fredag, mars 15, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 11: Herr B vill se Skindred live!

 Pga en skidolycka vilket involverade flera vassa föremål, ett antal vithajar och en eller annan dödlig kamp mot beväpnade köksredskap blir veckans lista relativt kort i text. 

(Redaktionens kommentar: Herr B är en idiot och har kapat av sig en bit av fingertoppen med en brödkniv.)


Det är lite oklart hur “First Contact” gick till mellan Skindred och mig själv. Det skedde digitalt, utan tvekan, men om det var via en tur ner längs “relaterade artister” på Spotify eller någon spontan artikel på wikipedia minns jag inte. Premissen “Reggae Metal” var något oerhört spännande för en ung tonåring som precis upptäckt musik som en passion. Men det blev aldrig något mer än ett slött topp 10-försök, trots att låtarna stannade i rotation på spellistorna fram tills nutid. Inga skivor eller liknande, bara de mest spelade låtarna runt 2010-2012. Dags för förändring.



Skindred är då ett Reggae metal (eller nja, NU-metal med reggae-tematik) från Wales som tuffat på i dryga 25 års tid efter tidigare reggae-metal/punk fusion projektet Dub War föll samman runt milleniumskiftet. De har släppt 8 skivor, varav jag hunnit med de 4 första: Babylon (2002), Roots Rock Riot (2007), Shark Bites and Dog Fights (2009) och Union Black (2011)


Det börjar rätt bra med första skivan, det gungar gott med fantastisk karisma och sång från sångare Benji Webbe. Droppade gitarriff med en Digitech Whammy ger ett väldigt typiskt NU-metalsound. Det är även några mindre lyckade försök till akustiska nummer som de inte riktigt får rätt på.





Andra skivan är lite av en dal, den känns längre trots att speltiden är kortare. Dåligt tecken, ledsingeln Ratrace talar för hela alstret. Man provar lite mer pop-punkiga grejer som är sådär. 




Tredje skivan är också måttligt enformig, dock i en annan riktning. Energin känns bättre och “roligare” och de börjar få till några riktigt anthemic refränger som nog är riktigt storslagna live. Webbe får igen riktigt flexa sig som en fantastisk frontman, och det börjar dyka upp lite elektroniska element.




Fjärde plattan, halleda. Här tycker undertecknad att bandet verkligen hittat sig själva. Trots att skivan är den längsta av dem som lyssnats på gick den fortast att lyssna igenom. Det händer mycket mer i låtstruktur, skiften i dynamik och medryckande rytmer. Definitivt mer “mainstream” eller poppigt. Reggaen får även mer liv på skivan.




Union Black släpptes precis innan Korn introducerade dubstep till NU-metal (eller åtminstone gjorde det populärt). Som jag förstår det gick Skindred in hårt med det på skivorna som följer, och jag är inte helt övertygad. Dock har jag haft så roligt att jag kommer absolut lyssna vidare.


Det känns som att ödet leder mig mot att lyssna på de riktigt megatöntiga NU-metalbanden (redaktionens kommentar: Antydan att det finns BRA NU-metal är en åsikt unik för Herr B och stöds inte av bloggens andra skibenter.) och sen rapportera tillbaka. Men…tänk att vakna upp en dag och inse att man tycker om Limp Bizkit? Är det verkligen värt risken?

//Herr B, 9-fingrade marodören himself


fredag, mars 08, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 10: Fem finska (trum)pinnar del 1.

Vad ska man säga om den finska black metal scenen? Det vi kan börja med att den har funnits länge med band som  exempelvis Beherit (bildades kring 1989) och Impaled Nazarene (bildades 1990). Jag som i flera år mer eller mindre bara lyssnade på finsk black metal av varierande kvalitet kan nog säga att det ändå finns ett gemensamt sound i många fall. Det är ofta ganska melodiöst men med en produktion och ljudbild som är rå och närmast för tankarna till äldre demoinspelningar på analoga medium. Ett exempel på detta är Satanic Warmasters skiva "Nachzeherer" från 2010. Jag tycker också att det var med den skivan han peakade men det verkar jag vara ensam om i världen att tycka. 

