Fredagslistan 2017, vecka 3: Ett tvärsnitt - Persefone

fredag, januari 20, 2017

Gott folk!

Om ni följt med bloggen ett tag så vet ni att ett band som jag har ett väldigt gott öga till är andorranska PERSEFONE. Deras kommande skiva "AATHMA" är en av de mest emotsedda albumen för 2017 för mig. I veckans fredagslista som består enbart av material från denna fantastiska orkester så listar jag fem personliga favoritlåtar av bandet. Det blir alltid en smula märkligt då man tar låtar ur sina kontexter - för PERSEFONEs plattor förtjänar sannerligen att lyssnas på i sin helhet - men det blir också väldigt tydligt vilken enorm utveckling det här bandet har haft sedan debuten - inte minst produktionsmässigt.

Vi kör!

PERSEFONE debuterade med "Truth Inside The Shades" 2004. Då hade bandet varit aktivt i 3 år. Skivan gavs ut på ett litet franskt bolag som heter Adipocere Records. Såklart seglade skivan fullständigt utanför min radar. Det här är den sångmässigt mest mångskiftande skivan i bandets diskografi. Här finns rensång, högpitchad growl och mörkare growl, och det funkar faktiskt förvånansvärt bra. Men sången åsido - det som jag tror de flesta kommer gå igång på, och gick igång på vid tiden för utgivningen, är nivån på spelskickligheten. Låt vara att några förmodligen tyckte att bandet tog en för stor tugga med kompositionernas längd, för mig personligen har låtar med över 10 minuters längd inte varit ett problem på bra många år. Jag har valt titellåten från den här skivan. Den är fullständigt episk, storvulen och brutalt eklektisk.

Vi hoppar fram två år och till skivan "Core" som är en tematisk skiva om myten om Persefone. Den här skivan gavs först ut på numera nedlagda japanska labeln Soundholic i en ganska begränsad upplaga. Under flera år gick det inte att få tag på skivan, tills dess att bandets nuvarande bolag ViciSolum beslutade sig för att ge ut en nymixad version av skivan. Att bandet här har tagit ytterligare steg på stegen är väldigt tydligt. Jag tycker att bandet har utvecklat sig mer mot en egen identitet om jag jämför med debuten där influenser som DREAM THEATER och SYMPHONY X var ganska påtagliga. "Core" har framför allt mer musik - debuten var 43 minuter lång, "Core" klockar in på långa 1 timme och 13 minuter!

2009, och en klart japaninspirerad skiva med samurajtema. "Shin-Ken" såg bandet fortsätta med att skriva långa skivor - egentligen är ju debuten undantaget från regeln - och ytterligare några medlemsbyten. Och som vanligt tar bandet i från trossbottnen med en skiva som kanske är den skiva i diskografin som jag återvänder minst ofta till. Jag har valt Fall To Rise för den har ett sånt otroligt fint gitarrarbete. Det glöder om strängarna!





2013 släpptes "Spiritual Migration" på svenska ViciSolum. Det var här som jag upptäckte bandet och föll så brutalt hårt. Min kärlek till det här albumet har jag demonstrerat så ofta - senast utnämnde jag skivan till den bästa som har givits ut mellan 2006 och 2015 i en artikel på WeRock - att det nog finns en hel massa människor i min bekantskapskrets som tröttnat på mitt tjatande om den här skivan. Jag har valt två låtar från "Spiritual Migration" - The Great Reality som förra året återigen seglade upp som en av de mest spelade låtarna för mig på Spotify. Jag tröttnar verkligen inte på den här låten, och då framför allt partiet som tar sin början runt 4-minutersstrecket. Trummisen  Marc Mas trummande - och i synnerhet fillet vid 5:18 skickar trots alla tusentals lyssningar fortfarande rysningar längs ryggraden. Den andra låten är titellåten - en 8 minuters uppvisning i majestätisk pomp och värdighet.

Jag misstänker att PERSEFONE kommer vara ett band som jag väljer att slå följe med under många år framöver. Kommande skivan "AATHMA" som släpps i slutet av februari visar återigen på ett band som levererar musik som känns på riktigt. I väntan på själva albumet som delvis finansierades genom en crowdfundingkampanj har bandet lagt upp en teaser på 15 minuter.


/Martin





Hur blev egentligen årsbästalistan 2016?

måndag, januari 16, 2017

Gott folk!

