fredag, mars 30, 2012

Fredagslistan goes Wacken Open Air

Har man varit där så vet man utan att läsa inläggets namn vad bilden till vänster depikterar. Tysklands Wacken Open Air har sedan starten dragit till sig växande skaror metalheads för 3 dagars tribalt beteende. Av mig och Susanne är det bara jag som varit där - 2008 - men det hindrar oss inte att göra en fredagslista på temat Wacken Open Air. För att göra det lite behändigare valde vi dessutom ett år - 2002. Fans av HYPOCRISY kommer då, likt oss, nicka nöjt vid tanken att det var det året bandets "Hypocrisy Destroys Wacken" spelades in. Konstigt nog har vi inte valt låtar från den skivan.

Men jag sticker iväg. Listan är denna veckan ordnad lite annorlunda mot tidigare listor.  I sann bibliotekarienördsanda har vi ordnat listan efter band. Ni får ursäkta oss detta - ibland tar vansinnet över.

Resultatet blir ju inte dåligt för det. Vi börjar episkt tungt med The Dying Illusion av CANDLEMASS. Skivan "Chapter VI" hörde till en grupp skivor jag lyssnade otroligt mycket på under tidigt 90-tal. Jag tycker att den håller fortfarande faktiskt. Övrig diskografi från bandet upplever jag märkligt nog inte alls som lika intressant.

CANNIBAL CORPSE är sorgligt underrepresenterade på Spotify. Gallery Of Suicide finns dock och bjuder på en stunds musik i sann kannibalisk anda. Efter detta måste man ju har lite mer lättlyssnat eller hur? Det åstadkommer man med ett stycke musik signerat CHILDREN OF BODOM. Bodom Beach Terror är ta mig satan en trallvänlig liten dänga som livas upp med ihärdigt keyboarderande. Inte för alla, men jag gillar det i små doser.

Sen uppar vi aggressiviteten till max - DYING FETUS,  EXODUS och HEATHEN ser till att vi får två slevar av meckig döds och thrash.

Hör ni också till oss som gillar när Peter Tägtgren kör döds? Det är fullt förståeligt när det låter som det gör om HYPOCRISY på "A Taste Of Extreme Divinity" som vi har valt låtar från till listan. Man kan såklart ta vilken skiva som helst från detta gäng då de alla håller hög klass.

IMMORTAL på skiva=bra skit. IMMORTAL live=gitarrstrul. Så har det faktiskt varit på samtliga konserter jag varit på med bandet. Att "Sons Of Northern Darkness" är en grym skiva i vilket fall, det är både jag och Susanne överrens om.

Sen kommer ett underbart tre-låtarssjok med betoning på fart och vrede: KREATOR Pleasure To Kill, och LOCK UP med Feeding On The Opiate och Hate Breeds Suffering. LOCK UP är ett så suveränt band att det inte är konstigt alls att de representeras av två låtar om ni frågar mig, haha!

MÖRK GRYNING har jag prick ingen relation alls till innan jag hörde Into Oblivion - ganska okej, men låten har svårt att stå sig mot de efterföljande dängorna från NECROPHOBIC: Blinded By Light, Enlighted By Darkness som jag personligen tycker är en grym titel på ett fantastiskt stycke musik, och Revelation 666.

Sen blir det en dikeskörning. Eller det beror på hur man ser det. Gillar man SAVATAGE så kommer man att gilla att Damien dyker upp med sitt tunga sväng. Jag har svårt att inte stampa takten i vilket fall.

Vi avslutar med flaggan i topp med två band som verkligen inte går av för hackor, yxor, motorsågar eller spett: UNLEASHED och VOMITORY.

Så, det var det hela - trevlig helg och allt det där.

/Martin


torsdag, mars 29, 2012

Torsdagstipset.

Vinnare i kategorin Dagens Gullungar inom teknisk dödsmetall är The Wretched. Gänget navigerar nära  core-elementen bitvis men håller sig på rätt köl (imho). Nya albumet "Son of Perdition" finns här. Youtube bjuder på bland annat Imminent Growth:


/Susanne

CANNIBAL CORPSE - intervjun.

Bjuder på ett helt annat slags nörderi än den gode Bergdahl gjorde i dagens inlägg. Som var helt briljant för övrigt.

Intervjun jag gjorde med trummisen i CANNIBAL CORPSE, Paul Mazurkiewicz för lite drygt en månad sedan finns nu att läsa på WeRock.se. Måste säga att jag har sällan mött en sådan avslappnad lirare som med sitt ganska lågmälda sätt ändå visar upp en brinnande glöd för det han sysslar med. Det kommer verkligen fram i intervjun.

Intervjun hittar ni här.

/Martin

Black Sabbath Paris 1970

En av hårdrocksvärldens finaste tillika mest klassiska konsertvideos är tvivelsutan timmen med BLACK SABBATH inspelad live 1970. Under alla år som bootlegsamlare har det varit allmänt vedertaget att den spelades in på anrika L´Olympia i Paris den tjugonde december 1970. Ibland har det förvisso hetat att datumet snarare varit den nittonde. Detta är dock den enda diskrepans som funnits, samlare emellan. Det är dessutom vedertaget bland officiella källor att Paris 1970 är korrekt, i princip alla OZZY- och Sabbathdokumentärer och köpvideos där klipp från spelningen ingår skjuter fram en liten blänkare med "Paris 1970", "France 1970" eller till och med "Olympia, Paris 1970". Det finns egentligen bara ett enda problem med detta.

Konserten spelades in i Bryssel.

Den som sett filmen vet att själva spelstället ser ut som en aula. Inte helt olikt Wieselgrensskolans aula i Helsingborg för övrigt. Olympia i Paris är en av världens mest anrika och hyllade spelställen där celebriteter som EDITH PIAF och MILES DAVIS spelat. Är det någon som efter en stunds betänksamhet verkligen tror att Olympia skulle vara ett sådant populärt ställe om det såg ut som på Sabbathfilmen? Utan läktare, ljusrigg och fina stolar? Jag har varit på Olympia två gånger, en gång satt jag på golvet och andra gången på läktaren. Det är INTE samma ställe som Sabbathfilmen är inspelad på. Inte ens om man tänker sig att någon av någon fullkomligt meningslös anledning skulle riva ut hela gamla Olympia och göra om hela innanmätet (vilket naturligtvs inte heller hänt) skulle Olympia i Paris kunna jämföras med garderoben Sabbathfilmen är inspelad i.

