måndag, augusti 27, 2012

Måndagsfunderingar

Ach du lieber montag, finns det något bättre än en dag att vara vaken på? Sova är inget för mig, jag vill hellre leva la dolce vita tills korna kommer hem.

Det blev skivvård i helgen då jag i fredags fick min senaste beställning med japanska förseglingsbara plastfickor. 100 till vinylsinglar och 100 till lpskivor. Jag beställer 100 åt gången, det blir säkert dyrare rent fraktmässigt eftersom jag har rätt många hundra kvar att beställa, men jag gör det inte för att spara pengar. Att sitta och pilla med skivor jag inte hört på hundra år är ren sinnesfrid, och bland singlarna hittade jag flera som jag glömt att jag hade. Roligt!

Jag passade på att köra igenom TESTAMENTs nya igen, och de fyra första låtarna är fortfarande exakt det jag vill ha av ett band av deras dignitet. Andra halvan känns lite mer slentrian dock, låtarna sätter sig inte på samma sätt. Nåväl, det blir med all säkerhet grymt bra live, det dök upp några europadatum för november/december men vår lilla avkrok till land var inte med. Synd.

Annars är det mycket skivor nu, jag märker att samlaren i mig vaknat lite efter att ha sovit ett tag. Jag har den senaste tiden återigen fördjupat mig i den svenska proggen, vilket jag kommer att skriva betydligt mer om annorstädes, men har även börjat flukta lite efter ett par gamla KISS-dyringar som jag vill ha i skivsamlingen. En av dem, den argentinska Kiss Alive! (En Vivo!) del ett med helt annorlunda omslag, fick jag hem för ett par veckor sedan till stort tjo och tjim. Jag hade aldrig sett den i verkligheten innan. Därför ligger nu ytterligare ett par argentinare på listan, de har dessutom fräsiga översatta titlar så ni får vjälva lista ut vilka skivor det är jag ämnar leta reda på: "Descenmascarando", "Mas caliente que el infierno", "Vengeanza" samt "Criaturas de la noche" ligger högt på önskelistan. Speciellt "Vengeanza" då den faktiskt har en annan mix på skivan än vad som släpptes överallt annars i världen, typ en förhandstape som råkade bli skiva. Mumma!

Det är en lugn månad konsertmässigt, jag laddar således batterierna för den ursiniga hösturladdning jag valt att kalla "HELVETESALLAJÄVLAR 2012". You will be notified.

/Alex (som i den andra kanalen senare i veckan kommer att skriva om ett av sina stoltaste ögonblick)

onsdag, augusti 22, 2012

Alice Cooper - Pretties For You 1969

Att jag gillar ALICE COOPER vet många redan och att min högra skuldra numera pryds av en tatuering signerad skräckfarbrorn själv är inte höljt i något vidare dunkel. Något som dock brukar förbrylla de flesta är min passion för att inte säga besatthet av bandets allra första skiva "Pretties for you". Sedan tjugo år tillbaka när jag en nästintill grotesk kärlek till denna ganska underliga skiva. Skivan låter inte som någonting annat i bandets/artistens katalog och är en psykedelisk utsvävning i det sena sextiotalets allra mest bortglömda utmarker.

Den innehåller inga hits. Granted, en av låtarna heter Reflected och innehåller stoff som senare skrevs om och blev den stora klassikern Elected. Detta är så nära den "riktiga" Alice Cooper gemene man kommer på skivan, låtar som BB on mars, 10 minutes before the worm och Earwigs to eternity är så utspaceade och knepiga att varenda muskel hoppar av glädje i min kropp. Det finns inte en enda ton eller takt jag ogillar på denna skiva, den är i mitt tycke fulländad. Dess enda brist skulle kunna tänkas vara att en av de bästa låtarna från tiden, Nobody likes me, inte kom med på skivan utan släpptes som en bonusflexidisk i turnéprogrammet från 1971 och såg en riktig officiell skivutgivning först i boxen som kom typ 2001. Detta är dock den enda missen jag kan tänka mig, allt annat är perfekt.

Liveinspelningar från tiden är vi inte direkt översållade med, det finns en semiofficiell liveskiva inspelad på The Whiskey som jag lyssnat på ungefär två gånger månaden sedan dess utgivning 1992, det finns även en bootleg med lite ruffigare ljud inspelad i San Francisco 1969. That is all. En hög med outtakes från skivinspelningen cirkulerar också, det är lite skoj eftersom dessa ibland innehåller annorlunda versioner av några av låtarna.

Mer finns egentligen inte att säga om PFY. Det är en fantastisk skiva. Har du inte hört den och har ett tämligen öppet sinne rent musikaliskt så sväng in en runda på Spotify och lyssna. Har du hört den och gillar den kan du ju alltid gå med i min lilla facebookgrupp: "Alice Cooper Pretties For You Appreciation Society". Även den svenska Alice Cooper-gruppen är värd ett besök, även om de knepiga, skumma och förbluffande vackra människorna där alltid pratar alldeles för lite om PFY.

