tisdag, februari 28, 2012

We need to shock the people

Jag hade bilen på service igår och fick således promenera hem från verksta´n och sedan tillbaka igen. Jag gillar att promenera, speciellt om jag hamnar i områden som av någon anledning betyder något och kanske väcker ett minne eller två. Igår gick jag förbi Kadettgatan i Helsingborg. Det finns alldeles för mycket skoj från den gatan för att kunna rada upp här, två av mina bästa vänner har bott där, men eftersom vi idag skriver fenruari 28 och det är 16 år sedan Grammygalan ägde rum så tänkte jag bara kort spankulera lite på denna minnenas spaljé tillsammans med den äldre av de två vännerna.

1996 blev såklart det mest intensiva av alla år jag varit ett KISSfan. Snacka om att de gjorde sin återförening vid rätt tillfälle, precis efter att världen övergått från analog till digital på riktigt men även precis innan internet tog över folks liv helt. Det fanns således ånyo en möjlighet till att skapa mystik, till att bygga nya legender. Vi bidrog alla till detta genom att suga i oss minsta lilla atom av information om denna helt (eller njaaaa....) osannolika händelse. gryniga bilder sparades ner på diskett på biblioteket (där jag nu jobbar) och skrevs ut på arbetstid av en snäll styvfar på Gullfiber AB. Tidningar inhandlades i MASSOR enkom för att det däri publiverats en svartvit bild och tre rader text som alltid lydde något i stil med "Tillbaka för fansen. Kiss tar på sig sminket igen. "Vi låter bättre än någonsin" säger trumslagaren Peter Criss".

Det spelade ingen roll då att de tyvärr inte riktigt lät lika bra som 1977. Det spelade ingen roll då att scenshowen egentligen var rätt urvattnad och att de först på senare år lyckats med att ha en riktig state-of-the-art-show. För vi stod där, tillsammans. Återförenade, inte bara Kiss som grupp utan även vi som slagits och fått ta emot spott och spe från alla andra under alla år. Plötsligt var det vi som hade haft rätt hela tiden, nu ville alla vara med på tåget vars lok kört lite krokiga vägar emellanåt. Och när vi stod där i december i Globen så var det som om alla universums stjärnor radat upp sig på led och lyste på oss. Den kvällen, av alla jag sett, hade magin. Den äkta magin.

När folk idag skriker om att de skulle återförenas igen så hoppas åtminstone jag att det aldrig händer. Allting har sin tid, och originalmedlemmarna i Kiss har sannerligen haft sin. Det finns inte en enda chans i helsike att de skulle kunna bygga upp den monumentala spänningen de byggde 1996, och ärligt talat - vad är ett Kiss utan spänning? De bygger idag vidare på karriären genom nya skivor, kryssningar och annat och jag kan inte se att det där finns plats för de två gamla medlemmarna eftersom deras lynne och sätt alltjämt skulle visa sig vara alltför oberäkneligt redan tidigt 1997.

Men 1996 - det var ett jävligt roligt år det. Eller hur Svärra?




/Alex (som idag även minns 23.21)

måndag, februari 27, 2012

Supporta Scenen: Full Of Hate-turnén

Full Of Hate-paketet kan vara det starkaste som har kommit till Sverige under många år. BEHEMOTH, CANNIBAL CORPSE, MISERY INDEX, LEGION OF THE DAMNED och SUICIDAL ANGELS är ett startfält som får det att vattnas i munnen på rätt många misstänker jag. Med rätta säger jag bara.

Turnén gör två stopp i landet - idag i Stockholm på Münchenbryggeriet och imorgon på Trädgår'n i Göteborg. Allt går att avnjuta för fullt rimliga 380 spänn.

Jag är såklart mest spänd på att se BEHEMOTH igen - bandet är stora personliga favoriter, men som mycket god tvåa kommer MISERY INDEX. "Heirs To Thievery" och "Traitors" är plattor som snurrat hemmavid med hög frekvens och jag har stora förväntningar på bandets gig.

Vi kör en liten spellista på det också tycker jag.


/Martin

fredag, februari 24, 2012

Fredagslistan vecka 8 - Världsmästarlistan

Vilken fullständigt briljant vecka detta har varit. Detta sagt med förlov då Susanne varit sjuk hela veckan i allt möjligt otrevligt. Därför är det synnerligen imponerande att hon har satt ihop en listdel överhuvudtaget tycker jag. Och vilka låtar, säger jag bara. Även om mitt och Susannes musiklyssnande ligger ganska nära varandra så finns det såklart undantag - alltsom oftast finns det minst en låt på Susannes del av listan som jag verkligen inte kan med. Så är det inte denna veckan.

Vi börjar med bästa bandnamnet - PITBULLS IN THE NURSERY. Lite lagom hårt - precis som musiken såklart. Susanne öppnar dock listan med PSYCROPTICs The Throne Of Kings från av oss synnerligen tipsade "The Inherited Repression", och skuttar glatt vidare till ARSIS Maddening Disdain från en skiva då bandet var intressant - "A Celebration Of Guilt". När den skivan kom visste jag knappt till mig av glädje, numera är bandet inte fullt så intressant. Sen blir det rytmiskt som satan - Un Nuevo Sol från VITA IMANA, innan vi dyker ner i träsket som stavas blastbeat. AEBA spelar dystert som fan. De älskar bisvärmsriff. Trummisen är monomant besatt av 16-delar på bastrummorna. Det blir ju inget annat än världsrekord av det, eller hur? Nä, precis. Det dystra fortsätter med WANING och Under A Septic Sun - melankolins svallvågor väller in. Jag gillar det mycket.

