fredag, september 30, 2011

Så jävla metal

Jag är faktiskt sugen på att gå att se filmen "Så jävla metal" när den går upp på duken inom kort.

Bor man dessutom i Stockholm så kan man gå på releasefest för filmen på Strand. Nu bor jag inte i Stockholm, banden som ska lira ger jag inte ett vitten för, och inte ens faktumet att Falcon ryktas lansera en ny öl på festen skulle få mig att gå dit då det bryggeriet inte gör produkter som det är prio ett att konsumera för mig. Men det är ju bara jag. För er som går dit blir det förmodligen hur kul som helst. Ja, jag menar detta helt seriöst.

/Martin

Fredagslistan

Vi återvänder denna veckan med en någorlunda återställd ordning: jag har returnerat till mitt lyssnande på piskmetal, Alex till sin något mer bizarra blandning. Nog för att jag gillar progressiv hårdrock, men GENTLE GIANT kommer jag nog aldrig vilja bli intresserade av så som Alex är. Dålig musik? Nej, men inte min bag helt enkelt.

Upptäckte ett nytt band jag gärna tipsar lite extra om, PSYCROPTIC. Här gås det minsann loss på triggade bastrummor på ett tekniskt briljant sätt, vilket såklart matchas av riffkonst modell meckig. Bra lir helt enkelt.

Har ni kollat in listorna sedan innan kommer ni nog inte ha några problem att identifiera vilka låtar jag har valt, men för tydlighetens skull kan jag avslöja att listan är uppbyggd enligt varannanlåtsprincipen. Första låten är min.

/Martin


torsdag, september 29, 2011

En svart dag

Det är med sorg i hjärtat jag skriver dessa ord. Efter att ha skrivit om Hammersmith odeon i ett tidigare inlägg hade jag i höst tänkt skriva något om KB-hallen i Köpenhamn. Detta blev plötsligt aktuellt i och med att hallen brann ner igår. Brandorsaken är oklar men det stod tidigt klart att hallen inte skulle gå att rädda, taket rasade in och hallen är helt utbränd.

Det var i dagarna tjugotre år sedan jag var där för första gången, morsan tog med mig för att se KISS när jag var elva år gammal. Även om jag inte hörde så vansinnigt mycket (jävlar vad högt det var för en ovan elvaåring UTAN öronproppar....dumhuvud) så är det en av de händelser i mitt liv som jag ofta återkommer till när jag behöver piggas upp. Föga anade jag då hur många fler konserter det skulle bli senare i livet.

KB-hallen har bjudit på en unik flora av tillställningar sedan dess uppförande 1938. Få andra hallar i världen kunde skryta med att ha hyst The Beatles, Louis Armstrong, Alice Cooper, Robbie Williams, KISS, Black Sabbath, Deep Purple, Iron Maiden, Miles Davis...listan är oändlig.

Det känns nästan lite spöklikt för en sån kalenderbitare som jag att BLACK COUNTRY COMMUNION i juli i år skulle bli den allra sista konsert jag fick uppleva i hallen. Det var ju i just KB-hallen som Glenn Hughes och David Coverdale gjorde sin första spelning med DEEP PURPLE i december 1973. Glenn pratade om detta på scenen också, och det kändes lite som att en slags cirkel var sluten.

Det var ju bara fan att det sedan skulle gå så här.







Från ovan: Min första bild i KB-hallen (KISS), min sista bild i KB-hallen (BCC), fina fasaden.

/Alex

onsdag, september 28, 2011

Atlantas söner återvänder

Antar att ni har uppmärksammat att Atlantas MASTODON har släppt nytt i form av "The Hunter"?

Det är ju alltid lite av en högtidsstund när detta gäng släpper nytt material - personligen har jag tokhyllat bandet till förbannelse helt enkelt därför att bandet förtjänar detta.

Plussidorna av MASTODONs musikskapande är ju många - koncepten, det vilda trumspelet hos Brann Dailor, förmågan att skriva väl sammanhållna album ("Crack The Skye", "Leviathan"), skriva skruvade album ("Blood Mountain") och en galen frenesi i musiken ("Remission"). Samt fullständigt galna videor.





Vad jag tycker om "The Hunter" får ni ge er till tåls tills på lördag då recensionen kommer upp på WeRock.

/Martin

tisdag, september 27, 2011

Men för i helvete

Jag har skrivit om detta innan - folk som anser att allmän egendom är up for grabs och snor skivor på biblioteket och i förlängningen av alla som bor och jobbar i Helsingborg.

DREAM THEATER, "Awake"
LIMP BIZKIT, "Results May Vary"
EVANESCENCE, "Anywhere But Home"
BEHEMOTH, "Evangelion"
AUGURY, "Fragmentary Evidence"
JUDAS PRIEST, "Sad Wings Of Destiny"
DEF LEPPARD, "Hysteria"
THE PROJECT HATE, "The Lustrate Process"
BURZUM, "Belus"
KHOMA, "A Final Storm"
ROTTEN SOUND, "Exit"
WATAIN, "Lawless Darkness"
SOILWORK, "The Panic Broadcast"
DIMMU BORGIR, "Abrahadabra"
AC/DC, "Black Ice"
TRIPTYKON, "Eparistea Daimonos"

Där har ni några exempel på skivor som helt enkelt inte finns kvar. Jag skulle kunna räkna upp betydligt fler som har gått till inkasso. Dessa människor är såklart oftast målvakter och jag misstänker att de ärenden som vi har lämnat över till inkassobolaget inte är de enda dessa individer har på sitt samvete. Trist.