/Alex (som i den andra kanalen uttrycker sin oro över tidens gång)

måndag, augusti 20, 2012

Ny musik! For real? Japp!

Hör och häpna, i helgen har jag lyssnat på NY musik! Inte uteslutande såklart, det mesta jag lyssnade på var gammalt mög som spelades in långt innan jag föddes, men en liten hög med nya plattor och bekantskaper avlyssnades faktiskt.

NASTY IDOLS nya platta "Kalifornia" är bra som fan. Inget nytt under solen, de låter ungefär som jag minns dem från Rockbolagets scen 1994, detta är dock helt till deras fördel. Inga långa temaskivor om valarnas utrotande, inga powerproggiga tendenser - bara rock. Och roll. Jag hoppas få se dem på en scen nära mig snart igen, det är lite av en bedrövelse att det gått hela 18 år sedan sist. Nyskapande? Inte ett dugg. Svettigt? Litervis.

Ett litet skivpaket från Record Heaven som anlände häromdagen innehöll en promoskiva från skivbolaget Transubstans. Normalt sett åker dylika promoplattor i soporna direkt, men en hastig avsyn av baksidan gjorde gällande att två bandnamn faktiskt fångade mitt intresse så jag lyssnade på hela skivan. Mycket riktigt var det mesta på skivan ointressant, men min blick var fortfarande att lita på: REFORM och ETT ROP PÅ HJÄLP släpper nya skivor inom kort och de båda smakproven på skivan kittlar mig oerhört, speciellt Reforms I furuskogen. I skrivande stund upptäcker jag att skivan finns på spotify, och kittlingen fortsätter bums med första spåret. Jag ber att få återkomma i ärendet.

Ett rop på hjälp hittar jag bara på myspace, detta eländiga forum. Hör ni det grabbar - hemsida eller facebook tack. Jag vill veta mer men avskyr verkligen myspace.

En annan otroligt trevlig bekantskap på Transubstans blev GÖSTA BERLINGS SAGA, namnet har existerat i mitt medvetande ett tag men jag har aldrig kollat upp dem. När jag gick igenom artisterna på bolaget fanns de där vilket resulterade i att jag imorse gick min jobbpromenad till tonerna av deras skiva "Detta har hänt". Det var på tiden kan jag säga. Otroligt snyggt.

Så där sitter man och tycker att allt var bättre förr, och så visar det sig att det faktiskt finns band som är bra idag också! Ska det behöva vara så?

In och lyssna på "Reveries of Reform" på Spotify nu!

/Alex

fredag, augusti 17, 2012

Fredagslistan vecka 33: Martin släpps ut på grönbete

Idag är min sista arbetsdag innan även jag ska få gå på semester. Sen sådan? Jotack - men anledningen till det är att jag och en kompis drar till New York i början på september och jag ville gärna ha de där fyra veckorna sammanhållna. Väl i New York så kommer det att gås på i alla fall en konsert där det direkta supportbandet till OBITUARY som headlinar drar mer. Det bandet är nämligen DECREPIT BIRTH. Ska försöka styra upp en intervju med bandet också.

Den här listan heter ju, ack så grant, "Martin släpps ut på grönbete" och innehåller förutom osedvanligt många låtar särdeles yster musik. Detta är låtar som gör mig glad. Innehållet spretar å det grövsta: ni hittar såklart NASUM som vid sidan av ROTTEN SOUND är det hårdaste på listan. Men här ryms även verkliga högoddsare som STYXs Come Sail Away. Lyssna gärna på det fullständigt episkt överstyrda trumljudet i den låten.

Andra band som fladdrar förbi är RUSH, EUROPE, BORKNAGAR, THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA, NE OBLIVISCARIS, RAUBTIER, IRON MAIDEN, LOK, QUEENSRYCHE (från tiden de var bra såklart), UNISONIC, AT THE GATES, PANTERA och TWISTED SISTER.

Listan är 34 låtar och två timmar lång - så därför blir det inte en genomgång i vanlig ordning då jag faktiskt inte pallar, haha!

Fredagslistan tar också semester - Susanne och Alex var helt enkelt knäckta av den rent fantastiska nivå som listorna har hållt under tiden då jag har fått styra i total hegemoni att de kände att prick inget av det som de hade kunnat prestera i listväg hade kunnat tävla på lika villkor ;-).

