fredag, december 21, 2012

Metallbibliotekariernas konsertårsbästalista 2012

Kära läsare - vi avslutar vårt 2012 med att i sedvanlig cineastisk ordning ge er våra årsbästalistor när det gäller konserter. Trots vår osannolikt stora sakkunskap har såklart en del faktafel smugit sig i.

Kan ni gissa vilket som är min felsägning så ligger ett exemplar av STRAPPING YOUNG LADs "Alien" i potten om ni kan pricka rätt. Mejla då mig på martin.bensch@helsingborg.se - skriv "Fuck-Up" i ämnesfältet tack :)

Susannes felsägning är mer av karaktären bandförväxlingar - Susanne sade att hon möjligtvis skulle gå och se ORANGE GOBLIN nästa år när hon egentligen menade HIGH ON FIRE. Fullständigt ursäktligt då banden, i alla fall i min bok, lirar någorlunda lika söligt, haha!

Alexs ack så skönt omedvetna felsägning: Shadows inledde inte NASUMs konsert. Det gjorde antingen Mass Hypnosis eller Scoop. Namnet på gitarristen som vår gode vän famlar efter: Jon Lindqvist.

Så, nu ska ni spetsa ögon och öron och dra igång filmen nedan. Den kan vara den bästa vi gjort. Någonsin.

/Martin

torsdag, december 20, 2012

Årsbästalistan 2012 - de nominerade: Sammanfattning

 Så, 22 plattor nominerade till årsbästalistan 2012. Tror inte en enda av dem var med på exempelvis Close-Ups lista över de 20 bästa skivorna i år. Lite kul, eftersom det visar på den sjukliga bredden inom scenen.

"Betray Your Own Kind" - CHINE
"Plains Of Oblivion" - Jeff Loomis
"Prisoners" - THE AGONIST
"The Weight Of Oceans" - IN MOURNING
"Global Flatline" - ABORTED
"The Inherited Repression" - PSYCROPTIC
"Better To Die On Your Feet Than Live On Your Knees" - LIBERTEER
"The Devil's Resolve" - BARREN EARTH
"Tragic Idol" - PARADISE LOST
"Utilitarian" - NAPALM DEATH
"Incurso" - SPAWN OF POSSESSION.
"Portal Of I" - NE OBLIVISCARIS
"Internal Affairs" - THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA
"Reign Supreme" - DYING FETUS
"The Parallax II: Future Sequence" - BETWEEN THE BURIED AND ME
"The Afterman: Ascension" - COHEED AND CAMBRIA
"RIITIIR" - ENSLAVED
"Urd" - BORKNAGAR
"Rise, Vulcan Spectre" - NEKROMANTHEON
"Vanitas" - ANAAL NATHRAKH
"Enslaved By Fear" - BENEATH
"A Frail Becoming" - DAYLIGHT DIES

Men, kanske vän av ordning invänder, var är GOJIRA, TESTAMENT, NILE, ACCEPT, NEUROSIS med flera? Well, det var en hel del album som inte riktigt levde upp till förväntningarna. "Dark Roots Of Earth" är jag till och med beredd att utse till årets besvikelse. Ser vi till de jag nominerat så är det 10 band som jag antingen har upptäckt under året, eller faktiskt omvärderat och blivit intresserad av. Nu är det bara en grej kvar: spika listan, haha!

/Martin

Årsbästalistan 2012 - de nominerade: nr. 20-22

Nominerad: "Vanitas" - ANAAL NATHRAKH.
När ett av favoritbanden släpper nytt material, då kan ni räkna med att de blir nominerade. I recensionen av skivan skrev jag att det extrema återfinns i två saker – dels att låtarna ligger på en väldigt hög och jämn nivå. Jag har kommit på mig själv att häpna över den stringens bandet uppvisar i låtskrivandet. Den andra faktorn är att Dave Hunt tar sitt skrikande till nya sinnessjuka nivåer – gallskrik som tagna från helvetets yttersta tortyrkammare blandas med ackuratess med rensång och snygga stämmor.
Jag har lyssnat otroligt mycket på "Vanitas" och inte tröttnat än. Ett gott betyg, haha!

 
 Nominerad: "Enslaved By Fear" - BENEATH
Teknisk döds från Island. Verkligt starka låtar kan jag säga, utan att kompromissa med hårdheten. Ska bli skoj att följa bandet i framtiden.



Nominerad: "A Frail Becoming" - DAYLIGHT DIES.

Ja, du glade! Här har vi verkligen en skiva som sätter sig på hjärnan. Stämningsfylld till brädden med känsla levererar amerikanarna en av årets starkaste skivor. Låtarna är sprängpackade med kvalitet, och gitarrarbetet är väldigt njutbart. 

/Martin

onsdag, december 19, 2012

Årsbästalistan 2012 - de nominerade, nr. 17-19

I Norge vet man hur man gör metal - det är nedanstående skivor bra exempel på.

Nominerad: "RIITIIR" - ENSLAVED.

Det här är ganska kul - jag har faktiskt inte hållt ENSLAVED som ett viktigt band för mig personligen. Men "RIITIIR" har ändrat på det faktumet. Mörk, majestätisk, mastodontartad skulle man kunna säga att denna skivan är. Med råge. Och det blir sällan ointressant.





Nominerad: "Urd" - BORKNAGAR.

Du glade vad jag har lyssnat på "Urd" under det gågna året. I mycket beror det på att nu har ICS Vortex återvänt till fållan med sin fullständigt episka sångförmåga. Låtarnas kvalitet är också bra mycket bättre än de varit på länge tycker jag.

 
Nominerad: "Rise, Vulcan Spectre" - NEKROMANTHEON

En av årets mest hypade skivor. Bandet har gjort en solid, skitig, frustande thrashplatta med en produktion värd att hoppa på ett ben för som med rätta är värd alla lovord. Det tror jag att ni kan konstatera efter att ha lyssnat på titellåten.

/Martin

tisdag, december 18, 2012

Årsbästalistan 2012 - de nominerade, nr 15-16

Nominerad: "The Parallax II: Future Sequence" - BETWEEN THE BURIED AND ME.

Jag tror inte det är många som är förvånad över att denna skiva är nominerad. BTBAM skriver musik som är så svindlande i omfattning att det kräver sin lyssnare för att mäkta med. Med 70 minuters i stort sett klockren lyssnarupplevelse kapitlulerar jag i det närmaste oreserverat inför musikens mäktighet.






Nominerad: "The Afterman: Ascension" - COHEED AND CAMBRIA.

En synnerligen sympatisk skiva som är den första delen i en tvillingserie. COHEED AND CAMBRIA har på varje skiva visat att de verkligen kan skriva låtar. Det håller inte alltid, men när det gör det så är bandet svårslaget.





/Martin


måndag, december 17, 2012

Intervju: Opera Diabolicus

Sådär inför julen passar det väl med en intervju med de mystiska herrarna bakom årets fantastiskaste skiva, jag talar naturligtvis om OPERA DIABOLICUS. En stämningsfull, hård, dynamisk och alldeles....alldeles underbar skiva. Sprängfylld med skräck, blod, videovåld och elände. Håll till godo!