Troligtvis är det så att eftersom det i eftertexterna till programmet nämns en massa franska namn på kameragubbar, bildtekniker osv., och eftersom det i något backstageshot går att se en skylt med den franska texten "ne pas de fumiére" (rök inte) så har någon någon gång sagt till någon annan "det måste ju vara Paris eftersom det är franska". Det är ofta så med sagor och påhitt, en människa säger "jag har inte hunnit räkna klart men tror att det kanske blir strax under en miljon", nästa person vidarebefordrar detta med "jag har hört att det rör sig om minst en miljon, kanske mer" varpå aftonbladet sedan basunerar ut "ÖVER TVÅ MILJONER!!! HOVET RASAR!". Det sistnämnda läses av massan som sedan har en ganska klar bild om att det rör sig om två miljoner (och att prins Carl-Philip är irriterad) trots att den faktiska ursprungskällan var tveksam ens till den första miljonen.

But I am digesting. "Fakta för i helvete" skriker gemene Sabbathfan nu. Dessa staplar jag upp nedan enligt följande: Översta länken är Sabbathkonserten i sin helhet. Avnjutes helst medelst en stor kaffe, en liten konjak samt två Ballerinakex. Varje dag. I evighet. Amen. Nästa länk tar läsaren till min bild på RETURN TO FOREVER i Paris 2008, tagen från golvet. Bara där kommer läsaren att se att det åtminstone rör sig om två helt olika sorters spelställe.

Den sista länken tar läsaren till hemsidan för Théâtre 140 i Bryssel och en fin panoramabild över teatern. Den Sabbathälskande läsaren som inte ryser av välbehag när den scrollar runt i teatern och känner igen sig är inget Sabbathfan värt namnet.



Return To Forever - Olympia, Paris 2008

Theatre 140, Bryssel

Mesdames et messieurs - c´est tout. En sista grej ni kan ändra i era bootleglistor är datumet, vi får förflytta oss ända tillbaka till den tredje oktober för att ha det alldeles rätt i våra listor. I december 1970 spelade Black Sabbath i Paris. Den konserten har vi än så länge inte fått höra. Även om vi trott det.

Metallbibliotekariens samhällsinformation är slut för dagen. Jag återkommer dock med mer kul i poolen när tillfälle ges.

/Alex








onsdag, mars 28, 2012

Änglagård

Så blev det ÄNGLAGÅRD till Sweden Rock till slut. Mitt i all sörja av före detta föredettingar vars bäst före-datum passerades långt innan deras första skiva ens släpptes lyckas SRF peta in ett litet litet band som är oändligt stort för några få av oss. Det är det som är SRFs styrka. Det har aldrig varit MOTLEY CRUE, SAXON eller SCORPIONS oavsett vad den där förbannade massan säger. Det har alltid varit i förmågan att boka CACTUS, FOGHAT, CAPTAIN BEYOND m.fl. som SRF visat sig större och starkare än de flesta andra.

Till detta kan vi nu lägga Änglagård.

Tack Sweden Rock. Vi ses i juni. Igen.



/Alex

tisdag, mars 27, 2012

Ur djupen ropar vi till dig

Det var länge sedan vanliga "skivor" slutade intressera mig nämnvärt, åtminstone vad gäller hårdrock. Det stod tidigt i mitt liv klart att jag inte tänkte nöja mig med studioproducerat material som släpps ut när bandet ifråga vill det, sentillkomna fans av den gamla skolans hårdrock måste idag ha det förbannat trist när de väntar flera år mellan varje släpp. Jag upptäckte 1989 bootleginspelningar och har sedan den dagen istället ägnat alldeles för mycket tid och pengar åt att samla på mig inspelningar av det mer ljusskygga slaget. Detta har genererat en hel del irritation men framförallt glädje (och en påfallande fattigdom). Det är nämligen så att ju mer du får tag i desto mer får du även veta vad som finns och som du aldrig kommer att få se röken av. "Ju mer vi får veta desto mer begriper vi att vi inget vet" som någon sade.

Detta är dock bara en liten klick senap i prinsesstårtan för nog har min samling förärats en hel del guldkorn genom åren. Den genuint intresserade rockhistorikern skulle med all sannolikhet få en och annan dåndimp om min samling plötsligt skulle förflyttas från hemmets dunkla vrå och lämnas ut till allmän beskådan. Det kan vara en färdigmixad men aldrig släppt studioskiva, det kan gälla hela repetitioner eller inspelningssessioner, det kan gälla enstaka låtar som inget vet finns och därför inte tror finns heller. Och det kan naturligtvis gälla konsertinspelningar.

Idag är det lätt att vara bootlegsamlare. Det allra mesta med de allra flesta band spelas in, åtminstone band som har en fanbas som gillar sådant. Om IRON MAIDEN spelar på Ullevi så kommer det snart ut hur många inspelningar som helst därifrån. I somliga fall trycks det till och med upp LP-bootlegs, men det är att betrakta som kuriosa. Det finns en miljard kanaler för inspelningarna att spridas, och det går idag så fort att inspelningar från Sweden Rock Festivals första dag brukar börja spridas redan under andra dagen, två dagar innan festivalen ens är slut. Detta har till yttermera visso föranlett att Sweden Rock från och med i år tagit bort alla former av förbud mot inspelning. Eller, som några av oss sade, ÄNTLIGEN.

Det är en ynnest att få ta del av saker som man vet inte går att köpa på Åhléns. Först och främst för att det ger lyssnaren en djupare kunskap om bandet ifråga, men även för att förståelsen för hur band, inspelningar och musikbranschen fungerar blir desto större. Det är dessutom ibland en förbannelse, när man får veta att allt inte är som det verkar. När jag skrev min djupgående analys på "KISS Alive!" för Kiss Army Sweden för många år sedan så fylldes kommentarfältet med en massa snorungars kommentarer såsom "jävla nörd, jag skiter väl i sånt här, lyssna på musiken istället" eller "hur kan du veta allt det här var du med vid inspelningarna eller". Världen är full av intelligenta människor. Problemet är dock att jag inte längre kan göra det som nobelpristagare nummer ett ovan bad mig, att bara lyssna på musiken. Jag har sedan länge gått förbi det vad gäller exempelvis Kiss (det ständiga exemplet). Jag har nog hört varje studioskiva fram till och med "Revenge" en tre-fyrahundra gånger per skiva, och har således sökt mig vidare och djupare. Jag förstår att det kan vara oerhört provocerande att berätta för någon som inte har gjort just detta att deras favoritskiva inte är vad den utgör sig för att vara, jag förstår att det kan verka Trekkienördigt att engagera sig så ofantligt mycket i ett band att man vet betydligt mer om deras förehavanden 1984 än om sina egna. Det är dock detta som möjliggjort att jag även fått höra och ta del av det där som av olika anledningar inte finns på youtube. Det är lite svårt att förklara för folk som tycker "vaddå det är ju bara en bränd cdskiva med kasst ljud". Det går liksom inte att förklara för den som inte begriper.