/Martin

torsdag, augusti 16, 2012

Änglagård - Viljans Öga

Det är en typisk sensommardag, eller rättare sagt eftermiddag. Solen går sakta ner och lyser genom trädens lövverk, det är ett nästintill magiskt ljusspel att bevittna. På den stora stenen alldeles invid tjärnen sitter du och lyssnar, på susandet ifrån träden, på tystnaden ifrån vattnet. På stillheten. Emellanåt bryts den spegelblanka vattenytan av något, det bildas små ringar som sakta rör sig utåt, bortåt. Denna eftermiddag spelar det ingen roll att logiken och rationaliteten säger att det inte finns skogsväsen, du ser dem överallt ändå. Det är som att tiden just i detta nu står helt stilla. Den enda förhoppning du har är att denna eftermiddagen aldrig ska ta slut. Du vet att det inte kommer att bli så, men du håller fast vid förhoppningen ändå.

Precis som jag beskriver låter ÄNGLAGÅRDs nya skiva "Viljans Öga". Jag har älskat Änglagård i många år, och 2012 skulle äntligen bli det året jag fick se dem live. En på många sätt underbar spelning, endast grumlad lite av att den tyvärr ägde rum på festival. Es ist egal. Jag har egentligen aldrig gjort skillnad på "Hybris", bandets första skiva, och "Epilog", bandets andra. Det enda jag vetat är att Sista somrar på "Epilog" med all sannolikhet är bandets och kanske den svenska musikhistoriens vackraste låt. Dess ödesmättade stämning innehåller allt jag kan önska.

Så släpptes då "Viljans Öga" för några veckor sedan. Bäst avnjutes den på lp, inte för att jag är speciellt ljudintresserad eller för att jag har en bra anläggning (vilket jag inte har) utan för att allting, precis allting, blir perfekt om just denna skivan spelas i detta format. Omslaget är kanske det snyggaste jag någonsin sett. En låt per sida på en dubbel-lp betyder att du ungefär var femtonde minut får resa dig och byta sida. En välbehövlig kontemplativ paus. Om man bara lyssnar rakt av utan paus eller eftertanke så blir musiken ofta till slut en bakgrundsgrej och där vill jag aldrig hamna.

Omslaget är perfekt och i den medföljande boken illustreras varje låt av en bild och en kort text. Jag blir nästan tårögd när jag läser, tittar och lyssnar. Detta är inte bara musikalisk perfektionism i stil med [insert valfritt band du tycker är bäst] utan även musiken som konstform för ALLA sinnen i sin mest förädlade form. Det är exakt denna skiva som är anledningen att jag lägger ner hela mitt liv på att lyssna på andras alster istället för att ens försöka skapa något eget. Änglagård fångar i varje ton, varje ord och på varje bild det jag älskar mest av allt med att vara vid liv. Själva medvetandet. För det tackar jag er.

Min enda önskan är att de gör en konserthusspelning någonstans i landet. Jag åker var som helst, bara jag slipper höra MSG i bakgrunden. Att få sitta på en ytterplats på rad 7 i Jönköpings / Luleås / Knislinges / Helsingborgs Konserthus en sen höstkväll. Änglagård spelar hela den nya skivan. Kanske spelas Sista somrar eller Höstsejd som extranummer, men det spelar ingen roll. Där och då skulle mitt liv vara fulländat. För den stunden åtminstone.

Tack, Änglagård.



/Alex

tisdag, augusti 14, 2012

Sång och texter

Min faiblesse för instrumentalmusik har blivit mer påtaglig på sistone. Inte bara för att texterna de flesta artister serverar oss tangerar det penibla, utan även för att sångare i allmänhet inte riktigt alltid verkar veta när det är dags att hålla tyst. Det finns självfallet undantag, MARILLION och FISH skriver texter som går rakt in i själen, KING DIAMOND brukar alltid få till det oavsett om det gäller skräckhistorier eller rena glädjeyttringar (ex. Black funeral). På andra sidan myntet har vi sedan favoritband som DREAM THEATER vars texter oftast är fullkomligt obegripliga, min favoritlåt är Surrounded, jag kan texten och har sjungit med live flera gånger. Jag har dock ingen som helst aning om vad texten avhandlar.

Och, nu får vi vara ärliga mot oss själva, om vi sätter oss ner med textbladet i hand och skivan på tallriken så står det ganska snart helt klart att i princip alla låtar med band vi gillar sällan har bättre texter än THE PINKS-hiten 12 23 05 ("jag ringer 12 23 05, jag ringer om och om igen"). Egentligen spelar det så klart ingen roll, vid ett eventuellt förhör skulle jag nog med all sannolikhet kunna alla texterna till KISSlåtar skrivna mellan 1973 och 1992, men jag bryr mig egentligen inte om vad som sjungs. Brudar hit, party dit, något om ett vedträ som ska in i nån eld, 12 23 05 jag ringer om och om igen. IRON MAIDEN brukar sjunga om krig. Det var kanske lite fränt 1983 när The trooper var ny. Det är fullkomligt ovidkommande 2012 eftersom det i princip är samma text som ältats sedan dess.