Efter alla satans inlägg om vilka skivor som skulle komma ifråga på årsbästalistan 2016, så kanske ni skulle vara intresserade av att veta vad jag faktiskt bestämde? Tänkte väl det, haha!

Så här såg min lista ut - den gick live på Werock.nu för några veckor sedan.
Topp 10 skivsläpp

10. ”The Great Destroyer” – GADGET
När GADGET väl kom loss och gjorde en skiva, då gjorde de en skiva som golvade inte bara mig, utan många tusen. ”The Great Destroyer” är en helt lysande grindcoreplatta av ett band som kopplar greppet från första slaget och visar att de är ett band som tillhör världseliten inom subgenren. Det slirar och drar åt alla möjliga håll, men sammantaget är detta skivan som regerar grindcoretronen oinskränkt i år.
9. ”Vatten” – PYRAMIDO
Är det en naturlag att varje år PYRAMIDO ger ut en skiva så hamnar den på min årsbästalista? Ja, så länge detta kollektiv av långsamt lirande känslofantomer fortsätter att kavla upp ärmarna och levererar skivor av den kaliber som de gjort hittills så är det så. ”Vatten” är en fin, tung, svårmodig och märkligt tröstande skiva som har åkt på flera gånger när jag vaknat i vargtimmen på dygnet.
8. ”Winter” – OCEANS OF SLUMBER
När ett band får till ett så pass imponerande debutalbum som OCEANS OF SLUMBER har fått i ”Winter” så är det i stort sett bara att svepa av sig kepsen och tacka för kaffet. Den vindlande och eklektiska rundtur som den här skivan utgör är både svårt förförisk, kittlande lättillgänglig och dovt omskakande. När bandet väl hade lyckats locka in mig till att testa skivan så dröjde det inte länge förrän jag började gravitera mot ”Winter” nästan varje dag.
7. ”Hunted” – KHEMMIS
Fullödigt svängande doom med riktigt snygg sång gör att jag belönar ”Hunted” med en plats på årsbästalistan. KHEMMIS är ett band som jag tycker gör det mesta rätt. De känner sin subgenres spelregler, men väljer ofta att gå sin egen väg – ofta med sångens hjälp – och gör långa låtar till en tillgång. Med en produktion som är som nektar för en sårig strupe blir sakernas tillstånd sannerligen inte sämre.
6. ”The Violent Sleep Of Reason” – MESHUGGAH
När MESHUGGAH tar ton på ”rätt” sätt så är det omöjligt att inte sätta skivan på årsbästalistan. ”The Violent Sleep Of Reason” visar ett band som med total känsla vräker ur sig en skiva lika kolossal och betonghård som lekande svängande. Jag skrev i min recension av skivan att det aldrig har känts så roligt att lyssna på MESHUGGAH som på den här skivan – jag har ingen anledning att ändra den ståndpunkten. ”The Violent Sleep Of Reason” är en av bandets bästa skivor genom karriären och den visar med full kraft och värdighet att MESHUGGAH är en urkraft.
5. ”The Bones Of A Dying World” – IF THESE TREES COULD TALK
Det här är ITTCTs bästa skiva i karriären. Hela skivan fullständigt vibrerar och glöder av patos och en järnhård vilja att påverka lyssnaren. Jag var såld redan vid första lyssningen och tycker fortfarande att ”The Bones Of A Dying World” är en av de mest genomarbetade skivorna jag hört i år. Den till synes oändliga variationsrikedomen i gitarrspelet spelar såklart in, men det är låtarnas del i skapandet av skivan som helhet som jag mest går igång på här. Magiskt!
4. ”Atoma” – DARK TRANQUILLITY
Det känns oerhört kul att kunna sätta en skiva av DARK TRANQUILLITY på årsbästalistan! Bandet har många ett förhållande till, och  även om snart sagt varenda släpp bandet har gjort har bjudit på bra musik så känns ”Atoma” som ett album som i efterhand kommer stå som ett monument över ett band som har gått igenom mycket och dragit nytta av detta i sitt kreativa skapande. Faktum är att jag tycker att DARK TRANQUILLITY inte har låtit så här angelägna, bra och genomarbetade på många år. ”Atoma” är en bedövande vacker, mörk och märkligt entusiasmerande skiva från ett band som gärna får läxa upp mig oftare för att jag har låtit bandet falla i glömska när det sker på det här viset!
3. ”Krighsu” – WORMED
Hur kan ett band gjuta nytt liv i en ganska stagnerad subgenre? Jo, då ska man göra som spanska WORMED har gjort genom karriären – skriva bra låtar som med bibehållen integritet utvecklar den tekniskt brutala dödsmetallen till något som kan locka fler lyssnare till en så bespottad musikstil. ”Krighsu” är en mästerlig uppvisning i krossarhård metal där du med yttersta möda – även med texthäfte -kan uttyda vad sångaren sjunger, där riffen känns som att svälja taggtråd och där trummorna hamrar in trumhinnorna på dig – och du njuter storligen av behandlingen!
2. ”Chained To Oblivion” – SPIRIT ADRIFT
Jag lyssnade för första gången på ”Chained To Oblivion” i augusti 2016. Efter tio lyssningar stod det klart att inte bara hade skivan förändrat min grundinställning till doom, den hade seglat upp som en skiva som i allra högsta grad skulle ha en chans att hamna på årsbästalistan. Så blev det också. Det här en skiva som både svänger och skakar om mig som lyssnare. Den utmärks av en stor närvarokänsla, av hårt arbete, och en känsla av att skivan inte hade kommit till utan det personliga helvete som huvudmannen Nate Garrett gått igenom. Samtidigt är det en  skiva som är uppmuntrande, triumfatorisk och tröstande och ett bevis på hur mycket en människa är kapabel till att klara av.
1. ”The Northern Sanctuary” – WITHERSCAPE
Jag flaggade för årsbästalistaplacering redan i min recension av den här skivan när den gavs ut i somras. När jag fick promon i mejlboxen blev jag så till mig att jag skrek och dansade en löjlig dans som jag fortfarande hånas för hemmavid. Men jag kan ta detta då ”The Northern Sanctuary” är en sådan löjligt stark skiva att jag baxnar. Är det den mest originella skivan som gjorts? Nä, och det är inte heller meningen. Alla de influenser som herrar Swanö och Widerberg bär med sig formas här om till ett veritabelt gottebord insvept i en produktion som får öronen att jubla. Det är en ynnest att få höra en skiva som är lika kul, nyfiken och energigivande som den musik WITHERSCAPE skämt bort oss med tidigare.

