan redan klar. När vi efter en vecka fick stolarna bredvid varandra även på hemresan var saken biff.

Du har haft två samtal redan, hur har de gått? Som förväntat, eller över/under förväntan?
Det blir ju väldigt sällan som man tänkt sig när man gör saker. Ofta blir det inte riktigt lika bra som man hoppats på, men ändå något man kan känna sig tillfreds med. Bullseye har faktiskt varit det där undantaget som bekräftar regeln. Om jag fantiserade om något drömscenario innan första omgången med In Flames så infriades mina förhoppningar upphöjt till två. Peter och Björn var fantastiska, publiken var med på noterna från första sekund, tekniken funkade, scenografin funkade och skratten satt där de skulle. Om jag ska vara helt ärlig så är Bullseye något av det jag är mest stolt över under hela min karriär. Det låter kanske lite självgott, men det är faktiskt sanningen. Jag stormtrivdes varenda sekund på scen. Och det kändes som att det fanns fler än jag i lokalen som mådde bra.

Hur har det gått publikmässigt? Känns det som att det är uppskattat?
Eftersom Bullseye-konceptet inte på långa vägar är inarbetat än och folk som inte varit där inte riktigt förstår vad det är så känner jag mig mycket nöjd. Det har varit mellan 100-150 betalande varje gång. Lokalen tar det dubbla, men är utformad så att det aldrig känns glest. Men det är toppen eftersom jag är övertygad om att ryktet kommer att sprida sig och showen växa. Det händer något i det där rummet som är svårt att sätta fingret på. Något unikt. Bullseyes tagline känns faktiskt mer sann idag än när jag skrev den innan första showen: ”Så nära kommer du aldrig igen …”

Efter IN FLAMES-gubbarna och JOACIM CANS- vilken gäst kommer nästa gång?
Nästa gång blir det hela Gothenburg Sound som står i fokus. Företrädare för de viktigaste banden kommer att slå sig ned i Bullseye-soffan, dvs In Flames, At The Gates och Dark Tranquillity, tillsammans med producenten Fredrik Nordström från legendariska Studio Fredman. Bullseye kommer då att göra ett gästspel på Stora Teaterns Klubbscen inne i centrala Göteborg. Talkshowen kommer att bli en del av Gothenburg Sound Festival som äger rum på Trädgår’n bara ett stenkast därifrån. På klubbscenen kommer det även att vara en foto/konstutställning om Göteborgssoundet där jag även har ett finger med i spelet. Festivalen går av stapeln den 4+5/1 2013. Utställningen inkl. Bullseye på Stora Teaterns Klubbscen är gratis och öppen för allmänheten under båda dagarna.

Vilken är din största drömgäst?
Drömgästen (vilken inte känns helt otroligt i mitt sjuka sinne ha ha) är Alice Cooper. Nu när vi har haft prominenta gäster som Peter och Björn från In Flames och Joacim Cans från Hammerfall så känns det som att det borde kunna öppna vissa dörrar. Att detta är en talkshow som är ”på riktigt”. Har en internationell artist en day-off och får en chans att berätta om sig själv och möta sin publik under uppstyrda och personliga former så tror jag inte att det är en omöjlighet. De flesta tycker att det är ganska kul att få stå i centrum en stund och berätta om sig själva. Annars hade de inte valt det liv de lever. Showerna har dessutom filmats så det finns klipp att visa där det ser riktigt härligt ut ha ha. Jag kan lova dig att herr Cooper hade stortrivts i Bullseye-soffan.

Den som själv vill botanisera bland julespriten kan klicka HÄR varpå Bullseye-sidan på facebook torde öppnas, det kan nog vara värt att hålla ett getöga där lite då och då eftersom blotta möjligheten att självaste Alice Cooper skulle äntra denna scen skulle få mig att omedelbart slå upp ett tält utanför Frölunda Kulturhus och sedan saligt vänta.

Tack Mattias, allt gott framledes!