En rolig twist i det hela är att vi som en gång var betraktade som paria av skivbolagen idag är de som hjälper samma bolag med deluxe-utgåvor och dvdskivor. När skivbranschen nu går mot sin död helt och hållet så släpps det massor av gamla inspelningar med massor av band, ofta i formen av "studioskivan remastrad med en extraskiva". Problemet är att eftersom de flesta skivbolagen ALDRIG haft det minsta intresse för musiken utan bara för försäljningen så har de idag inte sällan väldigt dålig koll på vad som över huvud taget existerar, så när man vill slänga med en konsert eller en hög med demos på en extraskiva för att attrahera den där utdöende rasen skivsamlare - vem ringer man då? Bootlegsamlarna. Det är vi som har materialet, kunskapen och framförallt passionen. Om ett par år när cd-skivan inte existerar som kommersiellt fysiskt verktyg längre utan det uteslutande är laglig nedladdning av enstaka låtar som helt tagit över så kommer vi samlare nog att försvinna ut i periferin igen eftersom vi tillsammans med skivbolagen då inte behövs längre. Det blir rätt skönt, det sticker jag inte under stol med, men jag gottar mig ändå lite idag åt att varvet gått runt och att det är vi som ser till att skivorna kan sälja en gång till, när det tidigare var vi som "förhindrade" samma försäljning.

Häromdagen fick jag ett mail med en länk, jag får sådana emellanåt. Det börjar bli dags att lyssna på det som gömmer sig där. Det är inget som intresserar de flesta, och därför kommer de flesta aldrig att få höra dess innehåll. För mig är det allt jag älskar med musik.

/Alex

måndag, mars 26, 2012

Global Evisceration

Fick en liten trevlig välkommen tillbaka-present idag. Ja, kanske inte så mycket jag som folk i Helsingborg som, liksom jag, gillar extrem death metal. CANNIBAL CORPSEs "Global Evisceration" DVD.

Har precis kollat igenom den, och jag måste säga att bandet rimligtvis borde vara ett av de hårdaste arbetande banden på planeten. En hel del extramaterial från en sväng i Europa, Gävles Getaway Festival är med på ett hörn, är ovedersägliga bevis på detta. Får mig att förakta än mer artister som inte håller samma tempo som CANNIBAL CORPSE att överhuvudtaget klaga på sin tillvaro. Fuck off.

Well, tillbaka till DVD:n. Det liras ju musik som katten - dräpande versioner av en hel del mummig musik. Fast jag får nog ändå säga att det är extramaterialet som gör den här DVD:n så bra.

Då jag vet att bandet är genuint trevliga prickar, framför allt trummisen Paul, så är det kul att få denna bild bekräftad på ett oerhört jordnära och fint sätt genom filmen.

Kommer finnas på avdelningen i veckan. Vill ni reservera den kollar ni in länken.

Kommer bli lite mer om CANNIBAL CORPSE framöver - är nästan färdig med att översätta intervjun jag gjorde med Paul på bandets stopp i Göteborg under Full Of Hate-turnén. Trevlig läsning där kan jag säga. Plus att vi i samband med denna förmodligen kör en tävling på WeRock också där ett av Paul signerat ex av "Evisceration Plague" (den med DVD i också) ligger i potten.

/Martin

fredag, mars 23, 2012

Fredagslistan goes bokstaven M.

Fredag, äntligen! Ni får stå ut med mig som fredagslisterapportör även denna vecka då Martin ligger sjuk med någon sorts bacillusk och ej är kontaktbar. Vi har tänkt och funderat och slagit våra någorlunda halvkloka huvuden ihop och hittat på en lista med enbart band som börjar på bokstaven M. M, ja det kan ju stå för lite allt möjligt: moshpit, menlös, midtempo, mellanregister, melodifestival, mangel och allt möjligt annat in absurdum. Men utan further ado lägger vi ordboken åt sidan och drar igång listan.

Martins tio låtar kommer först och det inleds med tunggung signerat MASTODON, lugnar ned sig något med MEGADETHs In My Darkest Hour för att sedan dra upp tempot med MISERY INDEX. Följer gör MESHUGGAH, MOLOKEN och MORBID ANGEL, tre band som vi har gemensamt förutom ovan nämnda MASTODON. Ja, great minds think alike är väl det enda man kan säga om det. Jag var på väg att ta med MELECHESH och MACHINE HEAD också men det var väl tur i oturen att jag inte gjorde det för i så fall hade våra respektive listdelar varit mer lika än enäggstvillingar. Någon måtta på likriktningen får det ju ändå vara.

MUMAKIL dyker upp och gör en brötig insats utan dess like och tur är det för snart får vi stå ut med MUTINY WITHIN, en sorts metalcorehistoria med skön(?)sång som får mig att blekna och våndas och tänka på pojkband. Och våld. Med all respekt säger jag usch och fy till detta och går raskt vidare till MACHINE HEAD med gamla goda Imperium som avslutar del ett.

Min del börjar finstämt med MOLOKENs paradnummer Åland och den finns det inte så mycket mer att säga om annat än att den är fantastisk. MASTODON dyker upp igen och sedan MELVINS som jag tänker är lite av ett exotiskt inslag i det här sammanhanget. Så återigen MESHUGGAH och en för mig ny bekantskap i form av MAN MUST DIE. Förmodligen skulle Martin kunna ha en lång utläggning om herrarnas trumspel. Det kan inte jag eftersom jag vet föga om trumterminologi men idiotsnabbt är ett ord som dyker upp i mitt huvud.

MISANTHROPIAN står på tur härnäst, tillsammans med veckans black metalavdelning: MARDUK och MÖRK GRYNING. Bubblare i den här kategorin, men som inte kom med, är franska MORTIFERA som kan vara värda att kolla upp för den som vill ha sin black metal lika rå och deprimerande som en regndisig oktobermorgon vid havet. I motvind.

Avslutningsvis lyssnar vi till orkestrarna MY OWN GRAVE och MORBID ANGEL och fredagslistan äro komplett.

Mot helgen!

/Susanne

torsdag, mars 22, 2012

Torsdagsfunderingar

From the head of the Bergdahl kommer här några samlade tankar om nästan ingenting. Man ska ju dela med sig av det lilla man har, vadän det månde vara.

SKINTRADE hade premiär/releaseparty igår. De lade precis upp ett klipp på "One by one" och jag tror fanimej att tiden har stått stilla. Nio dagar till Malmögiget och 17 års väntan är över för min del. Klipp finns nedan och rapport på giget följer naturligtvis när det spelats.