En annan rolig detalj är att väldigt många band delar medlemmar. Om man tittar lite på Metal archives är jag nästan övertygad om att alla finska black metal band har medlemmar som på något sätt har varit involverade i banden Horna eller Behexen. 

Kollar man också på medlemmarna i de ovan nämnda orkestrarna inser man hur många band de håller på med. 

Nu skulle jag kunna fortsätta i en evighet om finska black metal band men för den som är intresserad kan jag varmt rekommendera boken "The Devil’s Cradle: The Story of Finnish Black Metal” av Tero Ikäheimonen. Ta dock allt med en nypa salt.  


Jag kan ärligt talat inte riktigt säga vad det var som gjorde att jag föll för finsk black metal. Kanske är det för mig som för många andra i Sverige med finska rötter att man längtar efter något man inte riktigt har upplevt själv? Eller kan det vara så att musiken helt enkelt är jävligt bra ? Jag ska dock lägga in en rätt rejäl varning att den finska marken verkligen är ett minfält när det kommer till politiska åsikter. Detta kan avskräcka en del personer och det kanske det också borde göra men jag brukar personligen välja bort det som är mest uppenbart NSBM när jag lyssnar. 

Nog med svammel. Här kommer fem finska låtar som jag har diggat genom åren. Kommer återkomma till detta ämne vid senare tillfälle i bloggen. True finnish black metal (TFBM) är stark. /Oscar K. 

Listan hittar ni här



Morgal - Blood for Atazoth ("Mistress of blood", 2017, Spread Evil Productions). blir dagens old school black /heavy /speed metal. 

Det är en svår grej att blanda black metal med äldre och framförallt mer melodiösa metal genrer. Ofta faller det ganska platt om det inte handlar om death eller thrash enligt mig. Naturligtvis finns det undantag som Nifelheim och nu skulle jag vilja lägga till Morgal. Även om musiken har inslag av traditionell  NWOBHM och likande så lyckas bandet ha kvar den råa och ärligt talat ganska så kaotiska ljudbilden. Framförallt trummorna låter helt sjukt vid vissa tillfällen. Detta skrevs vid tiden för släppet av denna ep och nu har bandet släppt bland annat en fullängdare. 



Urn - Hail the king ("The burning", 2017, Iron Bonehead Productions). är äkta finsk black/ thrash.

Urn har hållit på med att spela ondskans musik sen 1994 eller däromkring. Medlemmar från legendariska Barathrum men detta är mer röj. Denna låt är tagen från deras fjärde fullängdare. Låter gött. Rekommenderas för alla galningar där ute som precis som jag inte kan få nog av smutsig black/ trash i den stil som norrmän annars har bemästrat. Ylande gitarrer och sång som låter 80-tal och allmänt lite sluskigt. 


Ride For Revenge - Remember the curse ("Ride for Revenge/Torturium split", 2006 , Bestial Burst) 

RFR är ett riktigt skumt band. Primitivt och långsamt men ändå med en stark black metal grund. Denna låt är tagen från deras 10″ split med det utmärkta finska bandet Tortorium. Jag har hört en hel del med Ride for revenge och även om man kanske inte kan säga att bandet utvecklas så släpper de väldigt stabilt material. Gillar man det så gillar man det helt enkelt. Detta är musik som förmodligen kan sägas vara för den som är väldigt smart eller väldigt dum. Jag vet inte i vilken av kategorierna jag själv hamnar i. Ibland pratas det om "caveman metal" men jag har aldrig hört Ride for Revenge nämnas i det sammanhanget. Kan tänka mig att folk som tycker om mer plågsam och dissonant och experimentell metal kan uppskatta bandet.