/Alex

fredag, november 16, 2012

Fredagslistan vecka 46: Den ultrapretentiösa listan, a.k.a. Martin går upp i limningen

Vi gav ju er möjligheten att komma med förslag på teman till fredagslistan. M. Åslin, a.k.a Matrulda tyckte att det var så kul med den pretentiösa listan vi hade för ett tag sedan att hon gärna ville se en fortsättning på detta tema. Av någon anledning är det tydligen kul att läsa inlägg i vilka jag är upprörd. Så den här gången har vi tagit i lite extra. I alla fall jag, som har valt låtar som jag inte gillar speciellt mycket, för att uttrycka mig sarkastiskt som satan, men som verkligen får prettomätaren att sprängas. Så nu vet ni det.

NIGHTWISH. Se där, kanske några som fick igång kräkreflexen. Finnarna har alltid varit ett band som tagit i lite för mycket för sitt eget bästa. Men aldrig lika mycket som när de hade Tarja på sång. Hon har ju gått vidare och valt att ösa än friskare ur latrinhinken än hon gjorde under åren i NIGHTWISH. Wishmaster från albumet med samma namn har en hel del som talar för att det rör sig om en pretentiös låt. Den operaartade sången. Det fullständigt monomana matandet av triolerna på bastrummorna och bitvis i gitarrerna. De ostiga slingorna och stämmorna på keyboarden. Schlagerslutet. Ja fy fan.

SABATON. Det handlar om krig. Låt mig säga så här: det finns prick ett band som har skrivit om krig på ett vettigt vis - BOLT THROWER. Nu har dalmasarna tagit i mer än brukligt. Då man på  tidigare skivor tog upp de båda världskrigen exempelvis har man nu gjort en skiva om den svenska stormaktstiden. På både engelska och svenska. Får man inte bråck nu så får man det aldrig. Jösses amalia säger jag bara. Och det stannar ju inte där - kolla in den svenska texten till Karolinens Bön.

Bortom Svea rikes gränser
Hörs ett kall från ovan jord
Följer kristendomens regler
Offensivens man, soldat i Jesu namn

För fränder, fosterland och konung
Genom elden skall han gå
Opåverkad inför ödet
Möter döden för sin religiösa tro

In i striden genom ett kulregn, Herrens vilja ske
In i striden går han på led

Tills han vitögat ser karolinen marscherar fram
Lade sitt liv i Guds han för sin konung och fosterland
Tills han vitögat ser karolinen marscherar fram

Moral och religion förenar
Mod och brödraskap består
Att smäda Guds namn, möta döden
Offensivens man, soldat i Jesu namn

Fader Vår, som är i himmelen
Helgat varde ditt namn
Tillkomme ditt rike
Ske din vilja,
Såsom i himmelen så ock på jorden
Giv oss idag vårt dagliga bröd
Och förlåt oss våran skuld


Fram, går som en man
En hel armé marscherar på led
Rädslan de glömt Herren har dömt
Redo att livet ge
När konungens här
Fienden ser med hissat baner
Rädslan de glömt Herren har dömt
Hör hur de ber sin bön

Ja, du glade. Observera det kursiverade. Bandet har alltså med vett och vilja bakat in nästan hela bönen Fader Vår i sin text. Jag säger som Hatpastorn brukar säga emellanåt. Ridå.

Vi går vidare med MANOWAR. Ni såg detta komma eller hur? Vi kan mycket väl ha att göra med kanske världshistoriens mest pretentiösa band överhuvudtaget. Jag blir så vanvettigt arg av detta bands musik. Skitnödighet får en helt ny innebörd när man hör en låt som Hail And Kill som innehåller, på fullt allvar, en textrad som May your sword stay wet like a young girl in her prime.
Och så har man talkörer. Och man signerade sitt första kontrakt med Megaforce Records i sitt eget blod. Bara en sån sak.

Vi går vidare. WITHIN TEMPATION. Ni vet ett sånt band som vill vara lite lagom tufft. Lite distade gitarrer, lite lagom jobbiga känslor, kvinnlig sång. Lägg till detta en stor kör, och symfoniorkester. På hemmaplan i Holland inflör en dyrkande publik. DVD:n är klart sevärd för att den är snyggt gjord. Det innebär inte att denna typ av snyftande prettomusik är bra på något vis, men pretto likaväl.