Även om jag tycker att Sweden Rock Festivals lineup i sin helhet i år plågas av för min del egendomliga och ofta rätt meningslösa bokningar så måste jag säga att lördagen faktiskt är en av de bästa i festivalens historia. Kvartetten FISH, BAD COMPANY, SYMPHONY X och självfallet KING DIAMOND  luktar succé lång väg, måtte dessa fyra nu inte krocka. Sen finns det säkert möjlighet att jag kastar ett öga på både CANNIBAL CORPSE och SLAUGHTER, kanske t.o.m. GIRLSCHOOL. Jag ställer mig tveksam till de två sista (?) banden på dagen dock, MOTLEY CRUE låter ju tyvärr numera bara snäppet bättre än när min kusin och jag spelade KISS "Talk to me" på tvätthängare och plåtburkar i köket när vi var små, och LYNYRD SKYNYRD som jag egentligen gillar åker ju nu runt med tredje och fjärde generationens medlemmar, endast en enda medlem har varit med sedan början (jag räknar inte Medlocke för han spelade trummor i början och inget annat - fast jag gillar honom ändå), resten är ersättare och ersättare till ersättare. Men visst, det är en avvägning att göra. Synd bara att de 2011 körde samma jäkla låtlista som 1996, de har en rätt stor låtskatt men har blivit (likt många andra) bekväma i sin Greatest Hits-fålla. Trist.

Ända sedan återkomsten från New York har jag befunnit mig i ett jazz- och bluesrus, jag kan inte lyssna mig mätt på inspelningarna av ALLMAN BROTHERS-konserterna (som man behändigt nog kunde köpa på plats) men även en av jazzspelningarna jag såg satte så djupa spår att jag inte känt inspiration att lyssna på något annat på två veckor. Därav mitt knapphändiga bloggande här på sistone, jag hade gärna skrivit in absurdum om dessa företeelser men det finns andra bloggar och andra platser där det passar bättre. Sådan är passionen och inspirationen, när den griper tag så bestämmer den själv när den ska släppa.

En sista liten glädjetårtbit är att jag efter många års letande äntligen fått fatt i en speciell sorts cdplastfickor. Den som har beställt japanska cdskivor har kanske stött på dylika, de kan hålla en vanlig jewelcase och även en lite tjockare förpackning, den är dessutom återförslutningsbar. Perfekt för digipacks och andra skivor man vill vara rädd om. Eländet är helt omöjligt att hitta i Sverige, eller för den delen Europa. Till slut fick jag en blänkare om att en japan sålde massor av sådant på ebay. Jag fick en länk, betalade totalt 95 kronor (med frakt) för hundra plastfickor. Betalningen skedde förra torsdagen och i tisdags (japp!) kunde jag sjunka in i skivvården hemma och hade en trevlig kväll med återseende av skivor jag inte tittat på, än mindre hört, på många år. Jag ska beställa hundra till nästa vecka då jag har en sinnessjuk samling ELVIS PRESLEY-digipacks som äntligen ska få finfickor. Jag tycker om Japan.

Nu myser vi (trots ljudet).

http://youtu.be/M-ilfU6fT64 (Skintrade - One By One, Debaser Slussen igår - youtubeverktyget funkar inte vad det verkar?)

/Alex

onsdag, mars 21, 2012

Onsdagsskivan: "Seasons In The Abyss"

Vi gillar ju att tipsa om musik vi gillar - det ju ingen direkt hemlighet, eller hur? Jag har gått och grunnat lite på den tanke som genom detta inlägg ser dagens ljus. Med oregelbundna intervall kommer jag, Susanne och Alex att skriva om de där skivorna som betyder lite extra. Det enda ni kan räkna med är att inläggen alltid kommer att dyka upp på onsdagar, och att de förhoppningsvis är läsvärda.

För ett antal år sedan spelade jag i ett thrash metalband, BLACKSHIFT. Vill ni höra hur det lät kollar ni här. Ber redan nu om ursäkt för hur sidan ser ut. Gillar man thrash så vill man ju inte väja för själva epitomet för hur denna musik ska låta - SLAYER. Det gjorde vi inte heller. Spelar, eller har man spelat i band, så vet man att det kan vara bra att ha någon uppvärmningslåt. Är man normalt funtade så tar man en midtempolåt så man får en chans att just värma upp. Vi körde War Ensemble från "Seasons In The Abyss". Precis, inte direkt smart - men fan så kul.

"Seasons..." är en pärla till skiva. Visst, många drar ju till med "Reign In Blood" när de ska ranka SLAYERs plattor om vilken som är bäst. Personligen betyder "Seasons..." mycket mer för mig. Skivan är nummer 5 i bandets kronologi och släpptes 1990, två år efter medvetet långsammare "South Of Heaven". Och så öppnar skivan med just War Ensemble. Det var stört omöjligt att inte brisera i glädjetjut á la Araya i Angel Of Death. Att videon var precis så man ville se SLAYER gjorde ju inte saken sämre.


Jag gick in in stadiet galenpanna deluxe bums, på det sätt som man hade en tendens att göra när man var 14 bast då låt tre - Spirit In Black - drog igång. Jag tycker fortfarande att det är den bästa låten bandet har gjort.

Jämnheten på skivan är nog det jag uppskattar mest. Här finns låtar som är snäppet sämre än andra - Dead Skin Mask, Skeletons Of Society och Blood Red har utan att vara speciellt dåliga låtar svårt att mäta sig med övriga låtar som Hallowed Point som innehåller förutom knäckande riff, speed och asgrymma markeringar en av SLAYERs bästa texter, Born Of Fire och avslutande fullständigt episka Seasons In The Abyss.

Att bandet har pressat upp sina individuella prestationer till fantastiska höjder är, well, hörbart. Lombardo, som i mina öron alltid har varit en av metals bästa trummisar, lirar genomgående med en kreativitet som inte många når upp till. Riffen, och framför allt solona, är besjälade av en kraft och en hantverksskicklighet som framför allt på släppen efter "Seasons..." har saknats emellanåt. Araya sjunger med övertygelse och kraft.

Sammantaget ger detta en skiva som visar ett SLAYER på toppen av sin förmåga.

/Martin






tisdag, mars 20, 2012

Darkness walks beside me

Idag var det vårdagjämning och med den följer som vi alla vet ljusare tider i form av festivalspelningar, uteserveringsöl, parkhäng och pilotbrillor: på. Inte så illa! Min dag var dock lite halvdan så jag tog tillfället i akt och grottade in mig med musik av det mer dystra och melankoliska slaget istället. Således har GHOST BRIGADEs album gått varma idag, så även BLACK SUN AEON. Sistnämnda kan med fördel lyssnas på här om man är på det humöret, eller bara känner för att bejaka sin inre gothare:
(Jodå, det finns en officiell video att beskåda också, men den funkar väldigt dåligt till musiken så den får ni leta upp på egen risk om ni verkligen måste.)