THE RED DEATH och LOST SOUL driver upp tempot igen, liksom OUTCAST innan Susanne med varlig hand avslutar med melankoliska SWALLOW THE SUNs Hate, Lead The Way. Världsklass.

Jag har lyssnat riktigt mycket på tre plattor denna veckan, det vet ni om ni har läst bloggen. Två av dem återfinns inte på Spotify, men väl en "Eternal Reccurence" av SEAR BLISS från vilken jag har hämtat Ballad Of The Shipwrecked. Den ligger som låt nummer 2 då jag var tvungen att hämta andan från Enslaved By Propaganda av TERRORIZER. Se där en lämplig blinkning åt de gångna dagarnas rojala yra. Lite BEHEMOTH och MISERY INDEX måste man ju ha inte sant? Precis. Lite lyssnande från föregående veckas eskapader i Köpenhamn, ORIGIN och PSYCROPTIC.

Sen blev det en djupdykning i meckigare musik. DEATH, CYNIC och HUMAN ABSTRACT är tre band som är synnerligen värda att kolla in - i synnerhet de tre plattor som veckans låtar är hämtade ifrån "Individual Thought Patterns", "Focus" och "Digital Veil". Vi avslutar med en av världens bästa låtar Spirit In Black av SLAYER.

Sugna? Det bör ni vara ;-)

/Martin

torsdag, februari 23, 2012

En kortis

Jag lovade att förevisa resultatet, och nedan finner ni ett klipp från den ny-synkade WASP live i Madrid 1997- Deras bästa turné och tveklöst den bästa bootlegvideon med bandet. Njut!


/Alex

onsdag, februari 22, 2012

Vegan black metal chef och annat.

Hell kamrater. Då en sinnessjukt seg förkylning slagit sina klor i undertecknad har jag inte förmått göra så värst mycket annat än att äta glass, slökolla på youtube och somna i soffan under veckan som gått. Jo, jag har förstås varit på legendarisk köpenhamnsspelning á la Århundradets Ös också (som Martin beskrev här nedanför). Men sen blev jag som sagt krasslig. Eventuellt är bacillerna i min hals danska men det är ett mysterium vi aldrig kommer att få veta svaret på. Istället kan vi roa oss med att spana in Vegan black metal chef, ett youtube-fenomen som jag tvivlar på att någon av er har missat. Om mot förmodan så skulle vara fallet så kan ni reparera den skadan här och nu. (För behind the scenes-material kan man kika här.)


Jo, en sak till, jag hade ju helt missat gullungarna ARSIS existens på denna jord. Hur nu det har gått till, det är ju näst intill pinsamt med tanke på hur löjligt bra jag tycker att de är (från och med ikväll). En låt med dessa amerikanska gentlemän dyker snart upp i en fredagslista nära dig, rest assured.

/Susanne

tisdag, februari 21, 2012

Kommande texter

Under vissa perioder är det roligare än vanligt att recensera musik. För tillfället är jag inne i en sådan period, med en hel del bra musik som väller in. Förra recensionsomgången på WeRock speglar det ganska bra - "The Aura", denna fantastiska platta har ju återkommit med regelbundenhet i lurarna. "The Aura" är förresten ett utmärkt exempel på en skiva som endast verkar har recenserats på bloggar, nättidningar och dylikt.

 "Weightless" släppte jag ganska fort efter det att recensionen var publicerad, helt och hållet till förmån för tre skivor som jag verkligen hoppas att ni kollar in när de släpps. En av dem kan ni faktiskt redan lyssna på - "Eternal Recurrence" av ungerska SEAR BLISS.

Jag hade inte lyssnat på bandet tidigare och hajade verkligen till - mörk, tung musik rätt in i hörselgångarna - varpå bleckinstrument i form av trumpet och trombon dyker upp! Synnerligen oortodoxt och något som jag gillar alldeles förträffligt.

Övrig tid har delats mellan "Utilitarian" av NAPALM DEATH och "Hordes Of Zombies" av TERRORIZER. Ställd mot ett faktum som brukar dyka upp i många intervjuer med NAPALM att sponaniteten är viktig är just denna skivan en kontrapunkt. Den känns extremt genomarbetad och uttänkt.

TERRORIZER spelar musik med inställningen att snabbt är bra (vilket det ju faktiskt är) och de gör det med Sandoval tillbaka i storform och med en brutalt bra produktion.

/Martin

måndag, februari 20, 2012

Snabbare, hårdare, ORIGIN

Susanne och jag drog över till Köpenhamn i fredags och spanade in Occupy Europe Tour. LENG TCH'E, PSYCROPTIC och ORIGIN bjöd på underhållningen som hade karaktären av en trestegsraket. Kan lugnt säga, och vet att Susanne håller med mig, att ORIGIN bjöd på den röjigaste spelningen jag varit på. Någonsin.

