Fredagslistan 2016, vecka 34: Mer spret!

fredag, augusti 26, 2016

Gott folk!

Vilken fin musikvecka det varit! Det är flera band som jag antingen har upptäckt eller gamla favoriter som har släppt nytt material. Om ni tyckte att den förra spretande listan var just spretande - frågan är om inte denna är än mer åt det hållet.

Vi kör!

ANAAL NATHRAKH är på gång med nytt material. När detta händer så ryser jag alltid till lite extra, för är det något gäng som alltid kan komma i fråga för årsbästalista så är det kaosduon från Birmingham. "The Whole Of The Law" heter skivan vars omslag ni ser till vänster. Även ifall ANAAL NATHRAKH räknas till de extrema bandens skara, så är det förvånansvärt tillgänglig musik de gör. För mitt i den kakafoni som oftast utgör bandets palett så finns det oerhört läckra slingor, melodier och en härlig fingertoppskänsla för låtskriveri som gör att jag tycker att bandet förtjänar fler fans än de redan har. Depravity Favours The Bold heter första smakprovet från skivan, och jag kan konstatera att jag känner igen bandet. Jag är fullt nöjd med att bandet inte uppfinner hjulet igen då jag faktiskt vill känna - varje gång det kommer ny skiva med det här bandet - att det är som att återse en gammal vän. Så när den känslan infinner sig då bara njuter jag.

Kan doom vara både upplyftande och sorgsen? Större kännare av subgenren än undertecknad svarar nog solklart ja på den frågan. Själv såg jag svaret som varande nekande tills dess att jag upptäckte SPIRIT ADRIFT och bandets debut "Chained To Oblivion". Gott folk - detta är en helt fantastisk skiva. Och då menar jag fantastisk på ett sätt som gör att den mycket väl kan hamna på en hög placering på årsbästalistan. I tider när musik väller över oss i större mängd än någonsin tidigare då gäller det att vara beredd på skivorna som verkligen sticker utanför och berör ner på djupet. "Chained To Oblivion" gör verkligen det, och det var ingen slump att jag delade ut en betygsnia till skivan på WeRock, tidigare i veckan. Det här är lätt en av de bästa doom-skivorna jag hört.

Bakom namnet står framför allt en person - Nate Garrett som på denna skiva står för, ja allt. Vilket bara det är så satans imponerande. Faktum är att jag tycker att skivan är så bra att jag ett tag funderade på att ta till ett gammalt grepp: köra en fredagslista på en enda skiva.

Musikvärldens stora snackis den senaste veckan är, om ni missat det, att METALLICA har släppt smakprov från kommande plattan (som väldigt många trodde inte skulle komma i år.Heller.) "Hardwired...To Self-Destruct" som släpps den 18 november. Första singeln Hardwired har fått folk att prata METALLICA mer energiskt igen. För visst är det så att själva bandet METALLICA sällan försvinner från folks medvetande? I vilket fall anstränger sig bandet att inte falla i glömska genom ideliga sommarturnéer i Europa - ett grepp som har fått många att tro att bandet har hamnat i än en djupare kreativ svacka. Och visst, det har gått 8 år sedan "Death Magnetic" släpptes. Med nya skivan på 12 låtar så har ju bandet verkligen inte skrivit musten ur sig, om jag är lite elak. Men å andra sidan - är du världens största band, ja då kan du ta det lite lugnt också. Hur låter då bandet 2016? Ganska fartfyllt får jag nog säga. Det galopperar ju inte på i tempo a la SLAYER, men det låter ändå som om bandet är sugna på att visa att det fortfarande finns driv i liket. Sen finns det ju saker som jag gärna bortser ifrån. Som texten. Och Kirk Hammetts "solo" som jag ondgjort mig över då jag tycker att jag kan begära mer av en gitarrist som haft som yrke att just spela gitarr i lejonparten av sitt liv. Och ändå - jag ser fram emot skivan!

Det har blivit en del power metal senaste året. Jag vet - skrämmande! Jag väljer dock att ta fram vårt gamla mantra "Hellre både och, än antingen eller" och konstaterar att jag kanske behöver ha en motvikt mot doomen, haha! SERIOUS BLACK är ett multinationellt gäng, men jag misstänker att samtliga medlemmar i hjärtat räknar sig som tyskar då alla vet att det landet är subgenrens sanna och mest ihärdiga hemvist. Jag överdriver lite. Men bara lite. Att bandet, kanske omedvetet, har valt ett namn som får mig som Harry Potter-nörd att le lite gillande (Harrys gudfar heter Sirius Black och har en framträdande roll från bok tre "Harry Potter and the prisoner of Azkaban") gör ju inte saken sämre. Och då har jag ju inte ens nämnt musiken som är så vansinnigt snygg, välproducerad och, faktiskt, rolig att lyssna på.

