lördag, juli 29, 2006

Tumstocksfestivalen

Den 28/7 var det dags för Tumstocksfestivalens hårdrockskväll. Tumstock är ett berömvärt initiativ som ger lokala band en chans att spela inför hemmapublik i en stad där de få scener som finns mest är reserverade för etablerade (läs signade) band. För mig var det första gången som jag var förbi Grytan för lite hårdrock. Och första bandet Chaeostribe gör att mitt humör vänder uppåt. De två sångarna, närmast identiskt lika med rakade skallar, jobbar kopiöst med den stenhårda musiken. Ljudet är ganska ok, men bastrumman låter inte bra när dubbeltrampet kommer igång. Synd med tanke på att Chaeostribe har en riktig bra skinnpiskare.

Att det är tvära kast på Tumstock blir märkbart när The Hurricane Choir går upp på scen. Skönt svängig bluesrock med långa instrumentala partier gör att man blir riktigt avslappnad. Synd bara att ingen vill gå fram till scenen.

Carmina Burana verkar vara ett populärt band, och de verkar vara riktigt spelsugna. Sångaren illvrålar sig sönder och samman och resten av bandet fetröjer. Kul.

Ett band som dock inte är lika roligt är Neglected Roots som låter precis som Rage Against the Machine gjorde, fast utan den närmast fanatiska glöd som Los Angelesbandet gjorde till sitt signum.

Totalt sett måste jag ändå säga att många av banden var riktigt bra. Det jag dock saknar i samtliga fall förutom Chaeostribe, Von Benzo och Hardcore Superstar är hemsidor. Så please snickra ihop några!

onsdag, juli 12, 2006

Darkane

Darkane från Helsingborg släppte förra året Layers of Lies, och har sedan dess turnérat i både Europa och USA. Metallbibliotekarien träffade Christofer Malmström, gitarr, på en fest. Resultatet blev denna intervju.

Hur många år har bandet funnits?
Darkane [som förutom Christofer inkluderar Peter Wildoer, trummor, Jörgen Löfberg, bas, Klas Ideberg, gitarr, och Andreas Sydow sång] bildades i Januari 1998 av mig och Peter, så 8.5 år.

Vilka band skulle ni säga är era största influenser?
Det är svårt att säga, för dels har det varierat mycket under åren, och sen så lyssnar vi på så mycket olika band och stilar. När vi bildades var vi influerade av At the Gates. Sen har det smygit sig in en del trash som Slayer, Exodus och Forbidden, och sedan Strapping Young Lad och Meshuggah. Lite äldre band som Entombed, Death och Morbid Angel har alltid funnits med i min ryggrad när jag skriver låtar.

Brukar ert arbetssätt skilja sig från platta till platta?
Det vanligaste är att Peter och jag träffas och sätter ihop idéer som vi har fått var och en för sig till låtar. I början jobbade vi med trummaskin och portabandspelare, och sedan med dator hemma hos Peter. Nuförtiden har vi en egen studio där vi sitter och kommer på låtar och spelar in direkt med programmerade trummor. Klas bidrar även med lite låtmaterial på sitt håll.

Har ni mycket skrivet redan när ni går in i studion?
Musiken brukar vara 100% färdigskriven och arrangerad när vi börjar spela in. Det är värre med sången. Ibland får vi sitta och skriva textrader och arrangera dem efterhand som vi spelar in, men till nästa skiva ska vi ha sången bättre förberedd, dels för att spara tid, och för att ha en chans att ändra ifall man inte är nöjd.

Vilka plattor är ett absolut måste i turnébussen?
Vi har nog inga plattor som måste vara med. För det mesta pallar man inte lyssna på något i bussen när man har gigat själv och kanske kollat på de andra banden. Men skulle det hända att man lyssnar på något kan det bli precis vad som helst.

Vilka är de största skillnaderna mellan att turnera i USA och Europa?
I USA kan man få uppleva alla årstider inom loppet av några veckor, och dessutom större skillnader i naturen… från platt öken till skogsbeklädda bergskejor. Bussarna i USA har dessutom bara ett plan medan de i Europa alltid har två våningar, där man sover på ovanvåningen. Publikmässigt är det nog inte så stor skillnad. Vi har ju bara gjort en USA-turné som vi gjorde med Fear Factory, Soilwork och Strapping Young Lad, och eftersom det är rätt stora band upplevde vi det som att det var mer publiktillströmmning och bättre drag på de gigen än i Europa. Det är också ganska ovanligt att det finns duschar i logerna i USA, så har man otur går det några dagar mellan duscharna.