Då föredrar jag helt klart den enda låten på veckans lista som är så att säga pretto i ordets positiva bemärkelse - Neptune Is Dead - en 18 minuter krävande, ömsom vilt piskande ömsom tungt smekande, stycke musik från ALTAR OF PLAGUES. Dräpande är bara förnamnet.

MUSTASCH. Nu kanske jag får några emot mig här. Hur kan jag våga kalla goa gubbar från Götet för pretentiösa? Jo, det ska jag förklara för er - Ralf Gyllenhammar vill på totalt motvallsvis vara prick så cool och hård som han och hans musik inte är. Jag lovar er att det var fler än jag som vred sig i skam när han stod på Wacken Open Air och skanderade om IFK Göteborg och mosbrickor. Detta är musik som är så totalt mellanmjölksaktig trots att den vill vara så mycket mer. Där har ni det pretentiösa.

Då har jag lättare för att köpa en gitarrstolle likt Yngwie Malmsteens fånerier, för att man förväntar sig inget annat. Spana bara in det mäktiga praktpekoralet Guitar Solo (Trilogy Suite Opus 5/Spasebo Blues) från liveskivan "Trial By Fire - Live In Leningrad". Ja, du glade. Här liras det loss med en prettonivå som är vördnadsbjudande. Jag ligger flämtande efter denna 10-minutersdänga i vilken det liksom inte råder någon som helst tvekan om vem det är som står i fokus.


- Paus -
 
Så, nu ska vi gå vidare med Susannes del av listan. Jag utfärdar redan nu samma varning som Susanne gav till mig: det är en hel del verklig skit som ryms i denna del av listan. Hehe.

Vi inleder inte alls nätt med LITURGY. Jag hatar låten från första ton. Körsång är nånting som inte skall låta på detta vis som den låter i True Will. Det blir inte bättre när den egentliga sången drar igång. Jag piercar hellre pungen än ägnar detta band mer tankekraft.

Det blir något bättre när AVERSE SAFIRA drar igång. Produktionen är mycket bättre i vilket fall. Av ren nyfikenhet kollade jag upp bandet på Metal Archives. Där kan man läsa följande om bandet:

"In the Q'uaballah there are twenty angels emanating out of the right and left hand of god. They are the Sefiroth. Sefira is the singular of this word, and an Averse Sefira would be one such of the unholy. We have taken these angels and extrapolated them as narrative vehicles for our tales of mythic irony."

Ni hörde hur prettometern gav fullt utslag? Tänkte väl det.

Sen blir det, lo and behold, finstämt plink i Where At Night The Wood Grouse Plays. Till en bakgrund av fullt lökiga syntvindar. Sen kommer det riktiga flöjter. Vilken jävla Ronja Rövardotter black metal sade jag spontant till Susanne när jag lyssnade för första gången. Det är rejält skitnödigt. Sångaren låter bokstavligt talat som att han lider av svårartad förstoppning. Observera gärna den krystade sången i slutet. Med marschtrumma. Gudars skymning.

Powermetallen gör sitt intåg på listan i form av RHAPSODY. Hur har vi tänkt här undrar ni. Jo, det finns ju vissa genrer som ger större utslag på mätaren. Black Metal och Goth exempelvis. Men det finns nåt oerhört pompöst över powermetal som vill försöka vara mer än den glada hej-kom-och-sjung-med musiken som både är genrens välsignelse och förbannelse. RHAPSODYs Emerald Sword  är i Susannes öron ett bra exempel på denna typ av pretentioner. Jag är svårt benägen att hålla med henne.

Vi kör vidare med TERZIJ DE HORDE. Som tidigare hette LIAR LIAR CROSS ON FIRE. Nej, jag skojar inte. Jag vet i ärlighetens namn inte vad jag ska säga om detta. Det låter inte helt galet. Men inte heller bra.

Sen blir det storvulet med NEGURA BUNGET. Vilket namn alltså. Teman i lyriken: Transsylvanisk spiritism och naturen. Detta är black metal som ställer krav på lyssnaren. Jag tröttnar tre minuter in i Maiestrit – Vremea Locului Sortit.