Sången sedan, jag gillar bra sångare där de platsar och jag kan uppskatta lite argare tongångar när de platsar. MAYHEMs "Pure fucking armageddon" hade låtit väldigt fånig med Rob Halford på sång, och om OZZY hade börjat growla så hade jag nog kissat ner mig av skratt. Allt har sin tid, eller något i den stilen. Något som blivit populärt på sistone (de senaste tjugo åren eller så) är dock att blanda skönsång med growl. Detta är den enskilt starkaste anledningen till att jag och OPETH inte hittade varandra förrän i och med den senaste skivan. Den underbara musiken herr Åkerfeldt har svängt ihop genom åren har allt som oftast förstörts (i mina öron) av "sången" han envisas med att vaxlägga. Därför lyssnar jag inte heller på skivorna, jag älskar välspelad, välproducerad och genomtänkt musik men det finns massor av band som tillverkar sådan och dessutom har den goda smaken att inte growla sönder den. Jag får säkert mothugg, Opeth är populära svensktoppsartister idag, men det går inte att komma ifrån det faktum att jag istället för att se hela förbandsspelningen i Köpenhamn 2009 efter ett par låtar hade så urbota tråkigt att jag gick ut i foajén och väntade på att de skulle bli klara. Jag skulle dock gärna se dem nu, om de lovar att bara köra hela den senaste skivan.

Vad gäller sång och sångare annars så är det som bekant ett faktum att alla favoritsångarna man haft idag är betydligt äldre än...när...eh...de var yngre, och med detta kommer alla krämpor som ett brev på någon slags post. Paul Stanley, Ian Gillan, Ozzy, Halford, Geoff "mongo" Tate, alla är idag pinsamma karikatyrer av den de en gång var. Det är väl därför jag hellre sitter där med min kassettbandsinspelning från Minneapolis 1977 gjord genom bakfickan av en full fjortonåring än lyssnar på något som någon av ovanstående sångare sjungit in sedan 90-talet. Det var lite roligt att se Ozzy i Malmö i juni dock, eftersom det blev väldigt tydligt där att Ozzy vet att han sjunger illa, publiken vet att han sjunger illa men ingen låtsas om det utan alla låtsas som att det är 1982. Det blir nog bäst så, egentligen. Både för den åldrande publiken och för de åldrande artisterna.


I EN INTE ALLTFÖR AVLÄGSEN FRAMTID

Ozzy: "Vad har jag för gigs denna veckan?"

manager: "Du ska sjunga fem Black Sabbath-hits på gruppboendet Forellen i Bollmora kl.12, och på torsdag är allsång i Åparken i Tyringe. De ville att du sjunger Bark at the moon, Mr Crowley och sedan kör någon slags allsångsgrej där du får välja mellan Ta mig till havet och Teddybjörnen Fredriksson".

Ozzy: "Får jag något betalt? Vem spelar?"

manager: "Du får fika och bulle i Bollmora, i Tyringe blir det visst middag efteråt. Det är något lokalt band som spelar, jag tror den där Hempo Hilldén skulle vara med"

/Alex

måndag, augusti 13, 2012

Måndag. Jubileum. Ålder.

Everybody´s got a story. This is mine.

Nästa vecka är det tjugo år sedan jag böev konsertfrälst. Visst, jag hade sett konserter innan dess, sju stycken inkl. KISS, men den 25/8 1992 på Valbyhallen i Köpenhamn förstod jag på riktigt vad det handlade om. TESTAMENT öppnade, en gedigen öppning även om jag uppskattar dem mer idag än vad jag gjorde då. Jag hittade min personliga anteckning från giget häromveckan där det står "fjärde låten jävligt bra". Konsulterar vi min hemsida så står det klart att det var Into the pit jag gillade på plats, men när jag ser hela setlisten så vet jag idag att det var en otroligt bra låtlista på det hela taget.

Efter Testament och den sedvanliga pausen var det så dags. Bandet jag skulle komma att älska mest av allt i livesammanhang. IRON MAIDEN formligen krossar allt mostånd med Be quick or be dead. Där och då visste jag att det var detta jag var ämnad att göra. Gå på konsert. Inget annat har tagit större plats i mitt liv än att stå i en cementlada någonstans i världen för att se ett band spela live. Och inget annat band än Iron Maiden har tagit mig till sju länder, nio städer och hittills totalt tjugotre konserter.

På tjugo år hinner man göra mycket. Det har fötts och dötts, det har gifts och skiljts, det har krökats och kräkits. Och det har, i mitt fall, gåtts på konsert. 513 stycken närmare bestämt. Nästa vecka firar jag lite, kanske med bootleggen från Köpenhamn (kanonljud och fortfarande en kanonkonsert), kanske med något nytt roligt, alldeles oavsett vilket åtminstone med all säkerhet med kaffe och kaka.