Sammantaget leder detta till att vi är nere på under 300 skivor/DVD:er i hårdrocks/metalkategorin på Helsingborgs Stadsbibliotek - och åtskilliga tusentals kronor som dessa personer helt enkelt har snott de som betalar skatt i kommunen på.

Låter jag bitter? Det är jag.

/Martin

Lågt och högt

Kollega Tomasz har redan tagit upp det totalhaveri som METALLICA och Lou Reed gör sig skyldiga till med låten The View. Detta är så dåligt att jag inte ens vill bädda in videon, utan ni får nöja er med en länk.

Jag missunnar såklart inget band att testa nya grejer, men detta ligger på en musikalisk nivå så låg att jag inte kan begripa hur någon, än mindre METALLICA vill sätta sitt namn på det. Ett så taffligt trumkomp som detta var det längesedan jag hörde. Ja, jag vet att det är Ulrich, men man kan faktiskt begära mer av en kille som spelat trummor i över 30 år än ett musikskolekomp modell 1 A. Riffen är av värsta alibikaraktär och mer sövande en en karta Sobril. Och ovanpå detta får man Lou Reed vars insats är så träskartat dålig att jag faktiskt skruvade på mig under lyssningen. Är resten av plattan av samma kvalitet kan den mycket väl kvala in som en av de sämsta plattorna som släptts. Överhuvudtaget.

Då lyssnar jag hellre på MACHINE HEAD som släppt nytt i form av "Unto The Locust" - det finns några riktiga höjdarriff på denna platta. Och detta från ett band som förmodligen kände av en viss press då föregångsplattan "The Blackening" blev tokhyllad av en i stort sett enig kritiker- och lyssnarskara. Imponerande, men jag väntar med att ge ett betyg då detta känns som ett släpp som förtjänar lite tid.


/Martin

måndag, september 26, 2011

Gentle Giant-vecka

Om Martin hade en RUSH-vecka förra veckan så blir det GENTLE GIANT för hela slanten hos mig denna veckan. Nej, det är inte norsk black metal eller sporadisk grindcore, det är den allra vackraste progrocken man kan tänka sig. Jag hade ynnesten att lära känna bandets musik för många herrans år sedan och kärleken sitter i även om de inte spelar ihop längre.

Eller jo, det gör de ju till en liten del. Runt 2007-08 startade ett coverband kallat Rentle Giant vilket även inhyste två ex-medlemmar: Gary Green (gitarr, sång) och Malcolm Mortimer (trummor). Gary var permanent medlem i bandet emedan Malcolm endast spelade på den oöverträffade plattan Three Friends från 1972. Så skrev vi 2009 och ytterligare ett tillägg gjordes till line-upen - den närmast mytomspunne originalkeyboardisten och sångaren Kerry Minnear. Nu började det även dyka upp lite youtubeklipp på denna fantastiska uppsättning musiker som även bytte namn till just THREE FRIENDS. Totalt sju personer i bandet och om man blundade gick det att tro att det var Gentle Giant man lyssnade på.

Härnäst i kedjan av fantastiska händelser var att de blev bokade till Göteborg. "Göteborg", säger nån, "det svenska bakvattnet?". Ja. En i sanning värdigt musikintresserad person på Musikens Hus som älskade Gentle Giant bestämde sig för att om de skulle spela någonstans så skulle det vara hos honom. Den tjugofjärde april 2009 körde så jag och två vänner upp till feskekörkaland. Musikens Hus är inte stort, men denna kväll kändes det gigantiskt. På min Three Friends-vinyl har jag nu personliga hälsningar från tre medlemmar ur ett av mina absoluta favoritband. Jag har fått höra musik live jag aldrig i HELVETE trodde jag skulle få höra. Få konserter har påverkat mig mer än denna gjorde.

Jag passade naturligtvis på att....eh....be en vän, ja det säger vi, en vän, spela in konserten på med ljud och bild eftersom detta troligtvis aldrig skulle hända igen. Mycket riktigt så blev denna uppsättningen av bandets tredje konsert ihop också en av de sista med sagda Kerry Minnear som snart lämnade igen. Det visste dock naturligtvis ingen då och när han sjöng Think of me with kindness med sin vackra ljusa röst var det inte ett öga torrt i lokalen.

Konserten blev dessutom den sista gången jag träffade en gammal vän som hastigt lämnade oss någon månad efteråt. En av de där "gamla skivsamlarhårdrockarna" som jag nu själv blivit, en av de som format mig och mitt sätt att lyssna och ta till mig olika sorters musik. En hälsning till dig Mats, det var en ynnest att få dela din sista spelning med dig. Good times, indeed.

Översta klippet filmades uppe vid mixerbordet, men det nedre klippet ser ut som min...jag menar min väns film. Se, lyssna, ät wienerbröd och njut!