Abyssion - Pysähdyn Kuuntelemaan Hiljaisuutta ("Luonnon harmonia ja vihreä liekki",2015, Svart Records) 

Okej. Finskt black metal vansinne. Denna låt ska tydligen översättas till "Jag stannar för att lyssna till tystnaden". Inget sånt här kan jag lova. Lyssna på de första trettiofem sekunderna. Det är som att gitarristen kommer av sig och sen väntar på att komma in igen medan trummorna bara manglar på. Låter sjukt men funkar väldigt bra. Fick tips av en finländare att detta skulle vara den bästa finska plattan på de senaste åren och även om jag kanske inte håller med om det så är skivan väldigt speciell. Det är punkigt, psykadeliskt och med skumma sci-fi effekter i brist på bättre ord. Det låter utomjordiskt men ändå organiskt. Svårt att förklara men spännande och vi fortsätter gräva i den mer psykedeliska varianten av finsk black metal.



Cornigr - Shroud of satan ("Relics of inner war, 2011, Terratur Possessions)

Som ni som följer denna bloggen vet och ni som känner mig privat så är det finsk black metal som jag mest av allt gillar. Det finns något speciellt i den, ofta är den ganska primitiv och rå samtidigt som det finns melodier gömt under det hela. Dessutom tycker jag att engelska och finska är de bästa språken att sjunga black metal på. 

Detta är i alla fall Cornigr och jag tycker det är ganska typisk finsk svartmetall. Det manglar på och är allmänt gött. Det ska tilläggas att produktionen är väldigt rå. Cornigr var ett enmansprojekt som fanns mellan 2002 och 2015. En fullängdare hann det släppas och det är ingen slump att det kom ut på det alltid lika tillförlitliga norska bolaget Terratur Possessions. Band som Cornigr, Vordr och Theriomorph är alla finska som passar in i det sound och approach skivbolaget pushar. 

Jag kommer att återkomma till den finska scenen vid senare tillfälle. Det kommer fortfarande väldigt mycket bra från vårt grannland i öst som jag tycker förtjänar att uppmärksammas. Missade ni låtarna finns listan här.


fredag, mars 01, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 9: NWOBHM!

 


I egenskap av bibliotekarie är det dags för ett boktips: härom veckan hade jag det stora nöjet att sträckläsa Michael Hanns bok "Denim & Leather: The Rise and Fall of New Wave of British Heavy Metal". Boken är baserad på en enorm mängd intervjuer med i princip alla som var med i vågen av ny hårdrock som exploderade i Storbritannien åren kring 1980 - radio-DJs, arrangörer, fans, producenter, och inte minst: musikerna själva, från arenarockarna DEF LEPPARD till häxmästarna i WITCHFYNDE. Band som blev störst i världen, band som tynade bort, band som harvat på i årtionden av motgångar. Inte sällan med helt olika minnen och uppfattningar om hur det egentligen gick till - vem lurade vem, vem var först, hur viktig var egentligen punken - vilket bara bidrar till läsglädjen.


Även om man inte gillar musiken, går det inte att bortse från den erans betydelse för allt vad hårdrock inneburit de senaste 40 åren. Första independent-bolaget för metal (Neat Records), första tidningen (Kerrang!), första renodlade metalfestivalen (Donington Monsters of Rock 1980), den klassiska hårdrocksuniformen (denim, läder, patchar), grunderna till black death och thrash metal - allt kom ur NWOBHM-rörelsen. I den mån det kan kallas en rörelse - därom diskuterar de mer eller mindre lärda i boken. Men det får ni själva läsa om.


Här följer alltså en radda riktigt bra låtar från 1979-1983, av både större och mindre band relaterade till den nya vågen av brittisk heavy metal. LET'S ROCK!


SAXON - Rainbow Theme / Frozen Rainbow ("Saxon" 1979, Carrere Records)


HOLOCAUST - Death or Glory ("The Nightcomers" 1981, Phoenix Records & Filmworks)


DIAMOND HEAD - The Prince ("Lightning to the Nations" 1980, independent)


SARACEN - Horsemen of the Apocalypse ("Heroes, Saints & Fools" 1981, Nucleus Records)


SATAN - Trial by Fire ("Court in the Act" 1983, Roadrunner Records)


GIRLSCHOOL - Emergency ("Demolition" 1980, Bronze Records)


ANGEL WITCH - Baphomet ("Metal for Muthas" samlingsalbum, 1980, EMI)


QUARTZ - Wildfire ("Stand up and Fight" 1980, MCA Records)


RAVEN - Hell Patrol ("Rock until you drop" 1981, Neat Records)


WITCHFINDER GENERAL - Free Country ("Death Penalty" 1982, Heavy Metal Records)


VENOM - Witching Hour ("Welcome to Hell" 1981, Neat Records)

fredag, februari 23, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 8: Industrimetal für alle!