För en fullödig rapport av kvällen kan man bege sig över till WeRock där det finns en artikel om konserten.

8 nya recensioner finns också att gotta sig åt, bland dessa återfinns två texter av mig - ANIMALS AS LEADERS "Weightless" och BEYOND CREATIONs "The Aura" behandlas. En av skivorna är okej, den andra är bland det bästa jag hört.

/Martin

We are indeed satans people

Det är roligt att lära sig nya saker. För ett tag sedan lärde jag mig exempelvis att alldeles oavsett vad jag köper på IKEA så ska någon annan sätta ihop skiten, jag misslyckas bara och svär som en borstbindare och får ont i handen. Bättre då att låta vettigt folk göra det. Under tiden tittar jag på bootlegs och äter kinderägg.

Och alldeles apropå bootlegs, det är väl ingen läsare här som under de senaste 17 månaderna har missat att jag har en liten faiblesse för inspelningar av det mer ekovi...ikevåki....ewokiga slaget? När andra sitter och spelar Pictionary med sin AC/DC-bluray från River Plate 2010 i bakgrunden så sitter jag betydligt hellre med en super8-rulle med RAINBOW från Stockholm 1977, tålmodigt undrande huruvida Ritchie spelar Still I´m sad eller Stargazer. De senaste åren har jag dessutom deltagit i ett projekt som försöker samla alla kända och okända sådana filmer med KISS. Ett kärleksarbete som nu nått en bra bit fram. Alldeles oavsett detta så har jag under arbetets gång varit tvungen att genom trial and error lära mig synka ljud över bild. Ibland har resultatet blivit dåligt, ibland bättre, men framförallt så är det roligt att känna hur man sakta blir bättre, hittar nya vägar och sätt och så vidare.

Det senaste projektet jag rott i hamn var att ge den bästa versionen av ALICE COOPER från London 1982 nytt och bättre ljud. Efter strax över sju timmars arbete var jag färdig, resultatet blev att videon nu åtminstone är sebar. Bilden är fortfarande inte hundragunnar men med det nya ljudet så kan man lättare tvinga sig igenom denna enda kända publikfilm från Special Forcesturnén.

Igår kväll satt jag med några korta snuttar WASP från Malmö respektive Karlskrona 2004. En kompis filmade med sin kamera (fotokamera!) och både bilden och ljudet blev bedrövligt. Nu, åtta år senare, har jag synkat över ljudet från de fina ljudupptagningarna och vips har vi, återigen, filmer som går att se trots att bilden kanske lämnar lite (eller mycket) att önska. Det var riktigt kul att åter se Kill your pretty face från Karlskrona, Stet Howland tappar takten på hi-haten jämfört med det förinspelade så det låter MYCKET speciellt.

Nästa projekt, and this is a KILLER, är att WASP ifrån Madrid 1997 ska få nytt ljud. "Spelar det nån roll?", tänker kanske gemene obildad pöbel. "Nåt så in i helvete" skulle jag vilja säga. Madrid-filmen från april 1997 är den enda kända kompletta Kill Fuck Die-spelningen, komplett med korset, nunnan och fostret. Bilden är hygglig men ljudet överstyrt som fan. Ljudupptagningen är inte perfekt men hundra gånger bättre än ljudet på videon, så när jag kommer hem ikväll börjar jag så smått räkna lite på hur det ska genomföras. Resultatet kommer jag att lägga upp här vad det lider. Jag lovar att den som gillar WASP och deras underbara 1997-turné INTE kommer att bli besviken.

Tills dess, lite Alice!


Om du eller någon du känner sitter med 8mm-filmer eller med andra filminspelningar som du inte trodde man kunde ha till något - kontakta mig så kanske jag kan hjälpa, åtminstone vill jag gärna försöka. Alla filmer är värda ett liv. Nästan. (Minns hastigt en film på EUROPE i Linköping 2004 - har ALDRIG sett något sämre).

/Alex

fredag, februari 17, 2012

Fredagslistan vecka 7 - den tuffa listan.

Då var det dags att tala allvar igen. Efter förra fredagens utsvävningar av det mer självdistanserade och pinsamma slaget tar vi nu i med hårdhandskarna inför denna stundande helg. Det får ju ändå vara någon sorts ordning även på det här torpet. Martin och jag har letat upp den kanske hårdaste musik som skådats på den här sidan om Caligula (och då talar jag inte om DARK FUNERALS före detta sångare). Vi har förberett oss med Dirty Harry-citat, föreställt oss Chuck Norris, Darth Vader och Karate Kids motståndarlag Cobra Kai i en mörk gränd för att komma i stämning. Druckit kallt kaffe. Ja, ni förstår ju själva. Förhoppningsvis har detta gett resultat i form av en mer än lovligt elak lista. Titeln på skapelsen är I double dare you. Som sig bör, det här är inte för the feeble hearted.