/Alex

fredag, september 23, 2011

Fredagslistan

Fredagslistan! Den är rätt märklig denna vecka. Prick en låt från ett band som kan kallas styggt - MAYHEM - och den kommer från Alex. Annars skulle vi kunna utropa denna veckas lista till progglistan. Jo, så är det. Och det beror inte på något annat än att jag i det närmaste fullständigt snöade in på RUSH under hela veckan. Om jag tror att det kommer en backlash? Det borde ni väl veta vid det här laget att sannolikheten för att min del av nästa veckas lista består av nästan bara rens är hög då det oftast brukar funka så för mig, haha!

Vilka låtar Alex har lyssnat på? Hans del börjar med Tease Me Please Me av SCORPIONS, och om denna säger jag prick inget.

/Martin


torsdag, september 22, 2011

Snyggt

Kommer ni ihåg TesseracT? Skrev en recension av bandets "One" som kom 2011 på WeRock. Rent oförhappandes youtubade jag fram videon till Nascent. Kan inte säga att jag ångrar det då den är riktigt snygg. Man kommer såklart inte bort från greppet att bandet spelar i videon, men omgivningarna är något annorlunda. Har ni förresten tänkt på hur många band som kör med detta grepp? Så pass många så att i alla fall jag börjar längta kraftfullt efter videor där bandet är helt borttagna rent visuellt. Eller hade det blivit alltför märkligt?



/Martin

onsdag, september 21, 2011

Thrash?

Enligt Alexander, kollega och stor kännare av KISS, har Gene Simmons klassat detta som thrash.



Jag replikerar. Detta är thrash.



/Martin

tisdag, september 20, 2011

Bananas II

Surfade in på Blabbermouth tidigare idag. Där kunde man betitta nedanstående.



Ja, det lät ju bra, som vanligt. Ovanför videon stod det dock "for more information, visit www.dirkverbeuren.com". Så det gjorde jag ju. Och så ser man följande:

Additionally, having just returned from rehearsals with Devin Townsend, Verbeuren is currently putting the finishing touches to the debut EP of his personal project Bent Sea. Featuring vocals by Sven De Caluwe of Aborted and a soon-to-be-announced guest bass player. Bent Sea is old school grindcore in the vein of Napalm Death, Terrorizer, Repulsion, Brutal Truth and Rotten Sound.

Och går såklart fullständigt bananas! Alltså, kan ni begripa hur bra detta kan bli? Jag kan det knappt själv, men att det kommer att vara enastående står väl utom allt tvivel?

/Martin

Tv-kändis

Jag hittade nyligen ett litet favoritklipp på youtube. 1999 åkte jag och en vän runt i europa och följde IRON MAIDEN på deras återföreningsturné med Bruce och Adrian. MEGADETH var förband och på andra giget, i Rotterdam, lyckades vi tillskansa oss gästpass. Vi smet in via backstageingången och hamnade mitt i Megadeths Meet & Greet där en *liten* hög med fans fick träffa sina idoler. Holländsk TV var där också och filmade, och i klippet nedan syns Eder Ständigt Tillgivne metallbibliotekarie från ca. 3:02 till ca. 3:16 Jag står till höger och har en fräck (???) jeansväst på mig.

Det hör till saken att tv-tanten var lite jobbig, det tyckte iallafall Dave för hon "skickade ut honom" att mingla med fansen varpå han gick rakt fram till mig och polaren och sade "hey guys - please save me...". Vi talade i några minuter där, en riktigt trevlig herre alla rykten till trots. Och ännu trevligare, skulle det visa sig.

I Hamburg två dagar efter Rotterdam hamnade vi återigen på Megadeths M&G, och Dave kände igen oss bums: "Hey, weren´t you guys in Rotterdam?". Vi förklarade att vi skulle se fem respektive sju gig på turnén. Dave kallade till sig sin turnémanager och pekade bestämt på oss: "These guys gets free passes for Gothenburg". Sjukt fräckt. Sedan passade han på att tacka oss för att vi åkte runt. Han. Tackade oss? Det var en riktigt rolig och framförallt underlig känsla att få vara med om.

Det hände mer på den turnén.... Vi blev filmade av Maidens egen filmare som tyckte vi var helt rubbade och som genast skulle visa Steve filmen, vi blev vittne till både stölder och knarkande i Rotterdam, denna vidriga avkrok i det i övrigt halv-vidriga landet Holland, någon av oss blev väckt av en arg tysk tågkonduktör som spottade och fräste för att få se någons biljett, yours truly hamnade på en japansk semesterfilm i Hamburgs fina stora trädgård ljudligt yttrandes olika svenska ord för fekalier...med mera. Those were the days.



/Alex

måndag, september 19, 2011

Beyond The Lighted Stage

Jag hörde Limelight från "Moving Pictures" av RUSH tidigt 90-tal. Och föll som en fura faktiskt. Jag håller fortfarande "Moving Pictures" som en av bandets bästa plattor och har den på vinyl. Förra året kom DVD:n "Beyond The Lighted Stage" som i grund och botten är en dokumentär om bandets karriär. Bakom filmen står bland andra Sam Dunn som har gjort "Global Metal" och "Metal: A Headbanger's Journey".