/Susanne

måndag, mars 19, 2012

The day the music died

Idag är det trettio år sedan Randy Rhoads lämnade oss. En totalt meningslös flygkrasch skulle avsluta hans alltför korta stund på jorden. Jag lärde känna hans spelande när jag i början av 90-talet blev OZZY-frälst, och jag började genast suga i mig allt jag kunde om detta wunderkind. De två skivorna med Ozzy, tribute-liven från 1987 (live eller inte - Randy är med iallafall!) och en stor mängd bootlegs införskaffades på kort tid. De två QUIET RIOT-skivorna var, och är, ganska svåra att få tag i så de har jag fortfarande inte lyckats tillskansa mig i kompletta originalutgåvor. Däremot kom det runt 1995, eller var det tidigare, en samling med osläppt material och annat från just dessa Randys första professionella år.

Sätter han spelar på, att aldrig bara kompa utan att hela tiden SPELA på gitarren var och är unikt. Andra får tjata om Eddie Van Halen och andra tills korna kommer hem, för min del är Randy den ultimata metalgitarristen med en helt egen känsla för ton, melodi och tyngd - samtidigt. Detta har aldrig hörts tydligare än i mästerverket "Mr. Crowley". Nedan finner ni två versioner av låten, en liveversion inspelad i Montreal 1981 samt en version där gitarren ljuder ensam, troligtvis ryckt från något av di däringa Guitar Hero-spelen eller så. Det spåret om något vittnar om en spelstil som liknade inget eller någon annans.

Världen är fattigare utan Randy men vi får vara tacksamma för det han gav. Musiken lever vidare.



/Alex

Nya recensioner

Blandad kompott i mitt i månadenrecensionerna på WeRock - själv har jag dängt dit tre diametralt olika skivor:

Atmosfärisk musik från CYNIC. Ett fall framåt från förra skivan "Carbon-Based Anatomy" som var riktigt usel. Men så bjuder "The Portal Tapes" på musik skriven efter det att CYNIC lade ner 1994. Recensionen hittas här.  


Lyssnade ni på fredagslistan i fredags? Då vet ni att jag är svag för "The Devil's Resolve" från BARREN EARTH. Det har blivit ytterligare några varv hemmavid under helgen, haha! För en utförligare analys om exakt vad det är som gör skivan så pass bra kollar ni in recensionen.

Jomenvisst, lite CANNIBAL CORPSE också. "Torture" är med lätthet den mest brutala skivan i månadens recensionsskörd. Hands down. Inte på några sätt nydanande, men bitvis ack så bra. Ett styck blodindränkt recension hittar ni här.

Övriga texter: "Requiem For The Indifferent" av EPICA gör Kitty Rossander allt annat än likgiltig, Jonas Andersson går igång på Thåströms "Beväpna Dig Med Vingar". Jag ska vara helt ärlig och erkänna att efter "Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal" som jag tyckte var otroligt bra har Thåström ballat ur fullständigt och blivit - och nu vet jag att jag hädar - tråkig. Säger dock mer om mitt eget lyssnande än om Thåström som musiker. Kim drar på med en samlingsplatta betitlad "Oriental Metal".

/Martin

fredag, mars 16, 2012

Fredagslistan vecka 11

Veckans vackraste dag är här igen! Fredag och tillika fredagslista. Vi tar igen oss efter utflykten till Tyskland i förra veckan och klipper till med en helt vanlig otematisk lista idag. Jag inleder med en för mig alldeles ny bekantskap som lystrar till namnet GOROD. Dessa franska filurer spelar en sorts teknisk dödsmetall med klart godkänt sväng. Låten The Axe of God inleder således och jag kommer på mig själv med att faktiskt uppskatta den lugna passagen med gitarrsolon och what not. Sådant händer inte alltför ofta på de här breddgraderna ska tilläggas. Nästa band till rakning är ASPHYX och en låt från albumet "Death... the Brutal Way". Det nya alstret "Deathhammer" som i skrivande stund inte existerar på Spotify är ännu ett par snäpp bättre och därför blir det obligatoriskt besök på youtubeklippet här nedanför. Att inleda med frasen: "This is true death metal, you bastards!" ger ju också klara charmpoäng i min bok!

Vi vandrar vidare i floran av band som börjar på bokstaven A med ARSIS och ANOREXIA NERVOSA.  Belgisk black (den onda kusinen till Belgian Blue?) och norsk thrash följer i form av ENTHRONED och NEKROMANTHEON. Sedan lugnar vi ned oss några hekto med DÅÅTH och ett kanske otippat inslag i min del av listan: stonergungiga ORANGE GOBLIN. Överraskande bra trots avsaknad av såväl tvåtakt och growl som häxvrål och blastbeats. Efter detta livsbejakande inslag får vi dyka ned i eländets bottenlösa brunn en sväng för att få lite balans i innerörat. INDIANs The Fate Before Fate gör det jobbet väldigt bra tycker jag. (Kanske är inte ordet fate det jag i första hand förknippar med den här låten dock...)

Mysputtriga ALCEST får den äran att avsluta med vackra och vemodiga Faiseurs De Mondes. Hade min franska varit bättre skulle jag kunnat dechiffrera titeln men nu får jag istället gissa hej vilt och jag sätter en peng på att det handlar om någon form av skogsromantiska utsvävningar. Aternativt alltings förgänglighet. Alternativt livet/döden/dimma/fjärilar. Well, hur som helst är det väldigt fint och ohårt.

Rond två inleds med två SLAYER-dängor från klassiska "Seasons In The Abyss": War Ensemble och Spirit In Black. Kan tänka mig att Martin hade svårt att välja och således drog med båda två. Och varför inte, de är ju sanslöst bra. Något mer som faktiskt är sanslöst bra är BARREN EARTHs nya platta "The Devil's Resolve". Jag hörde den häromdagen och tänkte att spår nr 3 - Vintage Warlords hade kunnat passa in bra i min del av listan.

Tur för er att jag inte tog med den säger jag för nu går Bensch fullständigt batshit crazy och drämmer till med hela skivan i ett enda svep direkt efter SLAYER! Total anarki med andra ord. Ja, med en såpass bra skiva är det bara att gilla läget. Jag misstänker starkt att de här låtarna har gått varma den senaste veckan i det Benschska hemmet, eventuellt till grannarnas fasa och/eller stumma beundran. Om detta kan vi dock bara spekulera.