Mina tio bidrag ligger först och vi inleder med grabbarna grus 1349 från grannlandet i väst. För er som inte känner till gossarna ifråga kan jag upplysa om att bandnamnet är en blinkning till det årtal då pesten kom till byn (den norska byn, det vill säga). Bara där kan man hålla sig för skratt. Att jag har valt låten Nekronatalenheten hjälper inte upp. Fortsätter gör  bland andra ANGEL CORPSE, DECAPITATED och jänkarna MISERY INDEX (som för övrigt återkommer lite senare i Martins del). Vi lugnar ned oss en smula med GORGUTS, beger oss till Abbaths snöbeklädda berg och landar slutligen i lite grind som lystrar till namnet INFANTICIDE.

Martin går ut starkt med TRIGGER THE BLOODSHED, MUMAKIL, ovan nämnda MISERY INDEX och ROTTEN SOUND för att senare hitta fram till en för mig ny bekantskap: OPHIOLATRY - ett skojfriskt band från Brasilien som spelar snabbt och tekniskt. Jag ska nog ta en närmare titt på dem vid tillfälle. Göteborgarna DIMENSION ZERO fläskar på i vanlig ordning och avslutar gör INGESTED med notoriskt tunggung i A Coming Unperceived. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker att det här gänget har en ljudbild som är lite för överarbetad eller om det bara är rakt av skitbra. Jag får återkomma i den frågan. Att det är en tung, teknisk och värdig avslutning av listan råder det i vilket fall som helst inga tvivel om.

Det blev en riktigt fin fredagslista den här veckan om ni frågar mig. Och det är ju just det ni gör. Som symbol för den sätter vi förstås den hårdaste av dem alla, Linda Hamilton då det begav sig i Terminator 2.

Trevlig helg!

/Susanne


torsdag, februari 16, 2012

Supporta Scenen: ORIGIN, PSYCROPTIC, LENG TCH'E

Emellanåt blir man ju rejält glad - som Alex vill jag gärna ansluta mig till hysteriska utbrott över MAIDENs planer för sommaren och nästkommande år. Men innan dess skall det gås på andra konserter i vanlig ordning.

Ett exempel på det är morgondagens tekniska dödsuppvisning på Stengade 30 (som märkligt nog ligger på nummer 18) i Köpenhamn. För underhållningen svarar ORIGIN, PSYCROPTIC och LENG TCH'E så att anta att det blir fokus på furiöst lir är ingen högoddsare direkt. Kul är att paketet visar på den multinationalism som finns inom scenen - ORIGIN från USA, PSYCROPTIC från Australiska Tasmanien och LENG TCH'E från Belgien.

Förband är ITE MISSA EST - ett band vars musik inte riktigt faller mig på läppen om jag ska vara ärlig.

Priset är verkligen inte farligt: 150 danska kronor får man daska upp, men det är sannerligen inte mycket i sammanhanget. Ställer man priset i jämförelse med blastbeatsration banden bjuder på blir det absurt billigt, haha!

Första band stolpar upp på scen 21.15 enligt uppgifter från Stengades alldeles utmärkta pressansvariga.

Vad? Rensfest med ORIGIN, PSYCROPTIC, LENG TCH'E och ITE MISSA EST
Var? Stengade 30
När? Imorgon, 17/2, Insläpp kl. 21
Pris? 150 DKK

/Martin

Iron Jävla Maiden!

Så blev det ÄNTLIGEN klart! IRON MAIDEN kör en turné baserad på deras magnificent octopus "Seventh son of a seventh son"! Jag pallar inte rabbla mer än att de börjar i USA i år och att Europa får sin dos nästa år. Klicka på länken nedan och läs själva.

Denna dagen började mycket mycket bra, denna metalliska bibliohästen kommer att ta semester och se MINST fem spelningar runtom i Europa nästa år.

Det känns fanimej fortfarande som en dröm!

Lycka, glädje och så lite hambo

/Alex

onsdag, februari 15, 2012

tisdag, februari 14, 2012

Terrorizer

Vet inte om ni tänkte på det men i senaste numret av Close-Up Magazine (alldeles utmärkt nummer för övrigt) så nämns Werock i intervjun med Shane Embury (NAPALM DEATH, LOCK UP, BRUJERIA plus tusen andra band). Bara en sån sak, haha!

Men vi ska inte prata om det, utan om klassiska TERRORIZER. Bandet bakom dunderklassiska "World Downfall" som spelades in och mixades på 8 timmar. Det är dock inte det mest imponerande - det är låtarna såklart. Jag hade inte lyssnat på skivan på bra länge, men när Season Of Mist skickade länk till kommande "Hordes Of Zombies" klickade det till i skallen. Och detta trots att jag vet att det är djupt orättvist att ställa debuten mot kommande skivan. Jag har svårt att tro att bandet toppar "World Downfall". Två saker talar dock för att skivan inte bombar - Pete Sandoval är frisk nog att spela, och David Vincent är tillbaka på bas.

Jo, den Vincent som är skyldig till MORBID ANGELs kaskadspya "Illud...." men detta är ju TERRORIZER och jag tror inte att det ska vara någon direkt fara att just detta band börjar blanda in gabbertechno direkt, haha!

I vilket fall - jag tycker att ni ska kolla in bandets debut "World Downfall" då den är ett klassiskt album som jag tycker att man inte bör missa om man gillar extrem musik.