A: Var kom idén ifrån? Vad har ni för musikhistorisk bakgrund?
OD (David): Själva idén till Opera Diabolicus grundades när jag och Adrian träffades av en slump på en teaterföreställning baserad på Umberto Eco’s bok ”I rosens namn” i Göteborg (jag tror det var 2005/2006 någon gång). Av någon anledning så började vi diskutera musik och lyrik och efter en stund så märkte vi att vi båda hade mer eller mindre samma idéer och tankar när det gäller konceptuell musik. Jag har alltid haft en förkärlek för musikaler och konceptalbum så att träffa någon som skrev lyrik och hade samma tycke och smak var något av ödets nyck. Man kan säga att det slumpartade mötet var fröet som sedermera blommade ut till Opera Diabolicus. 

A: Skivans tema (Countess Bathory, red.) - var det något ni fick fundera länge på eller var det så att säga självskrivet från början?
OD (Adrian): Bathoryhistorien har alltid fascinerat mig och jag ville berätta om hennes liv på mitt vis, men det var först när samarbetet med David påbörjades som detta blev möjligt att utföras på rätt sätt.

A: Skivan innehåller massor av trevliga gäster - hur kom ni i kontakt med dem? Kände sedan innan? Var det svårt att få med folk i projektet?
OD (David): Vi hade en ganska klar bild av vad det var för typ av röster som krävdes för att kunna berätta historien som avhandlas i lyriken fullt ut. Snowy hade jag träffat på tidigare och han var också den första som dök upp i huvudet för att kunna lyckas få ihop det hela. Förutom hans övermästerliga trumkonster så har han mer röster än en schizofren Bosse Parnevik i sin röstlåda. Man kan säga att man får tusen vokalister i en och samma person där, lite som ett Kinder-ägg upphöjt i hundra. Gällande Mats Levén så har jag varit ett stort fan av hans sångstil sen jag hörde ABSTRAKT ALGEBRA första gången 1995. Det visade sig att Snowy kände honom och på den vägen var det. Detsamma gällde Niklas Isfeldt och Joakim Lundberg som båda har fantastiskt bra sångröster och är grymt bra sångare. Camilla (Alisander-Ason) tror jag Adrian kände sen tidigare. Förutom att hon jobbar på Göteborgsoperan så var hon för övrigt sångerska i ett medeltidsband vid namn Gravrost. I mitt tycke världens hårdaste bandnamn.

A: Videon är helt fantastisk (se nedan, red.), kommer det flera? Hela skivan rentav?
OD (David): För närvarande har vi inga konkreta planer på att göra någon ny video. Det hade varit extremt roligt att få göra en video till hela skivan, men det är en ekonomisk fråga och tyvärr så är uppbackningen av ekonomiska medel dålig från skivbolagets sida när det gäller sådana saker.

A: Er första livespelning blev som gäster på SNOWY SHAWs konsert i Varberg, hur tycker ni att det gick? Blir det fler spelningar framöver, kanske egna sådana?
OD (David): Ja, det var trevligt. Jag måste passa på att berömma Snowy som lyckas få ihop en sådan excellent föreställning alldeles allena. Helt otroligt. För vår egen del så är vi nöjda med vår medverkan och tycker hela evenemanget var både trevligt och roligt. Vi har inga konkreta planer på nya framträdanden, men vi leker lite med idén om att göra något speciellt. Vi får se, förhoppningsvis så blir det något under nästa år. 

A: Till sist, finns det planer på fler skivor?
OD (David): Jag håller på och skriver nytt material för fullt och har kommit en bit på vägen. När väl nästa inspelning kommer att ske är dock svårt att sia om, men förhoppningsfull inte i en allt för avlägsen framtid. Vilket ämne vi behandlar då är något vi håller hemligt till dess.


/Alex

Årsbästalistan 2012 - de nominerade, nr. 12-14

Nominerad: "Betray Your Own Kind" - CHINE.

En avsevärd uppning av anten skulle man kunna kalla helsingborgarnas andra fullängdare. Låtskriveriet har mognat fram till något verkligt enastående - mer variationsrikt och sprängfylld med verkligt snygga detaljer från samtliga inblandade som gör att jag knyter knogarna i extas. Mäktigt.







 
Nominerad: "Plains Of Oblivion" - Jeff Loomis.

Förre NEVERMORE-gitarristen släpper alla spärrar och lirar gitarr så att hakan planteras nere vid golvet. Att han gör det uppbackad av en av planetens bästa trummisar i Dirk Verbeuren gör att även denna aspekt av plattan blir synnerligen njutbar.








Nominerad: "Prisoners" - THE AGONIST.

En logisk fortsättning på förträffliga "Lullabies Of The Dormant Mind". De starka låtarna återfinns i mängd även på "Prisoners" och Alissa White-Gluz utforskande av vad hennes röst är kapabel till fortsätter på ett lika imponerande som bitvis skrämmande sätt.







/Martin

fredag, december 14, 2012

Mosh i Köpenhamn

Onsdagkväll i Köpenhamn. Det är svinkallt. Kan det vara en kväll för rejäl mangelmusik tänker jag? Det kan det - headlinande KREATOR har tagit med sig FUELED BY FIRE (som jag missar helt då de drog igång redan kl. 18.00), NILE och MORBID ANGEL till Köpenhamns bästa konsertställe Amager Bio som är fyllt till brädden. Kul!

Vill ni läsa om MORBID ANGELs gig får ni vänta tills senast söndag då jag filar på en längre text om deras konsert.

Jag kommer till Amager Bio lagom tills dess att NILE drar igång det i särklass mäktigaste smattret på hela kvällen ska det visa sig. Du glade vilken fullständigt brottargrov ljudbild bandet har styrt upp. Nye basisten Todd Ellis vill övertyga publiken att han visst är lika tuff som Dallas Toler-Wade, Karl Sanders och George Kollias och hårvevar i stort sett hela konserten igenom. Gladast blir jag av att bandet avslutar med Black Seeds Of Vengeance, även om låtar som Hittite Dung Incantation och Enduring The Eternal Molestation Of Flame också låter fint.

Sen har ju NILE den för kvällen mest tekniskt briljanta trummis bakom kaggarna i George Kollias. Det går undan - så pass mycket att jag nog skulle önskat att ljudteknikern hade skruvat upp volymen rätt rejält på  cymbalmickarna, för i den hastigheten NILEs musik går i hinner han knappast drämma till cymbalerna utan tassar mest fram. Imponerande likaväl.
KREATOR har en väldigt påkostad scenrigg. Jag blir oerhört imponerad faktiskt. Bilden gör verkligen inte produktionen rättvisa, så ni får helt enkelt tro mig på mitt ord. Där är podier, tredimensionella djävulshästar med självlysande ögon och påkostade backdrops. Musikaliskt blev jag mer imponerad av bandets gig på Getaway för två år sedan då det var mosh- och circlepits konstant under bandets synnerligen imponerande konsert. Onsdagens gig kändes den imponerande produktionen till trots mest som en kväll på jobbet.
 
/Martin

Fredagslistan vecka 50: Best of 2007-2011


Vecka 47 fick vi följande kommentar av Robert Chief Rebel Angel Gustafsson på frågan om vi inte skulle köra en tematisk lista nästa gång: 

...vi säger ja. Och det vi vill ha är en lista med de bästa släppen från de senaste fem åren (typ), för att peppa upp till årets lista.
Det kan jag väl bara läsa om, säger du då?
Nä, säger jag, för jag är övertygad om att du/ni, liksom jag upptäckt ett helt knippe underbara plattor i efterhand, och helt enkelt skulle behöva - i alla fall delvis - revidera tidigare årsbästalistor i efterhand!