Nå, vad är grejen med de här finländska BARREN EARTH som är så fantastiskt då, undrar ni. Jo, det ska jag säga. Det handlar alltså om progressiv metal av det bättre slaget och vi kan inledningsvis notera ett visst släktskap med OPETH men (och med risk för att svära i kyrkan nu) det här tycker jag är bra mycket bättre. Här fläskas det oblygt på med diverse olika musikaliska element som kanske inte borde passa ihop vid första anblicken: growl, 70-talssväng, folkmusiktralliga melodislingor, lite doom, lite döds, lite tjusiga riff, några skira ljudmattor á la skogsromantik (se ALCEST) och så en smula ödesdiger gothkyla på det. Resultatet blir ett originellt och mycket bra album som växer med varje genomlyssning. Ja, det är helt enkelt bara att tugga i sig hela det här finska buffébordet på en gång och se nöjd ut!

/Susanne

Fredagslistan vecka 11

torsdag, mars 15, 2012

Broderlig lycka i New York

Den uppmärksamme läsaren har noterat mitt frånfälle den senaste veckan, jag har sedan tidigare aviserat detta lite subtilt genom att berätta att jag skulle åka till New York. Det gjorde jag för en vecka sedan, jag kom hem i måndags. Tre och en halv dag intensiva dagar i det stora äpplet som skulle komma att innefatta en (1) jävligt häftig dinnerdate, en (1) jävligt häftig träff med en av mina favoriter från förr, en (1) teaterföreställning samt icke mindre än totalt fyra (4) konserter.

Huvudsyftet med resan, och egentligen det enda som faller under denna bloggens huvuddevis, var att jag skull se THE ALLMAN BROTHERS BAND på anrika Beacon Theater under två kvällar. Både i fredags och i lördags, de två första kvällarna på deras sedvanliga ten-night-stand på sagda ställe. Det är inte skitlätt att få tag i biljetter till detta, och det var först med dessa säkrade som jag bokade flyg och hotell. Inte för att jag skulle gått sysslolös i New York UTAN dem, men detta var ändå själva anledningen att jag ville åka just nu överhuvudtaget.

Första kvällen var bra. Nej, jag rättar mig själv, den var jävligt bra. Låtlistan var lite blandad, ömsom låtar jag kunde, ömsom andra låtar. De spelade i tre timmar och hade därtill den goda smaken att dels köra ett akustiskt set i mitten (bestående av fyra låtar) och dels att avsluta med den enskilt mest önskade låten från min sida: You don´t love me. Publiken bestod av samma gamla vanliga idioter som först lyckas tillskansa sig en dyr biljett och sedan pratar och super bort hela evenemanget. Jag hyser enormt förakt för dessa människor, men det lämnar vi därhän. Jag kan dock säga att när rövhålet som stod bakom mig tände sin tredje lustig-tobak-cigarett och blev påkommen och sedermera utslängd, då applåderade jag vakten och funderade på att ge honom en kram.

Andra kvällen sen då. Jag hade höga förväntningar efter första kvällens mumma för kräsna öron. Jag skulle inte bli besviken. För det första, ja fanimej FÖRSTA - de öppnade med Statesboro blues. Öppningsspåret från "Live At Fillmore East". Jag stod på min plats med telefonen/kameran väl dold i min hand och tänkte att jag skulle filma första låten denna kväll som ett litet minne. OCH SÅ BLEV DET DEN LÅTEN! Jag trodde jag skulle smälla av, smälla på igen och sedan smälla av ytterligare en gång!

Denna kvällen sopade undan mattan med första. Nej, den tog en industrial size vacuumcleaner och sög upp mattan och pulvriserade den totalt. Låtvalet var bättre ur min synvinkel, jammandet var skitbra och till sist - de hade i slutet en gäst på scen i form av herr Überstormtrumpetare Randy Brecker. När han promenerade upp på scen i början av Hot 'Lanta och sedan började spela när bandet i mitten jammade loss på en version av All along the watchtower som säkerligen skulle få herr Dylan att ta livet av sig bara för att kunna få rotera i graven av avund, då visste jublet i lokalen inga gränser. Jag skämtar inte, den versionen var så bra att man mentalt förflyttades från Beacon Theatre 2012 till en rökig trång blueslokal i slutet av 60-talet.

Det är en ynnest att få se musiker som dessa. Varje gång jag får se folk som verkligen kan och verkligen gör så blir jag alldeles varm i hjärtat. Make no mistake - Gregg Allman är sjuk. Riktigt sjuk. Ett djävulskt hårt leverne kombinerat med Hepatit C och en levertransplantation härom året har satt spår som är väldigt djupa. Men han kämpar på, rösten är med honom, spelandet är med honom, bandet är med honom. VI är med honom. Warren Haynes sjunger några låtar när orken fallerar, mellan seten tar Gregg en välförtjänt paus, det är nog aldrig självklart att han ska orka. Men vi lyfter honom. Man ser tydligt i ögonen på honom, en människa vars kropp inte längre fungerar ordentligt, att lystern finns kvar. När han efter andra kvällens extranummer (Southbound) först bara reser sig och går, sedan kommer på sig själv i steget och återvänder till mikrofonen och tackar alla för kvällen - då vet vi att det är ärligt menat. Och våra applåder är lika ärliga. Vi sympatiapplåderar inte för att han ska känna sig lite bättre. Vi applåderar för att han, trots allt jävelskap, är JÄVLIGT bra fortfarande.

Jag kommer med all sannolikhet aldrig att få se detta gänget igen. Jag kommer däremot att bära med mig dessa totalt sex timmar vi spenderade ihop i en alldeles speciell plats i hjärtat.  Jag kommer att ta fram den emellanåt och på så sätt bekräfta för mig själv att "Jo, jag var verkligen där". Just nu känns det nämligen som en dröm.

Jag önskar av hela mitt hjärta att alla får uppleva spelningar som dessa någon gång i sitt liv. Jag tror att det skulle göra skillnad. Det var synd att du inte var med Pada, jag hoppas att du har det bra i din del av världen. Detta är helt och hållet din förtjänst.




/Alex

Power Metal...

...är ju verkligen inte min grej om man inte räknar med några spridda låtar av HELLOWEEN och AVANTASIA. DRAGONFORCE  tillhör en skara band vars tonala övningar jag aktivt undviker, men jag vore dum i skallen om jag inte insåg att intervjun som Kitty Rossander genomförde med nye sångaren Marc Hudson från sagda band är ett bra hantverk. Texten hittas här.