En snabb favorit per år:
1992 - Iron Maiden Köpenhamn
1993 - =Y= Köpenhamn
1994 - Pride & Glory Stockholm
1995 - Black Sabbath x 2
1996 - KISS KISS KISS KISS KISS
1997 - King Diamond Köpenhamn
1998 - Spice Girls x 4
1999 - Mercyful Fate Sweden Rock
2000 - Marillion Oslo
2001 - Träd, Gräs & Stenar Malmö
2002 - Iron Maiden London x 3
2003 - David Bowie Köpenhamn
2004 - Trettioåriga Kriget Stockholm
2005 - Iron Maiden x 3
2006 - Paul Stanley New York
2007 - Genesis Helsingfors
2008 - Return To Forever x 2
2009 - Jean Michel Jarre Malmö
2010 - Roger Waters New York
2011 - Fish Köpenhamn

2012 då? Vi får väl se. Än så länge leder ALLMAN BROTHERS.

Is this the real life?

/Alex

Dagens deathmetallåt

Kommer ni ihåg evighetsprojektet "Dagens Deathmetallåt"? Jag är ju synnerligen dålig att uppdatera den varenda dag - men igår lade jag till tre låtar från band som jag tycker att man ska hålla koll på om man gillar denna typ av musik - NECROVATION, THROUGH THE EYES OF THE DEAD och HUMANITY'S LAST BREATH.

Listan ligger nu på stadiga 4 timmar.

/Martin


Meadows End - Hung In Gallows By Dawn

Fick ett mejl från Janne Dahlberg, gitarrist i Ö-viks MEADOWS END,  i förra veckan med en trevlig länk till ett klipp på Youtube. Ny låt filmad i replokalen - videon ger en fin inblick i hur mindre band jobbar för att spela in videor utan att det ska pungslå hela bandet och efterkommande generationer. Man skaffar helt enkelt ett antal kameror och fäster dem på bas, gitarrer, och mickstativ. Sen kör man.

Tycker ni att bandet verkar bekant? Robert Gustafsson recenserade bandets "Ode To Quietus" förra året. Vill ni läsa texten så klickar ni här.  Nya låten bjuder, precis som på skivan, på en alldeles förträfflig produktion och ett mer episkt anslag än tidigare. Jag gillar det.

/Martin

fredag, augusti 10, 2012

Alice Cooper på Liseberg

Det var en fin kväll i onsdags. Jag har sett bättre låtlistor och jag har sett bättre bandkonstellationer men det spelade ingen roll när ALICE COOPER intog scenen inför...hugaligen....22000 åskådare på Lisebergs stora scen. Tydligen slog han Håkan Hellströms publikrekord. Skoj såklart, men jag undrar ändå - när Alice vanligtvis spelar i Lisebergshallen (som tar knappa 2000 personer) - var är de andra då? (Jag veeeeet, men frågan är retoriskt ställd från en ironisk elitist).

Alice är alltid rolig att se. Hittills har det bara varit en enda spelning jag sett som jag hade svårt att njuta av eftersom regnet dödade tillställningen, på Sonisphere 2010 såklart. I onsdags var det betydligt angenämare i den varma sommarkvällen och jag njöt av ett taggat band, en hygglig låtlista och det faktum att Is it my body numera verkar vara standard i showen är så formidabelt bra att jag tror att han varit inne och rotat lite i min hjärna. Ingen hit för de flesta, men rena himmelriket för mig. Den dagen han dessutom vågar lägga till avslutet på låten som de körde live under den tidigaste delen av 70-talet (kallat My very own) då ska jag dansa Vättern runt i dagarna sju endast iförd tigertanga och sandaletter.

Nu får vi se vad Alice hittar på härnäst. Min dröm är att få se en turné där han kör hela "Welcome to my nightmare" och sedan hela "Welcome 2 my nightmare" rakt av. Jag åker var som helst i världen för det. Men allra helst till New York.

Nu är det alldeles tomt i min kalender till september tjugoåtta då jag äntligen ska få se WALTER TROUT igen. Och sen jävlar tar det fart, det blir en hård höst.

Tills dess,

/Al


Fredagslistan vecka 32: Band som börjar med bokstaven S

atan i gatan gott folk - vi lämnar nu thrashen och jobbar oss vidare in i det träsk som stavas S. Bara för att visa att det egentligen inte behöver vara så pass tillkrånglat att skapa teman för fredagslistor (egentligen) bjuder listan idag på låtar från band vars namn har bokstaven S som begynnelsebokstav. Och jag ville helst inte ta låtar från band som jag lyssnat oerhört mycket på innan - lite av en utmaning får det ju ändå vara - och lyckades till stora delar faktiskt: endast tre band har förekommit frekvent i högtalarna i det benschska hemmet. Kan ni gissa vilka tre så får ni som Susanne brukar uttrycka det, en guldstjärna i himlen.