Svårt?
Såklart.
Om det var lätt kunde ju vem som helst göra det!!!

Och nu är det alltså dags för oss att adressera denna utmaning av astronomiska proportioner. Som en extra bonus så bidrar vi alla tre denna vecka med text - som en liten julklapp helt enkelt. I vanlig ordning är det 10 låtar per skribent. Vi har, så att säga, inte gjort det lätt för oss. Den matematiskt kunnige räknar då verkshöjdsmässigt ut att det blir 2 låtar från varje år.

Vi börjar med Alexanders del av listan. Ha det nu så jävla kul - det har vi haft när vi gjort listan kan jag säga!

Min del av listan består inte helt otippat av band som sällan spelar i tvåtakt. 2007 kom det en ny KING DIAMOND-skiva, inte hans bästa på långa vägar men efter 2012 års konsert där en av låtarna luftades så väcktes mitt intresse ånyo varpå jag nu i efterhand faktiskt fastnat för flera låtar. Shapes of black inleder listan. NIGHTWISH skulle presentera sin nya sångerska Anette med ett album som överglänser allt de gjort tidigare enligt mig. Egentligen kan man välja vilken låt som helst men Amaranth var den första jag hörde och den har således inmutat ett speciellt hörn i mitt hjärta. 2008 går från 0-100, MARILLION släppte den fenomenala ”Happiness Is The Road” där första låten This train is my life känns som att den handlar precis om mig. En av de bästa låtarna de någonsin skrivit. TESTAMENT återkom sedan med en skiva som krossade allt i sin väg, återigen kan man välja vilken låt som helst men More than meets the eye är min personliga favorit.

2009 och HEAVEN & HELL. Om man lyssnar på skivan i sin helhet blir den lätt lite enformig, men tar man den i små doser är den precis så bra som man kunde önska. Neverwhere är så fin att den hade platsat på vilken Sabbathskiva som helst. MAGNUMs skiva ”Moonking” innehåller en av bandets bästa låtar genom tiderna i A face in the crowd varför den var helt självskriven i min lista. 2010 skulle sedan bli benkrossaråret då ACCEPT återvände med besked. ”Blood of the nations” kommer garanterat att gå till historien som en av deras tre bästa skivor och Teutonic terror slår undan benen på vem som helst. PRETTY MAIDS skulle också komma tillbaka med sin underbara ”Pandemonium”, jag har aldrig varit ett stort fan av bandet men skivan går fortfarande varm hos mig och den inledande trojkan är underbar.

Så skriver vi 2011 och DREAM THEATER återvänder utan Mike Portnoy. Sällan har jag varit så nervös inför ett skivsläpp, lättnaden var därför påtaglig när det visade sig att de rent musikmässigt skulle klara sig alldeles ypperligt med den nya fantomen Mike Mangini på trummor. Jag kan lugnt fortsätta älska bandet utan förbehåll. Skönt. Och, till sist, ytterligare en skiva att vara nagelbitande nervös inför. Heter man ALICE COOPER och har gjort en skiva som ”Welcome to my nightmare” som är perfekt så känns det initialt inte rätt alls att man ska försöka göra en del två 35 år senare. Lyckligtvis lyckades han. Inte bara med att släppa en bra uppföljare, utan även med konststycket att släppa den bästa skivan han gjort sedan 1994 års ”The Last Temptation”. Det tog några lyssningar innan jag fångade helheten men nu sitter den som en smäck sånär som på ett par snedsteg. Den ödesmättade I am made of you får avsluta min del av listan.

Att sådär lite på en höft kasta ihop en årsbästalista från 2007-2011 visade sig bli något mer av en utmaning än vad jag trodde vid första anblicken. Det visar sig nämligen att det har släppts så sjukt mycket bra skivor under den här perioden att man knappt vet vad man ska sätta tänderna i först. Därav har jag tagit mig vissa friheter, varje år har två rättmätiga bubblare förutom de valda låtarna. Alright, let's go.

Ibland (men egentligen alldeles för sällan) snubblar man över något som bara omkullkastar allt annat. Nackhåren reser sig, världen stannar upp och inombords sprider sig en känsla av att nu är man allt något riktigt viktigt på spåren. En aha-upplevelse av magnituden att uppfinna hjulet, elden eller kanske pizza, infinner sig. ANAAL NATHRAKHs "Hell Is Empty And All The Devils Are Here" var just en sådan upplevelse år 2007 för undertecknad. Och magin är där än idag. Grekiska blackmetalbandet ROTTING CHRIST är jag också hyfsat svag för och eftersom deras "Theogonia" var en höjdarplatta under nämnda år har den en given plats här med inledande svängdängan The Sign Of Prime Creation. Bubblare: WOLVES IN THE THRONE ROOM "Two Hunters" och NECROS CHRISTOS "Triune Impurity Rites".

Under 2008 lyssnade jag löjligt mycket på MESHUGGAHs "Obzen". Jag höll nästan på att tröttna på den ett tag så det var med blandade känslor jag plockade fram Bleed. Men se, den håller än! Att KRISIUN släppte "Southern Storm" 2008 gick mig däremot helt förbi tills för inte så länge sedan när jag lyssnade igenom "Assassination" och kände att det var dags att spana in efterföljaren. Det gjorde jag rätt i. Faceplant-arrangörerna gjorde också rätt som bokade KRISIUN till sin festival som skulle gått av stapeln i Malmö i somras men som tyvärr blev inställd i sista stund. Från "Southern Storm" tröstar vi oss med Combustion Inferno. Bubblare: GHAMOREAN "Eon Eschatos" och GOJIRA "The Way Of All Flesh".

Året därpå såg GHOST BRIGADEs "Isolation Songs" dagens ljus. Det hade jag ingen aning om just då. Kollega Bensch talade sig varm för plattan ett par år senare. Jag lyssnade en stund och avfärdade den sedan snabbt som en slätstruken pojkbandshistoria. Det lät jolmigt och smörigt i mina öron men samtidigt bet den sig fast på något plan i hjärnbarken. Sedan lyssnade jag på den igen en tid senare och plötsligt trillade poletten på plats. Ungefär som att dricka kaffe för första gången - fullkomligt obegripligt i början men efter hand helt briljant. 2009 släppte också ULCERATE "Everything Is Fire" men jag var för upptagen med yster ringdans till TRIBULATIONs "The Horror" för att märka något. Ett par år senare kan jag konstatera att "Everything Is Fire" var ungefär hur bra som helst i all sin tekniska meckighet. Ni får Drown Within men egentligen är alla låtar från albumet lika bra. Tur det. (Tur också att TRIBULATION släpper nytt nästa år så jag får något nytt att lära mig utantill.) Bubblare: NECROPHOBIC "Death To All" och ALICE IN CHAINS "Black Gives Way To Blue".

Från nådens år 2010 kommer MELECHESHs "The Epigenesis", en veritabel promenadseger av snygga riff och melodislingor samt ett driv av episka mått. Jag kan inte heller låta WATAINs "Lawless Darkness" gå obemärkt förbi även om den florerat både en och annan gång i fredagslistan sedan det begav sig. Som ni säkert redan vet vankas det seriös och engagerad black metal med tjusig atmosfär och livespelningar utöver det vanliga. Ett vinnande koncept. Bubblare: DECREPIT BIRTH "Polarity" och THE CROWN "Doomsday King".