 Sen fick jag, trots drivor av promos och nya skivor att lyssna på, ett nostalgiryck av större mått. Kanske beror det på att jag fick en förkylning som bröt ut i samband med vår yngstas inskolning och jag kände att jag ville ha en musikalisk snuttefilt som DREAM THEATERs "Images And Words" från 1992 åkte på. Jag älskar fortfarande skivan enormt mycket. När den kom så lyssnade jag inte på någon annan skiva under flera veckor. Att den låter väldigt mycket tidigt 90-tal är bara en fördel, och att låtarna känns - nästan - som en del av mitt DNA är bara skönt. Hade jag varit tvungen att välja bara en skiva från bandets diskografi hade det tveklöst blivit denna.




/Martin


Tisdagstipset

tisdag, augusti 23, 2016



Cleant men rått på samma gång, går det? Jajjemen, dagens tips tar oss med till snöklädda berg, vidsträckta glaciärer och vintrig snårskog. CANTIQUE LÉPREUX spelar atmosfärisk black så det dånar i inlandsisen. Vilken inlevelse! Vilka vidder! Detta kanadensiska band har släppt exakt en fullängdare och "Cendres Célestes" är majestätisk, iskall och magnifik. Omslaget här ovan ser ut precis som musiken låter. Trummorna är snabba, gitarrerna sorgsna och melodiska, sången pampig och hela hantverket får mig att känna en stark lust att kika närmre på Quebec-scenen. På med skoterdräkten och håll i häxhatten för nu far vi till fjälls!

/Susanne

Tisdagstipset : CANTIQUE LÉPREUX - Cendres Célestes

Fredagslistan 2016, vecka 33: 1999

fredag, augusti 19, 2016

Gott folk!

Jag vet inte om ni observerat att vi gillar 1990-talet här på bloggen? På något märkligt vis har vi gjort fredagslistor på temat minst 2 gånger - en med thrash post 90, och för några veckor sedan hade vi ju en lista med skivor som kom ut 1991. Hur många band som startade/hade sin heyday under 90-talet vi har haft med i olika inlägg är ju betydligt fler. Hoppas ni orkar med minst en till, för den här veckan tar jag mig an skivor som kom ut 1999.

1999 var ett väldigt solitt år för metal. Jag kan spontant räkna upp DARKANEs "Rusted Angel", TESTAMENTs "The Gathering", NEUROSIS "Times Of Grace" och DREAM THEATERs "Scenes From A Memory" som gavs ut det året. En sökning på knäckande resursen Metal Archives ger vid handen att det gavs ut 775 skivor det året. Och då räknar jag inte med liveplattorna.

Med andra ord så finns det rejält med musik att grotta ner sig i om ni känner för det - både stora namn, samt riktigt obskyra diton.

Med tanke på förra veckans relativa snällhet så kände jag lite för att köra lite råare tongångar denna vecka.

Vi kör!

 DEFACED CREATION var ett svenskt dödsmetallband som endast släppte ett album under det namnet. Efter det att bandets splittrades gick fyra av bandets fem medlemmar vidare och bildade AEON som vi har skrivit om flera gånger här på bloggen. Det är verkligt traditionell teknisk döds som man får sig till livs när man lyssnar på "Serenity In Chaos". Det är gott om elaka riff, stygga kaggar och kaosartad sång och det är ju nästan aldrig något jag klagar över. Jag får, såklart, en känsla av att även om bandet var tekniskt skickligt så lyfte karriären inte mycket över markplan. Men, och detta är ju såklart ett viktigt men, det är aldrig fel att faktiskt känna tidsandan i musiken, för det gör jag verkligen här. Vi får ett tekniskt skickligt genomförande, om än inte helt originellt, men det räcker fint för att få fötterna i trampning.

Omslaget ser inte mycket ut för världen, eller hur? Nästan tråkigt om ni frågar mig. Men ytterst få skulle hävda att innehållet inte skakade musikvärlden med sin höga grad av meckighet kombinerad med ett ursinne så starkt att det lämnar lyssnare kippande efter andan. Bandet har sedan "Calculating Infinity" kom ut hänfört både publik och recensenter med sin högt egensinniga musik. Detta är musik som kräver en viss hängivenhet. Att fånga dylikt raseri på skiva är väldigt imponerande. Live är bandet en piskande tornado som betraktar vilken konsertlokal, publik och sig själva som en helhet som enbart ska pryglas upp. Och det kan vara värt att ta chansen att se bandet då de har annonserat att efter den albumcykel som tar sin början ganska snart då sista skivan "Dissociation" släpps inom en snar framtid
 kommer bandet lägga ner.