Vi börjar lite nätt och skitigt med SINISTER. De är förresten på gång med en ny skiva. Från "Legacy Of Ashes" har jag valt Into The Blind World. Det är en finfin öppnare. Den har ett härligt driv - det svänger på det rätta sättet, och bjuder på rikligt med tvåtakt, blastbeats och trevligt spel på ride-cymbalen.

SACRED REICH. Okej - jag kunde inte hålla mig från att ha med en låt från det bandet på denna listan, trots att det bara var en lista sedan de var med förra gången. Violent Solutions visar på den fina låtskrivartalangen som bandet hade - både tyngd, sväng och hastighet kombineras på ett sympatiskt vis.

Vi simmar över pölen, traskar över Norge och anländer till Sverige och SCAR SYMMETRY. Och ja, jag vet att det är lite lamt att ta The Illusionist, men trots att låten är söndertjatad så är det så svårt att negera låtens förträfflighet. Den är mäktig, sången är makalös och det blir instant partyfeel varje gång jag hör låten.

Vi fortsätter med lite härlig melankoli och tungt sväng. SATARIEL är ett nytt namn för mig, men med tanke på hur mycket "Hydra" har snurrat i lurarna den gångna tiden så förstår ni att det är ett band jag tänker hålla koll på i framtiden. Vengeance Is Hers heter låten.

SETHERIAL - jajemensan: nu tar vi fram ångesthammaren och drämmer till ordentligt. Det är kyligt, dystert - och väldigt bra i Thoughts Of Life They Wither från "Ekpyrosis". Jag är förresten svårt förtjust i band som vågar vara pretentiösa nog att göra en Yoda och sätta verbet sist i titlar.

Kentha "Lord K" Philipson har med rätta slagit fast att SEANCEs "Saltrubbed Eyes" är en skiva man bör kolla in. Soulerosion  är en låt som det händer grejer i - jag kommer på mig själv att tänka på att låten måste vara betydligt längre än de 3:32 den de facto varar. Proddningen är föredömligt skitig, utan att för den sakens skull sakna distinktion. Kolla bara in basljudet som Bino Carlsson har - det låter bra om jag säger som så. Gött gitarrarbete och en verkligt skön meckighet borde få er att dyrka förbehållslöst.

SANCTIFICATIONs trummis på "Black Reign": Nils Fjellström. Då fattar ni att det kommer bli blastbeats utav bara fan. Och dubbla bastrummor för resten av pengen. Det låter ont, det går undan, det är death metal som den ska vara.

Hade jag varit tvungen att välja ett band som jag skulle följa mer än andra i framtiden så skulle jag nog välja SOREPTION. Tony Westermark, trummor, har faktiskt ett förflutet i föregående band. Det bandet presterar på hittills enda fullängdaren "Deterioration Of Minds" är en uppvisning i teknisk döds som lyckas vara förankrad i den tekniska dödsmetallen utan att vara stel och ortodox och samtidigt ha tillräckligt mycket individualitet för att sticka ut. Giget på förra årets GRF visade bara än tydligare att bandet knäcker även live. Surpressing The Mute: vrid upp volymen rejält och bara njut.

Stort hopp till storvulna SAMAEL. Anslaget är ju ett helt annat - produktionen är mer mättad, mäktigare och mer pretto. Det gäller förresten hela grejen med SAMAEL - och det funkar fint tycker jag. Från "Lux Mundi", en skiva som kollega Karin minsann satte på plats 7 på årsbästalistan förra året, tar vi For A Thousand Years.

Vi avslutar med en brutalt tung liveversion av Pierced From Within en av de kanske hårdaste låtarna som har gjorts i hela metalhistorien. Skivan med samma namn är för övrigt en finfin dängjävel. SUFFOCATION heter de skyldiga. På sång har man Frank Mullen - mannen som mer än de flesta death metalsångare låter som en uppretad galt. Och då vet man att det är bra.

/Martin

onsdag, augusti 08, 2012

Slayer?

I stort sett hela SLAYERs diskografi är borttagen från Spotify.  Det lär vara bandets hemmavistlabel sedan många år tillbaks, American Recordings som står bakom då det är fler artister än SLAYER i labelns stall som har tagits bort.

Hoppas innerligt att de snart är tillbaka.

/Martin

tisdag, augusti 07, 2012

Musik som får mig att tänka på att vissa ställen på jorden är obefolkad och naturen regerar ostört

Fan ta dig Tomasz :) Visste väl att du hade planterat ett frö i hjärnan på mig när du skrev om IF THESE TREES COULD TALK. Nu har det slagit ut efter att ha varit bortglömt och återuppväckts av ett kort besök på MetalSucks.