Förra årets hjälteinsats stavas SECTU och DESULTORY, varav de sistnämnda släppte sin första nya platta på 14 år - "Counting Our Scars". Ett kärt återseende av ett något underskattat band med rötterna i 90-talsdödsen. This Broken Halo är en tjusig uppvisning både på growlfronten och melodimässigt. SECTU var för mig istället en helt ny bekantskap men icke desto mindre intressanta för det. 2011 kom deras "Inundate", en majestätisk och kraftfull historia från vilken vi lyssnar till Dream Vessel. Bubblare: ROTTEN SOUND "Cursed" och LOCK UP "Necropolis Transparent".

Jag har slitit mitt hår kan jag säga, för jag bestämde mig för att plocka med låtar av band jag inte hade upptäckt de aktuella skivutgivningsåren. Lite lätt deprimerande, men samtidigt kanska skönt då jag, om jag hade haft koll på nedanstående band ju hade varit tvungen att kasta om i årsbästalistorna! Å andra sidan är ju en lista, precis som The Great Nausea-Tomasz konstaterat så fint - en chimär. Nedan har ni bevisen. 

2007 hade jag nog inte ens hört talas om BETWEEN THE BURIED AND ME. 2010 var första gången jag såg bandet live, då som förband till LAMB OF GOD. Fan vilken kväll det var. Jag blev så imponerad, det vet ni som har några lyssningar på fredagslistor i huvudet, att jag såklart kollade upp bandet. 2007 släppte bandet "Colors" en, likt bandets alla alster, oerhört ambitiös skiva. Den är sprängfylld av musikalisk mumma så jag hade kunnat välja i stort sett vilken låt som helst. Nu blev det Ants Of The Sky för att den är så oerhört mångfacetterad. Och med 13 minuter musik så går i alla fall jag bananas. Samma år släppte WOE OF TYRANTS sin "Behold The Lion". Låtar från den skivan har dykt upp i några listor. Jag har lyssnat en hel del på bandet på sistone - "Behold The Lion" kommer ändå alltid inneha en speciell plats i hjärnan för sin härliga meckighet och sitt sköna pisk. 

2008 tyckte jag att OPETH hade gjort årets bästa skiva med "Watershed". IN MOURNING fanns inte ens med på kartan. Nu gör bandet det med råge. Jag är svag för svårt ambitiösa plattor på vilka banden ifråga inte är rädda för att ta i så de nästan spyr. "The Shrouded Divine" är en skiva jag lyssnat otroligt mycket på den senaste tiden. Den är episk, den är välgjord, den är på rätt sida pretentiös, den har magiska riff och riktigt bra sång. Ni måste verkligen kolla in den. By Others Considered är låtvalet. PSYCROPTIC upptäckte jag mitt emellan två skivor - 2008 års "[Ob]Servant" och 2012 års "The Inherited Repression". Vi pratar ju meckig rensdöds. Det kan ni konstatera en nanosekund in i The Shifting Equilibrium. 

2009 släppte vemodsbandet GHOST BRIGADE "Isolation Songs". Detta gick mig, såklart, fullständigt förbi. Jag skyller på att 2009 släpptes bland andra "Evangelion" av BEHEMOTH (odiskutabel 1:a), "Death Domination" av IMPIOUS och "Crack The Skye" av MASTODON. När 2011 kom hade jag dock fattat grejen med bandets suggestiva och oerhört vackra musik. Into The Black Light har alltid varit en favorit så att valet faller på den är ganska självklart. Det andra bandet jag vill uppmärksamma från 2009 är franska TREPALIUM. Får tacka/förbanna Nosegarden som skrev om bandet på sin blogg eftersom även årets skiva "H. N. P." är så pass bra att jag nog får överväga en plats på årets årsbästalista. Men! 2009 kom "XIII" en skön skiva med alla måttstockar. Meckig utan att alienera skulle man kunna säga - Daddy's Happy är ett bra exempel på bandets tonkonst.

2010 - och jag kör vidare med ytterligare ett franskt band, KLONE. Jag var faktiskt aningens besviken på bandets senaste giv "Dreamer's Hideaway" och tycker faktiskt att "Black Days" som kom [fanfar] 2010 är mycket bättre. Mer driv, mer ångest, mer desperation. Ja, bättre helt enkelt. Give Up The Rest är låtvalet. Sen ska vi prata om en skiva jag faktiskt har kommit att omvärdera. Det har blivit en del sånt på sista tiden, måste vara åldern. När GHOST släppte "Opus Eponymous" tyckte jag att den var så erbarmligt tråkig och lam. Konserterna var det inte, vilket faktiskt har lett till att jag numera verkligen gillar skivan. Tro dock inte att jag för den sakens skull kommer ansluta mig till hyllningskören av exempelvis GRAVEYARD, haha! Stand By Him - glasklart låtval.

2011. Och ytterligare ett finskt band - OMNIUM GATHERUM. Upptäckte bandet i år faktiskt. Deras finfina "New World Shadows" är synnerligen njutbar. Det är stämmor, det är vemod, det är growl - det låter väldigt gediget. Jag tycker att det kan vara vanskligt att prata om ett specifikt finländskt sound men nog får jag konstatera att det finns en speciell melankolisk ton i rätt mycket som har kommit ut från Finland de senaste åren. Jag tänker på AMORPHIS och GHOST BRIGADE exempelvis. Ja, bedöm själva - Everfields är ett bra ställe att börja på. Jag avslutar med lite hederlig rensdöds och CEREBRAL BORE som just nu turnerar hårt. 2011 släpptes debuten - jag var lamslagen av ROTTEN SOUNDs, ANAAL NATHRAKHs och LOCK UPs senaste alster och gick helt miste om skottarnas/holländskans debut. Open Casket Priapism bör få er att antingen förvandlas till en våt fläck eller till en enmansmoshpit.

En avslutande fråga: Robert - är du nöjd nu?!

Fredagslistan vecka 50: Best of 2007-2011

/Metallbibliotekarierna

torsdag, december 13, 2012

An Ace Frehley Christmasgift

Jag hittade en skiva i gömmorna igår med två filmer som inte tidigare funnits tillgängliga på youtube. Det var den gode herr Svärra som filmade en del med sin fotokamera när ACE FREHLEY spelade i London 2008, det finns massor av klipp från giget på youtube i blandad kvalitet men ingen lyckades filma den bästa låten för kvällen: Stranger in a strange land. Detta är som bekant en av de allra tidigaste FREHLEY´S COMET-låtarna och den spelades bara 1985, 1987 och på ett fåtal gig 1995 så det var en välkommen återkomst. Dessutom lyckades Svärra även filma merparten av Hard times som bara funnits i två 54-sekunders- respektive 36-sekundersklipp tidigare. Båda har halvhygglig bild men nytt pålagt ljud från en fin källa courtesy of...en vän. Jag hoppas detta skall glädja alla Acefans.


/Alex (som i den andra kanalen idag gör årets sista Resa till ingenstans!)

tisdag, december 11, 2012

Neal Morse till Sverige!

En tidig julklapp släpptes igår när det blev klart att NEAL MORSE och THE FLOWER KINGS gör gemensak sak i Europa i februari. Först ut är Stockholm den 22/2 och dagen efter hittar ni mig på KB i Malmö.