Och på tal om bra intervjuer - RAUBTIER är också ett band vars musik som jag inte har ett speciellt nära förhållande till. Efter att ha läst Jonn Palmér Jeppssons briljanta reportage/intervju med bandet i senaste Close-Up kan jag säga att upplevelsen av musiken höjdes flera snäpp. Prick där har ni ett bevis på hur mycket skillnad en skicklig intervjuare kan göra.

/Martin

fredag, mars 09, 2012

Fredagslistan vecka 10 - Don't Mention The War!

Om jag säger Tyskland vad säger ni då? Säkerligen power metal, Fawlty Towers, sauerkraut och allmänt dålig smak. För mig personligen kommer landet i söder alltid vara förknippat med roliga turnéminnen, såklart besök hos släkten, god öl - och faktiskt bra musik. Det kommer ni bli varse när ni lyssnar på veckans fredagslista att Tyskland är så oerhört mycket mer än HELLOWEEN, AVANTASIA och SCORPIONS. Dessa tre akter är, det erkänner jag villigt, ändå med mycket beroende på min något sentimentala sida.

Ta exempelvis låten Eagle Fly Free från "Keeper Of The Seven Keys pt II". Jag minns så tydligt första gången jag hörde låten hemma hos en klasskompis i Karlskrona. Hur kunde man inte gilla denna låt? Dubbla bastrummor genomgående och ett frenetiskt hamrande på vad som lät som en fruktansvärd arsenal av cymbaler. Och så Kiskes fullkomligt magiska sång. Jag säger bara sluttonen! Ja, ni fattar inte sant?

Men vi börjar betydligt hårdare: Susanne har samlat ihop en samling imponerande låtar måste jag säga. Några artister delar vi - men låtarna är olika dessbättre och i vissa fall även plattorna. SOUL DEMISE öppnar med en rejäl stänkare i In Vain. Det går undan kan jag säga, utan att för den saken sakna sväng. Fortsättningen med FLESHCRAWLs old schoolljud i Bloodred Massacre och ANASARCAs piskdriv i Hasten Death går inte heller av för hackor.

En mycket modernare ljudbild möter öronen i fortsättningen - SACRIFICIUM är synnerligen välljudande kan jag säga. Att låten Canvas bjuder på både sväng och pisk är någonting jag uppskattar mycket. HEAVEN SHALL BURN borde vara ett namn ganska många känner igen, inte sant? Jag hade helt glömt av att detta gäng, som jag såg på Getaway förra sommaren, kommer från Tyskland. Türingen närmre bestämt.

Sen jävlar kommer en ping-ljudande virveltrumma, groteskt gutturala röstövningar och supertekniskt lir av fantastiska DEFEATED SANITY. Det var längesen jag lyssnade på det bandet faktiskt. "Chapters Of Repugnance" heter plattan varifrån Consumed By Repugnance är tagen. Det är ingen dum platta.

Kyligt ljudande GOLEM följer. Här ser jag framför mig hur Susanne verkligen har gått loss hemmavid. Eller så är det kanske bara ett eko av mitt eget skuttande runt soffbordet när jag lyssnade igenom "Dream Weaver". Bra är det i vilket fall. Ett av mina andra favoritband från Tyskland, OBSCURA följer. Jag är, som ni säker vet, såld på teknisk dödsmetall. Det får man skäppan full med när det gäller detta gäng, tro mig.

Sen kommer min favorittitel på hela listan: Schakal! Ode An Die Streubombe från på tyska sjungande EISREGEN. Trallvänligt minst sagt, haha! Det gäller även fina DARK FORTRESS  i avslutande låten på Susannes lista, Pilgrim Of The Nightly Spheres.

Inget av RAMMSTEIN eller ENDSTILLE således.

När ni har kommit så här långt kan det vara lämpligt att kanske hälla upp en god tysk öl och inmundiga en bretzel eller två. En verkligt god öl som kan rekommenderas är fantastiska Schlenkerla Rauchbier som har svallat ner i strupen i abnorma mängder under de där turnéerna i landet i början av 2000-talet. Jag menar verkligen abnorma då hela orkestern under en kväll kunde sätta i sig mellan 200-400 liter öl. Visserligen på rätt många, men ändå.

Så, nu återgår vi till listan. DAVIDIAN är ett klämkäckt gäng som tycker om att spela fort. Det hör man verkligen i Shattered Illusions. FLESHCRAWL dyker upp igen med Subordinated för att följas av stenhårda RESURRECTED som tjoar glada tillrop i gravvalven. Nu ett varningens ord - gillar ni inte de tre banden jag nämnde i första paragrafen så kan ni med fördel hoppa över de tre nästföljande låtarna då det bjuds på mycket trallvänlig musik i form av Eagle Fly Free, Still Loving You, och Serpents In Paradise. Eller så kan ni som jag minnas tiden då dylik musik spelades mer frekvent.

Sista kvartetten låtar erbjuder dock rejält med tvåtakt. DEW-SCENTED, detta mycket märkliga bandnamn. Musiken är det dock inget fel på. Kolla in Bitter Conflict från "Inwards" och försök att inte flina med som en tokig. GOLEM visar sitt fula nylle igen, och sen avslutar jag med två riktiga nördlåtar - Septuagint av OBSCURA och Epitaph av NECROPHAGIST.

Trevlig helg!

/Martin



tisdag, mars 06, 2012

Allegaeon på gång med nytt

Kommer ni ihåg ALLEGAEON? Jag gör det sannerligen - för två år sedan recenserade jag bandets "Fragments Of Form And Function"  och gillade vad jag hörde. Bandets kommande skiva "Formshifter"  lovar inte bli sämre om jag går på det spår bandet har släppt redan vid namn Tartessos: The Hidden Xenocryst som ni kan ta del av nedan. Riffen är bra i vanlig ordning om jag säger så, svänget är ljuvligt och gitarrspelet precis så brutalt bra som på "Fragments..."



/Martin

måndag, mars 05, 2012

Ronnie Montrose

Det var ju fan vad folk lämnar oss. Det är väl naturligt såklart, vi blir alla äldre, men det är ändå förbannat tråkigt varje gång. I helgen lämnade RONNIE MONTROSE oss efter att ha varit sjuk i cancer. Jag tänker inte överdriva hans betydelse för mig personligen och jag tänker således inte heller sälla mig till hyllningskörerna som alltid stämmer upp när någon dör. Jag konstaterar dock att den klassiska debutskivan från 1973 står sig lika bra idag som någonsin och när han körde skivan i sin helhet på Sweden Rock 2004 så var det en njutning för öron och själ.



Sov gott, Ronnie.

/Alex

fredag, mars 02, 2012

Skintrade tillbaka!