Vi rundar av med monolitiska MY DYING BRIDE. Som i vanlig ordning tar i så att den berömda ådern i tinningen börjar pulsera redan 30 sekunder in i Kneel Till Doomsday. Gothen är den subgenre jag tycker lovar så mycket men som misslyckas så kapitalt med att få mig att ta den på allvar. Denna låt har inte fått mig att ändra uppfattning.

Ridå.
/Martin

torsdag, november 15, 2012

Årsbästalistan 2012 - de nominerade, nr. 2

Nominerad: "Internal Affairs" - THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA.  Lika okomplicerad som genial skrev jag om denna skiva i recensionen på WeRock att THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA åstadkom "ett i det närmaste blasfemiskt sväng inspirerat av klassisk rock med tung middle of the road feel och en dos fet soul och disco" på ett sätt som fullständigt golvade mig. Sammansatt av ett gäng gedigna musiker från de södra delarna av landet och ledda av Björn Strid lyckas bandet med att smyga sig in under radarn och drämma till med full kraft genom en otroligt välskriven skiva där låtarna verkligen inte går av för hackor.
Spelglädjen är även den oerhört påtaglig. Nominerad: "Internal Affairs" - THE NIGHT FLIGHT  och gör att skivan mer än väl passar att förgylla en festkväll på ett sätt som jag inte kan påminna mig själv om att jag känt på samma sätt inför som när jag lyssnade på THE HELLACOPTERS "High Visibility" när den kom ut.
 
/Martin
 
 



Queensryche 2013 - en liten återkomst

Ur askan av det som en gång var mitt favoritband fick vi först GEOFF TATEs skräp kallat "Kings & Thieves" vilket med råge väl får anses som det sämsta den mannen presterat i någon form någonsin. Texterna, framförandet och själva låtarna är alla bara olika stadier av fekalier i musikform. Urk och blä och hoppas han aldrig släpper fler skivor.

Förväntningarna på själva QUEENSRYCHE var inte heller höga, alldeles oavsett att deras låtlistor idag hyllar deras storhetstid så kändes det som att det även där vore på sin plats att ta en gravöl över fordom stordom. Men så släppte de strategiskt nog en youtubeteaser på den kommande skivan igår och VIPS så fick jag iallafall en liten känsla av att "jo, det kanske kan bli något ändå". Det blir nog ingen uppryckning likt ACCEPTs senaste tre år men en uppryckning är det likväl. Av snuttarna att bedöma åtminstone.

Från initialt totalt ointresse kommer jag på mig själv med att faktiskt vilja höra skivan. Inte ställa den mot gamla skivor, inte jämföra och peka ut detaljer, utan bara höra skivan och se om det möjligen kan vara något jag skulle tycka om.

Det är en liten vinst bara det.


/Alex

onsdag, november 14, 2012

Årsbästalistan 2012 - de nominerade, nr. 1

Nominerad: "Reign Supreme" - DYING FETUS.

En av årets absolut hårdaste skivor - gänget från Maryland förnekar sig inte när det gäller denna aspekt. Med lika delar revulsion som ackuratess kavlar DYING FETUS ut en rensmacka som stavas stringent kvalitet nästan rakt igenom.

Lyssnar man på en skiva på repeat som jag gjorde med "Reign Supreme" så inser man kvickt att man har en kandidat att hamna på årsbästalistan.

I recensionen på WeRock skrev jag att,

Lyssning 5-8 var en enda lång njutningsfull cirkulärandning. Då fattar ni vilken nivå materialet håller, och varför, om det ska råda någon som helst rättvisa i världen, ni bör hålla med om efter första genomlyssningen att ”Reign Supreme” är en fullständigt giltig titel på skivan.


/Martin


tisdag, november 13, 2012

Ångest skall med aktivitet fördrivas - Årsbästalistan skall sättas

Kära läsare - i vanlig ordning kommer jag under resterande del av året köra en genomgång av vilka skivor som är nominerade till min årsbästalista 2012. Det blir, för att tala klarspråk, bara roligare och svårare att sätta en lista över årets 10 bästa skivor på pränt. Jag tyckte att 2011 var ett bra år - då avgick finska ROTTEN SOUND med segern med "Cursed" som hävstång.