Jag trodde ärligt talat inte att det skulle bli någon Neal Morse i Sverige på egen hand, möjligen ett nytt besök på Sweden Rock eller så. Hoppas nu att han får full tid, det verkar så på förhand men med KB vet man aldrig - det kan vara discodags kl 23 och de kan sätta in ett lokalt förband som bara MÅSTE spela och då är det som bekant alltid den vettiga artisten som får stryka på foten. (Vi tar som exempel FISH på KB 2004 - jag var skogstokig när han fick stryka tre låtar trots att det gräsliga förbandet som ingen alls ville se fick vanlig speltid...fy fan).

Nåväl, vi hoppas och längtar efter att Neal når svensk mark. Om han kör World without end som klockar in på 34 minuter så blir det en fantastisk början på konsertåret 2013.

En annan blänkare gör jag åt MERCYFUL FATE-gitarristen Michael Denners håll. Hans nya band DENNERS TRICK BAG gör två väldigt speciella premiärspelningar den 25:e och 26:e januari på Demonernas Port ute på Amager i Köpenhamn. Biljetterna går endast att köpa i hans butik, och är nog slutsålda nu (100 biljetter/kväll) men för oss som lyckats tillskansa oss en biljett blir det nog en oerhört fin kväll. Denner är en av mina absoluta favoritgitarrister genom tiderna och det är med glädje jag tar del av vad han nu ska hitta på. Det kan omöjligen bli annat är bra.

Två fina klappar sådär precis innan lucia. Nice.

/Alex

måndag, december 10, 2012

Omröstning på WeRock

God förmiddag!

Tänkte att jag skulle informera om att vi har lagt ut en ny omröstning på siten som gäller vilken den bästa nordiska debuten under 2012 är. Och med nordiska menar vi band som inte kommer från Sverige - vi kommer såklart i vanlig ordning köra en omröstning kring vilken platta som är den bästa svenska debutskivan under året. I januari kommer den grejen upp på siten.

Nominerade för bästa nordiska (sanning med modifikation då det blev en rent finsk-norsk angelägenhet i år, haha!) debut är:

"Lifebound"  av BLOODRED HOURGLASS

"I Begin" av GOD SEED

"Hellhaven" av HELLHAVEN

"Your God Will Bleed" av HELLISH OUTCAST

"Konspirasjoner" av LAKEI

"Nettlecarrier" av NETTLECARRIER

"Retrogression" av RETROGRESSION

"The Master and the Simulacrum" av SIMULACRUM

Omröstningen hittar ni på förstasidan på WeRock.se.

/Martin

fredag, december 07, 2012

Fredag, Alex-style

Martin och Susanne knåpar vidare med de vanliga fredagslistorna och Martin pillar även med sin årsbästalista. Därför sitter jag här med en egen kort men gemytlig fredagslista, eller åtminstone några fredagsfavoriter.

SAVATAGE var ett jävla bra band. Därför lyssnar vi till Morphine child från deras europaturné 2002, Malmö-spelningen där har gått till historien som en av de bästa som någonsin ägt rum på KB. Vi lyssnar.

 
 
Från Savatage skuttar vi lätt till TRANS-SIBERIAN ORCHESTRA som är ett alldeles fenomenalt bra band. Deras julskivor är det finaste som finns, och från den första skivan "Christmas Eve & Other Stories" bjuder jag på en fantastisk liveversion av First snow. Vi lyssnar.
 
 


Vi avslutar med det kanske finaste som Trans-Siberian släppt, den stora hiten tillika Pachelbelcovern Christmas Canon Rock. Med detta lämnar jag er och önskar trevlig helg. Vi lyssnar.


/Alex

Fredagslistan vecka 49: The 90s to the future

Tjena!

Vi tänkte att eftersom 1990 som vi ju hade som tema förra veckan var ett så fantastiskt år så skulle vi kolla hur banden i fråga har skött sig den senaste tiden. I den mån det varit möjligt tar vi därför upp samma band som på förra listan - men nu gäller det de senaste skivorna i bandens diskografi.

Susanne inleder med ENTOMBEDs When In Sodom. Det är en fin låt även om jag tycker att det finns bättre låtar på skivan "Serpent Saints". Det är dock svårt att hävda att ENTOMBED som har en helt ok lägstanivå så att säga någonsin har släppt något genomuselt, haha!

Sen var vi tvugna att bryta mallen då CARNAGE endast gav ut en enda skiva. Dock gick tre av medlemmarna direkt in i DISMEMBER efter det att CARNAGE ceased to be. Jag vet att DISMEMBER är ett av Susannes absoluta favoritband genom tiderna och har inte alls svårt att föreställa mig lite lufttrummande till Under A Bloodred Sky från bandets svanesång "Dismember".

DEICIDE. Här har vi faktiskt en förbättring i mina öron. Fin, krispig produktion möter öronen när Conviction från "To Hell With God" drar igång. Jag är oerhört svag för Ralph Santollas gitarrarbete som jag tycker är synnerligen välexekverat.

"Utilitarian" heter NAPALM DEATHs senaste giv. Skivan glimrar till stundtals även om den har svårt att mäta sig mot exempelvis "Time Waits For No Slave". Protection Racket är Susannes val - och varför inte då Barney låter riktigt vred och uppretad på ett sätt som övertygar i alla fall mig.

Sen ska vi banne mig jazza till det med lite DEATH och "The Sound Of Perserverace". Detta blev DEATHs sista skiva då primus motor Chuck Schuldiner insjuknade i cancer ganska snart efter det att skivan spelades in. Produktionen kommer ni att känna igen då skivan likt många andra av bandets skivor spelades in i Morrisound Studios i Tampa. Meckighet är ju inget som bandet var rädd för - och man tar ut svängarna ordentligt. Trumspelet är bitvis skönt fladdrigt och jazzigt från Richard Christys sida.

"Tragic Idol" visar ett PARADISE LOST som på alla möjliga vis ligger långt ifrån det band som vi kan höra på "Lost Paradise". En väl avrundad produktion är det första som i alla fall jag noterar. Mycket tydligare doom och goth-inslag. Detta är faktiskt en skiva som har vuxit på mig under året - att dessutom ha den goda smaken att döpa en låt till To The Darkness lyfter bara plattan ett snäpp till.

"Reinventing The Steel" - PANTERAS svanesångsskiva. Står den sig bra mot exempelvis "Far Beyond Driven" eller "Vulgar Display Of Power"? Såklart inte - men det innebär inte att skivan är dålig. Death Rattle är en härligt ilsken dänga.

ANACRUSIS. Samma platta som förra veckan. Jag ordar inte mer om det.

ALICE IN CHAINS. Jag tror nog att ni har noterat hur väldigt lik William DuValls röst är Layne Stayles, inte sant? When The Sun Rose Again är en riktigt fin och vemodigt vacker låt som bjuder på fin stämsång. Jag gillar det.

Det gör jag däremot inte med Hammer Of The Gods av, rätt gissat, DANZIG. Det är inte bara titeln som är så sugigt ooriginell att klockorna stannar - låten i sig är ett träckberg i mina öron. Misstänker att i alla fall någon kommer att tycka tvärtom, haha!

-Paus- 

Så, välkomna tillbaka efter den miniskula pausen. 

KREATOR - tysk pålitlighet säger jag bara. Det är lika argt, drivet och tvåtaktsmatande som vanligt. Petrozza låter om möjligt ännu argare. Klart han är det - det är ju inte mycket som har ändrats till det bättre i världen egentligen. 