Filmen är riktigt sevärd, mycket beroende på att just bandet RUSH, av många stämplade som ett av de nördigaste banden på planeten träder fram som de de verkligen är - musiker med en sällsynt hantverksskicklighet. Att bandet verkligen har gått in för att vara detta - musiker, och inte bygga sin karriär på att göra medelmåttig musik för att bli kända för sina liv vid sidan om musiken gör att jag gång efter annan bara vill ställa mig upp och applådera bandet.


För musiken är i många fall oantastlig. Jag säger verkligen inte att allt bandet har gjort är bra, men albumräckan "2112" (1976), "A Farewell To Kings" (1977), "Hemispheres" (1978), "Permanent Waves" (1980) och "Moving Pictures" (1981) är av sådan kvalitet att mycket få band kan hävda att de har en lika imponerande svit musik i sin katalog. Utgivningstakten visar inte bara på en sällsynt begåvning utan också en arbetsmoral som verkar vara i det närmaste obsolet idag.


Sugna på att kolla in filmen? Bor ni i närheten av Helsingborg är det bara att komma in och låna!


/Martin

Nya texter

Längsta recensionen jag skrivit? Kan nog vara den som ligger på WeRock just nu om OPETHs "Heritage". Komplicerade skivor tarvar långa recensioner var lite tanken med den. Dessutom som kontrapunkt, som utlovat, recension av WE CAME AS ROMANS "Understanding What We've Grown To Be" som nog kan vara den längsta skivtiteln på bra länge.

Kollegorna har tagit sig an plattor av RED HOT CHILI PEPPERS, EINHERJER och SLIDIN' JIM - variationen stor som vanlig.

/Martin

fredag, september 16, 2011

Supporta scenen: Strontium Squad

Gillar ni death 'n' roll? Då tycker jag att ni ska masa er till Lund, närmre bestämt Mårtenstorget, imorgon. Kl. 22.00 går polarna i STRONTIUM SQUAD på. Det låter svängigt och tungt om detta gäng, men jag hoppas för allt i världen att de ställer sig på gaspedalen nån gång emellanåt - annars finns risken för att åtminstone jag tröttnar ;-).

Hur det låter kan man höra här.

Alltså.

Vad? Strontium Squad
Var? Mårtenstorget, Lund
När? 17/9, kl. 22.00
Pris? Noll.

/Martin

Fredagslistan vecka 37

Sweet sweet friday! Under veckan som gått har jag njutit av ett nytt alster på den svenska musikhimlen: THREE SEASONS alster Life´s Road. Ett tips av en polare pekade mig i denna riktning och det vi finner där är ett band vars influenser lika gärna kunde vara mina. Lika delar DEEP PURPLE Mark IV, Tommy Bolin solo och Ritchie Blackmore solo i en ny fräsch mix. Fullkomligt underbart och HELVETE vad det måste svänga live. Smakprov ges i fredagslistan, som även bjuder på några hits från min personliga 80-talsvecka på facebook och självfallet även från Martins lyssnande.

Helgen, som alltid!



/Alex

torsdag, september 15, 2011

We Came As Romans

Det har ju blivit en del OPETH de gångna dagarna. Kände att jag behövde en paus från herr Åkerfeldts musikaliska eskapader så gårdagens kväll ägnades åt WE CAME AS ROMANS kommande släpp "Understanding What We've Grown To Be". Jag hade inga höga förväntningar. För det första hade Jonn Palmér Jeppsson gett skivan betyget 4 i gårdagens Sydsvenskan. Erfarenhetsmässigt vet jag att Jonn och jag inte delar många band - ANAAL NATHRAKH är dock ett av dessa, och på det kommer man ju rätt långt.



Att gossarna dessutom spelar metalcore, (eller post-hardcore, eller rock - där har ni alla definitioner av bandets musik jag hittade under lyssningen) med blandad growl och delvis autotunad rensång bättrade inte på förutsättningarna. Och så gjorde jag såklart misstaget att kolla in videon till Mis//Understanding som är av standard 1 A - band kommer ut ur turnébussen, band studsar omkring på scen, sångarna har nästan jämt ena foten på plattformen ovanför monitorerna. Ja, ni fattar.








Hade det inte varit för att WE CAME AS ROMANS kan skriva låtar som totalt kontradikterar allt detta hade det varit upplagt för en skoningslös sågning. Nu blir det inte det - recension under helgen på WeRock.


/Martin

onsdag, september 14, 2011

The Slayer Mag Diaries

Nyinkommet exemplar av den samlade utgåvan av klassiska Slayer Mag. Detta kan vara det viktigaste underground 'zinet som har utspytts över scenen - ordet "true", så ofta missbrukat, får här sin sanna innebörd i den hängivenhet Jon "Metalion" Kristiansen ägnade sig åt tape-trading, och åt att sitta och klistra ihop det som skulle bli Slayer Mag. Samtliga nummer ingår i volymen, men det som är verkligt intressant är introduktionerna till varje nummer. Dessa ger verkligen perspektiv på vad tidningen handlade om.

Tidningen sätter också i perspektiv under vilka villkor scenen existerade - och därmed också vår egen samtid.