I vanlig ordning kommer inläggen hagla tätt under denna period. Någon gång under denna vansinnesperiod kommer ni också kunna ta del av Metallbibliotekariernas årsbästalista över 2012 års bästa konserter. Vi har inte skurit ner på att ränna på konserter i år kan jag säga. Just detta faktum i samband med alla magiska skivor som släppts under 2012 gör mig benägen att säga att året i sanning varit storartat.

Nu kör vi - första inlägget kommer upp imorgon!

/Martin

fredag, november 09, 2012

Cirkusen kring Polen och Behemoth

Detta är ingen direkt nyhet - både Tomasz och Kim har bloggat om detta tidigare. Nergals friande från den förra domen har ogiltigförklarats av högsta domstolen och han åtalas nu igen. Fredrik Strage, en kille vars texter jag mer än gärna läser, har idag publicerat en tänkvärd text om detta på DN som i vanlig ordning är välskriven. Så pass välskriven att jag gärna vill göra er uppmärksamma på den.

"Hårdrockare tycks inte väcka lika mycket sympati som anarkofeminister"

/Martin

Fredagslistan vecka 45: The Workings Of Colossus

Fredagslistedags igen!

Något annorlunda upplägg denna gång – i måndags fick jag en stark längtan att lyssna på BORKNAGARs magiskt episka låt Colossus från ”Quintessence”. Då, i ett stadium av trötthet fick jag snilleblixten att bygga denna veckas fredagslista på låtar som innehöll just ordet ”Colossus”. Det borde ju rimligtvis finnas en del sådana tänkte jag. Och det gör det – 47 stycken enligt förträffliga Metal Archives. Det är ju bara det att rätt många är så fruktansvärt jävla dåliga att jag skruvade på mig när jag lyssnade. Och då får man ju ändra upplägget till en blandning mellan kolosserna och ett myspace-race. Jag hade nämligen 5 låtar som innehöll ordet ”Colossus”. Nästa steg blev att välja utifrån dessa band en låt av ett band som stod som related artist. Och det blev rätt så bra faktiskt. Upplägget klart? Gött – kör vi!

Vi inleder klassiskt episkt och progressivt med IN MOURNING. Bandets ”The Weight Of Oceans” är en mäktig skiva som bland annat innehåller en fantastiskt bra låt som heter, rätt gissat, Colossus. Låten har rätt mycket som talar för sig, men bäst är ändå den rent magiskt starka refrängen. Den är ren kärlek. Valet av relaterad artist blev inte svår kan jag säga då OMNIUM GATHERUM återfanns bland dessa. Melankolisk melodisk progressiv death metal från Finland. Man kan såklart gå fel något så fruktansvärt här – men det gäller inte bandets ”New World Shadows” och låten Everfields. Bara inledningen är så majestätisk att det känns som att flyga.
Vi hoppar vidare till THE HAUNTED och en låt som tydligen gjorde Dolving grymt förbannad när han blev konfronterad med den musikaliska delen – Moronic Colossus. Tagen från skivan ”Versus” på vilken Jensen återinträdde i aktiv tjänst som låtskrivare efter uppehållet på ”The Dead Eye”. Det märks, men räcker inte hela vägen. Moronic Colossus är dock en härligt tät och vredgad dänga som jag tycker håller hög klass. Relaterad artist till THE HAUNTED? Rätt många bekanta ansikten – AT THE GATES, DARK TRANQUILLITY, SOILWORK, LAMB OF GOD och…SEPULTURA. Jag får räknas till skaran av fans som är svårt förtjust i plattorna ”Beneath The Remains”, ”Arise” och ”Chaos A.D.” De skivorna håller en standard som de efterkommande inte gör. Dessutom tror jag att ganska många är av åsikten att SEPULTURAs springande punkter utgörs av bröderna Cavalera. Nog tjafsat om detta  - Altered State från ”Arise” bör övertyga er om vilka superkrafter bandet besatt under början av 1990-talet.