Nu ska vi prata känsliga punkter. Hur många kan ärligt säga att ni den senaste tiden gått på en SLAYER-konsert för att höra de så kallade nya låtarna? Jag kan det inte i alla fall. "God Hates Us All" som vi kör på i veckans lista (både "Christ Illusion" och "World Painted Blood" saknas på Spotify) har i jämförelse med de senaste nämnda skivorna en helt ok produktion. Jag kan inte nog uttrycka mitt missgillande mot den av Greg Fidelman uppstyrda proddningen på "WPB" nog. Det låter totalt illa och oorganiskt.

IRON MAIDEN - ni vet ju att detta band har en speciell plats hos mig. "The Final Frontier" är ju inte en av bandets starkaste punkter om jag säger så. Här finns dock en del verkligt fina låtar. Inte El Dorado och inte det rent för jävliga "introt" Satellite 15...The Final Frontier, utan jag pratar om exempelvis låtvalet Isle Of Avalon. Lång och fin, med ett bitvis fint driv.

Magplask blir det sen. Det kan inte bli nåt annat när man ställer MEGADETHs senaste skiva mot föregående veckas platta ("Rust In Peace") då inget går upp mot just den skivan i bandets diskografi. Punkt.

Ytterligare en besvikelse. Jag vet att det är många som tycker att "Dark Roots Of The Earth" av TESTAMENT är en bra skiva. Jag, och det gör faktiskt ont att säga det, tycker inte det. Skivan kvalar faktiskt inte ens in på top 20 bland årets skivor för min del.

Redneck Stomp är en låt från "Frozen In Time" av OBITUARY. En tung och fin låt. Och det förhåller sig likadant där - senaste skivan "Darkest Day" finns inte på Spotify. Bandet har inlett med just denna låt på rätt många konserter. Lite lagom lufsande, haha!

Ah - vi kör väl lite PANTERA igen? Klart vi gör! Revolution Is My Name från "Reinventing The Steel" har så många goda sidor. Svänget såklart, riffandet som ju alltid höll högsta klass, och så tycker jag att produktionen har sina förtjänster.

Upplopp: SACRED REICH har ju inte släppt en skiva sedan 1996, "Heal", och den finns inte på Spotify. Det gör däremot 1993 års "Independent". Det är inte den starkaste skivan i bandets diskografi. Högst medelmåttig egentligen, haha! Ja, så kan det ju också gå. Faktiskt.

Kommer ni ihåg vilken artist som låg näst sist förra veckan? Jag ska bespara er mödan att gå tillbaka till inlägget och berätta att det var Yngwie Malmsteen. Senaste skivan "Spellbound" ligger inte på Spotify, men däremot "Relentless". Och det låter exakt som på förra veckans skiva "Eclipse". Det är fascinerande. Tiden verkar ha stått still. 

Förra veckans lista avslutade vi ju med MERCILESS. Och här kan man verkligen höra utveckling. Bandet spelar fortfarande skitig death metal - men med betydligt högre kompetens om jag får säga det själv. Och det får jag ju. Med Human Waste från 2003 års självbetitlade album önskar vi er en trevlig helg.

/Martin





torsdag, december 06, 2012

Årsbästalistan 2012 - de nominerade, nr 11

Nominerad: "The Weight Of Oceans" - IN MOURNING

En fantastisk platta från ett band som Falun verkligen bör vara stolt över. IN MOURNING levererar på sin tredje platta fullständigt fullvuxna låtar som i sin komplexitet ändå lyckas dra in mig som lyssnare och få mig att vilja stanna kvar i musiken så länge jag bara kan. Inledande Colossus har en refräng som får mig att knyta nävarna i ren njutning.

I stort sett samtliga låtar ligger på en nivå som knäcker rätt mycket av det som har getts ut i år. Har ni inte kollat in "The Weight Of Oceans" så har ni en fantastisk stund framför er.


/Martin

onsdag, december 05, 2012

Årsbästalistan - de nominerade, nr 8-10

Jag hade kunnat döpa detta inlägg till "3 rensplattor" utan några som helst problem.

Nominerad nr.8: "Global Flatline" - ABORTED

Råder ingen som helst tvekan om att det rör sig om death metal eller hur? Nä, precis. Men så har ju belgarna inte ändrat mycket i sin musikaliska profil under de åren bandet varit aktiva. Kollega Nygren skrev i sin recension av skivan att

Det är få band inom death/grind-genren som imponerar på mig, och då menar jag inte själva musicerandet i sig utan låtskrivandet. Framförallt för att det verkar vara ett ändamål i sig att stapla det ena tekniska riffet efter det andra, snarare än att fokusera på att skriva minnesvärda låtar. Men även att väva in melodier i manglandet för att ge ytterligare dimensioner till musikskapandet. Det finns naturligtvis undantag [...] ABORTED tillhör givetvis denna kategori, vilket de visar prov gång på gång under ”Global Flatline”.

Jag blev glatt överraskad av Henkes recension, mycket med tanke på att han inte är lättimponerad av denna typ av musik. Själv är jag kanske alltför svag i köttet å andra sidan, haha!



Nominerad nr. 9: "The Inherited Repression" - PSYCROPTIC.

Meckighetsgraden i en låt som Carriers Of The Plague gör att jag kapitulerade i stort sett direkt för tasmanska PYSCROPTIC. Det är inte bara nivån av teknisk skicklighet som såklart imponerar - det här gänget kan verkligen skriva gedigna låtar. "The Inherited Repression" var efterlängtad av mig då jag upptäckte bandet mellan denna och föregångaren "[Ob]servant" som kom 2008. Och den skivan var ju, såklart, inte helt dum.


Nominerad nr. 10: "Better To Die On Your Feet Than Live On Your Knees" - LIBERTEER.

Förutom den sjukt briljanta titeln levererar LIBERTEER (egentligen Matthew Widener då det rör sig om ett strikt enmansprojekt) ett stycke synnerligen politisk crustig grindcore. Det är verkligen all in rakt av med texter som i Build No System 

Burn all our kings on a pyre,
Sing, voices raised in a choir
Masterless 



/Martin

tisdag, december 04, 2012

Anthrax, till Martin

Det fina med att ha rätt är att man inte har fel. I veckan har jag och Martin gnabbats mailledes angående ANTHRAX. Jag gillar Anthrax och då speciellt de första kanske tio åren, men hittar även glädje i det sentida/återförenade Anthrax med allt vad det inneburit. Martin å sin sida vägrar styvnackat erkänna bandets storhet. Sådana är de, de äldre. De lyssnar inte, tar inte till sig av vad vi ungdomar berättar för dem.

Anthrax och jag går way back. Inte minst tack vare att de hade den goda smaken att delta i ett avsnitt av den hyllade dokumentärserien "Våra Värsta År" vilket naturligtvis föll i god jord hos kunskapstörstande ynglingar. Jag har även vänner som redan tidigt föll för dem varför de således tillhörde vardagen under uppväxten. Däremot fick jag inte tillfälle att se dem live förrän så sent som 2003, då på Sweden Rock Festival. Det var en synnerligen trevlig tillställning, speciellt eftersom John Bush är min favorit av sångarna de haft. Att de dessutom valde att köra den ganska obskyra men helt underbara Black lodge då gjorde inte saken sämre. Sedan dess har jag sett ytterligare dem några gånger och inte minst spelningen i Köpenhamn 2006 på fina Vega var en riktig höjdare.

Nähädu Martin, nu får du ta och stänga av ANAL TRAKTAMENTE och spotifiera "Sound of white noise", en riktig klassiker! Basta!