/Martin

När ormen bet rejält

Långt innan hans uppuffade blonderade hår och pumpade muskler var David Coverdale en riktig sångare. Först i DEEP PURPLE såklart, sedan kom det lite sologrejer som mynnade ut i det fantastiska tidiga WHITESNAKE. Nyligen släpptes en box med bandets första skivor tillsammans med en jättebok och en dvd med videos och en konsert från Landover 1980. Priset var till en början lite väl högt men efter att Ginza sänkte den med över 40% så blev det en beställning även för mig.

Som box betraktat är den skitsnygg. Vinyl replicas på skivorna inkl. det japanska originalomslaget på liveskivan från London 1978, en liten nypressad variant av första EP´n samt en 100-sidig bok fylld med bilder och historier signerade Coverdale och Bernie Marsden, visst hade det varit roligt om de letat upp fler gubbar men jag är nöjd som det är. För den som har skivorna på cd redan kan det vara värt att vänta och se om dvd´n kommer ut separat, det finns inget nytt på dem utan de innehåller bara originalskivorna rakt av. För mig som inte hade någon av dem på cd utan "bara" vinyl så gjorde det såklart nicht und nada.

Till sist - vilken fantastisk värld det är vi lever i numera. Ett klick bort hittar man de mest underbara konserter som tidigare kopierades runt på videoband i mer eller mindre halvbra kvalitet. Varsågoda - Whitesnake i Ludwigshafen 1983. Cozy på trummor, Moody och Galley på gitarr. Inte riktigt så bra som de var 78-81 men FAN så mycket bättre än 1987 och framåt (med undantag för 1997).


/Alex in the shadow of the blues

måndag, februari 13, 2012

En gång spelade jag i ett band

Jag tror att alla gymnasiehårdrockare har gjort det, åtminstone känns det så. Spelat i ett band alltså. Jag gjorde också det, dessutom inte i bara ett band utan totalt, om man räknar på unika bandnamn och gästspel, fem stycken tror jag. Det var dock ett band som var "mitt" band, alltså det som jag spelade i "på riktigt". CRUSH hette vi, två demos spelades in och vi spelade live så fort någon visslade. Det blev oftast spelningar på tämligen nystartade Mega Musik i Helsingborg (finns fortfarande men är idag en gymnasieskola - GO ANKI!) men en och annan konsert gavs även i finare salonger. Det roligaste för egen del var att vi fick tillfälle att spela på Mejeriet i Lund 1995, speciellt eftersom jag såg BLACK SABBATH på samma scen det året.

Vi lät väl som de flesta gymnasieband gjorde och gör - vi tog lite av alla band vi gillade och försökte hitta något eget. Somliga lyckas med detta, andra inte. Vi hamnade kanske någonstans i mitten. Ett par av låtarna, främst mot slutet av karriären, skulle nog gå att göra till "riktiga" låtar efter lite omarrangemang och inspelade med dagens spelkunskap från alla medlemmarna. Jag var trummis i bandet, märk väl att första gången jag satt bakom ett trumset var första gången vi repade ihop. Typ. Never had one lesson, som Ferris Bueller sade. Och det märktes naturligtvis. Men är man bara tillräckligt dålig på något kan man ta igen det genom att vara odräglig, och där inbillar jag mig att jag nog kan ha vunnit både ett och annat pris. Ah, the good times.

Jag ser tillbaka på de gyllene åren 1994-1996 med glädje. Visst kan det krypa fram några pinsamheter ibland som minner om när mamma under tonåren inför större sällskap ville avslöja skämsligheter från barndomen, men på det hela taget var det roligt att få tillfälle att spela live och att ett tag leva i en tro att vi skulle bli större än IRON MAIDEN. Efter att Crush gick i graven 1996 stod det dock ganska klart för mig att det inte var rockstjärna jag skulle bli. Jag skulle inte få pryda omslaget till Okej, en tidig dröm i livet. Nej, ville jag skapa glädje för omvärlden så fick den bestå av annat eftersom jag vägrar hemfalla till coverträsket (om jag hör Mustang Sally en enda gång till i mitt liv så kommer jag att fekalkräkas i dagarna tre). Idag är jag nöjd med att resa världen runt och göra och se sånt som de flesta inte ens vågar drömma om, jag har en...eh....vän....som har en konsertinspelningssamling som vida över- eller understiger vad som kan anses normalt och som bringat många människor glädje genom åren, men jag kan självfallet bli lite nostalgisk då och då och tänka tillbaka och försöka minnas.

Vilken JÄVLA tur då att vi fick spela in en musikvideo. Fram med kudden, gott folk. Spot the clichés!


/Alex (word to Dånken, Jox och Lalle)

fredag, februari 10, 2012

Fredagslistan - Skelett i Garderoben

Nu tar vi fram stormörsaren och diskuterar musik som i alla fall jag och Susanne vet finns hos varenda en av oss som dyrkar tonala övningar - musik som man innerst inne i sitt av blastbeats och growl sönderfrätta hjärta vet är usel, men som man ändå gillar. Skämsmusik, skelett i garderoben, låtar som man inte ens om man får ett vapen riktat mot sig, vill erkänna offentligt att man inte bara inte har någonting emot utan faktiskt gillar.