MESHUGGAH meckar till det i vanlig ordning i I Am Colossus- en låt som gjord för att Jens Kidman ska kunna se prick lika skogstokig ut som vi har vant oss vid att se honom. Brottartungt är bara förnamnet – låten vältar sig fram som en uppretad jättebälta på steroider. Relaterad artist -  BROKEN HOPE. Ett band som har återuppstått från graven. Senaste skivan ”Grotesque Blessings” kom 1999. Bandets återkomst var, förstod jag, efterlängtad då jag såg bandet som en del av The Carnival Of Death-paketet i New York i september. Då imponerades jag inte speciellt, men på skiva är det inte helt tokigt även om jag vet att många av er kommer störa sig som satan på produktionen som faktiskt är lite hattifnattig. Låten heter War-Maggot och handlar om illegala operationer som beskrivs nedan:

In a government bio lab, a gruesome experiment

 A new warefare tool, a larvae implement

 Nuclear grown Super Larvae created to kill

 Toxic maggots implanted against one's will

 Project almost finished, nearly completed

 For research a human host is needed

 Strapped in the lab and force fed a parasite

Tjong i medaljongen på det!
Sen kommer den – BORKNAGARs fantastiska låt. Lyssnade på den igen igår – eufori varenda gång. Taktsartsbytet 2:04 in i låten är så makalöst fint att jag ryser varje gång jag hör det. Låt vara att bandet använder sig av keyboard liiite för liberalt, men det står sig slätt mot den majestätiska sången signerad ICS Vortex. Den mannens röst alltså. Vi fortsätter med norsk musik och ENSLAVED. Senaste skivan ”RIITIIR” är en makalös resa som tydligt demonstrerar ett band som utvecklas för varje släpp. Låten Roots Of The Mountain innehåller så mycket intryck att det blir svårt att sortera dem – rensången är dock något jag vill nämna. Den är episkt bra.

DAGOBA – tänker ni som jag att bandet tog det säkra före det osäkra och plockade bort ett ”h” i slutet för att inte bli stämda av George Lucas? För visst tänker man på Yodas hemplanet Dagobah när man ser bandnamnet? Eller inte, men skit i det som Kjell Bergmark skulle ha sagt. Låten, Face The Colossus, har trots sina uppenbara coreinfluenser mycket som talar för sig – den episkt tjocka produktionen inte minst. Vi avslutar synnerligen arty med ETHS och deras franska version av Hercolubus från skivan ”III”. Och den är väldigt, väldigt franskt pretto. Men bra.
/Martin
In a government bio lab, a gruesome experiment
A new warefare tool, a larvae implement
Nuclear grown Super Larvae created to kill
Toxic maggots implanted against one's will
Project almost finished, nearly completed
For research a human host is needed
Strapped in the lab and force fed a parasiteFreFFFFFFF

torsdag, november 08, 2012

Ett sorts jubileum

Kära läsare! Välkomna till inlägg nummer 1000 på Metallbibliotekarierna. Känns aningens stort att vi faktiskt har skrivit 1000 inlägg. Det känns definitivt rent produktionsmässigt aningen större än ett kronologiskt jubileum som vi ju hade för ett tag sedan. För att fira detta har vi satt ihop en liten film i vilken vi försöker sammanfatta de gångna 999 inläggen. Den är aningens tramsig, men jag tror inte att ni hade förväntat er något annat.

/Martin

måndag, november 05, 2012

Snowy Fucking Shaw

Ja jösses. Lördagskvällen stod vittne till en fullkomlig urladdning i Varberg. Förra årets konsert var riktigt bra, men i lördags slog årets spelning undan benen på den konserten totalt. Snyggare scenproduktion, sinnessjukt bra låtval och kanonmusiker borgade för en kväll i himlens eller helvetets tecken, välj själv.

Jag talar naturligtvis om SNOWY SHAW. Denna svensk metals musikaliska vidunder.