 
/Alex

Tommy Bolin

Idag är det 36 år sedan TOMMY BOLIN lämnade oss.

Sad day.


/Alex

måndag, december 03, 2012

Några uppdateringar

när det gäller WeRock.

I torsdags var jag och besåg OPETH för jag vet inte vilken gång i ordningen. De var, som vanligt, helt fantastiska. Att dessutom bandet igen börjat lira låtar med growl i gjorde mig bara än gladare.

Rapporteringen med filmat material och allt hittar ni här.

Nya recensioner hittar ni också. En del höjda ögonbryn  - YEAR OF THE GOAT ett band som nye skribent Jarno "A Fair Judgement" Lauronen inte hissar lika mycket som han gjort tidigare.

Det finns 9 övriga recensioner att ta till sig på recensionssidan om ni skulle känna för det :-)

/Martin


Det kom ett brev...

Vi fick nyligen ett mail från Micke Eriksson, en kille som länge höll liv i DEEP PURPLEs svenska fanklubbstidning "Deep Purple Forever". Tidningen fanns i 12 år och efter dess nedläggning har Michael ägnat sig åt andra tidningar vid namn "Slice" och numera "Retrofuture" (som även är en blogg). Deep Purple-intresset har även i dessa bestått men hans faiblesse för annat typ Storsjöodjuret är inget jag personligen delar. Kudos åt honom vars engagemang är något utöver det vanliga dock!

Nej, det som fångade mig i mailet och hans erbjudande om att skicka några tidningar var att han även nämnde Jämtlands stoltheter 220 VOLT. Nytillkomna läsare kanske inte känner till min kärlek till detta ett av Sveriges bästa band genom tiderna, tillika ett av de få band som jag samlar på ALLT vad gäller skivor/bootlegs med. Alla sättningar, år, perioder, halvlekar, whathaveyou. Därför var det med stor glädje jag bläddrade i en av tidningarna och hittade följande uppslag.




Att det var Michael som recenserade deras första singel för Helsingborgs Dagblad gjorde mig glad, jag har hört historierna om hur den sålde bra hemma i Östersund och helt oförhappandes även i Helsingborg tack vare den driftige skivaffärskillen som hade Skivcity här. Det känns som att en en bit historia föll på plats, och jag tackar Micke för denna pusselbit i Voltpusslet.

Om någon annan läsare har relationer till Voltarna, inspelningar eller annat skoj så är det bara att höra av sig. Det måste finnas fler inspelningar än de få jag lyckats hitta hittills gömda i skolådor eller garderober runtom i landet. Inte minst från när de var förband till AC/DC 1986 där jag bara hittat Göteborg än så länge. Även foton är av intresse.

/Alex

fredag, november 30, 2012

Deep Purple-nedräkning, plats 1 - COME TASTE THE BAND

Jag älskar "Come Taste The Band" mer än livet självt. Den slår inte bara allt som DEEP PURPLE gjort, den slår i princip allt som alla andra gjort också. Mycket tack vare, såklart, TOMMY BOLIN. Hans faiblesse för idiotstimulantia vilket ofrånkomligen orsakade hans alltför tidiga frånfälle är en av de största sorgerna i mitt liv, men det lämnar vi nu därhän och gläds istället åt det vi fick ta del av tack vare honom.

Det måste ha varit magiskt den där dagen då han klev in i replokalen 1975. Det måste ha känts i luften att "fan, det här kommer att bli bra". I lokalen står ett Deep Purple som ingen trodde kunde återhämta sig efter att ytterligare en nyckelperson hoppat av (svårt jävla band egentligen, eftersom alla fem medlemmarna i Mark II faktiskt var nyckelpersoner). Skulle det vara lönt att fortsätta? På vilket sätt isåfall? Enter - Tommy Bolin.

Riktningen som alla sedan sade var helt fel var snarare helt rätt skulle jag vilja säga, i efterklokhetens bedrägliga sken. Alla bandets signum fanns kvar, rockrökare, svängiga låtar, dynamiska låtar - allt det som definierat bandet tidigare bestod men lyftes till nya höjder av en som knappt kände till bandet innan och därför kunde ta ut svängarna ytterligare, snarare än att fastna i gammalt tänk. Detta märks inte minst i valet av låtar på konserterna - för första gången i bandets historia så spelades verkligen ALLA låtarna från skivan live minst en gång under turnén. Man testade, jammade, prövade nya sätt och vägar. Ska jag vara helt ärlig så skulle jag önska att man vågat skita i de "obligatoriska" hitsen Smoke on the water och Highway star, behållt Lazy som ett verktyg för solopartierna och sedan och istället kört fler låtar från "Stormbringer" och "Burn". Lämnat den äldre tiden bakom sig, som de tidigare sättningarna gjort. Men det kan vi ju strunta i nu, 37 år senare.

Gettin´ tighter i liveversion klockar oftast in på runt en kvart. Love Child är dubbelt så lång som på studioskivan. Låtarna andas live trots problemen som skulle ligga som ett mörkt täcke över hela turnén. Man får självklart tycka vad man vill om denna sättningen, Tommys heroinproblem, mördade managers och allt annat som hände. Däremot kan INGEN kan få mig att ändra mig när jag säger att "Come Taste The Band" och de numera utgivna liveskivorna "This Time Around - live in Tokyo 1975" och "On The Wings Of A Russian Foxbat - live in Long Beach 1976" är det absolut bästa jag vet med Deep Purple, det jag lyssnar mest på och njuter av och det jag håller som en av musikhistoriens bästa men också tyvärr sorgligaste stunder.

Lyssna på "Come Taste The Band" HÄR!

Lyssna på Long Beach 1976 HÄR!

Lyssna på en Tommy Bolins mästerverk "Teaser" från 1975 HÄR!



Det var en rolig vecka detta! Det är alltid kul att få tillfälle att återbesöka favoritskivor som man hört så ofta att man inte behöver lyssna på dem längre, både "In Rock" och "Machine Head" är typexempel på sådana för min del. Jag återkommer säkert med fler nedräkningar.

Tills dess,

/Alex

Fredagslistan vecka 48: Back to the 90s

1990. Ett oerhört fint år inom metal. Det var en ren chansning kan jag säga att vi valde att fokusera veckans fredagslista på just detta år. Glädjen blev stor när vi upptäckte vilka makalösa skivor som släpptes det året. Lite skrämmande att man hade glömt det.

Susanne inleder på det enda sätt som det är möjligt att inleda på - med ENTOMBED och titellåten från "Left Hand Path". Inte så mycket att orda om där inte - klassisk platta som piskar upp alla wannabedödsare med ena handen bakbunden.

CARNAGE - ytterligare ett band som hade svängdörrar för sin personal. Inte helt ovanligt under det tidiga 90-talet när det gäller dödsmetallscenen. Bandet befolkades Johan Liiva Axelsson, Michael Amott, Johnny Dordevic, Jeppe Larsson, Fred Estby, Matt Karki och David Blomqvist. Inte så konstigt att det bara blev en skiva, "Dark Recollections" under bandets korta och intensiva levnadsbana. Skivan är, enligt Metal Archives, den tredje bandet som spelades in i klassiska Sunlight. De övriga två var, rätt gissat, ENTOMBED och TIAMAT. Och det hörs verkligen på Death Evocation att det just är den studion som har begagnats. Fläsksvål säger jag bara.