Många av de omslag som prydde skivorna under 1990-talet är ju extremt snygga. Många är det inte, vilket nog är kategorin vi får räkna Tampa-dödsarna MONSTROSITYs "In Dark Purity". Tur då att musiken ligger på en mycket högre nivå. MONSTROSITY kommer kanske alltid vara mer kända för - trots att bandets musik är bra - att George Fisher, kanske mer känd som Corpsegrinder, var med i bandet innan han lockades över till CANNIBAL CORPSE. Och det är lite oförtjänt tycker jag då detta är riktigt trivsam death metal av typiskt tampasnitt. Visst - "In Dark Purity" vann aldrig några priser för mest banbrytande skiva - men jag har sannerligen inte ångrat att jag dök ner i skivan ytterligare en gång. Bara Lee Harrisons fina hi-hatarbete gör det värt tiden att vrida upp volymen och tokdigga till Destroying Divinity. 

 Det är inte svårt att tycka om japanska SIGH. Jag trillade över bandet med förra årets "Graveward" och föll som en fura för bandets skamlösa och överdrivna musik. Ju mer jag lyssnar på bandet desto mer yster blir jag. Här finns en rent rubbad nyfikenhet att låna friskt från vilken genre som helst. 1999 års skiva "Scenario IV: Dread Dreams" är inget undantag. Här har ni handklapp, tysk (?) asstolpig sång, riffglädje och stramt styltigt trummande. Och vet ni - det är genialt bra. Går ni in i lyssnandet med en inställning att bli kungligt underhållna så lovar jag er att ni kommer bli det. Det är rent omöjligt att värja sig mot SIGH som jag sannerligen hoppas väntar med att dra sin sista suck (pun intended) på ett bra tag!


Det är jobbigt att gå på fjället. Gubbarna på omslaget på DEEDS OF FLESHs "Path Of The Weakening" är antingen onda förebud om white walkers, eller så måste de se till att komma inomhus illa kvickt. Ja, jag tar i lite. Men det ligger liksom lite i sakens natur att inte ta de här brutaldödsarna (eller några för den delen) på allvar. Här har vi ett typexempel på hur det låter när Lars Ulrichs trummor från "...And Justice For All"-eran låter när de transporteras 11 år fram i tiden. Och det är just därför (delvis) som jag går igång på "Path Of The Weakening". Det är nämligen en skiva av ett band som med vett och vilja ser till att skaffa sig en ännu brantare uppförsbacke än de redan har. Och det måste jag ju respektera.


/Martin



Torsdagstipset

torsdag, augusti 18, 2016


Ave torsdag, hörrni.

Idag ska vi avhandla ämnet hardcore. Då undrar ni om världen är upp och ned - det här är ju en metalblogg. Är hardcore verkligen metal? Jag svarar nej men close enough. Men nu till pudelns kärna (kärna, core, roligt skämt, haha)! BASTIONS spelar eländigt, det är nog den första associationen. Det vill säga eländigt på det bra sättet, de kan allt traktera sina instrument. Sångmässigt är det desperat, growligt, skrikigt, ångestväsigt. Ja, helt enkelt eländigt. Släpiga downtempo-partier varvas med galoppdans och hockeyrefrängskänsla. Omslaget bjuder på en ledsen tjej i motljus, kanske är hon ledsen på grund av avsaknaden av byxor - det får vi aldrig veta. Vad vi däremot vet är att "Hospital Corners" leder oss in i det oundvikliga höstmörkret. Bra där!

/Susanne

Torsdagstipset : BASTIONS - Hospital Corners


Tisdagstipset

tisdag, augusti 16, 2016



Tisdag mina vänner och dags för tips! DARKHER hörde jag för första gången igår men nu tänker jag inte släppa Jayn H Wissenbergs vackra stämma på länge än. Debut-ep:n heter "The Kingdom Field" och är ömsom smärtsamt vacker och skör, ömsom mörk och mässande. Jag är svag för den rituella känslan så ljudbilden träffar precis rätt. Tänk avskalad, sorgsen doom med spöklikt spröd sång så har ni en god uppfattning om detta. Bitvis tänker jag på MYRKUR, bitvis vill jag bara gå ut i skogen och lägga mig i mossan med hörlurar och dra upp till maxvolym. Lyssna och lär, gott folk!