Vi lägger oss med denna lista på slaktbänken med blottade strupar - vi är medvetna om detta - och ber om er förståelse. Ni slipper i alla fall garanterat låtar med det där ansiktsbehåringsbandet från Göteborg.

Det finns såklart betydligt fler skämslåtar utanför metal hos både mig och Susanne och denna lista kommer ni att besparas - vi vill trots allt ha några läsare kvar även efter dagens övningar - men det höll att gå överstyr hos både Susanne och mig ändå. Det är illa nog, om ni frågar mig, att visa upp en lista där både DEF LEPPARD och LORD BELIAL finns representerade.

För det är på den nivån listan befinner sig. Några höjda ögonbryn från min sida vad gäller Susannes val - och säkerligen även från er vad gäller hela listan. Det ska såklart ses till bakgrund till vår "normala" lyssnarprofil som ju vanligtvis brukar stavas snabbare, hårdare och mer growl än en infektionsklinik där samtliga patienter simultant drabbas av slemhostanfall.

Vi har det tvivelaktiga nöjet att ge er

onsdag, februari 08, 2012

Dismember - en kärlekshistoria.

From dream to dream we have always been like an everflowing stream.


Det här är ett inlägg som jag har tänkt skriva länge men inte fått ro att sätta mig med förrän nu. Det handlar om ett av Sveriges genom tiderna bästa och mest ihärdiga dödsmetallband in my humble opinion: DISMEMBER. Jag minns när det begav sig (jag minns det faktiskt som igår eller möjligen i förrgår) i nittiotalets början. Källarbanden kravlade så sakteliga upp mot ytan och såg dagens ljus i det som skulle bli början till dödsmetallscenen på de här breddgraderna. Själv var jag ung, arg och hyfsat skoltrött. Det var ettan på gymnasiet i en  mindre ort (som man önskade skulle vara lite större än vad den var). I väntan på bussen som skulle ta mig hem (till den ännu mindre orten där jag bodde) klev jag in på biblioteket och bläddrade förstrött bland skivorna. Under bokstaven D fanns två skivor som skulle komma att förändra mitt sätt att förhålla mig till musik för evigt: "Like An Everflowing Stream" och "Indecent And Obscene". Jag minns känslan, det var en skräckblandad förtjusning, en pirrande vetskap om att det här, det var något nytt. Något annat. "Like An Everflowing Stream"-omslaget hade konventionell hårdrock/metal-estetik med eld, drakar och ett underjordiskt landskap, inget häpnadsväckande där direkt. Men baksidan! Där hände det grejer minsann:


Imponerande och lite skrämmande på samma gång tyckte jag. Som om någon gräns överskreds med allt det där blodet. Farligt men fascinerande, hotfullt men hett! (Ja, ni vet vad jag menar.) Jag kunde bara inte sluta titta på det. Samma sak var det förstås med Indecent and obscene, inälvsfest galore:





Det här tilltalade ju förstås min skräckfilmsådra något sanslöst mycket. Det kändes som att få både splatterfilm och musik samtidigt, som en fenomenal kombo man inte ens visste fanns. (Lite som då Sourcreme & onion-chipsen kom till byn, så enkelt och så fruktat genialiskt.) Visst hade jag lyssnat på METALLICA innan men det här gänget såg ut att lira i en helt annan musikalisk division. ALICE COOPER hade lattjat med giljotiner och WASP kastade blodiga köttstycken på publiken långt tidigare men jag kunde inte bry mig mindre. Det var för showigt och musiken var inte min kopp med te. Så plötsligt fanns detta istället. DISMEMBER. Bara bandnamnet bådade ju gott. Jag lånade hem båda skivorna och lyssnade på dem nonstop tills lånetiden gick ut. Då lånade jag om dem.

Dödsmetallen alltså, vad viktig den blev för mig i den stunden. Det var en aha-upplevelse av stora mått. Som att gå in i en andra andning och hitta en helt ny typ av urkraft precis när man är som tröttast. En sorts renodlad känsla av att inget var omöjligt. Så kändes det. Som att hitta hem, för att ta till ett slitet uttryck. (Det kan låta klyschigt och over the top men det är alldeles sant.) Resten är, som de säger, historia. Jag började köpa på mig allt jag kom över som såg ut att låta likartat och det var goda tider de där åren runt -93 -94-snåret. Band har kommit och gått som band brukar genom ens liv men Dismember är ett av de där få banden som alltid har funnits kvar oavsett vad. Jag har sett dem live en handfull gånger, det kunde gärna ha varit fler. Förra november, efter 23 år och ett gäng fantastiska plattor tog resan slut men kärleken lever vidare.

Tack för allt. Tack som fan!

/Susanne

tisdag, februari 07, 2012

Konsertbonanza

Ja jisses. Dagen börjar ystert med att jag får veta att SKINTRADE är tillbaka, jag gillade bandet som fan på den tiden det begav sig (1993-95) men missade att se dem live. Nu kommer de till Malmö och KB den 30/3 och undertecknad kommer inte bara att finnas på plats utan även att ha hjälm eftersom det gör mindre ont när man i eufori stångar huvudet i en cementpelare då.