Årets övriga utmärkelser

Årets upptäckt
Bandcamp utan tvekan. Att dagens musikindustri är fylld med olika kommunikationskanaler både från bolagens och bandens sida är snarare regel än undantag. På Bandcamp som jag är extremt sen med att haka på går det att upptäcka och gotta ner sig i väldigt små och obskyra band. Jag har exempelvis upptäckt brittiska CONJURER via denna plattform.
Årets truminsats
Det är direkt orimligt att inte ge Thomas Haake i MESHUGGAH denna. Hans spel som alltid har varit extremt solitt antog direkt magiska dimensioner på ”The Violent Sleep Of Reason”.
Årets sånginsats
Michael Stanne i DARK TRANQUILLITY på ”Atoma” och Dan Swanö i WITHERSCAPE på ”The Northern Sanctuary”. Mångsidigheten i dessa herrars strupar går det inte att ta miste på. Det har vi hört rikligt med exempel på tidigare. På respektive bands skivor så antog deras röster närmast stratosfäriska höjder och bjöd på så mycket känsla att jag nästan ramlade av stolen.
Årets mest förvånande?
Att jag inte belönar en platta från OPETH med en plats på årsbästalista. ”Sorceress” är en väldigt bra platta och jag tycker verkligen att OPETH själva kan dunka sig i ryggen för ytterligare en skiva som har hamnat på väldigt många årsbästalistor.
Årets mest förvånande – del 2?
Att jag i år har fallit för doomen. Kollar jag på min årsbästalista så finns där 3 skivor som kan kategoriseras som doom. Och då ska jag nämna att exempelvis ”Distance Ι Collapsed” av INVERLOCH och ”The Curse That Is” av GRAVES AT SEA var med ganska långt in i racet om platser på årsbästalistan.

Fredagslistan 2017, vecka 2: Eftersläpande från 2016

fredag, januari 13, 2017

Gott folk!