Ni som följer bloggen och WeRock vet med er att jag är en kille som verkligen gillar teknisk musik där det händer mycket, och där ord som brutalitet, hastighet och svårtillgängligt är hållna i heder. Men det betyder inte att jag inte lyssnar på annat också - svårligen har IF THESE TREES COULD TALKs "Red Forest" satt sig i huvudet och verkar som en kontrapunkt mot den musik som jag vanligen brukar lyssna på. Jag tänker på fjäll och örnar som flyger över höstskogar i Vermont när jag lyssnar på låtar som They Speak With Knives och Barren Lands Of The Modern Dinosaur.

Skivans drömska, och helt vokalbefriade tonlandskap förför likt en öm smekning med attityd. Och ser till att prosan kommer ut som så otroligt mer pretto än vanligt. Det får ni fan ta, både här och i den säkerligen vansinnesambitiösa recensionen som med säkerhet kommer återfinnas på WeRock i mitten-ish av månaden.

/Martin

måndag, augusti 06, 2012

Semestersviter

Så är en metallbibliotekarie tillbaka från semestern. Fyra veckor går fort, speciellt när man reser runt och letar skivor och annat. Och går på konsert. Jag ser att Martin inte är helt tillfreds med TESTAMENTs nya LP, jag tycker synd om honom och spelar min lite extra högt med honom i åtanke ikväll. En stark skiva enligt mig och True american hate kan mycket väl vara en av de bästa låtarna bandet någonsin presterat.

En annan skiva som äntligen kommit är ÄNGLAGÅRDs tredje skiva "Viljans öga". Jag fick cd´n för någon vecka sedan men har avstått från att lyssna eftersom jag väntar på den limiterade LPn som innehåller lite bilder och annat krafs som förhoppningsvis förhöjer initiallyssningen. Dessutom har det varit alldeles för bra väder för att lyssna på sådan känslosam, nästan tungsint musik. Jag längtar efter att höra skivan, titta på bilderna och njuta en stilla kopp kaffe alltmedan regnet rinner längs fönsterkarmen. Allt har sin tid.

På Repeat Records i Lund hittade jag två förnämliga nypressade dundersvåra skivor, MESSAGEs lilla mästerverk "From books and dreams" och JOSEFUS hårda "Dead man". Message har gått varm där hemma under de senaste veckorna, en intrikat liten rackare att sätta tänderna i. Det gillar jag.

Häromdagen läckte den kommande ommixade "Destroyer" av KISS ut på iTunes, och vips fanns den såklart även hos oss som inte har möjlighet att köpa därifrån. Varför man släpper den i endast detta format innan de fysiska skivorna kommer ut är för mig en gåta, man dödar ju sin egen marknad lite. Jag har både vinylen och cdn bokade sedan länge så jag lyssnade med gott samvete bums igenom den utläckta iTunesversionen. Jag ska inte döma grisen efter båren eftersom det trots allt är en mp3:a jag lyssnat på, men sådär vaaaaaaansinnigt stor skillnad är det inte. Lite punchigare, säkert en massa loudness som vanligt, Aces hemska originalsolo i "Sweet Pain" och lite annat ska locka människor att köpa skivan en gång till. Det som glädjer mig mest är att Peters trummor hörs lite mer i denna mix och hans spelande blir därmed faktiskt höjdpunkten på en skiva som de flesta Kissfans kan helt utantill. En passus, som i princip alla ommixar är, men en rolig sådan.

Nu går vi en hård jävla höst till mötes gott folk. Taget ur huvudet har vi inom kort ALICE COOPER på Liseberg (på onsdag!), WASP i Varberg, ACCEPT i Köpenhamn, SNOWY SHAW i Varberg, KREATOR & MORBID ANGEL i Köpenhamn, och med guds försyn MARILLION i Tyskland någonstans. Och lite annat. En bra höst helt enkelt.

Från en av de fina kvällarna jag såg för knappa två veckor sedan bjuder jag på en hit.


/Alex (som i den andra kanalen senare i veckan kommer att skriva om en gammal Kissadress igen. Det tar aldrig slut.)

fredag, augusti 03, 2012

Fredagslistan vecka 31: Thrash post 1990

Hahaha - trodde ni att ni skulle komma undan så lätt med förra veckans episka thrashlista? ;-)

Att inte göra en lista med thrash gjord efter 1990 hade ju varit att betrakta som i det närmaste tjänstefel så nu kör vi.

1990 släppte MEGADETH "Rust In Peace" - ojämförligt det bästa bandet har gjort. Titellåten är en uppvisning i thrash som smäcker alla wannabethrashers rakt över knäna med furiöst lir över hela linjen. Det är helt enkelt episkt bra.

F.K.Ü. Hur kan man inte gilla det bandet? Detta gäng har fattat precis vad det handlar om: 2-takt. Och glimten i ögat för att särskilja sig från andra band i genren som annars tenderar att bli ganska allvarlig. "Where Moshers Dwell" är en riktig partyplatta som har förmåga att förgylla vilken förfest som helst - försök att inte ha kungligt kul under Twitch Of The Thrash Nerve det säger jag bara.