We had to wait three years just to get a tape from Brazil - now we can find it online and download it right away. And we can forget about it just as easily.

- Jon Kristiansen

Med den minst sagt digra volymen framför mig är jag glad att det kommer vara en fullständig omöjlighet att glömma Slayer Mag och Kristiansen. För detta är hans gärning alltför stor. Är man inne på extrem metal och är intresserad av hur 'zines såg ut tidigare då skaffar man sig ett eget exemplar - för er andra kan man inom kort låna boken på Helsingborgs Stadsbibliotek.

/Martin

Om tid och Opeth

Fick via Blasphemedia vetskap om att man kunde ta del av OPETHs kommande "Heritage" via stream. Kolla här om ni är intresserade.

Kan bara säga att det kommer ta tid att sätta i sig denna platta - och det är inte på grund av att musiken är komplicerad. Det finns massor med musik som ställer betydligt högre krav på lyssnarna än "Heritage". Utan i detta fall är det på grund av att detta skiljer sig mycket, precis som Åkerfeldt har annonserat, från det som bandet gjort tidigare. Ta första tillika titelspåret - det låter rent Jan Johansson och är i sanningens namn inte speciellt orginellt alls. Jag undrar verkligen vad som är syftet med denna denna låt, för är det något jag alltid har förknippat OPETH med är det originalitet. För många lyssnare kommer nog detta spår att verka nydanande - för mig som lyssnat mycket på Johansson är detta inte speciellt upphetsande.

Men jag ska inte löpa händelserna i förväg. Jag har prick en koncentrerad (och då menar jag sitta och blunda med hörlurar i ett mörkt rum koncentrerad) lyssning på denna platta - ett mer grundat utlåtande får helt enkelt vänta. En sak vet jag dock - "Heritage" är redan nu bättre än allt MANOWAR har och kommer att producera om så samtliga medlemmar i OPETH högg av sig fingertopparna på sina högra händer.

/Martin

tisdag, september 13, 2011

Manowar

MANOWAR. Egentligen känns detta som ett sånt där älska-eller-hata-band, men jag måste säga att jag befinner mig någonstans i mitten av detta. Å ena sidan är texterna ganska patetiska och löjeväckande (inte alltid dock), deras image är lite väl serietidningsaktig och deras liveframträdanden blir lätt lite segdragna.

Å andra sidan är det absolut inget fel på musikaliteten. Eric Adams har en röst som de allra flesta sångare drömmer om att få ha en enda dag i livet, deras starka låtar är genuint starka (Achilleseposet är min personliga favorit) och man får ge dem en sak angående deras image - de tror på den och står för den. Till skillnad från en massa låtsas-Blackmetallare som dricker blod på scenen men O´boy hemma eller fisförnämbekväma andra hårdrockare av idag som ALDRIG ALDRIG ALDRIG skulle kunna tänka sig att släppa allt och dra på en illa planerad turné i Norrbotten så lever Manowar som de lär. Jag sprang på Joey DeMaio på baksidan av Idrottens Hus i Helsingborg 1999. Dio hade spelat och jag gick ut för att träffa honom, men träffade Joey först som direkt frågade om jag ville komma in. Jag avböjde med ursäkten att jag väntade på Dio, han log och skakade min hand och sade att det hade nog han också gjort. Sedan gick han in och krossade publiken. Ödmjukt och stenhårt. Otroligt vänlig människa.

Allt är inte bra eller ens passabelt, men skivor som Hail To England, Into Glory Ride och Triumph Of Steel är definitivt små favoriter i min samling.

Martin, på med lurarna nu och sjung med. Det går inte att värja sig. There´s magic in the metal - THERE`S MAGIC IN US ALL!



/Alex

måndag, september 12, 2011

Ännu en har lämnat...

Må vara att han inte är känd för den stora massan, men jag tycker nog att han förtjänar att nämnas även utanför den "intresserade kretsen". Strax innan helgen lämnade Brooke Ostrander oss, en av bandmedlemmarna i WICKED LESTER - bandet som till viss del skulle bli KISS. Brooke var dessutom nära vän med Gene Simmons sedan innan, han hjälpte bl.a. Gene spela in en tape med massor av låtar 1969 (som fortfarande inte läckt ut).

Det vore kanske drastiskt att säga att utan Brooke hade det inte blivit något KISS, men det vore ändå mer dumt att förringa hans insats.

Jag tackar Brooke för vad han gjorde och hedrar hans minne. Och svär bittert över att jag aldrig han få träffa honom för en intervju.

Några låtar med Wicked Lester finns på Spotify: BROOKE OSTRANDER


/Alex

fredag, september 09, 2011

Plattor på ingång


Nya plattor på ingång till Helsingborgs Stadsbibliotek - det var min själ ett tag sedan!
VOMITORYs "Carnage Euphoria" är en av de bästa death metalsläppen överhuvudtaget - ett knippe kvalitetshårda låtar och spelskicklighet borgar för detta.









Lombardo på trummor. Det borde räcka egentligen som premiss att köpa "The Gathering" av TESTAMENT. Nu får man en idiothård platta späckad med fullständigt asgrym musik på köpet. Hålls som en av bandets starkaste plattor överhuvudtaget - jag är mycket benägen att hålla med!