Förhandspeppen var stor och när giget började med en introfilm till tonerna av NOTRE DAMEs Dracula sucks! följt av att skärmen lyftes och scenen blottades i Munsters så flinade jag som den allra elakaste halloweenpumpan någonsin. Jag trodde nästan inte att det var sant, jag hade inte vågat hoppas på en så fin produktion. Och Snowy, denna galning till människa.... Hur fan han får ihop detta gång på gång är obegripligt. Jag vet att det ligger enormt mycket jobb bakom. Gudarna ska veta att det betalar av sig. Bredden i musiken och hos banden vars musik Snowy väljer att köra, tillika bonusen i form av gäster som är de bästa i världen (MICHAEL DENNER FÖR HELVETE) gör att tiden bara flyger förbi. Undrar dock vad som hände med Sharlee d´Angelo som inte dök upp...fel buss månne?

Kvällens ABSOLUTA höjdpunkt för min del var när Notre Damelåten Dusk gled in i min ständiga önskelåt Le theatre du vampire. Direkt efter låten dedikerade Snowy den till mig. Jag blev alldeles tandlös och trodde att jag skulle stånga skallen i en vägg. Här har man bara lite sådär i förbifarten råkat tjata som fan om en liten låt i bara ganska många år och vips så dyker den upp med en hälsning. Jag har aldrig varit med om det förut och det lär väl aldrig hända igen.

OPERA DIABOLICUS gjorde sedan sitt första och kanske enda liveframträdande någonsin, i en oerhört stämningsfull och vacker version av Blood Countess Bathory. Det var nästan som att se en skräckfilm framförd på en scen, vilket förstärktes av Viktorias vackra sång och de underliga herrarna David Grimoire och Adrian De Crow på gitarr och bas.

Kvällens enda minus var att ingen informerade publiken om att det skulle bli två set, så när Nöjesparken tändes upp efter första set så gick stora delar av publiken. Otroligt synd eftersom de då missade det andra setet och en storslagen version av MEMENTO MORIs Heathendoom. Fatta vilken låtskatt han kör, Snowy. Låtar man aldrig trodde man skulle få höra live i något sammanhang, inramade i en slags personlig hyllning till desamma.

Jag sitter fortfarande stum i vördnad inför det Snowy åstadkommer. För att vara en som numera säger att jag inte bryr sig så mycket om metal så finns det stunder då jag fortfarande blir 15 år och skogstokigt lycklig. Allt som oftast inbegriper denna metalorienterade lycka Snowy Shaw. Det är naturligt, eftersom han krossar allt motstånd.

Fan vad jag hoppas att det blir fler sådana här spelningar.

Tack Snowy.

/Alex

Hösten klampar in med nya recensioner

På WeRock: Novemberrecensioner part I. Mest intressant är Karins recension av ENSLAVEDs nya platta, "RIITIIR" som verkligen är en kanonskiva som förtjänar det höga betyget.

Från detta tangentbord kommer texter om COHEED & CAMBRIAs senaste övningar "The Afterman: Ascension" och KLONEs (på turné med landsmännen i GOJIRA för tillfället) "The Dreamer's Hideaway".

En hel del annat också: WINTERFYLLETH (säg det på fyllan och man kan roa sig i timtal) DOWNFALL OF GAIA (en av de första gudomarna i den grekiska mytologin. Födde en oerhörd mängd ungar, däribland Charybdis som hade Poseidon till far.) och THE SWORDs "Apocryphon" som lätt tar hem segern för flummigaste omslag.

/Martin

fredag, november 02, 2012

Fredagslistan vecka 44: Död

Denna veckan tar vi upp ett synnerligen gediget behandlat ämnesområde inom den extrema musiken, nämligen döden. Det kan tyckas, fullt förståeligt, vara ett hart när dräpande uppdrag att välja ut ett antal låtar ur den digra skörd låtar på detta tema. Så jag satte vissa begränsningar: ordet "death" var tvunget att återfinnas antingen i bandets namn, eller i låtens/albumets titel. Plus att jag gav mig själv tillåtelse att ha med fler låtar än tio.

Sen insåg jag ju att risken för att enbart välja låtar ur death- eller thrash metallens synnerligen likbeströdda foror var överhängande. Så, ytterligare begränsningar på att inte enbart ha med låtar från dessa subgenres.

Så, med detta sagt - nu kör vi!