Välkomna till ytterligare ett år av vårt rent stolligt långtgående projekt som vi kallar fredagslistan. Jag har tappat räkningen på hur många år vi kört detta musiktipsarrace, men det är minst 5 år som jag, Susanne och Alex har grottat ner oss i vanvördiga mängder musik och grävt fram tonala övningar som vi tycker är värda er tid, uppmärksamhet och musikanläggningar.

Den här veckan så kommer jag, ofrånkomligen, att dröja mig kvar i 2016 års utgivning. Jag hade ambitionen att köra nyare musik, men dels har det inte släppts så mycket än, och det som släppts gav vid stickprov inte så jävla mycket feeling om jag ska vara helt ärlig. Och det vill vi ju att den musik som vi tipsar om ska ge!

I vilket fall - Fredagslistan 2017, nummer 1: Vi kör!

Jag läste om den här skivan på Angry Metal Guy och blev lite sugen på att kolla in den, då den sades påminna lite om A PERFECT CIRCLE som är ett band som jag gav ganska mycket lyssnartid under början av 2000-talet. Och jag blev inte besviken över den tonkonst som THE RETICENT bjuder upp till på "On The Eve Of A Goodbye". Detta är svårt känslosam musik, så pass att recensenten på Angry Metal Guy rekommenderade att du inte ska lyssna på plattan på offentliga platser då den hotar att överflöda tårkanalerna. Detta är en platta som handlar om självmord. Och den gör jobbet alldeles fantastiskt, då känslan av sorg är nästan helt överväldigande plattan igenom. Det spelar liksom inte så stor roll att musiken ibland går i snabb takt, för sången är helt dränkt i känsla.

"Slow Forever" av COBALT. Det här är extremt eklektisk black metal från tvåmannabandet med hemmavist Greenly i Colorado. Jag är helt fascinerad av den här skivan som kollega Robert satte på sin personliga årsbästalista. Det drar åt alla möjliga håll, det är ystra krumsprång musikaliskt, illtjutande sång och nästan countryfeeling emellanåt. Jag kan tänka mig att det inte är alla av er som kommer uppskatta COBALTs ganska så krävande och intrycksfyllda musik. Men jag tycker sannerligen att ni ska ge den en chans.




Nu blir det ett helvetes genrebyte. Indiska KRYPTOS bjuder på en totalt ooriginell hybrid av thrash och heavy metal. Jag är fullt beredd att köpa det här gängets musik mycket beroende på det extremt smakfulla omslaget till skivan. Nä, skojar bara, haha! Jösses, vad i hela helvetet ska jag säga om omslaget? Inte ens titeln på skivan borde få mig att gå bananas - "Burn Up The Night"?! I vilket fall - KRYPTOS övertygar mig med sitt hysteriska patos och rena vilja att faktiskt skita i rådande konventioner om vad som är coolt och bara spela musik direkt från hjärtat. Gott så!



Kanadensiska ANCIIENTS fick en stor del av metalvärlden att haja till med sin hyllade debut "Heart Of Oak" som kom 2013. Jag fastnade aldrig för den skivan på allvar, men när jag nu lyssnar på senaste skivan "Voice Of The Void" börjar jag fundera på om jag inte ska gå tillbaka och ge debuten en chans till. Det här gängets progressiva metal med extreminslag har helt plötsligt blivit något som jag gillar. Jag har faktiskt ingen egentlig ursäkt för att jag inte kollat in "Voice Of The Void" annat än min tidigare inställning. Inledande låten Following The Voice är nämligen så bra att jag får näsblod.


Jag har börjat utforska stoner också. Den här musiken är släpig så det förslår, men när kollega Amelie rekommenderar nåt så brukar jag ofta ge det en chans. EL CACO sölar dock inte till det hela vägen. Öppnaren Curious är en koklockestinn och fint drivande låt som har en satans energi som jag verkligen gillar. Det är riffdrivet, såklart, och påminner en del om hur Josh Homme lirar, utan att för den sakens skull sakna egen identitet. Jag blir definitivt mer sugen på att kolla in fler skivor av bandet.




/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 52: Glada upptäckter!

fredag, december 30, 2016

Gott folk!

Välkomna till den sista fredagslistan under 2016. Vilket fint år det varit musikmässigt! Ja, jag vet att jag alltid brukar säga detta, men tro mig det är helt ärligt menat. Jag har ju förutsatt mig att under 2016 skulle jag aktivt uppsöka musik som tidigare låg utanför mina bekvämlighetszoner. Och det har jag faktiskt lyckats med - på kuppen har jag blivit nersyltad i doomen på ett helt underbart sätt.