Ohoj seglarvänner! Idag ska vi ta en kik i backspegeln och besöka mina ungdomsår (tänk 90-talet) som utspelade sig i en liten bruksort i södra Närke, "storstan" Örebro samt då och då på diverse spelställen/klubbar i Stockholm, Göteborg och Uppsala. Det var mycket spelningar, mycket festivaler (främst Arvika, Hultsfred och Roskilde), mycket MTV och ZTV, mycket skivor som skulle köpas, mycket av allt.

När jag började bry mig om musik på riktigt och inte bara spelade in Trackslistan med Kaj Kindvall på kassettband så hade jag tre huvudspår; metal, industri och bittra gubbar med gitarr. Jag hittade dödsmetallen ungefär samtidigt som industrin och de fick gro parallellt och skramla på i bakhuvudet. Numera lyssnar jag inte särskilt aktivt på den genre vi ska kika närmre på idag men icke desto mindre har den betytt mycket och format mig. Mina vänner, jag ger er industrimetal! Eller industrial metal om man hellre använder sig av en helt anglosaxisk vokabulär. Det blir långt idag men det kan inte hjälpas, jag har försökt korta ner det nostalgiska babblet en smula. Listan i youtube-format hittar ni både HÄR och längst ned på sidan. 

Metal har ni redan koll på men det kan vara värt att nämna att termen industrial började användas någon gång runt 1985-snåret och då för att beskriva musiken som gavs ut på bolaget Industrial Records. Bakom skivbolaget stod konst- och musikgruppen THROBBING GRISTLE från Kingston upon Hull i Yorkshire på Englands östkust. TG kan man skriva mycket om men kortfattat experimenterade de hejvilt med ljudmattor och instrument och de lade alltså grunden för vad som kom att kallas industri, genren har förstås utvecklats och krumbuktat iväg åt olika håll sedan dess. Jag har inte med TG i listan utan ni som vill gräva lite djupare i det här kan kolla upp låtar som Hamburger Lady, Discipline och Something came over me om ni är på det humöret. Bandnamnet är för övrigt Yorkshireslang för erektion. Men nåväl, nog med historielektion och dags för listan! Och gudarna ska veta att allt verkligen inte har åldrats med värdighet...

Någonstans runt 1992 åkte jag med mina föräldrar till Örebro för att köpa livets första Dr Martens-kängor i den legendariska (och som jag minns det, enda i trakten) affären för alternativa ungdomar och vuxna som fanns på den här tiden - Entertainment. På vägen hem spelades MINISTRY i bilradion och tillvaron fick någon sorts mening. Jag hänfördes av Thieves som inte lät som något jag tidigare hört. MINISTRY tycker jag fortfarande håller måttet och är en av få grupper i genren som jag fortfarande återkommer till. Jag vill nog gå så långt som att säga att jag älskar MINISTRY. Ja, det gör jag banne mig. Jag var rörd när jag såg dem på Sweden Rock 2008 på vad som sades vara deras avskedsturné. Sen fortsatte de förstås med både turnéer och skivor och i år ska det sista studioalbumet släppas. Kanske? Jag tycker det är kul att de håller på även om de absolut var bättre förr. "The Land Of Rape And Honey" får nog sägas vara den tidigaste skiva av dem som formade industrimetallen. Från den hör vi titelspåret.