Jag gillade "Paradise Lost" riktigt mycket. "Iconoclast" är verkligen inte sämre!

Skivorna kommer att finnas på avdelningen på tisdag vid lunchtid ungefär.

/Martin

Close-Up Made Us Do It 2011

Stark lineup? Jotack - hösten blir bara bättre när favoriterna ENTOMBED tar med sig THE HAUNTED på en miniturné till Stockholm, Göteborg och Malmö i slutet på november.

ENTOMBED är ju fullständigt revitaliserade och spelar bättre än någonsin just nu. Förhoppningsvis kommer legenderna att bjuda på några nya låtar under turnén. I annat fall har ju bandet en backcatalogue som inte går av för hackor.



THE HAUNTED har ju under en längre tid varit ett fantastiskt liveband - Dolvings återkomst till bandet har gett konserter som är totalt oberäkeliga vad gäller rätt mycket, men aldrig när det gäller kvalitén. Ett tredje band kommer att addas till billen - men redan nu känns detta paket som ett helt okej startfält ;-)



/Martin

Fredagslistan

Nu ska draperiet falla. Vilka låtar har en utmattad undertecknad lyssnat på denna veckan? För att ansluta till första meningen - en låt av OPETH finns med, men inte The Drapery Falls från ypperliga "Blackwater Park" utan Hope Leaves från "Damnation". Den har spelats mycket kan jag säga - rent balsam för en tröttkörd själ.

Alex har gått omkring med en saligs leende hela veckan då han har lyssnat på DREAM THEATERs kommande "A Dramatic Turn Of Events". När jag hör On The Backs Of Angels förstår jag honom. Det lovar riktigt gott detta faktiskt!

Sen finns det en hel del annat också - FAITH NO MORE till exempel, BON JOVI och HELLSONGS - vilket ger en väldigt mångsidig lista. Varannanprincipen gäller - första låten är Alex val.



/Martin

torsdag, september 08, 2011

Kan det bli för mycket?

Jag har hållt ett ganska brutalt tempo den senaste veckan. Visserligen bara med kul grejer, men ändå saker som har gått ut över sömnen. Högt räknat har jag nog inte sovit mer än 24 timmar sedan i söndags - runt 5 timmar per natt. Skakigt? Jovars.

Vad har då detta med metal och musik att göra? Jo, jag tänkte så här - hade jag sovit mina vanliga 7-8 timmar per natt så hade det skrivits mer om brutal musik á la grindcore, goredeath och den musik jag vanligen lyssnar på här på bloggen. Nu har jag inte varit direkt upplagd för att dra igång den delen av mitt musiklyssnande - knappt varit upplagd för att lyssna på musik alls faktiskt. Men det har såklart inte gått att undvika - musik är och kommer alltid att vara en konstant del av tillvaron, så det har trots allt blivit en del lyssnande. Men mest av gammal skåpmat - låtar som man hört mycket och som man uppskattat under många år förvandlas under dylika trötthetstendenser till en trevliga och sympatiska kompisar från förr. Och det har varit så skönt. Att kunna varenda liten vändning i låtarna gör att man både kan lyssna, men man behöver inte vara så hyperkoncentrerad att man inte kan låta hjärnan koppla ner lite grand.

Vilka band? Nja, det får ni helt enkelt vänta på till fredagens sedvanliga lista.

/Martin

onsdag, september 07, 2011

Hammersmith Odeon

Hammersmith. Smaka på ordet. Stadsdel i London, helt sant, rolig referens att svänga sig med till likasinnade anglofilkomiker (BOTTOM), men för den hårdrocksintresserade är det naturligtvis hemmascenen vi talar om: Hammersmith Odeon.

Klassiska arenor finns det gott om, Madison Square Garden i New York, den självklara Budokan Hall i Tokyo (föräras säkert ett eget inlägg endera dagen), Agnebergshallen i Uddevalla...listan är oändlig. Få arenor håller dock samma status bland just hårdrockare som just Hammersmith Odeon (vilket naturligtvis är dess rätta namn, senare påhitt till trots).

Alla spelade där på 70- och 80-talet. Vi är välsignade med mängder av tv-filmade konserter, bootlegfilmade konserter, officiellt utgivna liveskivor och bootlegskivor från just Hammersmith, och alla vittnar de om att atmosfären DÄR och DÅ måste ha varit nästintill plågsamt påtaglig. När FISH i MARILLION levererar världens kanske sorgsnaste text på köpvideon Recital Of The Script är inte ett öga torrt. När IRON MAIDEN formligen kör över publiken 1982 headbangar vi i soffan. Och när BLACK SABBATH med allas vår gud DIO kör Country Girl känns livet komplett.

Jag fick aldrig sett något metalband på Hammersmith på den tiden. Jag har varit där en gång, just för att se tidigare nämnda komikergäng på hemmaplan. Efter föreställningen traskade jag ner från min balkongplats, in på golvet på bottenvåningen och gick rakt fram till scenen. Jag böjde mig med utsträckta armar fram, lade först höger kind till golvet, sedan vänster. Sedan pussade jag scenen.