DEICIDE. Ni vet bandet som ryktesvis fick kontrakt genom att Glenn Benton - mannen med mest inställda spelningar någonsin på sitt bildliga samvete -  stormade in på Roadrunners kontor och levererade demon med orden Sign us you fucking asshole till Monte Conners som var A&R-ansvarig för labeln vid den här tiden. Dagen efter var tydligen kontrakten på väg. Jag har sett bandet en enda gång på Copenhell för ett par år sedan. Nja säger jag. Nja. Avgör själva dock - Sacrificial Suicide är inte helt tokig emellanåt.

"Harmony Corruption" är inte vanligt förekommande i högtalarna hemmavid. Och då är ändå NAPALM DEATH ett band jag tycker hyfsat mycket om för att använda ett understatement. Barneys sång är betydligt mer guttural än vad den har varit de senaste åren. Det är mörkt, det är dystert, det är tydligt influerat av den begynnande dödsscenen.

DEATH. Ett ofrånkomligt band. Fy fan vad bra de var. "Spiritual Healing" spelades in i ytterligare en klassisk studio, Morrisound, i Tampa. Också en väldigt distinkt produktion. Och Chuck Schuldiner - mannen med en låtskrivartalang utöver det vanliga och med ett verkligt personligt uttryck i sin sång - levererar precis som vanligt.

Sen gothar vi ner oss. PARADISE LOST, flera mil från den svulstiga väl avrundade produktion bandet har skämt bort oss med på senare år. Här, på "Lost Paradise", låter det skitigt och hamnarbetarrått så det räcker och blir över.

Ytterligare ett ofrånkomligt band: PANTERA. Ett band som jag minst sagt är bitter över att jag aldrig fick se. Jag var nära lipen när polaren Daniel berättade om bandets gig på någon av Hultsfredsfestivalerna under 90-talet. Marken hade tydligen nästan pulvriserats. Anselmos intåg i bandet ledde till en markant uppning av anten ifråga om hårdhet. "Cowboys From Hell" inledde denna nya era med ett sväng som inte många band nådde upp till varken förr eller senare.

ANACRUSIS. Hört namnet? Jag hade det inte kan jag säga förrän jag såg det i listan. Meckig thrash som, enligt många kritiker, skulle ha gjort bandet mycket större än det blev. Symptomatiskt för den tidiga thrashscenen minst sagt där de allra flesta lyssnarna verkar ha gått till METALLICA, SLAYER och MEGADETH.  Det låter inte helt tokigt om Quick To Doubt om jag får säga det själv. Och det får jag ju.

Sen, ta mig tusan, går Susanne ner sig i grungen. Vi pratade om det tidigare i veckan - var grungen bra? Jag har länge hävdat att grungen mer, i det långa loppet, hjälpte metallen att återfå den gnistan som hade försvunnit i och med alla jävla hårmuppsband som fördärvade scenen under senare delen av 80-talet än att skälpa scenen. ALICE IN CHAINS hade åtminstone en skönt ångestdriven ton som jag gillade oerhört mycket, framför allt på den skiva som lyfte bandet till de övre nivåerna - "Dirt". Nu har Susanne valt en låt från "Facelift" - It Ain't Like That - som också är fin.

DANZIG. Gick förbi bandets gig på GRF för två år sedan. Eller band och band - det var mest Glen Danzig som hade sig nåt så förfärligt att jag fick bråck på trumhinnorna. Och detta väljer Susanne att avsluta sin lista med ;-) Jag kan se ett reellt syfte med DANZIG - att avslöja MUSTASCH som ett renodlat DANZIG-coverband. Du glade vad likt det är.

Så nog rantat om detta. Lite hederlig ilska? Då är KREATOR ett go-toband. "Coma Of Souls" är en dänga till skiva. World Beyond - nu snackar vi två-takt. Och en illgastande Mille Petrozza. Inga krusiduller med andra ord.

"Seasons In The Abyss". Ni såg den komma eller hur? Jag har för ovanlighetens skull inte valt Spirit In Black från den skivan. SLAYER har ju trots allt en hel del annan musik att götta ner sig i. Nu valde jag Hallowed Point eftersom den innehåller några textrader av absolut toppklass i form av

Riddled convulsions
Confetti of flesh
Scattered helplessly


och dessutom har en del extremt njutbara markeringar i sig.

Nu ska vi prata undervärderad platta. Hur många gillar "No Prayer For The Dying"? Jag ska säga så här - det var ett glatt återseende när jag lyssnade igenom skivan härförleden. Står den sig mot de klassiska albumen? Nej, men den är inte dålig. Jag är till och med villig att hävda att singeln som gick rakt in på förstaplatsen i England, Bring Your Daughter To The Slaughter, är en klämkäck dänga i all sin enkelhet. Nu har jag inte valt den utan Public Enema Number One. Jag köper den extremt dåliga ordvitsen med viss tvekan för låten är så pass bra.

"Rust In Peace" - ytterligare en klassiskt kvalitativ platta. MEGADETH har aldrig varit bättre än på den plattan. Jag har tjatat mycket om denna skiva - ofta har valet landat på andra låtar en den som nu finns representerad i listan - Five Magics. Det händer verkligen mycket i den låten om jag säger så.

Kör vidare på thrashspåret med TESTAMENT och titellåten från "Souls Of Black". TESTAMENT är, det vet ni, ett av de mest drabbade banden av medlemsbekymmer. Bekymmer som har lett till att ett jävla skitband som ANTHRAX räknas till the big 4. Så ser jag det i alla fall - för TESTAMENT har till största delen av sin karriär skrivit låtmaterial som är stabilare och vida bättre än det ANTHRAX presterat. Svänget i Souls Of Black är klockrent. Chuck Billy är en vokalist av rang, och gitarrarbetet toppklass.

Vi hoppar över till textmässigt väldigt förbryllande OBITUARY och "Cause Of Death". Jag har alltid föredragit bandet på platta. De två gånger jag sett bandet live har bara förstärkt den tanken. John Landy måste vara den tröttaste frontmannen i  metal. Han gäspade nämligen bägge gångerna jag har sett bandet, haha! Musikaliskt är det dock väldigt underhållande.

Vi dänger till med ytterligare en låt från "Cowboys From Hell". Den håller för det, listan. Clash With Reality. Bara att sätta igång och helikopterveva med armarna. Fy fan vad bra det är.

SACRED REICH har jag ju nämnt tidigare. Det är inte ett dumt band faktiskt. Jag gillar Phil Rinds stämma. Jag gillar att bandet inte krånglar till det i onödan.  The American Way är dessutom ett inte speciellt originellt men ärligt känt angrepp över att USA förvandlats för jag vet inte för vilken gång i ordningen till ett girighetens paradis där de rika trampar på de fattiga.

Sen kör vi på med lite Yngwie. Ni vet vad hans musik går ut på så jag dryftar inte mer om det, utan nöjer mig med att konstatera att den mannen för all tid kommer att låta som om 80-talet är en konstant idé att dröja sig kvar i ad nauseam.

Vi rundar av listan med lite köttdöds. MERCILESS drar igång köttkvarnen i Pure Hate, en fullt rimlig titel om ni frågar mig. 3:29 minuter okonstlad metal som visar att enkelhet i vissa fall är en dygd.

/Martin


Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 38: Band med djur i namnet

Gott folk! Det har blivit dags att ta fram de tunga kanonerna och gotta ner sig i band som har djur i sina namn. Att vi inte kommit på att...

Populära inlägg