tisdag, mars 27, 2012

Ur djupen ropar vi till dig

Det var länge sedan vanliga "skivor" slutade intressera mig nämnvärt, åtminstone vad gäller hårdrock. Det stod tidigt i mitt liv klart att jag inte tänkte nöja mig med studioproducerat material som släpps ut när bandet ifråga vill det, sentillkomna fans av den gamla skolans hårdrock måste idag ha det förbannat trist när de väntar flera år mellan varje släpp. Jag upptäckte 1989 bootleginspelningar och har sedan den dagen istället ägnat alldeles för mycket tid och pengar åt att samla på mig inspelningar av det mer ljusskygga slaget. Detta har genererat en hel del irritation men framförallt glädje (och en påfallande fattigdom). Det är nämligen så att ju mer du får tag i desto mer får du även veta vad som finns och som du aldrig kommer att få se röken av. "Ju mer vi får veta desto mer begriper vi att vi inget vet" som någon sade.

Detta är dock bara en liten klick senap i prinsesstårtan för nog har min samling förärats en hel del guldkorn genom åren. Den genuint intresserade rockhistorikern skulle med all sannolikhet få en och annan dåndimp om min samling plötsligt skulle förflyttas från hemmets dunkla vrå och lämnas ut till allmän beskådan. Det kan vara en färdigmixad men aldrig släppt studioskiva, det kan gälla hela repetitioner eller inspelningssessioner, det kan gälla enstaka låtar som inget vet finns och därför inte tror finns heller. Och det kan naturligtvis gälla konsertinspelningar.

Idag är det lätt att vara bootlegsamlare. Det allra mesta med de allra flesta band spelas in, åtminstone band som har en fanbas som gillar sådant. Om IRON MAIDEN spelar på Ullevi så kommer det snart ut hur många inspelningar som helst därifrån. I somliga fall trycks det till och med upp LP-bootlegs, men det är att betrakta som kuriosa. Det finns en miljard kanaler för inspelningarna att spridas, och det går idag så fort att inspelningar från Sweden Rock Festivals första dag brukar börja spridas redan under andra dagen, två dagar innan festivalen ens är slut. Detta har till yttermera visso föranlett att Sweden Rock från och med i år tagit bort alla former av förbud mot inspelning. Eller, som några av oss sade, ÄNTLIGEN.

Det är en ynnest att få ta del av saker som man vet inte går att köpa på Åhléns. Först och främst för att det ger lyssnaren en djupare kunskap om bandet ifråga, men även för att förståelsen för hur band, inspelningar och musikbranschen fungerar blir desto större. Det är dessutom ibland en förbannelse, när man får veta att allt inte är som det verkar. När jag skrev min djupgående analys på "KISS Alive!" för Kiss Army Sweden för många år sedan så fylldes kommentarfältet med en massa snorungars kommentarer såsom "jävla nörd, jag skiter väl i sånt här, lyssna på musiken istället" eller "hur kan du veta allt det här var du med vid inspelningarna eller". Världen är full av intelligenta människor. Problemet är dock att jag inte längre kan göra det som nobelpristagare nummer ett ovan bad mig, att bara lyssna på musiken. Jag har sedan länge gått förbi det vad gäller exempelvis Kiss (det ständiga exemplet). Jag har nog hört varje studioskiva fram till och med "Revenge" en tre-fyrahundra gånger per skiva, och har således sökt mig vidare och djupare. Jag förstår att det kan vara oerhört provocerande att berätta för någon som inte har gjort just detta att deras favoritskiva inte är vad den utgör sig för att vara, jag förstår att det kan verka Trekkienördigt att engagera sig så ofantligt mycket i ett band att man vet betydligt mer om deras förehavanden 1984 än om sina egna. Det är dock detta som möjliggjort att jag även fått höra och ta del av det där som av olika anledningar inte finns på youtube. Det är lite svårt att förklara för folk som tycker "vaddå det är ju bara en bränd cdskiva med kasst ljud". Det går liksom inte att förklara för den som inte begriper.

En rolig twist i det hela är att vi som en gång var betraktade som paria av skivbolagen idag är de som hjälper samma bolag med deluxe-utgåvor och dvdskivor. När skivbranschen nu går mot sin död helt och hållet så släpps det massor av gamla inspelningar med massor av band, ofta i formen av "studioskivan remastrad med en extraskiva". Problemet är att eftersom de flesta skivbolagen ALDRIG haft det minsta intresse för musiken utan bara för försäljningen så har de idag inte sällan väldigt dålig koll på vad som över huvud taget existerar, så när man vill slänga med en konsert eller en hög med demos på en extraskiva för att attrahera den där utdöende rasen skivsamlare - vem ringer man då? Bootlegsamlarna. Det är vi som har materialet, kunskapen och framförallt passionen. Om ett par år när cd-skivan inte existerar som kommersiellt fysiskt verktyg längre utan det uteslutande är laglig nedladdning av enstaka låtar som helt tagit över så kommer vi samlare nog att försvinna ut i periferin igen eftersom vi tillsammans med skivbolagen då inte behövs längre. Det blir rätt skönt, det sticker jag inte under stol med, men jag gottar mig ändå lite idag åt att varvet gått runt och att det är vi som ser till att skivorna kan sälja en gång till, när det tidigare var vi som "förhindrade" samma försäljning.

Häromdagen fick jag ett mail med en länk, jag får sådana emellanåt. Det börjar bli dags att lyssna på det som gömmer sig där. Det är inget som intresserar de flesta, och därför kommer de flesta aldrig att få höra dess innehåll. För mig är det allt jag älskar med musik.

/Alex

1 kommentar:

Robban sa...

Du är som jag var, eller rättare sagt orkade vara. Tyvärr är min passion för bootlegs nästan helt borta om det inte är mycket bra ljud och jag bevistat konserten. Det är väl i och för sig fördelen idag att så många inspelningar håller hög klass. Under många år var det GVBSS-kvalitet, dvs gissa vilket band som spelar för det gick f-n i mig inte att höra. Imponerad att du orkar fortfarande.

Featured Post

Fredagslistan 2024, vecka 16: Dalarna darkness descends

När jag tänker på idén om landet Sverige och kanske framförallt någon mytologisk bild är det inte sällan Dalarna dyker upp i mitt huvud. Det...

Populära inlägg