Hur såg en "normal" dag ut under senaste turnén?
Inte speciellt spännande. Man vaknar någon gång mellan kl 13 och 15, ibland senare. Har man tur står bussen redan utanför stället man ska spela på, och då kan man gå in och kolla in scenen och äta lite frukostbuffé. Befinner man någorlunda centralt i en intressant stad kan man gå ut och kolla in lite sevärdheter i några timmar. Ibland ligger spelstället ute i något industriområde, och då finns det inte så mycket att göra. Framåt kvällen soundcheckar man och sedan äter man medan de börjar släppa in folk. Peter brukar börja värma upp ca en timme innan giget, och sångaren Adde Sydow joinar honom den sista halvtimman med sångövningar för att mjuka upp halsen. Vi andra brukar värma upp i två minuter ungefär. Några snabba skalor, och lite tänjningar i nacken, och sen får det vara bra. Efter giget stretchar vi i logen, och kanske drar några Jack and Coke, och duschar. När huvudbandet börjar närma sig slutet brukar vi gå ut till tröjförsäljningsståndet och hänga och skriva autografer till de som vill ha. När giget är slut och publiken är ute hoppas man på att få lite nattmat medan crewet plockar ihop backlinen. När allt är nerpackat hjälps alla banden åt att snabbt lasta ut det i bussen, och sen drar vi vidare mot nästa mål. Några sitter nere i loungen och dricker whiskey och snackar ett tag innan dom lägger sig. Jag brukar för det mesta se en film uppe i min sovkoj innan jag somnar.

Om ni fick välja vilket band skulle ni helst turnera med och varför?
Det skulle nog bli Slayer i så fall. Dels för att de är gamla idoler till oss, och sen hade det varit mycket bra reklam för Darkane eftersom Slayer drar mycket folk, vilket innebär mer publik till oss också.

Vilket skulle ni föredra (om ni var tvungna); vara stora och respekterade i Sverige eller utomlands?
Utomlands är ju roligare för då får man komma ut och resa. Vi har spelat i Japan, USA, stora delar av Europa och till och med i Tel Aviv i Israel. Hellre det än en turné till Bromölla.

Vilket är ert värsta, respektive bästa turnéminne?
Vi har varit med om mycket skit, och mycket kul! En historia som jag måste förkorta avsevärt är när vi skulle spela på Hell on Earth-festivalen i Österrike 2001. Vi hade lånat en Chevrolet-van av Brandsta City Släckers, men strax efter gränsen mellan Tyskland och Tjeckien dog den. Vi fick rulla den tillbaka flera kilometer tills vi var över i Tyskland igen för att få bättre service. Sen fick vi låna en mycket risig Folkabuss av verstaden så att vi kunde ta oss till Österrike och genomföra giget. Festivalen var en katastrof, och fast vi skulle spela kl 20:30 på kvällen slutade det med att vi lirade 1:30 på natten, och det var bara ca 50 besökare kvar eftersom festivalen var slut. Anledningen var att banden före oss drog över på tiden, och huvudbanden ändå krävde att få spela på utsatt tid, vilket innebar att vi blev flyttade bakåt. Hade vi lirat 20:30 hade ca 1000 pers sett oss, och det hade varit lite vettigare. Hursomhelst, så åkte vi tillbaka till verkstaden i Tyskland för att hämta upp vår van, men de hade inte fått rätt på den, så vi fick spendera två nätter till på hotell innan vi kunde åka hem. Allt som allt gick hela kalaset på 9000 kr back för vår del, och 6 dagar av sommarsemestern för att spela inför 50 pers i Österrike.
Bästa turnéminnet borde vara turen till Japan. Vi lirade i Tokyo, Nagoya och Osaka, och blev behandlade som riktiga rockstjärnor, med fina hotell osv. Fansen var också helt galna och hängde på tågstationerna när vi kom dit, och i hotell-lobbyna. Det var kul att få uppleva, och jag hoppas på att få komma dit igen.


Många i bandet håller på i andra band. Ser ni detta som nåt naturligt eller brukar det leda till konflikter?
Det har aldrig lett till konflikt i vårt fall. Det är klart att man måste få utlopp för sitt behov av att spela med andra musiker, och andra stilar också. Så länge man kan göra vad man ska med Darkane så får man syssla med vad man vill vid sidan om.

Vad tycker ni om att band som The Poodles och Lordi har haft så stora framgångar inom schlagervärlden?
Kul för dom, men det är inget som påverkar mig. Jag är inget fan. Schlagerträsket behövde dock något som rörde om bland allt fjolleri.