Nästa grej som händer är en sån där grej man är kluven till. WASP kommer till Sverige i oktober, och Hässleholm besöks den 10/10. Å ena sidan så älskar jag WASP, å andra sidan så avskyr jag deras faiblesse för att sätta igång LP-skivan i högtalarsystemet och sedan gå ut på scen och mima till denna istället för att spela live. Detta togs till sin spets 2007när de "spelade" hela The Crimson Idol rakt av, jag såg dem då på Trädgår´n i Göteborg. Jag höftade redan under spelningens gång, och detta bekräftades senare av en liveinspelning från samma konsert, att över 50% av utljudet kom från något annat än personerna på scenen. Då svor jag att det skulle vara sista gången Blackie & Co. nafsade kronorna ur min ficka. Det skall dock sägas att jag fått trovärdiga rapporter från senare konserter att de tonat ner förinspelningarna igen. Jag hoppas verkligen det, för om Blackie håller vad han lovar och kör en 30 Years Of Thunder extravaganza med lite ovanliga fräckheter från första skivan och i synnerhet bandets piece de résistance "Kill Fuck Die" i setlisten, ja då åker hjälmen fram igen.




/Alex

måndag, februari 06, 2012

Mer NAPALM DEATH

Ville bara tipsa om Tomasz Swiesciaks intervju med Barney Greenaway som ni hittar här.

För mig innebar den ett bra avslut på en ganska stressig dag. Bara en sån sak. Nu åker jag strax hem och lyssnar ytterligare en runda på "Utilitarian".

/Martin

Måndagsraljerande

En gång för otäckt många år sedan befann jag mig i ett större sällskap bestående av manspersoner i olika åldrar som individuellt befann sig på olika nivåer på evolutionsstegen. Jag tillhörde de yngre i sällskapet men betraktade redan då min omvärld som en personlig förolämpning. Denna ystra afton råkade jag i ett ögonblick av oaktsamhet råka jämföra KISS med SPICE GIRLS. Det hör till saken att jag gillade och gillar båda banden, men eftersom jag befann mig i ett sällskap uteslutande bestående av hårdrockare så kunde jag självklart aktat min tunga. Återstoden av kvällen bestod av att några i sällskapet, speciellt två personer, avkrävde mig en förklaring till hur jag kunde jämföra dessa två ända ut till ytterligheterna helt skilda väsen. Det spelade ingen roll hur mycket jag mumlade om "smart management, samma treackordslåtar, tvivelaktig musikalitet, golfstrumpor-sängkläder-dockor", orden föll från min mun som stenstoder från en hög höjd och krossades av mina antagonisters intelligenta och insiktsfulla inlägg: "men du är ju dum i huvet", "hur FAN kan du påstå att Kiss gör skitenkel musik", "det finns väl för FAN ingen likhet mellan Kiss-dockorna och Spice Girls-dockorna?".

Vad bestod då vår så tydliga skillnad i? Vad var det som hände som jag först inte uppfattade och som gjorde att jag kunde förolämpa dem så hårt genom min enkla lilla gutturala fadäs? Jo - någonstans efter min högstadietid hade jag råkat utvecklas. Till skillnad från dessa Darwins mardrömmar så kunde jag se både skillnad och likheter olika genrer emellan, och dessutom dra ibland roliga och ibland vettiga slutsatser av detta. Detta var för de andra två helt omöjligt eftersom de stannat i sitt liv någonstans kring 1987. Detta omöjliggör självfallet den analytiska förmågan eftersom analyser oftast består i att man funderar kring något. Slutar man tänka och bara låter livet "hända" så slutar man även förmågan att analysera.

Fast egentligen hade det kanske varit roligare att fortfarande vara den där inbitna hårdrockaren, den som styvnackat hävdar att allt med distad gitarr är bra och allt annat är skit. Egentligen hade det kanske varit bäst att tycka att "bara [insert band] kommer hit och spelar så är det en bra konsert" alldeles oavsett om de låter som en spolande toalett i en långfärdsbuss till Korpilombolo. Men om detta sinnelag varit det gällande så hade jag ju, i förlängningen, även tvingats tycka följande:

1. Att DEAD BY APRIL gjorde bra ifrån sig i melodifestivalen.
2. Att DEEP PURPLE minsann låter precis lika bra 2012 som de gjorde 1972.
3. Att nästkommande Kiss-skiva kommer att vara den allra bästa de gjort alldeles oavsett hur den låter eftersom det är Kiss och bara Kiss släpper en skiva så blir det bra för släpper de ingen skiva så kommer det ingen skiva och det är ju hemskt och hur kan du säga att Sonic Boom är dålig den är ju fan så mycket bättre än Crazy Nights som du tjatar om hela tiden det är ju inte Kiss det är ju BON JOVI nä Sonic Boom det är grejer det.

Så nej, jag tror jag behåller mitt analyserande sinne. Jag tror att det är viktigt för åtminstone mitt sinne kunna lyssna på både Kiss och Spice Girls, att se deras likheter och olikheter, att kunna skratta både åt och med dem. Jag tror dessutom att varje människa borde lyssna mer med öronen istället för med förhoppningen/nostalgin. Inte minst för sin egen skull.