Ett annat band som jag fortfarande håller fast vid är GODFLESH som har hängt med ända sedan 1982 men då under namnet OPD (Officially Pronounced Dead) och sedermera FALL OF BECAUSE. Däremot släppte de inget fullständigt material förrän under sent 80-tal i samband med att man köpte in en trummaskin och bytte namn till GODFLESH. Under åren har de rört sig mycket mellan mangel och mer kylig elektronik men alltid fortsatt vara intressanta. "Selfless" kom 1994 och är enligt medlemmarna deras rockskiva men industrin är också tydligt närvarande. Crush my soul har ett nästan SEPULTURA-liknande sväng och är lika delar trallvänlig som tung och den är listans nummer två.

Band tre i listan är PEACE, LOVE AND PITBULLS (även om de kanske egentligen är mer industrirock än -metal). Joakim Thåström känner väl alla till och det här är det av hans band jag håller närmst hjärtat. PLP bildades 1992 under de år Thåström bodde i Amsterdam och inspirationen kommer från början från tyska EINSTÜRZENDE NEUBAUTEN och den svenska dödsmetallscenen och under de senare åren från italienska KIRLIAN CAMERA. Jag och min kompis Glenn brukade byta från JOY DIVISION till PLP ibland på hemmafester i mitten av nittotalet och det sågs inte med blida ögon av alla men de hade förstås fel. Bandet släppte tre fullängdare - en självbetitlad, "Red Sonic Underwear" samt "3". Skivorna låter ganska olika ljudmässigt men med samma grundstomme av skrammel, gitarrer och så förstås Thåströms egensinniga röst. Är det här musik som är daterad? Ja utan tvekan. Är det här musik som är bra? Också ja. Trist att det bara blev tre skivor om ni frågar mig.

Och när vi är inne på både hemmafester och daterad så måste jag passa på att slänga med ett klassiskt Skövdeband med det slagkraftiga namnet SHOTGUN MESSIAH. I begynnelsen lirade SM glamrock för att sedan ta en sväng via rap och pop för att slutligen landa i en punkig form av industrimetal lagom till skivan "Violent New Breed". Oj vad jag har lyssnat mycket på den i min ungdom, kan nästan varje ton utantill. Nu finns det endast nostalgiska skäl till att dra igång en eller annan låt från den skivan även för min del för det här har sannerligen åldrats likt en skål yoghurt i juli. Men den måste med på ett hörn, här på bloggen skyggar vi inte för det pinsamma. Som kuriosa kan nämnas att en av medlemmarna, Tim Sköld, sedan gick vidare till band som KMFDM och Marilyn Manson.

Det går heller inte att nämna den här tiden i mitt liv utan att kasta in lite NINE INCH NAILS. Jag var ett stort fan där och då, det tänker jag inte sticka under stol med. Faktum är att jag fick träffa Trent och resten av bandet i Köpenhamn -99 men det är en helt annan historia och vi kan sannerligen inte sitta här hela dagen. Hela grejen med NIN för mig är väl att det är en annan tid och ett annat liv och jag lyssnar försvinnande sällan på skivorna idag. Icke desto mindre gjorde de intryck när de kom. Jag tror att en stor del av hemligheten med varför Trent Reznors musicerande gifte sig så väl med surmulna tonåringar är att han också hade den där självförbrännande ångestenergin och förmådde uttrycka den. Han var liksom som en snäppet mer vuxen och mer sexualneurotisk version av en själv, argt pustandes och frustandes om lackbrallor och rep. Ingen förstod en, förutom han. Ja herreminje, nu får man luta sig tillbaka med skämskudden och avnjuta Gave Up från 1992. 

Jag kan tydligen mala på om den här genren för evigt men det börjar bli dags att runda av och ta helg. Andra viktiga band som varit med och format industrial metal på olika sätt som inte redan nämnts: 1000 HOMO DJs, SKINNY PUPPY, FOETUS, COIL, KILLING JOKE, PSYCHIC TV, MY LIFE WITH THE THRILL KILL KULT, PITCHSHIFTER, PIGFACE, STRAPPING YOUNG LAD, THE YOUNG GODS, FRONTLINE ASSEMBLY, FILTER och RAMMSTEIN.