Till sist, var händer i Darkane-lägret inom den närmsta tiden?
Vi ska lira på Graspop-festivalen i Belgien på midsommarafton. Senare i sommar spelar vi på en festival i Italien också, och innan dess ska vi förhoppningsvis ha skrivit lite nya låtar så att vi kan lira in en platta vid årsskiftet eller däromkring.

tisdag, juli 11, 2006

...And Justice for all


Vad är det som gör en skiva bra? För mig handlar det mycket om den känsla som musiken förmedlar. När jag hörde Metallicas ...And Justice for all var det framförallt två saker jag hörde - att bandet verkligen hade tagit ut svängarna och att ljudet var extremt torrt. Många tycker att basen är alldeles för låg på plattan, och visst jag kan hålla med om det, men på något sätt så funkar låtarna mycket bra i den mixen. And Justice for all har blivit en platta som jag ständigt återkommer till, mycket beroende på att jag tycker att låtarna är så otroligt jävla bra och genomtänkta, och för att skivan verkligen visar på att Metallica hade nått ett steg i utvecklingen där deras teknik var närmast fulländad. Som trummis har man svårt att inte uppskatta Ulrichs närmast maniskt drivande spel och supercoola fills. Många brukar nämna de där bastrumslagen i slutet på "One" men i mitt tycke är fillet i "Frayed ends of sanity" bland det coolaste jag har hört. På ett sätt markerar Justice vägs ände för Metallica i fråga om låtkomplexitet. För varje skiva fram till och med Justice hade låtarna blivit längre, taktarterna mer udda och låtarna krävde mer av lyssnaren än tidigare. Metallica verkar ha insett att de inte kunde dra denna växel längre - lyssna bara på Black Album!

måndag, juli 03, 2006

Intryck från Roskildefestivalen

Just återkommen till verkligheten efter en vecka på Roskildefestivalen kan jag inte säga att jag direkt ångrar att jag åkte -- bra väder, god öl, goda vänner och framför allt många bra konsertupplevelser. Bäst? Det får nog bli delad förstaplats mellan Opeth och Tool. Att Opeth är ett sjukligt kompetent band visste jag sedan innan - men det som bandet bjöd på tog andan ur en. Det blev precis som påannonseraren sa - "It's going to be heavy, it's going to be beautiful". Mig veterligen finns det inget band som lyckas kombinera skönhet och tungt mangel i den utsträcking som Opeth gör. Att sedan bandet lyckas hålla ihop låtar som snittar 10-12 minuter förstärker bara bilden av Opeths kompetens. På den timme bandet spelade körde de 6 låtar! Tool blev en ny trevlig bekantskap för mig och bandets spelning kan bara beskrivas som en totalupplevelse - musiken var bara en del av den multimediashow bandet vräkte över den stora publiken. Helt sjuka animeringar och filmsnuttar förstärkte konserten på ett sätt som gjorde en knäsvag och bandet kunde lätt ha spelat en lång stund till än det 1 1/2 timme långa set som de fick.
Största glada överraskningen var Trivium (se bild) som i det närmaste slaktade publiken med sin konsert. Trots att bandet har en mycket låg medelålder, kanske den lägsta inom metal var det inget fel på den podus och det självförtroende bandet har - vilket det gavs bevis på när sångaren beordrade publiken att "get your fucking horns in the air" och ett helt hav av nävar sträckte sig mot tälttaket. Brutalt mangel, respektingivande kaggearbete och snyggt koordinerat headbangande gav intrycket att detta band kan bli riktigt stort.
Strax efter Triviums spelning begav jag mig bort till Pavillion där svenska Burst levererade sin numera belönade metal - och som de gjorde det. Volymen var naturligtvis hög men den furiösa attack som företogs mot publiken var fenomenal. Det är ju bara så skönt att se ett band komma ut på en scen med viljan att göra en bra spelning och sedan göra just det. Största besvikelsen då? Tyvärr - Guns 'n' Roses. Ett band som visserligen har gjort några av rockens bästa låtar men som inte har gett ut en skiva på evigheter har inte råd att komma ut på scenen en timme efter utsatt tid. Att bandet dessutom plågade publiken med intetsägande jam och 6 dåliga solon bara för att Axl skulle hinna med att byta skjorta totalt dödade konserten. Kör - bromsa, kör - bromsa. Med en sådan formel blir det inget flyt i konserten, och då spelar det ingen roll hur bra bandet framför sina låtar.

Totalt sett var årets festival mycket bra, och det är rent märkligt hur bra stämning det kan råda på ett ställe som under festivalen är Danmarks fjärde största stad! Det utbud av upplevelser som festivalen kan erbjuda gör att man kan bortse från de odörer som härskar på vissa ställen, man kan bortse från dammet, att trängas, att stå och vänta på att få köpa öl eller mat så länge att man förlorar förståndet. Det är ett ganska gott betyg för en festival.

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 37: Allt under nio minuter är fegt

Ave Fredagsmorgon! Känns det lite segt idag? Långsamt och utdraget? Som sirap doppad i kola doppad i sirap? Bra, den känslan ska bejakas s...

Populära inlägg