Marillion - probably the best band in the world

Jag tycker väldigt mycket om MARILLION. Deras nya skiva "Sounds that can´t be made" släpps i dagarna och jag hoppas att min förbeställda rackare ligger i brevlådan inom kort. Dessutom var det igår en stor proggala dit både FISH och Marillion bjudits in. Det fina med en sådan inbjudan är att de aldrig varit såta ovänner och luftat detta i pressen varför det aldrig blir handgemäng när de träffas. Självklart fanns det spänningar i bandet och personer emellan för 23 år sedan, annars hade väl Fish aldrig lämnat, men efter splittringen så har det varit idel leende från alla parter. Fish och Steve Hogarth gjorde för skrående till och med en spelning ihop för några år sedan. Imorse vaknade jag så till bilder från gårdagens gala och jag blir så ända in i själen lycklig av att se mina största idoler bredvid varandra, med stora leenden på läpparna och säkert både en och annan öl innanför västen.

I en tid då gubbstruttar i gamla band tjurar och surar över pengar, hävdar att de aldrig varit vänner från början och förfalskar sin egen historia genom inte så genomtänkt självhävdelse så är Marillion och Fish förebilder.

Jag blir rent ut sagt så jävla glad av bilder som denna.

Att sen Marillion och Fish fortsätter göra bra musik glädjer mig självfallet också. I mars åker jag och Henke till Holland för att vara med på Marillion Weekend igen. Det var ju ganska dra-åt-helvete-så-förbannat-skitkul sist så det blir nog roligt igen.

Tills dess - Marillions nya låt. Synd att den bara är 18 minuter. Jag gillar mest långa låtar.

/Alex