Idag skulle jag vilja tipsa om ett gäng band och ett gäng skivor som jag har upptäckt under 2016 som jag tycker att ni ska kolla in.


Jag kommer ta ett par veckors paus från fredagslistan, men vecka 2 kör vi igång listorna för 2017. Gott nytt år gott folk!

Vi kör!

CONJURER från Rugby i England. Bandet har hittills släppt en EP som heter "I". Jag är riktigt imponerad, ja kanske till och med rörd, över vad det här bandet gör med sin musik. Genremässigt pratar vi sludge/doom med post-metalinfluenser. Kanske inte säger så där mycket egentligen, men tyngden och känslan är två dominerade inslag i bandets musik.

Baserat på vad jag hör på "I" så ser jag mycket fram emot en fullängdsplatta från det här gänget, och en sådan ska tydligen vara på gång nån gång under 2017. Peppen finns där - i drivor!



HARAKIRI FOR THE SKY är ett helt genialt band som lirar black metal med post-metalinslag. Deras tredje skiva "III: Trauma"är en känslomättad skiva som jag har haft svårt att sluta lyssna på under den gångna tiden. Det är vackert, ja nästan gastkramande vackert, och så känslosamt att tårarna ofta har kommit under lyssningarna.

WOODSPLITTER är ett helt instrumentalt enmansprojekt. Personen bakom namnet är Ben McCleod och är hemmahörande i Nashville. Här är det riffen som står i centrum, och de gör detta med den äran. Det finns ett helvetiskt, nästan frenetiskt, driv i den här musiken som jag finner extremt tilltalande.


/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 51: Ett antal låtar som sticker ut!

fredag, december 23, 2016

Gott folk!


Med tanke på hur mycket musik vi tipsat om här på bloggen under 2016 så kanske en viss mättnad har infunnit sig hos er?


Nä, tänkte väl inte det! Jag har skrivit det innan och pratat mycket om det faktum som sticker ut lite extra för mig personligen från 2016 - jag har upptäckt, verkligen på allvar, hur mångfacetterad och bra doomen är. Det är verkligen någonting som jag tycker är verkligt kul (om nu detta kan sägas om en ganska sorgetyngd subgenre) att trots en lika mödosam som lång inkörningsperiod så har detta "arbete" till slut belönat sig.


I veckans fredagslista tar jag upp ett antal låtar som jag tycker sticker ut lite extra. Det kan vara låtar från skivor som kommer dyka upp på årsbästalistan, men också från skivor som inte alls är med i racet om dessa platser.


Vi kör!

Ni får ursäkta att jag tjatar lite om ANAAL NATHRAKH och deras extremt starka "The Whole Of The Law". När den här duon släpper skivor så brukar jag - och många med mig - mysrysa lite inombords då bandets skivor ofta innebär att återse en gammal vän. Så är det även här. Det finns ett helt koppel av bra låtar på den här skivan, men We Will Fucking Kill You sticker ut lite extra för mig. Gitarrsolot vid ungefär 2:30-strecket tillför en verkligt nervig grad av episkt röj och är en starkt bidragande faktor till att låten är med i veckans fredagslista. Solot, tillsammans med en i det närmaste kärleksfull refräng och ett helvetiskt bra driv (ja, vi pratar såklart tvåtakt!) gjorde att jag föll lika snabbt som ett sänke när jag hörde låten.

Jag vet inte hur det är med er, men personligen är jag ytterst svag för låtar som byggs upp från små detaljer för att sedan växa till stora proportioner. Typexempel på detta är exempelvis One eller Fade To Black av METALLICA. Den graden av episkhet. OCEANS OF SLUMBER har på "Winter" lyckats med detta konststycke i titellåten som börjar nästan trevande med gitarr och sång. Oerhört vackert och stämningsfullt! Bandet lyckas med bedriften att sedan bygga på lager på lager. Rätt mycket av det ligger i trummisen Dobber Beverlys helt makalösa trumspel. Med fingertoppskänsla adderar han beståndsdel till beståndsdel till vad han faktiskt gör på trummorna. Vi pratar allt från spökslag till furiösa blastbeats.