De två vakterna till höger om mig fick något alldeles extra att prata om på fikarasten dagen efter.



/Alex

Mer trumsnack

Idag pratar vi trumset i förändring. Det är ju relativt känt att trummeri (eller för den delen vilket instrument som helst) har lätt att hamna i materialsportträsket. De fullständigt knäckande valmöjligheter som finns inom slagverkeriet är minst sagt bekymmersam. Inte minst vad gäller pengar - köpa ett helt kit för 10.000 eller endast en bastrumma för samma peng? Där har ni spektrat inom träsket.

Det är därför intressant att kolla på hur trumset ändras över tid. THE HAUNTEDs Per Möller Jensen tillhör en av skråbröderna vars kit verkligen har förändrats mycket sedan dansken kom med i bandet. Kolla:
Där har vi ju ett rejält metalkit, eller hur? Detta var vid tiden som bandet spelade in "One Kill Wonder" bandets kanske absolut hårdaste platta. I höjd med att bandet spelade in "rEVOLVEr" hade Per gått över till Tama Starclassic, det kanske absolut bästa du kan få inom trummor. De låter helt fantastiskt och får de flesta skinnpiskare att salivera. Hur kitet såg ut vid senaste plattan?
Detta är alltså intressant ur en speciell vinkel. Kan man köra en låt som Silencer från "Made Me Do It" på det senaste kitet? Ja, det kan man om man är en trummis som Möller Jensen. Men signalerna som det nuvarande kitet sänder ut är att musiken numera handlar om något helt annat än i bandets tidigare karriär. Observera att jag inte säger om detta är bättre eller sämre - det får ni själva ta ställning till - men det är i all sin trummisintroverta vinkling intressant att faktiskt kolla på detta. IRON MAIDEN har i princip kört med samma trumkomp på de flesta plattor. Har Nicko ändrat kit? Nä, precis.

/Martin

tisdag, september 06, 2011

Moodswings

Hoj!


Gårdagen var i sanning ingen dag som kommer gå till historien som den bästa i mannaminne. Till en av mina verkligt svaga sidor hör min extrema väderkänslighet - regn har en förödande effekt på mig och när det kommer i sådana mängder som igår - ja då blir det inte bättre haha!


Måndag dessutom - trött och sliten masar man sig upp i något sorts form av existens för att ta sig an dagen. Och den blev bättre, mycket eftersom jag sysselsatte mig med att faktiskt bejaka mitt miserabla känsloläge genom att göra en spellista synnerligen lämpligt benämnd Depression&Despair. Grundregeln - låten, bandet eller skivnamnet skulle innehålla ena eller bägge orden depression och despair. Och vara tung såklart. Men jag kunde såklart inte motivera detta i längden - att gå runt och vara sur och grinig blir efterhand väldigt kontraproduktivt och jag bestämde mig för att ta tag i detta med att göra en lista som trotsade vädret - ergo Fuck you regnet.



Kriteriet för denna lista är att den innehåller låtar som alltid får mig på gott humör. Det finns såklart några udda fåglar i denna lista - framför allt för läsare som vet att jag gillar grindcore extremt mycket kommer nog att rygga tillbaka när de ser att listan innehåller Superstitious av EUROPE exempelvis. Men ni kommer få svårt att hävda att gitarrsolot i den låten inte hör till ett av de bästa solona som har spelats in. Överhuvudtaget.



/Martin

fredag, september 02, 2011

Myspacerace! FTW!

Drum-camracet tidigare i veckan fick mig att inse att jag har ju fan inte kört ett myspacerace på evigheter. Myspace - som för en tynande tillvaro föreställer jag mig kan dessutom behöva lite draghjälp, hur ringa den än kan vara eller hur? Tänkte väl det.

För nytillkomna läsare gäller följande regler. Man börjar med ett band man faktiskt känner till och kanske till och med gillar. Sedan måste man gå via detta bands förstasida till ett band de är vänner med. Det hjälper om man inte känner igen bandet - målet är att upptäcka ny musik. Det var så jag upptäckte KARENSDAG till exempel. Sen kör man tills dess att man är nöjd.

TRAP THEM - finsk grindorkester. Har ju skrivit om bandets kapacitet att dänga ut fläskigt kaosartad musik som underlättar i bearbetningen av lyssnarmisstag i form av SABATONs liveplatta. Här tar vi låten The Facts. Svinbra!

THESE ARMS ARE SNAKES. Vilket jävla namn! Då jag inte har en susning om vad detta är tog jag låten Woolen Heirs. Gick rätt mycket på titeln får jag erkänna. Tungt och skitigt. Rensång. Låter helt okej, men till mig i trasorna blir jag inte.

MOUTH OF THE ARCHITECT. Alltså, hur kommer folk på alla bandnamn? Harboring An Apparition - börjar väldigt snällt och stämningsfullt i alla fall. Det är tungt och dyster musik det här. Inte alls oävet, men inget som sätter sig direkt. Blir nog att återkomma till detta gäng.

JUCIFER - Contempt. Nä fy fan vad dåligt! Skitljud. Ja, det är black metal, men så här får det ju för i helvete inte låta om jag ska gå igång.