Nu. Helg.

/Susanne

Fredagslistan 2024, vecka 8: Industrimetal für alle!


fredag, februari 16, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 7: Dis utan charge

 

Hej mina fans!

Idag ska vi provsmaka på mitt favoritprefix inom den underbart skräniga genren crust. Ni som kan er lingvistik har redan listat ut att det handlar om dis. Dis är alltså ett avledningsprefix i engelskan som sätts framför ett fullständigt lexem för att bilda ett nytt lexem (ord). Låter det krångligt? Vi tar ett exempel: charge (tråkigt ord) à dis-charge (legendariskt band). Varför är detta kul då? Jo för att efter det engelska bandet dischage knäckte crustkoden 1977 har otaliga band från hela världen anammat ordbildningsreglerna de satt upp.

Vi börjar listan med mitt absoluta favoritband DISTURBED.. Nä jag bara skoja.

Nog tramsat, gräv fram skokartongen med gamla dreads och limma fast på dom i nacken, listan hittar ni HÄR, nu kör vi!

Först ut är DISFEAR från Nyköping, Sweden. Bandet bildades 1989 med namnet Anti-Bofors (punkband som börjar med anti är kanske en framtida lista) med en viss Tompa Lindberg på micken. Har inte han spelat i något annat band? Jodå, både Skitsystem och At the gates. Det jag gillar med DISFEAR är att de är lite rockigare och skickligare än övriga på listan, riffen osar Zeke och Turbonegro och produktionen är jävligt maffig. Låten är hämtad från senaste plattan Live The Storm, från 2008 släppt på Relapse och skulle kanske kunna beskrivas som crust ’n roll, för att kroka i förra veckans lista.

Nästa gäng till rakning är legenderna DISCARD från Stockholm. När jag var i lägre tonåren och började gå på punkspelningar på diverse fritidsgårdar och rivningskåkar i nordvästra Skåne var det mycket vanligt med bandets logga på jackor/magväskor/gitarrer. Som storögd yngling blev man såklart nyfiken och när jag fick brölandet hos en äldre vän måste jag erkänna att jag inte riktigt fattade grejen. Band som Misfits, Exploited och Black flag var en sak men detta var något helt annat. Ställtiden var inte alltför lång och idag är en riktigt skitig produktion bland det bästa jag vet. Låten är hämtad från 7”an Death from above från 1990. Om bandet lyckas jag inte hitta något vettigt förutom att någon av medlemmarna vid någon tidpunkt var med i MOB 47.

 

Nästa stopp på listan är DISSEKERAD som frontas av Poffen från TOTALITÄR. Detta är ett säkert kort som låter precis som det ska.  Låten är hämtad från plattan Inre strid som kom 2022 på Phobia records och jag väntar spänt på nästa släpp.

 

Likt Nisse Holgersson reser vi vidare i Svea rike, denna gång till Uppsala, och hälsar på hjältarna i DISKONTO. Här bjuds det på skränig och skramlig samhällskritik. Bandet bildades 1992 och la ner 2013 efter sångaren Steffe Petterson gick bort. Bandet var tidiga med att dela med sig av sin musik gratis på en egen server över nätet och är en favorit hos folket. Låten är hämtad ur splitten A blaze in the northern sky (höhö) med Massgrav och heter knega suger, perfekt fredagslåt.

Nu skiter vi i Nisse och drar över atlanten och hälsar på hos DISJAWN i Philadelphia. Detta band är nytt för mig och det är uppfriskande med den lite pajiga humorn runt bandet. Produktionen låter förjävlig (a.k.a perfekt) och låtarna svänger.

Sist besöker vi såklart Japan och det LEGENDARISKA bandet DISCLOSE. När jag tidigare skrev om olika patches på olika klädesplagg och accessoarer var det tre dis-band som dominerade. Discharge, Discard och Disclose. Bandet bildades i början av 90-talet och levererade oljud i toppklass fram tills grundaren Kawakamis tragiska bortgång 2007. Influenserna från tidiga Discharge är tydliga och avtrycket stort. Bandet hann med otroligt många eps och split 7”or som är väl värda att kolla upp. HÄR finns ett litet smakprov ni kan pumpa på kontoret för att få upp stämningen innan helgen infinner sig.