Låten Berlin av IF THESE TREES COULD TALK fångade min uppmärksamhet redan av första lyssningen av "The Bones Of A Dying World". Den ligger sent på plattan, faktiskt nästsist, och jag var svårt tagen av skivan långt innan just den här låten började. Kanske är det för att den låter ganska olikt den musik som det här bandet brukar presentera som jag gillar den så mycket. Här finns en - nästan - popartad förtjusning i en speciell gitarrslinga som återkommer ett antal tillfällen i låten. Jag blir alltid helt till mig när jag hör den. För den lyfter verkligen låten till helt magiska höjder och låter tanken sväva högt och fritt. Bara en sån sak borde få er att kolla in låten, haha!

Står ni ut med en väldigt mainstreamartad låt? Det är svårt att undvika att planetens största band har släppt ny skiva eller hur? Så här lite över en månad efter det att "Hardwired...To Self-Destruct" så kanske den värsta hypen runt skivan har lagt sig och vi kanske kan fokusera på vad bandet faktiskt gör på skivan och inte bara springa runt i yster ringdans över att bandet äntligen har baxat sin kollektiva röv ur vagnen och släppt nytt? Jag har valt Atlas, Rise! då jag inte bara tycker att det är den bästa låten på skivan, det kan vara den enskilt bästa låten bandet har släppt post "Reload". Jag tycker att bandet låter helt otroligt bra, relevanta och hungriga i den här låten. Här finns alla element för en verkligt bra låt: bra riff, snygga solon, en Hetfield som sjunger helt vansinnigt bra. Och Ulrich som trummar riktigt bra!

Jag tar hjälp av FLESHGOD APOCALYPSE för att svinga storsläggan i en lika melodramatisk som episk final i veckans fredagslista. Den här italienska symfoniska dödsorkestern brukar inte hålla igen på speciellt mycket när den skapar musik. Så är det inte på "King", men skivan skiljer sig från bandets övriga diskografi i det att just mixen death metal och symfoniska inslag är sällsynt lyckad denna gång. Syphilis är en extremt storvulen och pretentiös låt som ligger näst sist på skivan. Det är förtvivlan, sorg, och sjukdom i kräkstora tuggor. Och det är helt lysande, vackert och pompöst. Jag håller med om att det är musik som inte kommer gå hem hos alla, men likadant är det ju med ris a la Malta!

God jul gott folk!

/Martin


God jul och tack!

torsdag, december 22, 2016

Gott folk!

Vi skulle vilja ta tillfället i akt att önska er en god jul och tacka för att ni har valt att surfa in på bloggen under 2016. Vi har ytterligare ett antal fredagslistor att bjuda på, och det kommer att komma någon sort sammanfattning av året i början på 2017. Vi sitter och filar på exakt hur vi ska presentera vårt bokslut över ett år som har bjudit på väldigt många dödsfall inom musiken, men också på väldigt många fina skivor, konserter och upplevelser.

Till er och de era - en god jul och gott slut på 2016!


/Metallbibliotekarierna


Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 23

söndag, december 18, 2016

Nominerad: "Fragments Of Creation" - SUNBURST.

Det här är inte bara den sista av de nominerade skivorna - det kan också vara en av de mest positiva!

Grekiska SUNBURST har snickrat ihop en nästan helt perfekt blandning mellan progressiv metal och power metal som gör att jag blir ivrig och vill dricka öl. "Fragments Of Creation" är synnerligen underhållande och bjuder på fantastisk spelglädje, riktigt bra låtar, glimrande solospel, bra sång, stabilt komp. Ja, ni fattar - jag är imponerad så det räcker och blir över.

Jag har tipsat friskt om denna skiva till mina kompisar som gillar den här typen av musik, och de har verkligen uttryckt sin uppskattning.

/Martin

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 22

Nominerad: "Hunted" - KHEMMIS

Jag blev tipsad om KHEMMIS platta av kollega Robert på WeRock, och det är ett tips som jag - såklart - är väldigt glad för.

KHEMMIS lirar en oerhört förförisk version av doom som jag faller stenhårt för. Här finns en underbar tyngd, riktigt fint sväng och rent magiskt bra sång från bandets två gitarrister/sångare som verkligen är varierad i uttryck. Och då har jag inte pratat om den oerhört mustiga produktionen som paketerar in hela paketet på ett väldigt förtjänstfullt vis.

Förresten - helt underbart att höra stämsång vilket det finns en hel del av på "Hunted". Bara en sån sak!

/Martin