Insane Oppression - kanske inte den mest originella titeln på en låt. Men så handlar prick noll band i den nya thrashvågen om originalitet - GUILLOTINE är inget undantag alls från denna regel. "Blood Money" är en skiva där gitarrer och ös paras med ilsken sång och två-takt. Värd att kolla in dock.

FORBIDDEN är enligt Metal Archives "on hold". Det är trist när man bara för några år sedan gjorde comeback med skivan "Omega Wave" där omslaget var en -  nick är ett för mesigt ord - skalle mot förstlingsverket "Forbidden Evil" från 1988. En av de verkligt feta låtarna från "Omega Wave" är stänkaren Forsaken At The Gates som har nektarljuvt gitarrarbete från Craig Locicero och Steve Smyth som jag inte tröttnar på i första taget.

HAVOK - vilket genigäng. "Time Is Up" är en fantastisk skiva där till och med omslaget är skönt retro. Tänk ZOMBIEKRIG på "Undantagstillstånd" fast på engelska och med en högre grad av stringens så kommer ni rätt nära. Jag stampar mig själv på foten för att jag inte har upptäckt detta band tidigare - det är ojämförligt mest lyssningar på HAVOK denna veckan totalt sett skulle jag tro. Covering Fire är en kvalitetssmocka om jag någonsin har sett en.

EVILE - bandet vars basist Mike dog på turné i Sverige (Luleå) av lungemboli. Jag skulle ha sett bandet i Malmö, men resten av turnén ställdes förklarligt nog in och ENTOMBED och AMON AMARTH fick fortsätta själva. Sedan dess har bandet rekryterat en ny basist i Joel Graham och ge ut skivan "Five Serpent's Teeth". Låten jag har valt till listan är dock från "Infected Nations" - Devoid Of Thought.

MUNICIPAL WASTE - jag har tidigare, orättvist, dömt ut bandet. Spelningen på Getaway tidigare i somras ändrade på det. I synnerhet en låt - Headbanger Face Rip satte sig nåt förfärligt. Spelglädjen är påtaglig (som i det mesta bandet företar sig) och det går undan nåt ljuvligt. Notera gärna det distinkta avslutet på låten. Så ska det gå till.

Vi drar ner tempot något med EXODUS I Am Abomination "Shovel Headed Kill Machine". Skön låt med köttigt riffande minst sagt.

Avslutningen är från Per Möller Jensens, numera trummis i THE HAUNTED, gamla band INVOCATOR. Det är fint tekniskt lir som presenteras i finfina dängan Forsaken Ones tagen från "Excursions Demise". En något märklig skivtitel kan jag tycka.

Norge trodde jag bara huserade black metalband, men tydligen inte enbart. HARM från Mandal viftar frenetiskt med thrashflaggan. Ett enda album har bandet släppt - 2011 års "Demonic Alliance" som skyltar med skogsavverkarutrustning på omslaget. Bara en sådan sak.

Nu lämnar vi thrashen - vad nästa vecka kan bjuda på återstår att se.

/Martin






torsdag, augusti 02, 2012

Feist+Mastodon

Feist och MASTODON har inlett ett samarbete döpt till FEISTODON som man kan ta del av via länken. Feist har tagit sig an Black Tongue och totalt transformerat den till något helt annat. Inte helt dumt faktiskt. (Nu får jag väl däng ;-)) MASTODON har tagit sig an A Commotion och visst känner man igen soundet, svänget, tyngden och experimentlustan. Svetten.

Det roliga via länken är att man kan göra en egen mash-up av de olika låtarna. Det blir skruvat minst sagt.

/Martin

Nytt på Werock

Vad är det med CAPTAIN CRIMSONs fans? Recensionen av bandets "Dancing Madly Backwards" (nån mer än jag som direkt kom att tänka på FLÄSKKVARTETTENs låt?) lades upp igår kl. 00:00:03 - i skrivande stund har recensionen 92 läsningar. Det är fullständigt häpnadsväckande om ni frågar mig.

Jag var ganska övertygad om att Karins recension av GOJIRAs "L'Enfant Sauvage" skulle dra mer - och den ligger också på andraplatsen - men den är inte i närheten av att nå upp till lika många läsningar.

Övriga recensioner är min egen av DEW-SCENTEDs "Icarus" - stabilt som vanligt när det gäller tyskarna, och Roberts av BLODHEMNs "Holmengraa". Robert är förresten skyldig till recensionen av "Dancing Madly Backwards" samt en lång, maffig och väl genomförd intervju med TERRORTORY som ni också kan grotta ner er i sedan gårdagen.

/Martin



Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 37: Allt under nio minuter är fegt

Ave Fredagsmorgon! Känns det lite segt idag? Långsamt och utdraget? Som sirap doppad i kola doppad i sirap? Bra, den känslan ska bejakas s...

Populära inlägg