JUCIFER har prick två vänner - sitt av dem själva grundade skivbolag Nomadic Fortress och The Wall Of Amber som inte ens är något band. Slut på racet således, haha! Aningens abrubt, och lite snopet. Jag hade faktiskt hoppats på att hitta något rejält imponerande efter JUCIFERs audiella haveri, men ack!

/Martin

Fredagslistan vecka 35

SÅ har vi hamnat på en fredag igen, och listan denna gång är ganska tydligt uppdelad med Martins låtar först och mina sedan. Sista spåret kan vi väl dock alla vara överens om borde vara med på alla listor i alla genrer alltid?

Martins låtar fick mig för övrigt att omvärdera en speciell grupp. OPETH har länge varit en sån där grupp som jag VILL gilla men aldrig riktigt förstått. Låten Martin bjuder på, tillika titelspåret från nya skivan, ger mig sådana extrema 70-talsvibbar att jag nu ämnar göra en ärlig ansats igen att ta bandet till mitt hjärta. Om inget annat ska den skivan avlyssnas å det snaraste.

Jag gjorde en ny bekantskap alldeles nyss courtesy of mr. Svärra, HELL har "återuppstått" och spelat in en riktig skiva. Det formligen stinker 80-talsmetal om den, en grym blandning av MERCYFUL FATE, ACCEPT och gamla IRON MAIDEN ljuder ur högtalarna. Human remains heter skivan. Glöm aldrig det.



/Alex

torsdag, september 01, 2011

Skräck och hårdrock

Den observante har noterat att jag formligen älskar skräck och hårdrock i kombination. Min faiblesse för NOTRE DAME torde inte ha undgått någon, att jag håller ALICE COOPER och KING DIAMOND som husgudar är väl knappast underligt och att jag i samma anda kippar efter andan i panisk skräck när KIKKI DANIELSSON kommer på tal är allmänt känt.

En gång för ungefär hundra år sedan läste jag en liten artikel i det danska metalmagasinet Hot Rockin´. Jag fick ärva en hög med dylika av en väninna och just denna artikel fångade sannerligen mitt intresse. Ett litet band från Texas kallade sig för RIPPER, hade skräck som huvudtema för dagen och hade tydligen släppt en skiva. My wet was appetited - ut och pilla på försäljningsställen på nätet. Skivan, släppt 1986, hade släppts 1986 och betingade idag (läs: 2007) ett väldigt högt värde. Tusenlappen eller strax därunder var inte alls något orimligt. Min lycka var därför total när jag förstod att det italienska bolaget Black Widow just detta år hade bestämt sig för att släppa en nypress av skivan, både på cd och vinyl.

Jag köpte cd´n. Det var i sanning ett bra köp. 8 låtar, rätt tafflig produktion, inga virtuosmusiker direkt men OJ vilken stämning! Skivans namn, ...and the dead shall rise, var ett bra och olycksbådande namn (på ett positivt sätt). Anledningen att jag inte köpte vinylen var för övrigt att jag såklart siktade på en originalvinyl någonstans längs vägen. (Året efter hittade jag den hos en kille som inte visste vad han sålde. Tror jag fick ge en hundring. Dansade med bar överkropp i sju dygn.)

Nedan finner ni en bild på artikeln och en spotifylänk - ja, ni läste rätt. Spotify har skivan. Någon slags störning i världsalltet har åstadkommit detta, vilket vi natürlich är väldigt glada för.

Jag hoppas att någon finner detta lika fräckt som jag. Synd att det bara blev en skiva, eller det kanske var bäst så?

Spotify (de heter INTE "The Ripper" utan bara Ripper!)



/Alex

Nytt på WeRock

Tveklöst kändast av banden vi recenserar denna dag i september är PAIN. Jag har alltid haft ett ganska ljummet förhållande till detta band där Peter Tägtgren har fått leka av sig med synthar och mer melodisk musik än den han har sysslat med i BLOODBATH, HYPOCRISY och LOCK UP. Alldeles oavsett vad man tycker om detta är ju karln lite av en legend och en begåvad låtskrivare. Vad Fredrik Sandberg tycker om "You Only Live Twice" hittar ni här.

Sen hälsar vi Tomasz Swiesciak välkommen tillbaka får man väl säga i och med hans recension av hypade CRAFTs platta "Void" som kan gå hem om man gillar black metal som den lät i början av 90-talet.

Högst betyg denna vända får CHAOS DIVINEs "The Human Connection" av Henrik Nygren som hör spår av DREAM THEATER, TOOL och OPETH i australiensarnas musik. Jag är inte helt ense med Henrik, men detta är tveklöst en platta som jag nog kommer ge ett antal chanser till.

Ni kan också läsa recensioner av PORTRAITs, GORDON FIGHTS, ICS Vortexs och THALAMUS senaste släpp.

Från mitt tangentbord kan ni, som utlovat, ta del av en text om EXHUMEDs "All Guts, No Glory", den förmodligen mest blodindränkta plattan i denna recensionsvåg.

/Martin

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 37: Allt under nio minuter är fegt

Ave Fredagsmorgon! Känns det lite segt idag? Långsamt och utdraget? Som sirap doppad i kola doppad i sirap? Bra, den känslan ska bejakas s...

Populära inlägg