Och jag tror framförallt att personer vars intelligens vida understiger intelligensen hos en amöba under nageln på en vanlig skogssnigel ska SITTA NER OCH HÅLLA KÄFT. Åtminstone i mitt sällskap. För om jag inte litar på at du kan smöra min macka utan att misslyckas så vore det väl ändå själve CYNDEE PETERS om jag skulle bry mig det minsta om vad du har att säga om min musiksmak.

/Alex

fredag, februari 03, 2012

Fredagslistan WTF?!

Fredag, detta vackra ord i den svenska vokabulären. Fredagslista, ett om möjligt ännu vackrare. Veckans skapelse är en kontrasternas lista minst sagt. Hårt vs mjukt, lättillgängligt vs svårlyssnat, mainstreamballader vs undergroundknas, good cop vs bad cop. Man kan kalla det lite vad man vill, poängen är att motsatsförhållandet råder. Vi valde yin och yang som arbetsnamn mest för att det låter coolt och för att ge bokstaven Y lite uppmärksamhet.

Första ronden

Martin går ut hårt med WHITESNAKE. (Ja, ni läste rätt, pudelrockens crème de la crème inleder.) Och det blir knappast bättre: VIXEN, VAN HALEN, EUROPE och WINGER för oss, på sina böljande hårmanar, fram till den pompösa avslutningen signerad STYX.

Gudars skymning, den där mastodontinledningen blir i alla fall jag alldeles matt av. På olika plan, ska tilläggas. Det är ömsom skämskudde och ömsom en liten nostalgisk blödighet som infinner sig hos undertecknad (kan bero på att jag är notoriskt svag för OZZY). En förunderlig känslomässig kombination som enbart kan frammanas medelst powerballader från åttiotalet. Samt: hela mellanstadiet passerar revy på ett tvivelaktigt sätt för mina ögon. Hu! Här har faktiskt Bensch överträffat sig själv, det ska villigt erkännas. Efter att denna något skräckblandade förtjusning lagt sig lägger vi hårsprayen åt sidan och vandrar vi vidare till corpsepaintens förlovade land.

Slutstriden

Jag funderade en god stund på hur jag skulle kunna matcha (eller snarare omatcha) dessa tio alster. Ingen lätt uppgift som ni förstår efter denna tokinjektion av åttiotalsballader. Resultatet är en blandning av experiment-black, eländesvrål och allmänt svårlyssnat för att väga upp. Jag kan inte på rak arm säga om det lyckas eller inte, men jag är ganska säker på att det här inte kommer att passa alla. GNAW THEIR TONGUES inleder med en mood setter och banar väg för SILENCERs klassiker Death - Pierce Me. (Jag minns fortfarande hur det kändes första gången jag hörde skriket som ligger placerat 1:46 in i låten. Mysrysigt!)

Följer gör bland andra HORDE OF HEL och SPEKTR men för att det inte ska bli alldeles för ledset piggar vi upp oss på sluttampen med lite grind. MESHUGGAH får den äran att avsluta och lätta upp. Det är ju trots allt fredag.

Min gissning är att det här är en av de mest splittrade listorna i bloggens historia. För extra förvirring kan man med fördel köra varannan låt ur Martins del och varannan ur min. Jag hade inte hjärta att blanda åt er, att få NEGATOR direkt efter EUROPEs finstämda tryckare skulle kanske kunna få oanade följder. Men nu gissar jag bara.

(Ni får själva lista ut var listan gömmer sig, krom-effekten bjuder vi på.)
Med lyckönskningar inför helgen som komma skall.

/Susanne


torsdag, februari 02, 2012

2011 års bästa svenska debutplatta

DEATHENING tog med "Open Up And Swallow" och  45% av rösterna hem priset för årets bästa svenska debut 2011 på WeRock. Det är tredje gången vi kör omröstningen, och jag måste säga att det blir bara roligare för varje gång.

Det finns nu en intervju med Pål Callmer, gitarrist och låtskrivare i bandet, att ta del av på siten. I vanlig ordning kan man också tävla om signerade exemplar av skivan. Frågan vi vill ha svar på hittar ni längst ner i intervjun.

/Martin


onsdag, februari 01, 2012

Accepterat!

ACCEPT kommer att köra en europaturné i höst, skandinavien är däri inkluderat. Informationen härstammar från en tämligen säker källa. Jag överväger att redan nu sätta mig och köa utanför [insert any swedish venue here].

Det var bara det.


/Alex

Nya recensioner

Jomenvisst! Den förste i månaden innebär i vanlig ordning en bunt nya recensioner på WeRock.

Och det spretar som vanligt - LAMB OF GOD samsas med AVATAR, METALLICA skämssläpper bredvid THE SAFETY FIRE. FRANKY LEE får lågt betyg medan KRUX hyllas och LILLIAN AXE hamnar över medel.

"Resolution" var en skiva som jag sett mycket fram emot att få sätta tänderna i. Men trots att det bitvis glimrar till rätt rejält är jag inte helt övertygad om skivans förträfflighet. Däremot lär, med rätt låtval, setlisten på bandets gig bli fruktansvärt stark.

/Martin

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 46: Nominerade till årsbästalistan 2017 - mark II?

Gott folk! I somras körde jag en fredagslista baserad på 5 skivor som kan komma ifråga till min personliga årsbästalista över 2017. Nu är ...

Populära inlägg