måndag, maj 21, 2012

Vilken jävla soppath

Jag ska inte lägga alltför mycket åsikter i ämnet BLACK SABBATH men vill för syns skull åtminstone uttrycka min förtvivlan över hur tramsiga gamla gubbar kan vara. En i gänget är redan död och ytterligare en har fått cancer vars utgång naturligtvis är oviss. Ändå kan inte fyra gubbar sätta sig ner ihop och komma överens. Jag sticker inte under stol med att jag vill tro mest på Bill Ward, han verkar sympatisk. Vis av erfarenhet i KISS-världen dock så lämnar jag nu fingerpekandet åt andra och säger bara att jag saknar 1970 mer och mer ju längre bort från det året vi kommer.

Jag fick aldrig sett Sabbath med Ward eftersom hans hjärtattack 1998 omöjliggjorde turnerande, men egentligen spelar det faktiskt ingen roll eftersom hans trumspelande after 1972 är i det närmaste penibelt. Sättningen med Ozzy/Iommi/Geezer/Vinny Appice i Oslo 1998 var fantastisk, och Ozzy sjöng på sin sista ton rent tonalt. Därför bekommer det egentligen inte mig nämnvärt att Ward inte är med i år eftersom det ändå låter skit om hans spelande (den som tvivlar - kolla in klipp från den senaste turnén de gjorde 2005 - Ozzy sjunger sämre än någonsin och Ward trummar som Ozzy sjunger). Det är bara förfarandet som retar mig. Men våra gamla stofiler verkar tro de är övermänniskor som kommer leva för alltid och att man därför kan vara hur odräglig som helst och bete sig som en fyraåring.

Vi har sett det förr och vi kommer att få se det igen. Girigheten bedrar visheten. De som ytterst drabbas är vi i publiken. Det är vi som läser om pajkastandet, som köper biljetter, som hoppas, som vill. Vi som växte upp med musiktidningar där det verkade som att alla i alla band var vänner med varandra och att allt i musikvärlden var ett barnkalas med tårtor, bubbelsaft, serpentiner, presenter och dajmkulor. Det är vi som fortfarande önskar att det var så fast verkligheten såklart kommit ikapp oss och biter oss i röven konstant.

Å ena sidan vill jag skita i att se Ozzy av just anledningarna ovan, att han och de andra inte kan bete sig som folk. Å andra sidan är det ju precis som med Kiss på samma ställe 2010 - en vacker dag i en icke alltför avlägsen framtid har jag inte längre möjligheten att välja att gå eller ej. Därför står jag på Malmö Stadion även om det låter kråka. En slags missriktad sympatigest; "Jaja, det är ju som det är". Lite som den där släktingen man besöker fast han är otrevlig och luktar illa. För att vara snäll.

Fan vad lite hårdrock det är egentligen.

/Alex

Inga kommentarer:

Featured Post

Fredagslistan 2024, vecka 16: Dalarna darkness descends

När jag tänker på idén om landet Sverige och kanske framförallt någon mytologisk bild är det inte sällan Dalarna dyker upp i mitt huvud. Det...

Populära inlägg