 

Hoppas att ni uppskattade musiken och ett tips till er som inte hörde skillnad på låtarna: ljug.

 

Over and out

 

/Oskar S

 

fredag, februari 09, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 6: Nytt och notervärt!

Gott folk!

Jag har knappt hämtat mig efter 2023 års ganska hyggliga skivskörd, men det verkar inte innevarande år, eller band ta någon hänsyn till. För 2024 har börjat med en sådan kvalitetssalva i promokorgen att jag knappt vet vilket håll jag ska vända mig åt. Ni kommer att upptäcka band i veckans lista som vi har haft med sedan innan, kanske nyligen, eller inte. Oavsett är detta ett gäng låtar från band som jag verkligen tycker att ni ska kolla in. 

Vi kör!

I sex långa år har vi fått vänta på nytt material från HAMFERĐ, och det är alldeles för länge. Jag misstänker att det beror på att bandets sångare Jón Aldará håller igång i fler band än detta. Och undra på det med den rent monolitiska verkshöjden han har i sin stämma. Detta blev ju tydligt på inte bara HAMFERĐs förra skiva, "Támsins Likam" utan även på "A Complex Of Cages" av BARREN EARTH och "Access All Worlds" av IOTUNN. Med nya låten Ábær från kommande "Men Guðs Hond Er Stark" som kommer i mars får bandet mig att salivera i extas, för såklart är detta svinbra. Tyngden och den känslomässiga kopplingen som bandet driver hem med fenomenal ackuratess är bedövande bra. 

Inte bara HAMFERĐ ser till att stiga upp ur dvala. JOB FOR A COWBOY minns ni dem? Jag blev helt uppriktigt riktigt jävla glad när jag fick reda på att ett helt decennium efter förra, avsevärt förträffliga, skivan "Sun Eater" kommer gänget från Arizona med nytt material i form av "Moon Healer". Inte bara är omslaget en feberhallucination parat med psykos, resten är en skön mix av blästrande death metal och skruvade tongångar. Hela bandet tänder på alla cylindrar och levererar en minnesvärd skiva. Beyond The Chemical Doorway är en talande låt för hur hela skivan är om ni vill ha en fingervisning om vart det barkar. 

IRONWITCH från Brisbane - och här åker handskarna av med besked. Artilleriartad svärtad thrash är det här gängets gebit, och de gör det underbart bra. Fullt till hysteriskt ställ i Crushing Faith. Detta är en låt som får mig att längta efter mer från det här bandet. 

THE ANTIKYTHERA MECHANISM kommer inte från Grekland utan Mexico. Om ni tycker att ni känner igen saken som bandet tar sitt namn 
ifrån så har ni förmodligen sett senaste Indiana Jones-filmen. Antikytera mekanismen är en mojäng som hittades nära den grekiska ön Antikythera och som användes för att hålla koll på solen, månen och stjärnornas cykler. Nördigt? You bet! Och det bör inte komma som en överraskning att bandet lirar progressiv och teknisk dödsmetall, eller hur? Nä, tänkte väl det. 


Århus stoltheter och ett av Danmarks allra bästa band - BAEST. Min dyrkan av detta band är ju ganska välbekant vid detta laget, och det kanske inte kommer som en överraskning att jag gillar senaste låten från bandet, Colossus som har ett grymt härligt sväng, och en grov tyngd som det inte är svårt att gå igång på. Och detta säger jag trots att jag gillar bandet liiiite mer när de spelar fort. 


Vi tar helg på detta!
/Martin

fredag, februari 02, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 5: Är det Black eller är det Roll?

 Välkomna till veckans underhållning: Är det Black eller är det Roll?

Vi kommer lyssna på 5 olika påstått Black N Roll band och bedöma var på spektrumet mellan de två genrerna som musiken faller.