Jag kan ha nämnt det innan, jag kan även ha glömt att nämna det. I vilket fall så är ett av de bästa svenska banden från 90-talet tillbaka: SKINTRADE. Första skivan är så jäkla bra att det är ett skämt, varje låt är en hit och tillsammans med MENTAL HIPPIE BLOOD så var det fina tunggångar vi fick njuta av på den tiden. Jag lyckades tyvärr missa dem varje gång de spelade i närheten, de var i Helsingborg minst två gånger men även i andra hålor runt omi Skåne. Aldrig skulle dock våra stigar korsas. Det blir det ändring på nu, närmare bestämt i Malmö den 30/3! Matti och gänget kommer till KB, priset är 120 spänn och den som inte är där får skämmas ögonen ur sig.

Om ett par veckor släpps dessutom en samlingsskiva. Jag är ju av rent religiösa skäl emot dylika men eftersom skivorna är utgångna sedan länge får vi väl krypa till något slags kors och bli lite glada iallafall. Speciellt eftersom skivan även kommer att innehålla tre nya låtar, och den ena av dessa kan vi njuta av redan nu.



Väl mött i Malmö på en av de mest otippade men även mest efterlängtade spelningarna detta året!

/Alex

Fredagslistan goes east.

Vänner, kamrater, fellow partners in crime - fredagslistedags! Men först en lägesrapport för er som har legat sömnlösa och undrat under veckan som gått. Jag kan upplysa er om att ja, jag är fortfarande krasslig efter dödsmördarförkylningens framfart. Vän av ordning hade ju hoppats på att frånvaron av röst haft något att göra med för mycket högljudd blasfemi på offentliga platser. Så är alltså inte fallet. (Insert kondoleanser here.) Jag vill ändå inbilla mig att botemedlet nu är nära i form av lite gammal hederlig hålligångmusik av bästa slag. Även denna vecka är det temalista som gäller, hurra för det. Vi styr blickarna i riktning snett nedåt och österut i kartboken och vad hittar vi väl där om inte Asien som breder ut sig i all sin prakt och ståt. Asien - denna gigant i extremmetalvärlden... eller...? Det visade sig vara lite småklurigt att hitta band som både var 1) fantastiskt bra och 2) förekommer på spotify. Jag har bokstavligen slitit mitt hår dessa dagar. Och detta säger jag med all respekt för er eventuella Asienmetalexperter där ute. Ni får för övrigt jättegärna ge er till känna medelst handuppräckning samt komma med bandtips.

Martin inleder med fem alster och sen drämmer jag till med hela tio stycken efteråt. Bara för att. Första akten NAFRAT är signad till skivbolaget med det fenomenala namnet Vrykoblast Productions. Vad en Vrykoblast är kan jag bara gissa mig till men erkänn att det låter pampigt! Det gör även musiken kan tilläggas. ABSENCE OF THE SACRED kommer som god tvåa och här blir i alla fall jag riktigt sugen på att sjunga med i refrängen för satan vad det svänger! Jag tycker att det låter lite som om Dismember och Bloodbath bestämt sig för att skaffa ett kärleksbarn, väldigt fint med andra ord. DEUS EX MACHINA från Singapore utgör listans tredje band. Mja, inte så pjåkigt men heller inget jag går i taket av. IMPIETY borde nog räknas som ett av de mer kända banden i det här sällskapet och deras thrashiga black metal är klart godkänd. Avslutar Martins del gör WORMROT och i och med detta har vi fått i oss grindcoredelen av kostcirkeln också, mycket bra!

Det något snabbare tempot fortsätter i min del av listan med MELECHESH som har sitt ursprung i Israel men numera återfinns i Nederländerna så de är väl lite av ett gränsfall rent geografiskt men jag tycker absolut att de platsar på asienlistan. Dessutom är de alldeles för bra för att inte få vara med, så det så. Sagt och gjort. Nästa gäng, CHTHONIC från Taiwan, kör en melodisk black metal inspirerad av taoistisk folklore som jag blev lite småförtjust i. Följer upp gör LYCAN'S BLOOD och INTESTINE BAALISM som båda spelar habil dödsmetall. Men som vi alla vet är ingen lista komplett utan lite grisdöds och här gör ABORTED FETUS och CENOTAPH en insats av det mer långsamma och malande slaget. Gott så. Över till det mer trallvänliga, ANTHELION och THE FADING. Ja, det är tralligt, det är väl ungefär det man kan säga om dessa akter. De förstnämnda får även stilpoäng för det tjusiga vrålet i början av låten Snake Corpse. ETERNAL GRAY tar sedan vid med lite teknisk dödsmetall med en låt från albumet "Your Gods, My Enemies" som faktiskt släpptes limiterat på USB-minnen då det begav sig. Ett år senare gjorde Season of Mist slag i saken och pressade upp albumet i CD-format. Så kan det gå. Avslutar gör ryska EXHUMATION med det småputtriga numret Here Comes The Hate. (Som för övrigt inte är en pastisch på Here Comes The Sun om nu någon började klura på detta.) There you have it kids.

Vi har redan börjat smida grandiosa planer för nästa veckas lista och utan att avslöja för mycket kan jag säga att det rör sig om ett geografiskt område även nästa gång. Ha nu en alldeles trivsam helg!

/Susanne 

Accept är tillbaka!

Ingen text, inget tjafs. Bara metal. Och glädje!


/Alex

torsdag, mars 01, 2012

Full Of Hate-tour Bildspecial, recension och nya recensioner

Vi kör ett blandat inlägg idag. Gör en Chief Rebel Angel och bjuder på en bildspecial från tisdagens Full Of Hate-turné med CANNIBAL CORPSE, BEHEMOTH, LEGION OF THE DAMNED, MISERY INDEX, SUICIDAL ANGELS och NEXUS INFERI på Trädgår'n. Recension av spektaklet hittar ni här.

Nya recensioner av släppen från  ASPHYX, WORDS OF FAREWELL, MAMMUT, ANACHRONAEON, NAPALM DEATH, TERRORIZER, och  DYING HUMANITY.

Nu kör vi!

SUICIDAL ANGELS



MISERY INDEX






LEGION OF THE DAMNED




BEHEMOTH
















CANNIBAL CORPSE














Vi kör ett litet videoklipp på det också tycker jag. Ljudet är inte det bästa, men ni får i alla fall en sjyst återgivning av den sinnesjuka kraften i den trallvänliga dängan Fucked With A Knife.



/Martin

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 46: Nominerade till årsbästalistan 2017 - mark II?

Gott folk! I somras körde jag en fredagslista baserad på 5 skivor som kan komma ifråga till min personliga årsbästalista över 2017. Nu är ...

Populära inlägg