Jag insåg att jag aldrig på några villkors vis skulle komma undan med att göra en lista på detta tema utan att ha med en låt av DEATH. Det tror jag nog även ni misstänkte redan när ni läste titeln på inlägget. Overactive Imagination från "Individual Thought Patterns" (för övrigt min favoritskiva av bandet) inleder veckans lista. DEATH kommer alltid framstå som ett av de mest intressanta banden som kravlade sig upp ur gravarna i slutet på 80-talet. Låtarna ligger på en gastkramande nivå, och jag tycker att Chucks röst har något verkligt unikt över sig.

Återaktiverade ENTRAILS kör på med fullt old schoolstuk. Kolla bara in omslaget till "The Tomb Awaits" och låt er svepas med till det gyllene 1990-talet. Produktionen är Sunlight rakt av. Crawling Death är en kvalitetslåt som visar på att bandet kan skriva slagfärdiga låtar. Bara att kapitulera.

OBITUARY ger oss en kall kram från skivan "Frozen In Time". Det kan man förresten hävda att bandet är, mest på gott om ni frågar mig. Slow Death heter låten.

DISMEMBER. Ja, ni såg det komma en mil bort inte sant? Det är ju i stort sett omöjligt att köra en lista med detta tema och inte ha med hjältarna från Stockholm. Death Conquers All från bandets självbetitlade svanesång innehåller inte bara bandets patenterade köttsound men också kyrkklockor. Mycket snyggt.

Nu kör jag fan black metalsvepet: WATAIN - ohotade kungar på tronen med en svavelosande liveversion av Reaping Death dundrar in och visar vad kistan är gjord av. Sedan bryter vi av med lite mainstream med DIMMU BORGIR. Okej, allt är ju relativt - men nog får norrmännen anses vara vida mer lättillängliga än WATAIN. Från "Death Cult Armageddon" valde jag Allhelgens Död I Helveds Rike. Black metalsvepet avslutas av magiska DISSECTION och Thorns Of Crimson Death.

Raskt över till deppiga KATATONIA. Inget hushållsband hemma hos mig, men In Death, A Song tycker jag gör jobbet alldeles utmärkt. Lika bra som den är kort - NASUMs The Engine Of Death. Ja, jag vet att jag kör den ofta, men så är den också min favoritlåt i bandets diskografi. Som ju är stor. Efter en dylik pungspark kan det ju vara skönt att få en låt som är som balsam för själen. Från OPETHs till produktionen torraste skiva "Damnation" tar vi såklart Death Wispered A Lullaby.

HIGH ON FIRE har jag totalt tappat intresset för på senare tid. Dock är det så att en av de första skivorna jag recenserade för WeRock var bandets "Death Is This Communion". För fem år sedan tyckte jag att den var värd 7/10. Idag skulle jag nog inte orka lyssna igenom hela skivan. Men titellåten funkar fortfarande förträffligt.

Den emotionella stormörsaren plockas fram med PARADISE LOST. Att säga att jag inte blev svårt nerknarkad igår på fullständigt magiska Faith Divides Us - Death Unites Us hade varit en underdrift. Jag tror, utan att överdriva, att jag enbart igår lyssnade på låten över 20 gånger. Den är galet bra, och det är kul för jag gav aldrig skivan den ligger på en ärlig chans när den kom. Det känns som att jag nog ska göra det nu.

Avslutande duon är nog två förväntade spår även de - ENTOMBEDs Masters Of Death och SLAYERs Angel Of Death. ENTOMBEDs dänga har dels ett gött driv, dels ett fruktansvärt sväng. Spetsa öronen vid 2:17 då bandet fläskar på med tunggunget och försök att inte le som en tokig. SLAYER är ju vad de är - en bättre avslutare på listan och en mer fartfylld kvalitetssmocka inför helgen är Angel Of Death har jag svårt att tänka mig.

/Martin


Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 46: Nominerade till årsbästalistan 2017 - mark II?

Gott folk! I somras körde jag en fredagslista baserad på 5 skivor som kan komma ifråga till min personliga årsbästalista över 2017. Nu är ...

Populära inlägg