Kvällens deltagare har minst sagt bristfälliga kunskaper om Black Metal, men hoppet är det sista som överger etc etc.




Först ut är Midnight från USA, snabbt åtföljda av läder, jeansvästar och olika stadier av ansiktsbehåring. Det är väldigt NWOBHM, snabbt går det och det är bara skönt ös på gammalt vis. Som ett ilsknare Motörhead, vilket känns av även i produktionen som siktar på att fånga soundet från sena 70-talet. Dryga 45 minuter av låtar flyger förbi, ingen låt utmärker sig avsevärt men det håller sig roligt. Tankarna förs till hur Lemmy Kilmister inte kallade Motörhead för metal, utan tyckte det var mer av ett Rock n Roll band. Med det i åtanke känns det rätt att dubba dem Black N Roll.


SVAR: Black N Roll




Därpå har vi första av tre norska band (chockerande) och det är Vreid. Det är då absolut Black, det är moll spelat oerhört snabbt med blast-beats och dubbelkaggar. Men ibland bryts det upp med lite mer Rolligt gitarrspel och det gungar på ett oväntat vis. Det finns även väldigt bra akustiska/rena partier som är välkomna som omväxling. Det som håller tillbaka bandet är en rätt burkig produktion, det är svårt att säga om det är ett stilistiskt eller ekonomiskt val. Inser att det är lite av ett signum för genren, smaksak kanske. Charmigt en stund, men jag tappade intresset halvvägs igenom låtarna.


SVAR: Black




Band nummer tre är norska Khold, och ohh boy här har jag inte mycket gott att säga. Alla låtarna är oerhört lika, det enda som ändras är produktionsvärdet. Det börjar på “kommunal replokal”-nivå men blir bättre med tiden tills det låter rätt snyggt inspelat på senaste releasen. Men det är så OERHÖRT tråkigt. Definitivt mer Black än Roll.


SVAR: Black (och rätt dålig därtill)




Band nummer fyra är utan tvekan det största bandet på listan, norska Kvelertak. Det är enda bandet jag lyssnat på tidigare (de har trots allt spelat in en låt med Troy Sanders från Mastodon). De har ett väldigt häftigt sound som absolut är mer Roll än Black. Det enda som egentligen gör dem Black är den skitiga sången, i övrigt är de mer av ett punk eller hårdrocksband med en del melodiska tendenser och Rolligt gung. Produktionsmässigt vinner de alla dagar i veckan för min del, det är ett väldigt rikt ljudlandskap.


SVAR: Roll




Sist har vi ett slovakiskt…ja hur fan ska man beskriva dem, Black N Progressive Folk Roll? Malokarpatan heter de oavsett och de är fan helt fantastiska. Det går fritt från mungiga till ilsnabb dubbelkagge och black metal riff medans någon väldigt dyster tomte mässar ondskefulla saker dränkt i så mycket reverb att det låter som inspelningen är gjord i en enorm grottsal och plötsligt är det ett mellanspel med något akustiskt instrument som spelar slaviska folkmelodier. Allting handlar uppenbarligen om häxor eller något sånt skit, min slovakiska är rätt rostig. Jag blev så tagen att de fick uppta halva listan, de övriga banden var inte nödvändigtvis roliga att lyssna in sig på men Malokarpatan har jag inte kunnat släppa senaste dygnen. 


SVAR: Horčicu ako čert neznášam a Malokarpatan je tiež celkom fajn


Nu är det dags för publiken att ta fram sina mentometerknappar och rösta: 

Är han okunnig eller bara rent korkad?

Resultatet publiceras i nästa nummer av Mordviken Allehanda.



Nu drar vi oss till Karpaterna, offrar några getter till blodtörstiga urgudar och håller helg.



Pán B si poďakuje, dovidenia!


Featured Post

Fredagslistan 2024, vecka 11: Herr B vill se Skindred live!

  Pga en skidolycka vilket involverade flera vassa föremål, ett antal vithajar och en eller annan dödlig kamp mot beväpnade köksredskap blir...

Populära inlägg