/Susanne

Tisdagstipset : DARKHER - The Kingdom Field


och som lök på laxen, en glimt av kommande material (släpps den 19/8) :



Fredagslistan 2016, vecka 32: Spret!

fredag, augusti 12, 2016

Gott folk!

Det blir en spretig lista idag, mest för att jag kände att jag ville ge ett tvärsnitt av vad jag lyssnat på senaste tiden och tipsa om en drös band som jag tycker förtjänar er uppmärksamhet.

Vi kör!

Ni får ursäkta att jag kanske tjatar lite om OPETH, men de är ju ett favoritband av stora mått, och när bandet nu dessutom är på gång med nytt material i form av "Sorceress" så blir det nästan tjänstefel att inte ta upp bandet. Jag fick promon till skivan i måndags och den har gått varm kan jag säga! OPETH har tillgängliggjort titelspåret till skivan, och det är inte den bästa låten på skivan. Jag säger detta då jag tycker att låten Sorceress är en väldigt bra låt - så då kanske ni förstår hur vansinnigt stark skivan är? Precis. Om jag jämför med förra skivan "Pale Communion" så är produktionen mer köttig. Martin Axenrots trummor låter riktigt tunga, gitarrerna är feta. Låtmässigt fortsätter OPETH den fina trend som de startade på "Pale Communion", vilket såklart är trevligt!

Nästa band är SOEN, och det finns koppling till OPETH i det att Martin Lopez som trummar i SOEN tidigare innehade samma position i OPETH. "Tellurian" kom ut för två år sedan, och det jag verkligen imponerades av på den skivan var bland annat Joel Ekelöfs magiska sånginsats. När jag nu gick tillbaka till skivan så finns känslan kvar av att den mannen har en rent gudabenådad stämma. Detta kommer fram lite extra tydligt i smärtsamt vackra The Words.




Har ni varit i Brighton? Jag var där i början av 1990-talet och kollade in piren och allt det där andra turistiska man ska kolla in i Brighton. KING GOAT kommer från denna klassiska semesterort, men jag gissar att de kanske inte lägger så där värst mycket fokus på kungliga slott och pirar i sin verksamhet. Jag blev tipsat om detta band och deras skiva "Conduit" av Robert Gustafsson, och det har blivit lite snurr på plattan denna vecka. Det är en myriad av olika influenser som bandet bygger sin musik på. Rejält spretigt, men nästan oavbrutet intressant om ni frågar mig. Att bandet dessutom har producerat skivan själva gör mig bara än mer imponerad!

Betydligt vänare tongångar från CIRCUS MAXIMUS. Detta norska band startade som ett DREAM THEATER-coverband tydligen, och de gillar till största delen att lira proggigt. Jag läste en recension av bandets senaste skiva "Havoc" som kom tidigare i år, och blev lite till mig faktiskt. Bandets långvariga fans har uttryckt viss besvikelse att bandet blivit lite för mjuka, men för mig som inte lyssnat på bandet innan så gör detta inte så mycket. Jag har valt en riktigt smörig "ballad" kanske man får säga - Flames.



 Jag avslutar listan med en rejäl lavett från tyska brutaldödsmästarna DEFEATED SANITY. Deras senaste platta är en split med sig själva. Ena halvan av skivan är fylld med den kanske bästa brutala dödsen som ni kommer hitta denna sida, ja nånsin kanske. Det här är ett band som aldrig smitit undan ansvaret att skriva bra och framför allt minnesvärda låtar i den kanske mest utmanande subgenren som finns. Bara av den anledningen är bandet värt att kolla in. Andra halvan är ett ymnighetshorn av förträfflighet om du gillar band som DEATH och CYNIC (och det gör i alla fall jag).

/Martin





Torsdagstipset

torsdag, augusti 11, 2016



BLOOD RED THRONE, ett band som egentligen aldrig fått något stort genombrott trots sin digra dödskompetens, har släppt sitt åttonde album. Det heter "Union of Flesh and Machine" och är -  skulle jag vilja säga - svinbra. Fläskiga riff, rått growl och inget tjafs brukar ju vara signum för det här gänget och den här plattan är inget undantag. Däremot levlar man upp några pinnhål och bjussar på kompromisslös dödsmetall med extra allt. Plusmeny deluxe och grädde på mosh-moset. Klart bästa skivan sedan "Altered Genesis" och med personliga favoriter som: Proselyte Virus, Martyrized och Leather Rebel (japp, mycket riktigt en JUDAS PRIEST-cover). Skruva upp volymen, nu blir det åka av!

/Susanne

Torsdagstipset: BLOOD RED THRONE - Union of Flesh and Machine